Vidöstersimmet är inget vanligt simlopp. Det är ett jättelångt simlopp.
Jag har under ett par år sneglat, önskat och funderat på att köra det. Orimligt långt såklart, men jag har ju trots allt gjort en del orimliga grejer tidigare så det verkar inte hindra mig nämnvärt.
Under våren så kröp den där känslan om att det kanske var dags att köra ändå.. och när jag och en sportkompis drog ihop ett gäng som skulle simma över Roxen bara för att det är lite kul, så pratade jag lite löst med Göran om mina funderingar. Han hade det samma och hade till och med redan bokat boende utifall han skulle köra. Göran och jag har tidigare även kört Vansbro 10 k tillsammans.
Jag har försökt öka på simdistanserna lite under vår och sommaren. Det har fungerat bra trots allt. Nu ska ju dessa siffror läggas i samma påse som betänkandet att jag har lärt mig simma som vuxen, är motionärsportis och inte elitproffsbadare.. Den sista månaden har sett ut så här:
Efter en del oro och ångesthantering, funderingar på om det ens är möjligt så var vi plötsligt anmälda. Lika spännande som oroligt faktiskt. Att simma 21 km (+) är ju ingen vanlig utmaning. Samtidigt så gav organisationen omkring Vidösternsimmet ett sånt härligt och tryggt intryck vilket skapade lust att testa bara för den delen.
Ni som har varit på lopp vet vad jag pratar om - en organisation som är opretentiösa, där funktionärer verkligen ställer upp och man får som sportis väldigt mycket pepp under vägen. Man kan ju ta sånt för givet, men när man stött på lopp där detta saknas så märker man hur stor skillnad det gör.
I alla fall så blev det som det blev och vi åkte ner till Värnamo på fredag eftermiddag. Incheck på hotell, en liten fika innan obligatorisk raceinfo. Många olika nationaliteter samlade så information på engelska gick först och sedan kom det på svenska. Fortsatt skön stämning och allt man kan hoppas på inför ett lopp.
Skön, men lätt spänd förväntan i lokalen.. jag blev väldigt ödmjuk både inför att sitta med de här duktiga simmarna och loppet som informerades om. Imponerande meriter och erfarenheter hos många som jag inte kommer i närheten av, men likväl motiverande att få sporta tillsammans.
Smörgås och dricka under informationen byttes efter till pasta och köttfärssås. Vi fick också fylla i ett friskrivningsdokument där vi tog ansvar för den egna säkerheten, eller tja inte lastade arrangörerna utan att vi gjorde detta själva och tog eget ansvar. Förstår varför de har detta, men såg också att de fanns bra med säkerhet och jag kände mig trygg hela vägen igenom. Inte rädd en endag gång!✌
Tillbaka till hotellet och kolla väderleken 1000 ggr och på alla tillgängliga hemsidor. Hot om regn, vind och 14 grader i vattnet.. Regn gör ju inte så mycket, även om det är trevligare med sol, men 14-15 grader i vattnet gör ingen uppkäftig förstås.
Jag hade på fredagen sett någon notis om sagda temperatur. Fick väl mer eller mindre panik. Ligga och huttra i vattnet har jag gjort tidigare på lopp och det är faktiskt inte lika roligt som det låter. Inte nog med distansutmaningen, ska vädret stoppa mig nu också? Illåkte till alla sportbutiker för att kolla neoprene och merinoulltröjor. Hittade en till lagom pris, men visste ju likväl inte om det skulle funka ändå. Jag fick även låna en neopreneluva och neoprenstrumpor av en snäll sportkompis. Tyvärr så hade jag ju inte tränat med grejerna så det fick ju bli som det blir tänkte jag.
Från arrangörshåll så ordnades det både transporter från Värnamo ut till starten och även transporter från målet tillbaka till starten i Värnamo. Exemplariskt ordnat. Dock så beslöt vi oss för att ta egen bil för att få ett par minuter extra vid frukosten. Det kanske inte gjorde så mycket mer energimässigt, men väl för den inre lilla stressen.
Ganska bistert i luften när vi kom ut till starten. Mulet, vind och vågor emot oss. På med halva våtdräkterna, smörj överallt för att inte få skav, prata lite med funktionärerna. En lokalreporter kom också förbi och pratade med oss och flertalet andra som skulle simma. Eftersom det är ett lopp som vi dels inte gjort förut och ett enormt långt lopp som ingen av oss hade gjort innan så är det ju alltid en liten extra oro där man inte vet säkert att man kan klara det, vilket också är en del av tjusningen.
Lånad bild från Värnamo nyheter
När vi stod där, nervösa, peppade, förväntansfulla med ett par minuter till start så kommer det in simmare som har simmat den lång-långa simmet. 42 km!
De startade kvällen innan och har alltså simmat till starten från målet under natten, för att vända om och simma tillbaka tillsammans med oss. Innan vi betänker att det låter ju som en extraordinär utmaning så kan vi även konstatera att den var slutsåld.
I alla fall så blev det vår tur och vi gick ner i startfållan. Ett par minuter trånandes på stranden och sedan kanonskott som startsignal. Långgrunt bad så det blev ett par meter att gå i det svala vattnet. Min klocka sa efteråt att det varit en snitttemp på 16, så det var väl 14-15 i vattnet när vi gick ut.
Bild från Värnamo nyheter och Sandra Andersen
Mentalt hade jag försökt att dela in det i de sträckor som arrangörerna har lagt in matstoppen. För att göra det hanterbart och fokusera på en del i taget. Det gick väl sådär.. men jag såg fram emot varje matstopp i alla fall
Var för sig är dessa sträckor helt ok distanser och rätt så hanterbara om det är lugnt och fint men sammansatt, med kyla, blåst och vågor så är det ganska mastigt. Faktiskt.
Maten/energi som fanns på stationerna räckte gott och väl. Umaras grejer var kanon och det fanns lite annat också. Dock så visste jag inte före informationen innan loppet att man kunde skicka med egen energi ut till stationerna. Det kanske hade varit bra, men å andra sidan led jag inte av det heller. Vid varje stopp så tryckte jag ner en gel i varje ärm att ha som nödraketer om orken skulle tryta mellan stationerna och dom gick faktiskt åt.
Hade kanske två kortare dippar där jag blev förbannad på nåt som jag inte kommer ihåg vad det var, vilket brukar vara en signal att jag har lite för lite energi. Nu gick loppet vääldigt långsamt för mig, men det var faktiskt inte på grund av ork utan att jag knappt kunde lyfta axlarna. Vilket i simning är en ganska central grej att kunna. Men samtidigt är det ju så att både huvudet och kroppen behöver fungera för att man ska kunna genomföra något sånt här.
Lite av de olika delsträckorna som jag kommer ihåg det...:
Osudden - Funtabo ca 3700 m
Första delsträckan. Startskottet gick och spänningsförväntan-känslan smekte kinden samtidigt som nervositeten sköljde över. Jag tog det väldigt lugnt i början, för att känna både på sjön, höger axel och nacken. Det kändes faktiskt helt ok och en liten ljusstrimma med hopp tändes.
De snabba hade redan stuckit, men eftersom det inte var någon tävling för mig utan mer fokus på att bara klara av det så kändes det helt ok. Höger axel började dock gnälla mer och mer efter ett tag. Den kändes öm och otillfredsställd.
Vid Funtabo så fanns det en pråm på vattnet med energi så där gick vi inte upp. Försökte få i mig så mycket sportdryck jag kunde, men funktionärerna på pråmen hade skitmycket att göra med alla, så det kanske blev lite för lite. Jag tog någon gel där också, men jag hade en gel i våtdräktens ärmar starten kvar. Här kände jag mig orkesmässigt rätt ok.
Funtabo - Tånnö ca 3900 m
Här började höger axel krångla rejält. Stökigt vatten med en del vågor på grund av blåst. Hade kämpat på men fortsatt lugnt tempo. Oavsett axeln så är det ju svårt att veta hur man ska disponera ett lopp som är långt och som man inte har gjort förut. Att komma upp på land var dock skönt.
Hade inte Andreas stått och tjoat på land är det inte säkert att jag gett mig ut igen. Velade mycket pga axeln. I med en massa dricka, ett par gel och mer att dricka. Kanske även någon kaffe som slank ner.. kommer inte riktigt ihåg. Andreas hjälpte mig att fylla på gel i våtdräkten. Många frös, men jag hade inte känt av det alls. Jag hade ju undertröjan som funkade skitbra, neoprenmössan som man ser lite tokig ut i och även neoprenstrumpor. Dock inga neoprenvantar då jag tycker att jag tappar greppet när jag simmar med såna. Det var svalt för händerna men absolut ingen fara.
Jag åt inget som innebar att jag behövde tugga. Även om simning är hyfsat snällt mot tarmperistaltiken så vet jag av erfarenhet att jag brukar ha det lättare med att ta in flytande grejer. Man vill ju ändå inte "göra en Nilsson" i våtdräkten så att säga...(alltså skite ner sig). Ner i sjön igen och då kände jag av att det var lite svalt, men absolut ingen fara. Väldigt skönt då kyla äter både livsglädje och energi.
Tånnö - E4:ans camping ca 5500 m
Här kom det rätt stökigt väder. Mycket blåst och vågor som gjorde att jag fick slita faan. Till det att jag hade svårt att flytta fram höger axel tillkom nu även att vänster axel började göra ont. Höger axel smärtade nu, medan vänster "bara" var öm. Kändes inte som att jag kom framåt alls utan låg och kollade på samma hus i 20 minuter. Blev förbannad. Såg samtidigt en rovfågel cirkla omkring ovanför så försökte att ta mig framåt och se levande ut.
Här hade jag också tänkt lite galet och undrade varför arrangörerna glesat ut bojarna som utmärkte kilometrarna och inte så tätt som de var innan.. jag trodde att detta var en av de dryga 3 km sträckorna medan det var en av de längre på dryga 5500.. tog en jävla tid! Väldigt skönt att komma upp och få i mig energi efter det.
E4:ans camping - Ekens Camping ca 3400 m
Skönt med bara ett "kortsim" efter det längre. Det gick ju inte snabbare, men mentalt så var det skönt. Om jag inte minns helt fel så kom det faktiskt ett par solstrålar under det här simmet..men kan komma ihåg fel. Någon gång så gjorde det faktiskt det och det gav lite positivt till huvudet tyckte jag. Lite lättare att i alla fall ana sol och blå himmel bakom de grå DDR-molnen. Axlarna funkade knappt nu, men nu var det ju bara sista halvmilen kvar så att avbryta för något sånt var inte att tänka på.
I slutet av sträckan som fräste Göran om mig som om det var en sprinttävling medan jag flöt omkring som en stock drivved. Det visade sig när jag kom upp att han hade haft det jobbigt med kylan och vågorna. Till och med mer än mig, men när vi fick lite snällare vatten så kunde han, som är en betydligt bättre simmare än mig, sträcka ut lite och simma ordentligt. Han satt och huttrade med en filt omkring sig när jag hasade upp på land. Först trodde jag att funktionärerna ville putta tillbaka mig till sjön då jag säkert såg ut som en uppspolad val. Men de tog emot mig glatt och trevligt.
I med en massa sportdryck, ett par gel, någon kaffe och småsnack med Andreas och Göran. Göran och jag gick i samtidigt till nästa depå, men han stack iväg som en avlöning medan jag kämpade på med två skrikande axlar.
Sista 5000 hade även en vätskestation ute i vattnet så egentligen var det ju "bara" 2500 + 2500 m vilket gjorde det mycket lättare mentalt.
however....
Ekens Camping - Sundet ca 5000 m
Här var det ett ovackert och plågsamt sim. Hade jag varit ett djur hade nog jägare avslutat det hela med tanke på lidandet. Öppet vatten och oskyddat, men det var ändå ganska hanterbar vind och vågmässigt som jag kommer ihåg det. Simmade förbi boj efter boj men såg inte energistationen. Blev förbannad.
Men så plötsligt så dök den upp bakom en liten ö eller nåt. De hade väl lagt sig i lä och för att kunna förtöja. Fick energidryck och gel. Här märkte jag också att det tillkommit rätt fräscha simmare med blå mössor. Det var de som körde 6 km. De såg piggare ut än vad jag kände mig.
Aja, ner och försöka åma mig framåt igen - skönt där borta ser jag boj nr 20, då är det ju bara en km kvar tänkte jag. När jag efter mycket om och men kom fram till boj nr 20 så såg jag knappt 21:an.. men vad i hela "#&%¤8 den ligger ju där borta, mitt ute i sjön!?
Aja, här gör jag ingen nytta och ingen kommer göra det åt mig tänkte jag så försökte ändå flytta armarna framåt. Här gjorde det så jävla ont så jag funderade på om det inte hade varit bättre med att bara ploppa av armarna som en Barbiedocka. Ändå lättad på något sätt eftersom jag visste att jag klarat reptiderna då jag inte var upplockad av någon båt.
Kom fram till boj 21.. (och alltså 21 000 m) men här är ju inget mål i sikte..?
Såg ytterligare en boj längre bort. Troligen en km bort eftersom de satt på det avståndet.. fortsatte ilsket att skyffla vatten bakåt så gott det gick. Efter något som kändes (och även enligt klockan) tog evigheter framme vid boj 22.. men där var inte målet heller utan det var också ett lur.
In i sundet och under bron där trollen bor. Läskigt men hade nog snabbaste km-tiden på hela dagen därunder.
Såg målet!
Kunde andas ut och hasa mig upp för bryggan.
Stolt! Glad! Trött!
Stolt över att ha klarat det.
Glad över att inte brutit.
Trött för att det tog en jävla tid.
Fick medalj, såg Andreas som tjoade - tröttglädmagråtma!
Göran kom fram var lika stolt han. Han hade hunnit klä om och värma sig lite.
Wow vilket lopp, vilken pärs, vilken upplevelse.
Fin dag ändå
Så nu sitter jag här.. och tänker: fasen, det där vill jag göra om.
Stort tack till dig Göran som hängde med och simmade, och till dig Andreas som hejat på plats och alla foton!!
Tack till er som skickat hejan och pepp både före och efter.
Även ett stort tack till hela organisationen omkring Vidösternsimmet. Opretantiös stämning, trevligt och gemytligt. Imponerande på alla sätt.
//Marcus
