Fredrik och jag anmälde oss till Kolmården Trail Marathon för ett par månader sedan, rätt snart efter att Fredrik fått nys om loppet. Maratondistansen är förstås tillräckligt utmanade men det lockande lite extra att detta lopp utgick från Sörmlandsleden och därför borde erbjuda härlig stiglöpning och lite omväxling. Vi anade föga vad som väntade...
Tidigt i lördags begav Fredrik och jag oss till Kvarsebo IKs klubbstuga för att hämta nummerlappar och karta inför loppet. Starten gick redan klocka åtta och eftersom vi anlände drygt en timme tidigare hade vi rätt gott om tid för att fixa lite med vätskevästar, energi att ta med och klä om. Skönt att kunna hänga lite i startområdet och ladda utan brådska. Dessutom lyste solen för första gången på väldigt länge och tydligen skulle denna dag bjuda på ca 26 grader varmt. Lika skönt som onödigt.
 |
| Innan start |
Något efter halv åtta hölls en genomgång av tävlingsledningen. Mest information av praktiska saker rörande bansträckningen och markeringar. När man nästan följer en markerad led finns ju risken att man missar eller själv lägger till någon extra loop. Vi gick runt i startområdet och lyckades egga upp en lagom konstruktiv tävlingsanspänning. Jag blir fortfarande alltid nervös minutrarna innan start och det blir nästan värre för varje ny tävling. Klockan åtta drog vi iväg; närmare 90 anmälda löpare. Förväntansfulla och glada. Kvällen innan loppet hade vi diskuterat fram vilken strategi vi skulle följa. Utan att avslöja någon tänkt km-tid övergav vi strategin redan efter knappt en km. Det skulle visa sig att stigen vi följde var smal och teknisk. På många ställen stenar. Om inte sten, så rötter istället. Ibland en utmanande kombo. Vissa transporter där underlaget var grusväg eller bredare stig gjorde att farten kunde ökas men oftast var tempot i det lägre spannet; 5:30 till 6 min per km känns faktiskt rätt ok när stigen är smal och miljön väldigt kuperad.
 |
| Efter löpning på spång över myrmark |
Vi tuggade i alla fall på och den första halvan förlöpte rätt snabbt och problemfritt. Jag tror att vi snittade knappa 6:00 per km under första halvan vilket kändes helt ok. Fötter, vader och höfter fick utstå en del och Fredrik tyckte att speciellt höfterna tog en del stryk. För min del mattades mest fötter och fotleder, måste träna dessa mera. Ingen fara på taket för någon av oss dock, mycket kraft kvar hos båda. Vi hade medvetet dragit ner på tempot en del för att spara inför sista tredjedelen som väl alltid är det monster man måste tampas med.
Miljön vi sprang igenom var tidvis underskön. Myrmark med spänger - jämtlandslikt. Utsikt över vatten - antingen insjö eller Bråviken som öppnade sig mellan tallarna. Inramningen till loppet var verkligen perfekt med väldigt varierande miljö. Variationen mellan tallskog och granskog var skön och ibland var ljungen så tät över stigen att man inte såg sina fötter när man sprang.
Avslutande 12 km utvecklade sig lite olika för oss, vilket framgår fortsättningsvis.
Andreas: Jag upplevde en svacka omkring 25 km när jag plötsligt blev låg på energi och troligen därtill hade druckit för lite. Min energistrategi var en gel (Enervit) var 9 km, några matskedar uppblöta chiafrön med honung en till två gånger under samma sträcka och vatten eller starkt koncentrerad resorb-blandning efter humör och känsla. Värmen (omkring 26 grader) hade nog tärt lite extra och troligen hade jag inte druckit tillräckligt. När jag försökte dricka i kapp anade jag en känsla av begynnande nr 2. Inte roligt men ändå förväntat. Jag har verkligen inga problem med att dra in i skogen och göra vad som krävs men under tävling tar det ju värdefull tid i anspråk! I stället skippade jag Resorb och drack vatten och matade på med chia. Jäkligt kladdigt planerat med frön, honung och vatten blandat i en plastpåse där tanken var att liksom klämma ut en portion i farten. Gick så där. Hade frön överallt på händer och armar och den stinna påsen såg märklig ut i shortsens sidficka (den fick inte plats i vätskevästens fickor på framsidan). Efter ett tag, kanske vid 28 km, hade magen lugnat sig och den intensiva uppnutrieringen hade verkligen gett resultat. Jag kände mig plötsligt lite piggare. Hurra! Måste också nämna den förnämliga vätskeryggan från Ultimate Direction. Just min har tagits fram i samarbete med Anton Krupicka, vilket har gjort att ledorden är minimal och lätt. Två flaskor om 600 ml på framsidan och en massa pilliga småfack och ett knappa 5 l packningsfack på ryggen. Lagom för långtur med behov av lättare jacka, extra strumpor, några mackor, plånbok och telefon. Eller liknande.
Vid ca 30 km fick Fredrik problem med kramp i benen och vi delade på oss. Trist förstås men Fredrik insisterade på att jag skulle fortsätta så han fick tid att komma till rätta med benen. Mellan 30 och sista vätskekontrollen vid 35 km var det teknisk trail i mestadels granskog, rätt öppet och fint. Benen kändes ok och bara vetskapen om sportdryck och annat lite längre fram gjorde att jag kunde öka lite. Sju km kvar av en mara kan vara alldeles vad man klarar av, tror jag. Det här var ju mitt första. De sju sista km var satans krävande. Kändes ungefär som "spring uppför den där slalombacken nu och dra inte benen efter dig". Upp och ner, hela tiden. Nakna klippor, utsikt över Bråviken, branta nedförslöpningar och lite större klippblock att kryssa mellan eller över. Tungt.
 |
| Rätt svettigt med ca 5 km kvar. |
Under några korta vägavsnitt och på plan stig gick det ändå att dra på lite. Nåja 4:30-tempo är väl inte mycket att skryta med men benen svarade inte riktigt. Lyckades i alla fall stövla på de sista km och tog mig i mål springandes. Trött! Det som var meningen att bli ett bra långpass inför UltraVasan blev därtill en riktigt tung tur med massor av schyst ändamålsenlig träning av fötter, underben och psyke. Underbart! 4:27:05 räckte för en 12:e plats.
Efteråt bjöds det på hamburgare och dryck vilket var precis vad som gick ner. Blir alltid lite illamående och inte speciellt sugen på mat efter längre löpningar. Verkligen tack och applåder till Kvarsebo IK för ett trevligt arrangemang och en riktigt underhållande tävling. Kommer definitivt att vilja köra nästkommande år igen. Hoppas vi ses där!
Keep up that good trail running spirit!
/Andreas
Här tar Fredrik över berättelsen om de sista utmanande 12,195 kilometrarna, som troligen varit de längsta jag sprungit (gått, krypt och släpat) mig fram. De inledande 20 km gick som en dans, betydligt lägre tempo som Andreas redan berättat om men helt fantastisk miljö som verkligen bjöd upp till dans. Började känna av lite i höfterna troligen beroende på den bitvis ganska tuffa terrängen men i övrigt kändes allt tipp topp. Jag hade packat min nya Salomon S-LAB 12 liters väska med 1,5 liter vatten ( i blåsan) samt 500ml Resorb och 500ml Vitargo sportdryck i framfickorna, fyllde på under tiden vi sprang men svettades som en gris i värmen. Kroppen var helt vitkornig efter ca 25 km och det var då jag började känna av krampen i benen. Tog ett stort kliv och baksida lår drog ihop sig som en fiolsträng, förlorade kraft och pannbenet krympte snabbt. Förstod ganska snart att det inte var läge att pressa sig så bad Andreas att kubba vidare så att jag fick återhämta mig lite, försöka dricka ikapp.
Pytsade i mig den sista vätskan jag hade samtidigt som jag kramade ur 2 påsar nötcreme och den sista biten snickers och gick fram till sista kontrollen vid 35km. Hinkade sportdryck och käkade banan och saltgurka, fram tills nu hade jag inte blivit omsrpungen av någon vilket visade att vi hade haft ganska god fart första 30km. Yes tänkte jag nu kan jag kuta igen och behöver kanske inte komma så långt efter den grupp jag släpte. HA HA HA första 50 metrarna kanske gick bra, sen tog naturen ut sin rätt, jag ville springa men stenar och rötter gjorde det omöjligt i mitt tillstånd.
Lyckades ändå hasa mig igenom den vackraste naturen och joggade på de mindre krävande partierna in i mål, på 5:01.. och en 26 plats, inte speciellt nöjd men definitivt en erfarenhet rikare..
/ Fredrik
