Kolmårdsrundan 2015-07-04

Komårdsrundan arrangerades i år för 25:e gången. Förra året kryddade man den familjära tillställningen med att lägga till distansen Marathon, i år utökade man även med halvmaraton för att nå en än bredare publik. Förra året sprang både jag och Andreas debuten av marathon distansen och så var även tanken detta år. Andreas har dock dragit på sig åldersrelaterade problem (läs höft) och valde klokt att spara på krutet, vi har ju viktigare tävlingar i sommar, och springa den nya distansen och banan över 21,1km.


Kolmården Trail Marathon 2014 visade sig vara en tuff uppgift. Förutom den fantastiskt vackra miljön som både är kuperad och snårig var det fantastiskt varmt. Just värmen var mitt största problem och gjorde mitt lopp långt och långsamt. Jag drack för mycket vatten, spädde mig och hamnade helt fel i elektrolytbalansen vilket resulterade i kramp och snigelfart.. 2015 skulle jag få min revansch. Eller...


Andreas och jag möttes tidigt den 4/7, det var redan varmt! Vafan..skulle 2014 års lidande få fortsätta? Detta året var jag dock förberedd, hade laddat vätskevästens 2 flaskor med dubbla Resorb, jag skulle för satan inte få saltbrist igen. Vi anlände till Kvarsebo ca 1 timme innan min start, fick nummerlapp, karta och nödnummer. Laddad! Andreas ändrade sin anmälan från 42,2km till 21,1km med återhållsam glädje, han ville springa och han ville springa långt. Det var med nöd och näppe som förståndet segrade den morgonen, det såg jag på honom. Men ståndaktig som han är vår "ultra" så vinkade han glatt iväg mig kl 09:00 med fina kämpaord och applåder.

Fredrik just innan start

Banan inleds med berg och blåbärsris, övergår till grusväg och sedan spänger och fina skogsstigar runt små sjöar över myrar och sankmarker med skvattram. Till första vätskestationen är det dryga milen. Det gick bra, låg några hundra meter bakom tätklungan och bara tuggade på. Hade några meter fram till närmsta rygg och helt tomt bakom, kontroll helt enkelt. Sippade på min resorbdryck och än så länge var värmen bara behaglig. Framme vid depån blev man vänligt mottagen av trevliga funktionärer. Drack lite sportdryck av märket Umara och tog en halv kaka från Clifbar. Slog därifrån följe med en medlöpare som kommit ifatt. Hann några kilometer innan magen bubblade till. Min historia om löpning och tarmtömning går hand i hand och Googlar ni "löparmage" så får ni se en bild av mig. Inget konstigt med det, så ett snabbt gir åt höger och ned med byxorna så var det klart, tappade dock min medlöpare. Jag började dock bli lite orolig när samma scenario upprepas runt kilometer 20. Fram till nästa vätskekontroll snurrade bara tankarna kring detta. Vad var fel, vad har jag gjort annorlunda? Insåg att min resorbblandning möjligen var lite hårt blandad och bytte därför till sportdryck och vatten vid nästa stopp. Nu kändes det bättre och jag hittade några nya löpare att springa med vilket var skönt. Hade väl lagom slappnat av när magen gjorde sig påmind ännu en gång. Helvete, snabbt stopp och lyckade rusa ifatt mina nya kumpaner med byxorna i knävecken. Hade vid det här laget skitit mig ifrån täten och låg runt plats 14-17 i startfältet. Nu var vi ett gäng på 6 personer som turades om att dra och det var skönt i värmen och den allt mer krävande terrängen. Här övergick banan i mer hygge och berg med täta blåbärsris och mycket ljung. Naturen kring Kolmården är dramatisk och vacker men samtidigt förrädisk för man kan inte slappna av en sekund utan måste vara på alerten hela tiden. Värmen började ta ut sin rätt och elektrolytbalansen var ett minne blott i och med de täta besöken i buskarna. Jag började tvivla och tittade på klockan allt oftare. Som tur var, var det fler i vårt gäng som började få det jobbigt och en efter en tappade de av. Nu var vi bara två kvar och det stärker en trött löpare. Vi kom fram till den sista vätskekontrollen vid km 33, där fanns det korv och saltgurka, lite godis och god sportdryck. Jag stannade lite extra och fyllde på depåerna innan jag gav mig ut på den sista och kanske tuffaste delen av banan. Upp och ned över bergen ovanför Bråviken, fantastisk utsikt men makalöst jobbig löpning. Såg lite löpare längre fram och orkade hålla huvudet i styr, kom i fatt och förbi, blev samtidigt ifatt sprungen av damsegraren som jag på något sätt ändå lyckades hålla bakom mig ända in i mål. Kom in i mål på en 16:e plats och tiden 4:43 helt slut och näst intill uppgiven men ändå så nöjd och euforiskt lycklig som man bara kan bli av uthållighetssport (tror jag). Jag var helt skinnflådd mellan skinkorna och hade fått någon allergisk reaktion mot skvattram, ljung och blåbärsris så jag var helt knottrig på hela benen med tillhörande klåda så sitter man ändå där med ett leende på läpparna efter en snabb dusch, som sved, och en burgare i näven och undrar var anmälningslistan till nästa års race finns..det är kärlek det!

Min (Andreas) resa var av det lite enklare slaget idag. Som Fredrik tidigare beskrev segrade förståndet över viljan och jag valde att korta min tur i skogen. Det antyds att jag drabbas av någon åldersrelaterad förslitning, typ artros. Riktigt så pissigt är det inte. Jag har åter ignorerat kroppens signaler och sprungit vidare trots att höften varit stel, ond och överbelastad. Gluteus medius har knutit ihop sig till en hård golfboll och vägrat absorbera stötvågen vid alla löpsteg på ett värdigt sätt. Efter den förra trailtävlingen i Kolmårdsmiljö för knappa två månader sedan var det stopp. Nu delvis åter på banan!
Min start var knappa två timmar efter Fredriks och trailhalvmaran följde till en början marasträckningen. Inledningen här är väldigt kuperad med mycket rötter, berg och smal stig. Värmen var påtaglig och det var bara något svalkande att komma in i skogen. Tänkte innan start att ta det lugnt och öka efterhand. Tyckte efter någon dryg kilometer att det tog emot lite. Sneglade på klockan och insåg att pulsen på 183 slag/min kunde förklara både andningen och den begynnande trögheten. Släppte ryggen framför som visade sig bli dametta på omkring 1:35. Andra förståndiga beslutet den dagen.
Efter kanske knappa 4 km med teknisk terränglöpning blev det mer lättsprunget några kortare sträckor. Tog ut steget och ökade här. Fattar egentligen inte varför jag kör terrängtävlingar när jag ständigt blir glad då stigen tar slut och vägarna tar vid?! Snart ska Nävsjön rundas och åter ändrar banan karaktär. Rötter, rötter och rötter. Inte så kuperat, mer ondulerat. Korta knickar upp och ner. Och mera rötter. Trippar på så gott det går. Omkring knappt en mil runt sjön, väldigt strandnära och vackert. Tittar inte så mycket på allt det vackra men förstår att jag är mitt i det. Tänker att man skulle dra hit vid ett annat tillfälle och springa och njuta mer. Väl runt sjön återstår bara dryga halvmilen och motlut blir nedför då inledningen på rundan också är avslutningen. Har haft väldigt lite av medlöpare under resan. Tror jag låg omkring sexa efter knappa fem km men klev åt sidan till förmån för ett par löpare med lättare steg. Inbillar mig att jag ligger omkring tia. Ser en löparrygg en bit fram som jag kommer förbi. Ingen i ryggen. Frågar ett par funktionärer vid sista vattenstationen om det finns någon framför på rimligt avstånd. Men det verkar inte så. Tänker att jag håller min position. Känner mig nöjd med det. Avslutningen är skön. Bredare och "barkigare" stig med mer av svikt. Kryddar på lite den sista km och springer nöjd i mål. Uppsträckta armar. Det ska kännas bra och lika gott att förstärka den känslan. En varm dag som denna och efter att de tuffa banorna har avverkats är alla vinnare. Lite larvigt det uttrycket, "alla vinnare", men likväl är det så tycker jag, det inkluderar alla löpare och betyder att det pågår fler tävlingar än den där ett till tre räknas. Blev till sist tia och det känns bra.

Soliga boys efter lite löpning och burgare

Vi kan verkligen rekommendera Kolmårdsrundan. Många möjligheter för alla löpare och alla åldrar, kanske ett familjeäventyr för hela familjen? Stort tack till arrangörerna av KolmårdsRundan för en strålande fin tävlingsdag. Vi kommer åter!

//Fredrik och Andreas

Långlöp på långfredagen

Fick möjlighett att backa mig en c-tur på långfredagen. Barnen var redan bortlånade inför helgens jobb så det blev bara jag och fruga kvar..skönt! Vi sticker till Omberg, sa frugan, klart vi gör sa jag.. Linköpings regn byttes mot sol i Hästholmen. Klockan hade redan passerat 17:00 när vi parkerade bilen vi Ombergs turisthotell. Tittade snabbt på en karta över området och såg en orange led, 27km! Lite för sent för nästan 3 mil i kuperad terräng med tanke på frugans fotproblem. Hittade en möjlig rättöversväg vilket gjorde rutten ca 2 mil lång, ja det får funka..

Jobbade oss upp längs västra sidan, underbar natur i underbart väder och tillsammans med den man älskar-svårslaget.

 

Lisa invigde dagen till ära sina nya Hoka one one, ett väldämpat alternativ som faktiskt verkar funka

 

rätt mycket uppför..

 

och nerför..

 

Utsikt från bergets östra sida

 

Växlande terräng och skog, mycket upp och ner, genom bergsraviner, bok och barrskog. Turen tog nästan 3 timmar och klockan stannade på strax under 2 mil, klockan hade blivit åtta och då blev det mörkt. Såg inte mycket de sista kilometrarna men det vi hade sett innan räckte gott och väl.

Omberg är väl värt ett besök, se till att ha gott om tid på dig bara..

 

Fredrik och Lisa

Sponsorträff

Under gårdagen så hade vi ynnesten att åter träffa våran samarbetspartner Salming Running och Jocke som hade vägarna förbi Linköping. Löpning, 2015 års nyheter och lite snack inför framtiden stod på agendan. Ett lättare varv runt småbåtshamnen i snömodd samt lite skönt snack om tiden som varit och tiden som kommer. 2015 års skomodeller ser mycket spännande ut och ska bli kul att testa dom på riktigt. Salmings första trailsko visade Jocke upp också och hintade lite om 2016-års nyheter. Som vanligt mycket snygga och genomtänkta kläder. Vi har varit väldigt nöjda med våra hittills. 

Framförallt så tycker vi att det är roligt att få ett utbyte där båda känner att det ger något samt att man vågar dela med sig av både kunskap och engagemang trots att vi inte tillhör Sverige-eliten..än..

i alla fall...2015 ser väldigt spännande ut idrottsmässigt. 

//Marcus 

Teamträff och skogsorientering

Årets första teamträff begav sig under gårdagen på markerna omkring Fillinge. Där finns stora möjligheter för löpning på naturens villkor med både distanser och krävande terräng. Vi var fyra som startade, Andreas, Fredrik, Malin och jag, men Malin avvek efter ett tag och körde ett lite kortare skogspass då  en ansträngningsskada skall förhindras och minimeras så vi blev tre musketörer som fortsatte in i mörkret.

Underlaget bjöd på utmanande löpning. Bitvis riktigt halt med glans-is och alla körde dubbfritt för dagen. Men alla hade dobbar, Fredrik och jag körde Inov8:s 212:or och Andreas körde med sina Icebug:s. På det stora hela så tycker jag att vi klarade oss med den äran. Inga volter eller brutna ben. Tricket är väl lite att inte ändra riktning när man kommer ut på halt underlag utan fortsätta i samma tempo rakt fram, vilket ibland gjorde att man fick köra rejäl dikesterränglöpning. Ser rätt kul ut när man kommer som ett lok mosandes och frustandes, plötsligt så känner man att det är svinhalt så det är bara att fortsätta ut i skogen och ta en vända. TUUT TUUT!

I alla fall...initialt så blev det transportlöpning på asfalt för att komma ut till skogspartier där terrängen tog vid. In på stigar och  där det inte fanns stig. Snällt av Andreas att springandes reka en mil på förmiddagen åt oss..hur eller hur så hade grabbarna ultra snabba ben men var snälla nog att hålla igen lite för att jag också skulle kunna hitta hem. Jag lyssnade mer än pratade i konversationerna om vi säger så. Men formen blir lite bättre efter varje pass. Trevligt med att gruppträna och sitta efteråt och småsnacka lite. Andreas och Malin hade gjort en härlig chiligryta. som åtnjöts som post-run-nutrition.

Ni ser..de är inte så "oskyldiga" som de vill ge sken av

Lite småsnack om året som kommer och dess utmaningar och mål samt upplägg för ett riktigt krävande pass på onsdag då Salming Running kommer på besök till byn. Blir småsvettig bara jag tänker på det...puh!



/Marcus

Om en vecka...

Japp, om en vecka smäller det igen. Träskloppet Tjurruset går av stapeln och visst kommer vi vara där i år igen..det har blivit en liten tradition för oss att delta i Tjurruset. Roligt och annorlunda. Tider är irrelevant då det inte riktigt går att jämföra loppen mellan de olika åren eftersom man byter plats vilket är roligt för upplevelsen.

Bilderna är från olika år och upplagor.

Starka grabbs 2009!

Träsk och geggamojja är fantastiskt att springa omkring i. Utmanande och uppfriskande jämfört med asfaltslöpningen som kan bli ganska enhanda stundom. Det här loppet, 2009 var det första vi gjorde tillsammans. Fantastiskt roligt och som så mycket som vi gör så stod upplevelsen i centrum. Tjurruset är inte som alla andra lopp. Tjurruset står för upplevelse, back to the roots och jävlaranamma. Att springa omkring omgivningar där du verkligen får anstränga dig och grosa på bland stockar, bäverdammar, crossbanor, skidbackar, sjöar och helt ordinära träsk är härligt på riktigt!

WWWRRROOOOMMMM!!!!

Första året vi körde Tjurruset var 2009..kommer ihåg att det började med en sandbacke och fortsatte med vågor av sand första kilometern. I slutet av den delen blev jag omsprungen av en kille i ko-dräkt och lågskor...Kan ha varit så att min "försäsong" då inte var upplagd eller genomförd helt professionellt...Vi kan säga att det fanns utvecklingsmöjligheter, och finns såklart fortfarande.

                        Den sandbacken är inte helt rolig att leka med och sög rätt bra i benen..

Dock så gjorde mitt pannben och framförallt min oinsikt att jag ställde upp och hängde med då båda ultras, Andreas och Fredrik frågade och hetsade om min närvaro. Det var de två, Lisa och jag som kämpade oss igenom Tjurruset den gången. Sedan har vi byggt på närvaron av flera medlemmar och flertalet barn har även de varit och sprungit i geggan. Roligt att även de kan känna delaktighet och få känna tävlingsnerven, även om det ibland var after-race påsens innehåll som var en del i höjdpunkterna..

så.jäkla.nöjd! Mottot var att överleva. Klarade det! Hade sprungit 2,5 km (utan att stanna!) som längst innan loppet..

Matchvikt omkring 115:ish 

Helt opåverkad Lisa (och helt oskitig också) efter loppet 

Några roliga saker som jag spontant kommer ihåg (med lite oklara datum) är:

- kille som kom omspringandes och bärandes med ett däck som attiralj

Shrek

- Bra stämning har det faktiskt alltid varit, har man fastnat så har man fått hjälp av medlöpare direkt. Sånt gör rätt mycket för upplevelsen. 

Andreas joggar sig igenom..

- Fick ngt slags chips något av åren, som var tjocka som "pansarkex" (för er som gjort lumpen). Fantastiskt goda...undrar var de tog vägen? har inte sett dom i butik..

Fredrik öser på

Grabbarna

- Bäverdammen. Rent livsfarligt så klart. Bävrar äter ju allt + att man inte såg ett skit genom all sörja

Alvar ger järnet på uppförslöpet

Simon fick lite extrakrafter med hejaropen

- Under en löpning under en el-gata i skogen så blev det stockning och stillastående kö. Då hörde jag en späd röst (troligen från funktionär) "till vänster kan man bomba"..vad tror ni jag gjorde då..? SÅKLART!! Tror inte de sista dropparna från den bomben landat än.. blev lite imponerad själv. Dock så visade det sig att när jag väl hade bombat så bottnade jag inte. Fick simma ett par tag till kanten, förlorade min fina mössa och såg absolut ingenting för all sörja. Geggamojja-dike-avfall kan svida lite i ögonen..och smakar inget vidare heller. 

Fullt fokus för Theo

- Första året med trailskor. Vilken skillnad! från att ha halkat och farit omkring som en snorgärs på varmt plåttak till att bara tugga på utan något mankemang! 

Glatt barn 1: Tilda

Glatt barn 2: Simon

Barnen hade gjort en finfin skylt med Fillinge Ultra på! Snacka om engagemang

- De senare åren så har målfållan och även buljongtältet stått kvar när jag kommit i mål..sånt är alltid roligt. Första året så ..tja...det var inte så många som stod kvar och hejade om vi säger så..

- Ostakake-pre-race-fikan är alltid en höjdpunkt. Något av åren så fick jag i mig 750:grammare..hälften för att orka springa och hälften av godhet..av ostkakan alltså..

- Ostkaka kan man nog säga vara Team Fillinge Ultras nationalrätt..

springbacken sedd uppifrån. Glada friska miner innan loppet...dock sedvanligt spänd förväntan om vad som väntar..

- Nackdelen med sådana här lopp är att det har byggts ett par flaskhalsar vid mer än ett tillfälle. Det är både tråkigt och segt att behöva stå och vänta med vatten upp till midjan och kyla ner sig när man vill springa.



I alla fall så gillar vi träsk och terränglöpningen, så det här är en av höjdpunkterna på året.

Glädjen till vänner

Genom en härlig dimmig och disig morgon sprang vi på blandade underlag. Genom skogspartier, på grusväg, förbi ett par kossor och öde ängar.

Jag fick kämpa för att hänga med gasellerna men kompenserade det med att lura dom att prata sig trötta. Ställde multipla frågepartier där deras kognitiva förmågor ställdes på sin spets. Dom köpte allt och jag kunde hänga på ett tag..

Lite fartlekar byttes mot backlöpning och även lite hit-o-dit spring. Jobbigt, roligt och rätt nyttigt. Härligt med ett sånt gäng!

Diskussioner och planering inför framtiden diskuterades med glädje över härlig brunch hemma hos Andreas.