Så har då en vecka gått sedan Vasan gick av stapeln. En allt igenom positiv erfarenhet, så här i backspegeln. Bansträckningen går genom underbar natur med små sjöar som skymtar bakom vita björkstammar, alla trevliga människor i spåren som orkar växla några ord och de välorganiserade och fräscha depåerna med pannkaka (!), blåbärsoppa och bullar (att jag tränat på att äta under längre löprundor under sommaren har varit bra). Den uppmuntran man fick av publik och funktionärer var också ovärderlig, vissa personer dök upp och hejade åtskilliga gånger utmed banan. I och med att loppet var långt var det stundtals glest mellan löparna. På upploppet mot portalen i Mora kändes det som att alla, som stod där och hejade, bara hejade på mig och fånigt flinande med gråten i halsen orkade jag länga någon centimeter extra på stegen.
Spåren i kroppen börjar blekna, förutom en ömmande fotrygg, men i huvudet finns de kvar. Främst är det fortfarande en allmän tillfredställelse, en känsla av att vara stark. Andra besvärliga saker förlorar sin udd i jämförelse.
Låst in bilnyckeln i bilen? - Jag kan i alla fall springa 45 km!
Kostar det 6 500 kr att laga AC:n?- Jag kan i alla fall springa 45km!
Är det tre föräldramöten under kommande vecka?- Jag kan i alla fall...
Det tycker jag är skönt.
/Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar