Vasaloppet 20160228

Så i år var det då äntligen dags att åka det anrika Vasaloppet. Nio mil mellan Sälen och Mora, sträckan är ju för oss ultrarävar känd sedan tidigare, då endast iförd skor, nu ska alltså samma sträcka åkas på skidor. Både skrämmande och lite lugnande på samma gång. Löpning kan jag, jag har både tekniken och mängden mil som krävs, skidor kan jag inte! Jag har varken bra teknik eller speciellt många mil i kroppen. Men på skidor borde man ju i alla fall få vila lite, eller? I löpning är det ju konstant rörelse som gäller!

Ja frågetecknen var många, men jag och Andreas anmälde oss för ca 1 år sedan mest bara för att kunna bocka av Vasaloppet (på skidor) från listan över lopp som man bör har klarat av.
Året gick och löpning, simning, cykling och en del styrka klarades av med bravur, men hur tränar man skidor utan någon snö? Besökte en del gym som har stakmaskin, riktigt fiffigt redskap där man fick bra kontakt, men guuuuud så tråkigt. Lånade ett par rullskidor av en kompis, ännu tråkigare! Det var inte bara tråkigt, det var svårt också och farligt och gick våldsamt långsamt framåt. Nä får bli pannben som tar mig genom det här loppet han jag att tänka. Men som en skänk från ovan, ja från ovan kom snön och lagom runt årsskiftet gick det att åka skidor. Han väl samla ihop ca 25 mil på golfbanor och konstsnö runt om i Östergötland. Lyckade faktiskt träna upp en hyfsad teknik och viss uthållighet även om längsta passet inte blev mer än 3 mil.

Lyckade under julhelgen även övertyga min lillebror Johan att han nog också borde ha klarat av Vasaloppet, han gick dagen därpå och köpte helt nytt skidpaket och allt som man kan tänkas behöva för att åka skidor (skogshuggare tjänar bättre än sjuksköterskor) och sa att han skulle köra loppet om han lyckades få till någon träning. Han fick nog till ca 6 mil och bestämde sig veckan innan vasan att han skulle köra, fixade en biljett via blocket och så var saken biff. Nu var vi tre..

Veckan innan vasan tog jag med mig familjen upp till Sälen för sportlovssemester, en helt fantastisk vecka spenderades i backen. Vilda lärde sig åka skidor (5 år) och Theo växlade från skidor till snowboard, rätt imponerande vad barnen lär sig fort. Själv körde jag slalom och fick nog bara till ett pass på längden, inte den bästa uppladdningen inför söndagens utmaning.

Helgen närmade sig och lillebror anslöt till flocken, han vallade våra skidor och så testkörde vi dem på fredagen, perfekta!! Bra glid och duktigt fäste, nu skulle bara vädret hålla i sig. Andreas kom upp på lördagen och hade fått sina skidor vallade av proffsen, fuskigt!

Så blev det då söndag och klockan ringde strax efter 4. Gedigen frukost intogs (spaghetti och köttfärssås) och resan ner mot Sälen började. Väl nere i Berga by förstod vi att vi inte var ensamma om att vilja komma ut så tidigt som möjligt. Fullt med bilar och bilkö för att ens komma till parkeringen och när väl bilen var parkerad var det typ kö för att komma in i startled 7. Helvete!!!
Närmre 10 000 människor som skulle rymmas på alldeles för liten plats med alldeles för långa skidor på fötterna. Startskottet gick och där stod vi med skidorna i handen, fick så småningom på dem och passerade startlinjen för att sedan köa upp för de första 3 kilometrarna backe som så strategiskt inleder Vasaloppet. Fortsatt fullt av folk med varierande skidkunskaper, 45 minuter tog det innan det började plana ut och leden kunde dras isär något. Uppe på myrarna blev trängseln mindre, vi hade bra spår och några minusgrader i luften. Solen strålade och ja, just där och då var det helt underbart. Vi höll ihop och all vår utrustning hade klarat den tuffa starten.

Kilometer efter kilometer passerades i fortsatt bra spår, vi hade bra glid utför och bra fäste uppför. Kilometrar blev till mil och tavlorna längs vägen visade på ständigt krympande avstånd till Mora. Vi fick i oss lagom med blåbärssoppa och släta bullar för att orka staka vidare till nästa delmål. Johan och jag stakade nog ca 90% av loppet medans Andreas så förtroget diagonalade sig igenom lika stor del. Vi drog ifrån honom mellan kontrollerna men väl i kontrollen kom han i fatt och vi han att utväxla några ord innan vi gemensamt gav oss ut för nästa sträcka. Så flöt det på tills det bar återstod 2 mil, Andreas kom ifatt och sa att 8 timmar är nog kört, det klarar vi aldrig. ALDRIG skrek lillebror som hade fått blodad tand och stakade iväg så att snön yrde, ja jag kan ju inte vara sämre sa jag till Andreas och skidade iväg så fort jag kunde, gränslade staven och föll som en fura, men snabbt upp igen för att inte alltför många skulle se.

Fram till 70 kilometers skylten hade ändå loppets känts bra, kroppen var hyfsat fräsch och magen var nöjd. Men nu blev det skillnad, vi ökade tempot samtidigt som kroppen började säga ifrån. triceps skrek och magen började kurra, jag var hungrig och började tappa lite mod, hjärnan började svikta och det var svårare att hålla koll på utrustningen. Men som tur var så var det nu ganska mycket nedför och det var riktigt fina spår, vissa kilometrar passerades på bara ett par minuter och klockan visade upp mot 50km/h. Bror och jag höll ihop även om jag fick slita för att följa och snart var det inte långt kvar. Klockan visade på att vi fortfarande hade chansen att klara under 8 timmar. De sista kilometrarna var de längsta jag någonsin gjort och kan jämföras med exakt samma känsla som jag hade där 2 år innan under min första ultravas. Vi passerade bron i Mora och svängde upp på upploppet, Johan höll igen lite och vi passerade tillsammans portalen på tiden 7:59:25. Strax efter kom Andreas in på 8:05.

Vasaloppet var nu genomfört, herrejävlar vad skönt! O vad kul vi hade..men vad trött jag var och hungrig.


Några sammanfattande tankar om Vasaloppet:

Även om det var trångt på öppet spår så ser det ut att vara än jävligare på riktiga vasaloppsdagen, samt att det nästan alltid är bättre väder och före på öppet spår.
Träna mer stakmaskin även om det är tråkigt, triceps tog stryk!
Det var minst lika jobbigt att åka nio mil på skidor som att springa nio mil.
Nu har jag en ny tid att slå på Ultravasan..

Är det inte dags att sluta lyssna på Jojje Borssén, Apoteket, Hälsokost och andra förespråkare av multivitaminer?!

Läste i tidningen idag att kosttillskott i form av antioxidanter, E-vitamin och acetylcystein, påskyndar metastaseringen  av ett redan existerande malignt melanom. Teamet bakom studien, som är gjord på möss, leds av Martin Bergö vid Sahlgrenska akademin. För något år sedan visade samma forskargrupp att tillväxten av tumörer vid lungcancer ökar vid ett extra tillskott av antioxidanter. Det är tidigare visat att personer med cancer i större omfattning tar extra antioxidanter, vilket förstås gör de nya fynden än mer allvarliga. Antioxidanter har tidigare antagits skydda kroppens celler för oxidativ stress, men även ett redan påbörjat förlopp av malign tillväxt försvaras, vilket ger större tumörer vid lungcancer och ökad risk för metastaserna vid malign melanom. I Sverige är användning av acetylcystein som antioxidant sparsam men i andra länder saluförs den till hårt tränande individer. Acetylcystein är i Sverige ett registrerat slemlösande läkemedel. Läs pressmeddelandet från Sahlgrenska akademin.

Senare års forsknings har allt mer börjat ifrågasätta kosttillskottens betydelse för hälsa. Den oxidativa stressen som tidigare ansågs skadlig för våra celler tros snarare vara av godo. Direkt eller indirekt skyddar den vårt DNA. En förespråkare för den teorin är 1962 års nobelpristagare i medicin, James Watson. De senare decennierna har denne professor Watson hävdat att oxidationen skyddar oss och antioxidanterna orsakar, just det, cancer. Bortsett från något rasistiskt uttalande och att Watson 2014 sålde sin nobelprismedalj i guld, så verkar professorn vara en klartänkt herre.

Kosttillskott har allt mer hamnat i skottlinjen som medskyldiga till ohälsa. Innebörden av det skydd mot fria syreradikaler de har antagits erbjuda är förmodligen långt mer komplext än vi hittills trott. Förutom att bidra till progression av lung- och hudcancer, misstänks extra tillskott av olika antioxidanter öka risken för hjärtsjukdom, bröstcancer, grå starr, prostatacancer m fl. Värt att nämna här är att specifika antioxidanter verkar bidra till vissa sjukdomar och att det idag inte går att visa att alla extra tillförda antioxidanter ger negativ påverkan. Tvärtom finns det enstaka som är intressanta för att minska tex risken för hjärtsjukdom (Q10 och selen).

Via metaanalyser har man sett samband mellan intag av kosttillskott och kortare livslängd. Speciellt skyldiga verkar A- och E-vitamin samt betakaroten vara, enligt en Cochrane-analys av 78 olika studier. Här uppstår naturligtvis många frågor angående trovärdigheten med beräkningar på observerad data. Men samstämmigheten mellan flera liknande sammanställningar är stor och eftersom även randomiserade kontrollerade studier i mindre skala pekar i samma riktning (tex Bergös två studier ovan) indikeras ändå att det är förenat med risk att utan eftertanke äta tillskott av antioxidanter.

Naturliga antioxidanter då, är inte även de skadliga? Vi får ju i oss dessa via frukt och grönt och de är dels annorlunda förpackade i livsmedlet vilket delvis ändrar ämnets verkan i vår kropp, men upptaget av vissa ämnen är också helt olika beroende på om det en tablett eller grönsaksbit som hamnar i magen. Kroppen kan i vissa fall reglera upptaget av de naturliga ämnena i kosten, en tablett kan ge hundraprocentigt upptag. Olika verkan och olika upptag alltså.

Så, förutom att det för majoriteten av människor är helt onödigt med extra kosttillskott och förutom att det dessutom är dyrt, så verkar det inte bättre än att dessa extra piller bidrar till ÖKAD risk för ohälsa. Kommande års forskning och fortsatt letande efter bättre sanningar kommer att bli intressant att följa. Min förhoppning är att vi i grunden upplysta och sunda människor till sist litar på våra egna kroppars förmåga att hantera det vi under årtusenden har hanterat - att med låg grad av biverkningar omsätta syrgas för vår rörelse. Vi ska inte föda den industri som omsätter många miljarder med våra slantar och få tillbaka högst suspekta produkter som riskerar vårt välbefinnande. Istället borde vi lägga pengarna på varierade och bra råvaror för att stödja våra naturligt hälsosamma biologiska processer.

Tidigare trodde man att en löpare som omsätter mycket syre utsätts för mer oxidativ stress än en stillasittande individ. Det har visats sig felaktigt. En löpare (förvisso vilken konditionsidrottare som helst) har redan förmågan att hantera detta högre krav på syregenomströmning och energiutvinning, utan att skapa mer av fria radikaler. Läs mer på Hjärnfysikbloggen.

Detta leder mej till Jojje Borssén, Apoteket, Hälsokostkedjor och alla andra ivriga förespråkare för multivitaminer och extra antioxidanter. Varför? tänker jag. Varför? För att vi konsumenter väljer att köpa och äta tillskott. Från företagens horisont kan man därför gömma sig bakom den fria viljan hos konsumenten. "Hallå, vi tillhandahåller faktiskt bara extra piller, valet är ditt!" Jo visst är det så. Många aktörer, tex flera apotek och hälsokostbutiker, saluför sina produkter uppställda kategorivis i långa hyllsystem. Mycket av reklamen är generell men blir allt mer riktad till ett kön eller en åldersgrupp. Via annonser i tidningar och på nätsidor matas jag nu sedan ett par månader med annonser där jag beskrivs som unik och att mitt behov av kosttillskott därför också är unikt. Intressant, tänker jag och klickar vidare till testet på hemsidan "VitaminManager" (Jojjes företag). Jag svarar på en massa frågor - jag är man, över 35 år, rätt smal, under medellängd, äter inte kött varje vecka, inte heller fisk tre gånger, inte vegetarian osv. Sedan väljer jag att jag är intresserad av "Antioxidation". Det är jag ju, annars hade jag väl aldrig skrivit all denna text! Vips, ett smörgåsbord av extra vitaminer presenteras för mig. Allt blir mitt för 149:- för första månaden, sedan 295:- Det skickas hem i små superunika påsar. Jag har alltså kryssat i att jag äter väldigt bra (frukt varje dag, inte alltid kött, fisk två gånger per vecka och att jag är under medellängd och inte känner mig trött mm) men ska ändå ha en multivitamin/mineraltablett. Massor av A-vitamin, som högst troligt inte är en oskyldig pjäs när det kommer till förkortande av mitt liv enligt den där Cochrane-analysen.  Massor med zink som i höga doser antas bidra till prostata-cancer. Jaja, jag vet det här är ju spekulativt, det är ju inte olagligt att sälja kosttillskott och valet är fritt. Men min poäng med den skräddarsydda anpassningen av vilka kosttillskott jag kan köpa är att det test jag gjorde och resultatet jag fick är högst tvivelaktigt. Jag har gjort testet flera gånger och ändrat variablerna lite olika varje gång - jag har aldrig undkommit multivitaminen. Högst troligt, som jag tolkar den samlade kunskapen idag, är multivitaminen den mest korkade produkten av alla vitamintillskott. Idag vet vi att tillskott av extra antioxidanter har olika effekt i vår kropp - vissa ämnen bidrar till minskad risk för sjukdom medan andra startar eller påskyndar ohälsosamma processer. På VitaminManagers hemsida saluförs vitaminpåsarna som att de är speciellt anpassade till mig. Något som kondenserat tillgodoser mina behov. Evidensen som styr utfallet i vitaminprodukt bakom de parametrar jag fyller i (ni vet, längd, ålder, tränar 2 ggr varje vecka osv) - plocka fram det vetenskapliga underlaget, tack!

Är det inte dags att vi faktiskt vågar lita på kroppens finurliga system för att antingen utnyttja oxidationens goda effekter eller kroppens försvar mot oxidation, beroende på vad man väljer att tro på. Kan vi inte bromsa det där autogirot på 295:- till Jojje och istället köpa avokado, kål, broccoli, blåbär, vitlök, gurkmeja och andra bra råvaror. Varför ska vi påverkas av Apotekets reklam för Multivitamin Sport när vi kan lägga pengarna på en bra mixer, ingefära, citrusfrukter, honung och annat som faktiskt också smakar något. Följ gärna den forskningsprocess som kastar omkull gamla sanningar och allt mer högljutt ifrågasätter kosttillskottens goda hälsoeffekter. Att slentrianmässigt nyttja kosttillskott utan en påvisad brist verkar snart få anses vara en riskfylld handling. Högst sannolikt gäller resultaten från Martin Bergös studie på möss med lung- och hudcancer, även oss människor.

Keep up that good running and eating spirit!
/Andreas

IRONMAN 70.3 - en långpanna!

Just nu avsaknad. Avsaknad av bra och nödvändig träning inför UltraVasan, bara två och en halv vecka bort. Jag saknar främst långa långpass. Själva grunden inför ultralopp. Därtill avsaknad av en höft/skinka som går att lita på och som inte plötsligt ömmar. Jag saknar också snabba hårda löppass. Förutom löpning på stigar i skogen, några långa backpass och några fartsleksdito tror jag inte att jag saknar mer inför de kommande 90 km av terränglöpning.

I förrgår försökte jag tillgodose kroppens skrikande behov av förberedelse. Åtminstone sett till aktiv tid. Eftersom jag mer på allvar börjat addera simning och cykling till löpning och har en långsiktig plan på att genomföra de längre distanserna inom triathlon så snickrade jag ihop en egen halv Ironman. Eller Ironman 70.3, som anger den totala distansen i miles, dvs 113 km. En rätt schysst distans som kan åtnjutas via tre färdsätt. Det borde rimligen innebära mindre slitage av en inte full funkis höft samtidigt som det ger en rejäl inbetalning på uthållighetskontot. Några flaskor rabarbersaft spetsade med lite elektrolyter och några av Clifbars gelduttar och energikakor packades ner. Startklar!

Till Grebobadet vid sjön Ärlången. Att badvädret bara var ok medförde att trängseln var sparsam. På med våtdräkter och iväg. Malin och jag stretade på, inte snabbt men målmedvetet. Efter några hundra började jag komma in i det. Att slappna av på rätt sätt och tänka på alla detaljer som alla gör helheten har visat sig vara riktigt riktigt svårt. För mig i alla fall. Jag är ingen naturbegåvning på frisim. Till de mätbara framstegen idag kan räknas att jag inte får in lika mycket vatten genom näsan längre, att jag kan köra över 100 m utan en paus på ett par brösttag och att det inte idag heller dök upp några stora självlysande ögon ur djupet som hungrigt men hånfullt stirrade på mig. Grattis till mig!

Efter 1950 m (enligt Garmin iaf) på ca 52 min var vi åter vid bryggan. Lite vingligt och med viss rotationsyrsel tog vi oss upp. Träffade några bekanta, pratade lite, rekommenderade inköp av våtdräkt osv. Tryckte lite energi inför cyklingen, bytte kläder inför cyklingen och konstaterade att jag ekiperat mig stilvidrigt inför cyklingen. Inga vita strumpor, långärmat och linne (!!) över och otrendiga reklamglasögon i handen. Perfekt, det gäller att inte ryckas med. Även om jag i smyg fantiserar om en triathlonspecifik cykel i kolfiber, vilket innebär att ryckas med så in i helvete!

Linne!? Stilvidrigt enligt cykeletiketten.

Simningen ger en skön trötthet i kroppen som inte alls är svår att hantera när cyklingen tar vid. Benen var rätt fräscha och jag kunde börja trycka på. Det svåra var att nu inte ryckas med och snegla på klockan, kolla fart och tid och börja kalkylera en sluttid för hela 70.3-kalaset. Vilket jag naturligtvis gjorde... Behärskade mig ändå rätt ok - till Sturefors, Tannefors, via Tallboda vidare till Gistad, Göstad, Örttomta och Björsäter och nästan närmaste vägen hem. Var tvungen att addera en kortare krok för att landa på 90 km blankt. Rätt lätt cykling, blandade lätta och tunga växlar, varierade tempo och sittställning. Skön sväng!

Väl hemma gjorde jag processen kort. På med nya byxor, av med långärmat, bara linne och Salming Speed redo. Passade på att fylla på med mer vätska. Två gånger åtta dl var lite knappt under 3:08 cykeltid. Den här övergången tycker jag är knepigare - att börja springa efter cyklingen. Efter kortare sträckor blir bytet mindre abrupt men nu var första km löpning i det stolpigaste laget. Det gick inte direkt sakta, höll väl 5:10-fart men känslan var kass. Det rättade till sig under den andra km och då kunde jag öka till runt 4:45. Underbar känsla! Kroppen stark. Konditionen fanns där. Uthålligheten likaså. Jag kände mig som en maskin. Maskiner glömmer lätt att de fortfarande är inne i en rehab-period efter en envis överansträning av höften/skinkan. När jag hade skruvat upp tempot lite ytterligare, bara för att jag kunde, till omkring 4:30 så började höften gnissla lite. Inte ont, inte ömt. Gnissligt. Stannade upp och började töja igenom alla muskler omkring vä höft. Sprang nån halv km och upprepade proceduren. Höll på med den intervallverksamheten de sista 3 km innan jag hade nått hemmet med en halvmara på löpkontot. Tradig avslutning men totalen var riktigt skön att blicka tillbaka på. En halv Ironman. Bara för att jag kan och för att träna min uthållighet. Riktigt härligt!

Skön känsla i kroppen när allt var klart. Rätt hungrig också.

Några korta lärdomar:

1. Min simning är inte helt värdelös. 2 km på ca 50 min är allt annat än bra men det funkar. Jag har dessutom en tid att förbättra nu.

2. Jag underskattar mitt behov av vätska och energi under cyklingen. Eftersom pulsen och hela ansträngningen är lägre jämfört med löpning så känner jag inte mitt behov lika tydligt. Fartvinden tar också bort annars tydliga indikatorer på ansträngning.

3. Att cykla efterföljt av löpning (sk brick-pass, eftersom benen känns som tegelstenar) är effektivt och minskar den knasiga känslan i benen. Förmodligen handlar väl adaptationen om neuro-muskulär effektivisering eftersom rörelsen är känd och tränad sedan tidigare. Brick-pass borde också innebära en gynnsam balanserad träning av böjare kontra sträckare i benen och runt höften. 

4. Även om aktivitetstiden kan delas på tre aktiviteter så är det jobbigt att vara aktiv i omkring 5:30 timmar. Det kanske inte sliter väldigt mycket på kroppen men en viss urlakning sker ju ändå. Vila, stretch och återhämtning var skönt dagen efter. Kortare pass räcker, även om detta pass var tänkt som alternativ till långpass inför UltraVasan.

5. Kanske måste vi lägga till ett piktogram av en cyklist i vår Team Fillinge Ultra-logga.

Keep up that good konditionsidrottande spirit!

/Andreas

Björsäters Triathlon 2015 - något för alla!

Björsäter, ett litet samhälle 30 km öster om Linköping, bjuder upp till triathlon omkring första lördagen i augusti. Årets event var det 22:a i ordningen och mäter en tiondel av en Iron Man, alltså 380 m simning, 18 km cykel och avslutande 4,2 km löpning. Arrangemanget och distanserna är riktigt lyckade! Flertalet tror jag inleder sin bekantskap med triathlon genom just ett mini-triathlon; distanserna är överkomliga och kan genomföras om man bara är måttligt konditionstränad, på ren vilja så att säga; lagtävlan erbjuder att man kan genomföra "sin" gren och låta grannen ta sin favorit. Kort sagt - föredömligt!

Team Fillinge Ultra gillar konditionsyttringar. Triathlon är inget undantag. Gemensamt sett har vi några genomförda tävlingar. Jag fyra, Marcus två och Malin två. Det roliga med årets lopp var att Simon, Marcus son, skulle delta. 13 år och redan googlandes ÖTILLÖ, IronMan och liknande. Riktigt roligt! Mer om Simon senare.

Triathlon antas ibland vara ett ungt fenomen men uppgifter antyder att det på 20- och 30-talet i de Franska städerna Meulan och Poissy utövades "Les trois sports" (De tre sporterna) eller "La course des Touche à Tout" (kan inte franska men kanske har det något med banan och allt att göra?). Det skulle i alla fall vara något som liknar dagens triathlon, men med en annan inbördes ordning av grenarna: 3 km löpning, 12 km cykel och simning över floden Marne. Aktiviteterna betades av i följd utan paus och liknar definitivt ett mini-triathlon. Vet dock inte hur långt det är över Marne. På 70-talet hölls tävlingar i San Diego, Kalifornien, som döptes till triathlon. Nu med grenarna i känd ordning. 1977 (eller 1978 enligt vissa källor) hölls det första IronMan på Hawaii, 1983 hålls den första triathlontävlingen i Sverige (Uppsala) och 2000 deltar triathleter för första gången i OS Sydney. Sedan rullar det på. Lite i skymundan. Utan någon direkt uppmärksamhet. SVT sporten visar antagligen som vanligt division 2 fotboll på bästa sändningstid när svenska stor-triathleter som Åsa Andersson, Michael Thorén, Ted Ås, Lena Wahlqvist och Jonas Colting gör avtryck i Sverige, Europa och övriga världen. Efter Lisa Nordéns OS silver i London nynnas en annan melodin. Nu är trithlon intressant! Det är bra.

Team Fillinge Ultra innan start

I Björsäter lyser solen och vinden är len. Badplatsen vid sjön Risten börjar fyllas med folk som vandrar omkring med svindyra monstercyklar som testats tusentals timmar i vindtunnel och nästan rullar i femti knyck oavsett hur man bär sig åt. Högst vardagliga cyklar leds också till fältet där växling till cykel efter simmomentet ska ske. Kort genomgång av tävlingen. Trafikregler och så. Ner i sjöns svala vatten och snart är det start. Många har våtdräkt. Det är svalt förstås. Det går snabbare att simma med dräkt. Det kan vara bra att träna på bytet till cykel (inte helt lätt att ta av sig våtdräkten snabbt!). Det ser proffsigt ut. Skälen till att välja dräkt är åtskilliga. 

ANDREAS: Jag har inte våtdräkt. Eller jag har en, men den lämnade jag hemma. Min crawl utvecklas långsamt långsamt och jag tänker därför bröstsimma. Det flyter på hyggligt. Inom ett par minuter får jag kontroll på andningen och slutar hyperventilera. Simningen flyter på rätt ok. Jag håller jämna simtag med några crawlare - det stärker mig och jag härdar ut, min löjliga simning till trots. Kommer upp ur vattnet och kutar bort till hojen. Fötterna på handduken, linnet hakar upp sig på ryggen, sekunderna tickar... Transitionerna är den fjärde grenen i triathlon. Så iväg. Jag trycker på för att komma upp i fart. Har många duktiga simmare att jaga ikapp. Plockar en efter en. Cykelsträckan upp till Värnakorset är rätt kuperad och jag ligger hela tiden precis omkring syragränsen - uppför blir benen stinna, nerför och på platten kan jag precis återhämta mig. Gillar verkligen kampen! Efter vändningen är mer än halva sträckan avklarad. Det ger mer positiv input i huvudet mitt. Vid växlingen till löpning känns det ännu bättre - löpningen är min paradgren (nåja...) och tröttheten till trots borde jag kunna hålla uppe farten rätt ok under den korta sträckan. Spettar på. Första löpavsnittet är i skogen. Blött och slirigt. Tydligen gjorde jag misstaget att inte dra åt de elastiska skosnörena, skorna glappar lite. Rookie-tabbe! Plockar kanske 10 löpare under första km. Fortsätter att plocka placeringar och lyckas hålla ca 4 min/km i snitt. Snabba Salming Speed på fötterna! Om än inte riktigt knutna. Löpningen är härlig och jag kommer på mig med att längta efter 10 km istället för 4. Det går i och för sig över rätt snabbt... Kommer förbi ytterligare någon med klubblinne och kan styrkt av det med några hundra meter kvar spurta i mål. Underbar känsla! Under en timme med kanske 20 sek marginal. Riktigt nöjd. Gött också att efteråt småprata med andra deltagare och utbyta erfarenheter och upplevelser.

Skön målgång

Mina tips för inför ett schysst mini-triathlon:

1. träna alla moment innan tävling

2. tänk igenom en rutin vid transitionerna

3. träna löpning efter några mils cykling

4. fokusera på och känn glädje över de grenar du är bra på 

5. tycker du att det var kul och vill göra det igen tränar du också på dina svagheter inför nästa triathlontävling

MALIN: Konstigt att det kan vara så svårt med logistiken. För att vara en någotsånär normalbegåvad person får jag gå igenom packningen flera ggr. än vad som verkar rimligt. En påse med handduk, linne, strumpor,  och visst ja, nummerlappen. En annan med grejor till löpningen, kanske en peng till korv, i vilken påse ska jag lägga den? Vad gör jag med bilnyckeln? Ska jag verkligen cykla i blöta badkläder? Tursamt nog ombesörjer Björsäters triathlon transport av löpgrejor till T2 (transition 2, som jag har lärt mig att det heter) på ett smidigt sätt. Efter att ha packat allting står jag där i badkläder utan skor 45 minuter innan vi ska starta och tackar vädrets makter för solen.

Simningen går bra, men fegar ur och bröst-simmar, cyklingen på lånad racer (andra gången i mitt liv på racer) känns fint men några km in på sträckan är det tungt. Det tar ett tag för kroppen att värma upp sig och för benen att inse att det är annan aktivitet på gång nu. Det blir roligt när man börjar möta de tävlande som redan har vänt i Värnakorset och man kan heja på dem. När jag väl är inne på växlingen till löpningen går förste herre i mål och jag har mina 4 km kvar. Återigen tungt till en början innan benen inser läget men det går bättre och bättre och känns riktigt fint när jag går i mål och får slänga mig i gräset, titta på de sista kämparna som går i mål och förse kroppen med åtskilligt mer energi än jag gjort av med. 

MARCUS (och Simon): Har kommit på mig mer och mer trots ivrigt motstånd både utifrån och mig själv att jag verkar gilla triathlon. Variationen tillfredsställer nog mitt lynne. Dessa mini-varianter är verkligen bra för en som egentligen aldrig cyklat "på riktigt" eller har utrustning som krävs på de längre distanserna. Man kan köra med det man har och alla är välkomna. Jag har i år kört Sturefors och Gammalkils minitriathlon. Sjukt roligt och man kan ju med lite grundkondition köra plattan i mattan hela loppet. Den här gången så fick jag med mig Simon som skulle köra sin första egentliga tävling i sin egen regi. Han har spelat innebandy och lite fotboll innan, men nu fick han stå på egna ben. Anledningen till att det här egentligen kom upp är att Simon börjat att simma. Vi har tränat ett par pass, ingen crawl-skola eller liknande, men han har fixat armtag och andning på ett föredömligt sätt och betydligt snabbare än jag lärde mig trots simskola. På semestern så tog jag med mina våtdräkter och vi körde rakt ut i det mörka, svala och sjögräsrika vattnet, men inget berörde så det blev en sväng varje dag. Modigt av en 13-åring som inte simmat på riktigt egentligen. I alla fall så kom det upp önskemål, lite oklart var frågan kom ifrån men..vi bestämde oss för att köra tillsammans och valet föll på Björsäter på grund av avständ, enkelhet och även att Andreas och Malin skulle köra.

Nervöst och laddat dagarna innan, packad väska med alla grejer kl 08, dagen innan loppet. Vi var taggade till tänderna. När jag kom hem på fredagen började Simon diskutera Ö till Ö, Ironman Hawaii och Norseman med mig...han hade suttit och kollat Youtube för att kika på de olika loppen.

Området

Lite nervöst plockande, fixande och donande innan starten

Sjön Risten

Vi hade bra roddning av Mia som skötte markservicen med transport och allmän stöttning. Sim och mål är inte på samma ställe på Björsäter så man måste se till att antingen åka tillbaka efter loppet eller ha någon som tar hand om det.

Vi klädde om oss då vi körde i våtdräkt för lite ökad hjälp. Lade oss tillsammans till vänster på simmet en liten bit i det bakre ledet. Startskottet gick och fältet började veva. Lugnt och metodiskt hade vi som mål. Simon crawlade och körde på samtidigt som jag låg bredvid. Det är trångt i vattnet oavsett om det är dessa mindre varianter eller Ironman. Framme vid bojen för vändning på ca 200 meter, fortfarande crawlandes och inga stopp. Det fortsatta simmet gick även det skitbra, lugnt och metodiskt och inga trötthetsstopp. 100 meter har tidigare varit en sträcka som funkat utan större problem, men inte 400 vilket kanske var dagens största överraskning.

Två orangea mössor i mitten..

Upp ur vattnet, en liten backe att springa och vi lubbar på. Upp till cykeln, lite småsnack samtidigt som vi tar av oss och tar på oss. Fasen, t-shirten fastnar och nålar ryker. igen. Alltid samma misstag. Simon hade råkat nåla fast både fram och baksidan på t-shirten, äh, vi lösert och är snart på väg springandes med cyklarna.

Torka, snöra, på, av, in, nåla om, dricka lite, hjälm..typ så..

Första cyklingen blir attack-cykel, lite endorfinstinna och ivriga att göra bra ifrån oss. Plötsligt så hoppar kedjan. fan, vi blir omcyklade av ett par stycken. Ingen fara, lugnt och metodiskt..positiva tankar hela tiden.. Ner förbi by-korset och uppför backen, äh fan Simon tappar vattenflaskan. " - Vi tar den sedan", och så kör vi på. Ingen hets, men bra fart och ett jämnt tempo. Efter ca halva halva typ :ish..så kommer elitgänget svishandes..zzooomm zzzoommm , fast åt andra hållet då alltså. Rackarns snabba. Snart kom vändningen och ben och takt kändes fortfarande bra. In i byn för sista backen och då kommer en snäll funktionär fram till oss som cyklar och langar över Simons vattenflaska. Snällt och tack. In på fotbollsplanen, springa lite med cykeln, ta lite vatten och börja springa. Samtidigt som vi ger oss av så kommer Andreas in i mål. Roligt.

Enhetligt klädda för bästa effekt..

Löpningen blev ganska jobbig direkt, nu kom krämporna fram och pannbenet fick sig törnar. meningar som " jag ska aldrig mer..", " hur fan orkar dom springa Ironman?"...yttrades. Vi gick i någon liten backe initialt för att spara kraft, men sprang på så fort det gick. Genom skogsstigen, ut på asfalt och lite grusväg..nu kunde vi nästan se målet..in på gräsmattan och upploppet. Simon lyckades spurta ifrån mig och vann familjekampen. Glada och stolta!

 Ruschen på slutet och stärkt av hejarop

 Lite trött och lite ont..

Glada och stolta

Vi fixade det! Vi körde en triathlontävling tillsammans och vi hade skoj medan vi gjorde det!


Simon sa tydligt även efter målgången: "aldrig mer"...dock så kom han lite senare på kvällen med en kompis..så nu vill dom köra Ekängens triathlon om någon vecka.. hahah!

Kolmårdsrundan 2015-07-04

Komårdsrundan arrangerades i år för 25:e gången. Förra året kryddade man den familjära tillställningen med att lägga till distansen Marathon, i år utökade man även med halvmaraton för att nå en än bredare publik. Förra året sprang både jag och Andreas debuten av marathon distansen och så var även tanken detta år. Andreas har dock dragit på sig åldersrelaterade problem (läs höft) och valde klokt att spara på krutet, vi har ju viktigare tävlingar i sommar, och springa den nya distansen och banan över 21,1km.


Kolmården Trail Marathon 2014 visade sig vara en tuff uppgift. Förutom den fantastiskt vackra miljön som både är kuperad och snårig var det fantastiskt varmt. Just värmen var mitt största problem och gjorde mitt lopp långt och långsamt. Jag drack för mycket vatten, spädde mig och hamnade helt fel i elektrolytbalansen vilket resulterade i kramp och snigelfart.. 2015 skulle jag få min revansch. Eller...


Andreas och jag möttes tidigt den 4/7, det var redan varmt! Vafan..skulle 2014 års lidande få fortsätta? Detta året var jag dock förberedd, hade laddat vätskevästens 2 flaskor med dubbla Resorb, jag skulle för satan inte få saltbrist igen. Vi anlände till Kvarsebo ca 1 timme innan min start, fick nummerlapp, karta och nödnummer. Laddad! Andreas ändrade sin anmälan från 42,2km till 21,1km med återhållsam glädje, han ville springa och han ville springa långt. Det var med nöd och näppe som förståndet segrade den morgonen, det såg jag på honom. Men ståndaktig som han är vår "ultra" så vinkade han glatt iväg mig kl 09:00 med fina kämpaord och applåder.

Fredrik just innan start

Banan inleds med berg och blåbärsris, övergår till grusväg och sedan spänger och fina skogsstigar runt små sjöar över myrar och sankmarker med skvattram. Till första vätskestationen är det dryga milen. Det gick bra, låg några hundra meter bakom tätklungan och bara tuggade på. Hade några meter fram till närmsta rygg och helt tomt bakom, kontroll helt enkelt. Sippade på min resorbdryck och än så länge var värmen bara behaglig. Framme vid depån blev man vänligt mottagen av trevliga funktionärer. Drack lite sportdryck av märket Umara och tog en halv kaka från Clifbar. Slog därifrån följe med en medlöpare som kommit ifatt. Hann några kilometer innan magen bubblade till. Min historia om löpning och tarmtömning går hand i hand och Googlar ni "löparmage" så får ni se en bild av mig. Inget konstigt med det, så ett snabbt gir åt höger och ned med byxorna så var det klart, tappade dock min medlöpare. Jag började dock bli lite orolig när samma scenario upprepas runt kilometer 20. Fram till nästa vätskekontroll snurrade bara tankarna kring detta. Vad var fel, vad har jag gjort annorlunda? Insåg att min resorbblandning möjligen var lite hårt blandad och bytte därför till sportdryck och vatten vid nästa stopp. Nu kändes det bättre och jag hittade några nya löpare att springa med vilket var skönt. Hade väl lagom slappnat av när magen gjorde sig påmind ännu en gång. Helvete, snabbt stopp och lyckade rusa ifatt mina nya kumpaner med byxorna i knävecken. Hade vid det här laget skitit mig ifrån täten och låg runt plats 14-17 i startfältet. Nu var vi ett gäng på 6 personer som turades om att dra och det var skönt i värmen och den allt mer krävande terrängen. Här övergick banan i mer hygge och berg med täta blåbärsris och mycket ljung. Naturen kring Kolmården är dramatisk och vacker men samtidigt förrädisk för man kan inte slappna av en sekund utan måste vara på alerten hela tiden. Värmen började ta ut sin rätt och elektrolytbalansen var ett minne blott i och med de täta besöken i buskarna. Jag började tvivla och tittade på klockan allt oftare. Som tur var, var det fler i vårt gäng som började få det jobbigt och en efter en tappade de av. Nu var vi bara två kvar och det stärker en trött löpare. Vi kom fram till den sista vätskekontrollen vid km 33, där fanns det korv och saltgurka, lite godis och god sportdryck. Jag stannade lite extra och fyllde på depåerna innan jag gav mig ut på den sista och kanske tuffaste delen av banan. Upp och ned över bergen ovanför Bråviken, fantastisk utsikt men makalöst jobbig löpning. Såg lite löpare längre fram och orkade hålla huvudet i styr, kom i fatt och förbi, blev samtidigt ifatt sprungen av damsegraren som jag på något sätt ändå lyckades hålla bakom mig ända in i mål. Kom in i mål på en 16:e plats och tiden 4:43 helt slut och näst intill uppgiven men ändå så nöjd och euforiskt lycklig som man bara kan bli av uthållighetssport (tror jag). Jag var helt skinnflådd mellan skinkorna och hade fått någon allergisk reaktion mot skvattram, ljung och blåbärsris så jag var helt knottrig på hela benen med tillhörande klåda så sitter man ändå där med ett leende på läpparna efter en snabb dusch, som sved, och en burgare i näven och undrar var anmälningslistan till nästa års race finns..det är kärlek det!

Min (Andreas) resa var av det lite enklare slaget idag. Som Fredrik tidigare beskrev segrade förståndet över viljan och jag valde att korta min tur i skogen. Det antyds att jag drabbas av någon åldersrelaterad förslitning, typ artros. Riktigt så pissigt är det inte. Jag har åter ignorerat kroppens signaler och sprungit vidare trots att höften varit stel, ond och överbelastad. Gluteus medius har knutit ihop sig till en hård golfboll och vägrat absorbera stötvågen vid alla löpsteg på ett värdigt sätt. Efter den förra trailtävlingen i Kolmårdsmiljö för knappa två månader sedan var det stopp. Nu delvis åter på banan!
Min start var knappa två timmar efter Fredriks och trailhalvmaran följde till en början marasträckningen. Inledningen här är väldigt kuperad med mycket rötter, berg och smal stig. Värmen var påtaglig och det var bara något svalkande att komma in i skogen. Tänkte innan start att ta det lugnt och öka efterhand. Tyckte efter någon dryg kilometer att det tog emot lite. Sneglade på klockan och insåg att pulsen på 183 slag/min kunde förklara både andningen och den begynnande trögheten. Släppte ryggen framför som visade sig bli dametta på omkring 1:35. Andra förståndiga beslutet den dagen.
Efter kanske knappa 4 km med teknisk terränglöpning blev det mer lättsprunget några kortare sträckor. Tog ut steget och ökade här. Fattar egentligen inte varför jag kör terrängtävlingar när jag ständigt blir glad då stigen tar slut och vägarna tar vid?! Snart ska Nävsjön rundas och åter ändrar banan karaktär. Rötter, rötter och rötter. Inte så kuperat, mer ondulerat. Korta knickar upp och ner. Och mera rötter. Trippar på så gott det går. Omkring knappt en mil runt sjön, väldigt strandnära och vackert. Tittar inte så mycket på allt det vackra men förstår att jag är mitt i det. Tänker att man skulle dra hit vid ett annat tillfälle och springa och njuta mer. Väl runt sjön återstår bara dryga halvmilen och motlut blir nedför då inledningen på rundan också är avslutningen. Har haft väldigt lite av medlöpare under resan. Tror jag låg omkring sexa efter knappa fem km men klev åt sidan till förmån för ett par löpare med lättare steg. Inbillar mig att jag ligger omkring tia. Ser en löparrygg en bit fram som jag kommer förbi. Ingen i ryggen. Frågar ett par funktionärer vid sista vattenstationen om det finns någon framför på rimligt avstånd. Men det verkar inte så. Tänker att jag håller min position. Känner mig nöjd med det. Avslutningen är skön. Bredare och "barkigare" stig med mer av svikt. Kryddar på lite den sista km och springer nöjd i mål. Uppsträckta armar. Det ska kännas bra och lika gott att förstärka den känslan. En varm dag som denna och efter att de tuffa banorna har avverkats är alla vinnare. Lite larvigt det uttrycket, "alla vinnare", men likväl är det så tycker jag, det inkluderar alla löpare och betyder att det pågår fler tävlingar än den där ett till tre räknas. Blev till sist tia och det känns bra.

Soliga boys efter lite löpning och burgare

Vi kan verkligen rekommendera Kolmårdsrundan. Många möjligheter för alla löpare och alla åldrar, kanske ett familjeäventyr för hela familjen? Stort tack till arrangörerna av KolmårdsRundan för en strålande fin tävlingsdag. Vi kommer åter!

//Fredrik och Andreas

Vätternrundan 2015 - i professorns spår runt den där sjön

Som de endorfinjagande konditionsutövarna vi säger oss vara så räcker det förstås inte att bara springa, sim-springa och simma. Man bör även behärska cyklingens ädla konst. Självklart gärna något lokalt längre lopp. Typ 297 km runt en sjö. Typ Vättern.

Vätternrundan firade 50 i år. En långlivad motionsföreteelse som trots sin imponerande distans verkar vara åtkomlig för hyggligt många motionärer. Cykling som aktivitet är oftast skonsam och kan utföras efter egen förmåga trots några kilon extra eller något annat som vanligen begränsar tex vid löpning och kanske skidåkning. Just tillgängligheten och möjligheten till en angenäm naturupplevelse gör kanske cyklingen till den optimala motionsformen. Pendlingsperspektivet därtill, dvs låt bilen stå, får de inbitna cykelnördarna att framstå som dom friskaste av oss. Allt detta gäller ju förstås bara när vädret erbjuder oss en trevlig stund på jorden. Regn, blåst från sidan och framifrån och kyla gör färden till ett svårförsvarat helvete. Detta jubileumsår bjöds fantastiska förutsättningar för en lyckad och alltigenom underbar färd runt sjön.

Tydligen var det så att professor Sten-Otto Liljedahl hade tråkigt (just vid den tiden var han docent, sedermera professor i kirurgi). Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Han och frun Ingrid satt i sommarstugan någonstans vid Varamon och livet var kass. Eller kanske mest tråkigt. Sten-Otto ville göra nåt. Han ville cykla. Han föreslog helt sonika för Ingrid att de skulle göra en utflykt. Kanske runt Vättern. Ingrid var inte sen att haka på. Hon tänkte förmodligen fikakorg, vinpavor, fågelkvitter, pensionat och underbara soluppgångar efter fler än en övernattning vid någon vätternstrand. Sten-Otto tänkte en non-stopp-aktivitet. Det romantiska äventyret transformerades till en avskalad råskinn-utmaning. Ingrid kastade in kökshanduken. Sten-Otto lockade istället med den lokala cykelmojaren Ewert Rydell, som sade sig vara oumbärlig eftersom Sten-Otto ju kunde få punktering. Alltså ett eget enmans service-team. De gav sig av och ytterligare en man, Karl-Gösta Lundgren, cyklade med en kortare del av rundan. Året var 1963 (inte -64 som ofta rapporteras) och premiärloppet tog 22 timmar. Man startade vid midnatt, försörjde sig på vad de små orterna hade att erbjuda och väl i Hjo, de cyklade moturs från Motala, var de så trötta att de frågade ansvarigt befäl vid polisstationen efter möjlighet till övernattning. Fyllecellen var ledig och de vilade där några timmar. I dag hade det gett många och osanna rubriker. Året därpå upprepades turen med några fler engagerade. Förberedelserna var bättre och rundan tog 16 timmar. År 1966 kördes den första officiella rundan och av de 344 startande kom 334 i mål. Bästa tiden var 9:36. I år var motsvarande 20 002 startande, 19 352 i mål och 6:33 bästa tid. I början av 70-talet var antalet startade över 1000 personer, 1974 började man köra medsols och hjälmtvång infördes 1985. Flera ur släkten Liljedahl har åkt rundan. Närmaste familjen har startnummer 1 reserverat och sonen Peter åkte årets jubileumsrunda.

Professor Sten-Otto Liljedahl - initiativtagare till Vätternrundan

Professorn var idrottsintresserad och även aktiv inom idrottsmedicin. Han skrev artiklar, kortare skrifter och arbetade för Svenska Fotbollsförbundet. Vätternrundan skulle enligt Sten-Otto kunna utgöra underlag för idrottsmedicinska studier av individens anpassning till och reaktion av långvarig fysisk aktivitet. Puls, blodtryck och andra mätvärden registrerades som underlag för studierna. En fortsättning av de studier han bedrivit vid Karolinska Institutet, innan han kom till Linköping. I Linköping fortsatte Sten-Otto sin idrottsmedicinska bana och som ett parallellt spår startade han också det som senare blev en brännskadeavdelning. Idag Riksenheten för Brännskadevård. Helgens Vätternrunda med oss boys i Team Fillinge Ultra sluter cirkeln på ett trevligt sätt då flertalet av oss jobbar eller har jobbat på Brännskadeavdelningen. Häpp!

Vår runda då? Jo tack bra! Vi startade kl 20:46 på fredagkvällen. Ljummen sommarkväll som ingöt känslor av tillförsikt och hopp. Själv har rundan skrämt mig. Inte så lite heller. Mina två tidigare rundor har alltså inte verkat lugnande utan resorna på en åldrad och trög järnhäst har satt sina spår. Då - onda knän, trötta lår och en bred sadel gav domnande ben. Nu detta år - en hygglig racer och det var något helt annat. Materialet har betydelse när 30 mil ska avverkas. Därmed inte sagt att alla kör bättre med fullkarbon och tokexakta växlar men roligare blir det troligen. Ni förstår nog budskapet - åk på något lämpligt efter ditt intresse och din förmåga och plånbok.

Team Fillinge Ultras cykelsektion (Henrik, Fredrik, Johan och jag) var på ett strålande humör vid starten och kommande 18 mil. Vi hade som taktik att trampa på, stanna i depå när vi behövde energi/dryck och att försöka engagera åskådarna genom munterhet och vrål. Vi fick igång närmast samtliga folksamlingar som svarade med hejarramsor och peppande tillrop. Gött! Vi gjorde en kort visit i depå innan Jönköping, där vi stannade för att käka köttbullar och mos. Resan ner dit hade gått raskt och de långa nedförsbackarna gav emellanåt farter upp mot 60 knyck. Mentalt var vi inställda på en tuffare resa efter Jönköping upp mot Hjo. Långa sega backar. Rakor. Generellt tråkigare väg. Och mörkt. Körde med mörka glas men var till slut tvungen att köra utan brillor för att överhuvudtaget hålla mig på vägen under de få mörka nattimmarna. Backarna betades av en efter en. Bröderna Wirenmark drog mestadels vår lilla klunga framåt. Då och då bröt Henrik eller jag vinden i första position. Hade vi tur kom vi ifatt en klunga som vi kunde ligga bakom en stund men tyvärr hittade vi bara långsammare klungor och vi körde om istället.

Känslan är att hela resan på västsidan om Vättern är uppför. Långa sega backar eller backar som inte riktigt märks, dvs ändlösa små stigningar som drar ned farten. Kände också av lite energibrist vid några tillfällen och kanske borde jag pytsat i mig mer av Clifbar's goa kakor och energiduttar. Blev i vilket fall inte trött på smaken av choklad- eller jordnötsenergikakor, även de lite sötare gelduttarna funkade bra. Bra jobbat Clifbar.

Under de sista sju åtta milen kanske humöret sjönk en aning. Färre åskådare som applåderade fram oss och tröttheten dämpade oss något. Hemresan hade så att säga börjat på riktigt. Men de sista milen går ändå rätt fort. Efter de sista branta backarna och efter dom krokiga mindre vägarna in mot Medevi är det bara som en spurt kvar. In i Motala. När man ser Vätternvatten efter backen ner till strandpromenaden då tåras ett litet trött öga. Den sista chipavläsningen passeras och rundan är fullbordad. Några föräldrar. Några barn. Lite mat och några öl i gräset gör susen. Stelheten slår klorna i en, ändan är lite öm och muskulaturen omkring nacke och axlar har nya anatomiska inre strukturer. Vad gör väl det, vi är ju i mål! Nästan omedelbart bestämdes att årets tid på 11:07 till nästa år ska ner under 10 timmar. Lite mer cykelträning överhuvudtaget, flera längre pass och några färre depåstopp kommer att göra sub 10 helt rimligt.

Team Fillinge Ultras cykelsektion efter målgång - Henrik, Fredrik, Johan och Andreas

Team Fillinge Ultra önskar tacka Vätternrundan för ett föredömligt arrangemang - allt var perfekt. Till och med vädret. Vi vill även tacka Clifbar för dom utmärkta energiprodukterna - helt suverän smak med förmåga att ge bra tryck i benen.

May the Vätternrundan-force be with you!
/Andreas

Vi käkade långpass i lördags

Hälften av Team Fillinge Ultra's medlemmar kunde i lördags välja att spendera sisådär fem timmar tillsammans på allra bästa sätt. I strålande vårsol dessutom. Planen sedan ett par dagar var ett gemensamt långpass löpning i trakterna strax utanför Bankekind hos undertecknad. Knappt tre timmar löpning och två timmar stretch och matintag kändes rimligt.

Långpass är ju som bekant självaste grundbulten i den del av konditionsidrott som syftar till uthållighet under längre distanser. Det är lika mycket en fysisk som mental förmåga. Uthållighet handlar om att mobilisera energi för kroppens transport framåt under lång tid; energi från sånt man kan stoppa i sig under vägen men också energi från det kroppen alltid bär med sig, nämligen fett. Långpassträning kommer att handla om båda. Under två timmar aktivitet kanske man förbrukar 1500 kcal vilket är omöjligt eller i alla fall mycket svårt att stoppa i sig i form av vätska eller tilltugg under löpningen. Kroppen måste alltså ta energi från glykogendepåerna i musklerna och levern men det räcker ändå inte. Energi hämtas då också från lagrat fett. Den fysiska delen av kroppen kan ju inte förhålla sig till en planerad distans, den vet ju inget om hur länge den förväntas föra oss framåt. Den anpassar sig sakta till rådande situation och startar vinstgivande processer för att minimera risken för alarmerande energibrist. Fett finns i massor! Drygt 100 000 kcal inom de flesta av oss. Det räcker för ett skapligt långpass. Efter några långpass har anpassningen redan kommit en bit på väg: fler mitokondrier, ett större kapillärnät i arbetande muskler, effektivare energiprocesser, hårdare psyke och förhoppningsvis har även löpsteg och övrig muskelkoordination trimmats till ökad effektivitet.

Allt detta tänkte vi tre (Marcus, Benjamin och jag) inte ett dyft på under lördagens ca 25 km långa löpning i nämnda vårsol. Vi pratade mest om annat, tramsade och planerade våra konditionsyttringar. Så där nördigt som det blir när man umgås med likasinnade. Benjamin berättade om löpningen på Madeira - och vi andra två insåg omedelbart att fler medlemmar i Team Fillinge Ultra borde gästa den portugisiska ön för de ultralånga löptävlingarna skull. Kanske blir det så någon gång. Överhuvudtaget pratade vi om vilka framtida lopp som kräver vår närvaro. Det blir några stycken om man räknar efter. Ett av de stora målen för samtliga medlemmar är förstås UltraVasan 45 och 90 km. Tills dess måste fler långpass betas av. Kanske kan fortsatt några bli en gemensam aktivitet. Det blir liksom lite trevligare på det sättet.

Glädje och gemenskap

Post-tränings häng

Vi hörs!

Andreas

Första träffen inför Vätternrundan

Så var det äntligen dags.. eller jag vet inte, inte jätte kul det där med att cykla men hur eller hur så är vi några stycken som har anmält oss till Vätternrundan den 12:e juni. 300 kilometer på en cykel, det är fan långt det.
Jag själv Fredrik, Andreas, Henrik och min lillebror Johan är det som ska cykla. Jag och brorsan för första gången, Henke och Andreas är rutinerade rävar och cyklar för tredje.
Jag har cyklat några mil på racern i år, lillebror likaså, Henke har tränat inomhus i vinter och för Andreas blev detta årspremiär. Henke kunde dock inte närvara på grund av jobb..

Jag och lillebror hade planerat att cykla till Åtvidaberg på påskafton för att fira påsk hos mor och far. Dottern samt packning transporterades ner på fredagen så nu var det bara vi kvar. Andreas behövde motivation och draghjälp så han mötte upp i Vorsbergsrondellen, cyklade med till Björsäter för att sedan snedda över Värna och hem igen, en premiärrunda på ca 4 mil. Brorsan och jag fick dryga 6.

Alla väderstationer varnade för regn eller snö men vädret visade sin makt och även om det var lite småkyligt så sken solen och det gör de flesta utomhusaktiviteter både lättare och roligare.

 

Här är ett litet fotobevis från Björsäter.

 

Lagom möra i baken nådde vi äntligen Åtvidaberg och påskmaten. Tanken var att lillebror och jag även skulle cykla hem på söndagen men Johan kände sig krasslig så jag fick cykla hem själv. Samma väg men med en helt annan lutning och betydligt mer blåst, inte kul.

 

Bokrecension: Markus Torgeby - Löparens hjärta

Mycket har skrivits om Markus Torgeby. Text- och bildmedia expanderar sin bevakning av den mystiske och förmodade annorlunda enslingen. Han tillskrivs närmast kulstatus. Nu skrivs det ännu mer. Författaren Markus Torgeby släpper en självbiografi.

Markus Torgeby verkar växla mellan olika skepnader och uttryck. Han är hitom 40 års-strecket och har levt liksom flera liv. Rika liv men med skiftande inriktningar och innehåll. Eremitliv i skogen strax utanför Järpen i Jämtland. Jobb som hårmodell. Föreläsningar och löpläger. Han har tränat riktigt hårt. Inkluderat tillsammans med oändligt snabba löpare i Tanzania. Han har kört dubbla löppass dagligen i mer än halva sitt liv. Gudstro och väckelsemöten precis om knuten. Ströjobbat med diverse för att kunna fortsätta leva ett enkelt liv. Numera, som make och trebarnsfar, verkar vardagen mer lik hur de flesta har det. Kåtan i skogen är utbytt mot hus på egen mark. Jämtland och västkustens Öckerö. Periodvis boende och arbete.

En del av den rastlöshet som fanns tidigt som barn och fortsättningsvis under uppväxten, kläs i både fysiska och existentiella termer. Längtan efter utmattande fysisk aktivitet och det efterföljande sinnliga lugn som den muskulära tröttheten och tömda energidepåer skänker verkar ha varit drivkraften under många år i Torgebys liv. Kraven runt omkring oss påverkar oss olika. En MS-sjuk mamma och en tränare med en egen agenda för Torgebys löpning medförde behovet av en frizon. En plats och ett tillstånd där kraven inte formas av en kvalificeringstid inför SM- eller EM-deltagande. Krav ska istället kännas i kroppen och vara på riktigt - kyla, hunger och trötthet. Äkta krav. Tillvaron i sin renaste form. Mot, och senare med, naturen och ett avskalat liv kan man hitta sig själv. Lära sig hantera sin egen roll i en större gemenskap. Att bo i en kåta i skogen är i boken en del av en verklig resa, ett högst reellt tillstånd där kampen för överlevnad blir tydlig och påverkar innehållet i en dag. Kåtan är också en metafor för den mentala kamp vi alla i någon mening dagligen för mot de måsten som vi själva och andra skapar. Från första sidan beskrivs människans utsatthet i ett modernt samhälle. Vare sig man läser texten om människan Torgeby eller associerar vidare till sig själv eller någon annan så griper orden och berättelsen tag i läsaren. Att inte passa in. Språket är okomplicerat och tydligt, ger muskler, nerv och driv. Situationerna och människorna beskrivs kortfattat men texten ger ändå en exakt känsla av trovärdighet. Markus berättar och jag förstår. Inte sällan saknas värderingar. Händelser och individers handlingar redogörs för utan tydligt ställningstagande för eller emot. Istället ges läsaren utrymme till att tänka själv och värdera på sitt eget vis. En viss humor ger distans och lättar upp. Här finns sorg, glädje, förvirring och död.

Löparens hjärta är en biografi. Hjärtat tillhör en löpare. Men hjärtat skulle kunna tillhöra vem som helst. Löparens hjärta är inte bara för löpare eller andra konditionsidrottare. Den kan lika gärna läsas av vem som helst. Med stor behållning dessutom. Om du vill är det här en bok som sätter dig som läsare i fokus. Och det är inte vanligt när det gäller biografier. Passa på.

Hittade det här på Uhrboms blogg - löparhumor

Fredrik Uhrbom är en duktig svensk löpare. Här nedanför ser ni hur han ser ut ibland. Det sägs att han ger allt i löpningen. Vet inte exakt vilka meriter han har men enligt sin egen blogg är det rätt många.

Jag hittade en länk på hans blogg idag som bara måste passas vidare. En parodiserande gestaltning av Paula Radcliffes, Mo Farahs och så Uhrboms löpstil. Effektfullt och kul. Kolla här. Tycker också att det blir lite extra roligt när det hörs att personen som filmar fnissar lite.

Minns ni inte Uhrboms kollaps under Finnkampen 2013 så finns den här. Lite sorgligt att TVsportens kommentator Jacob Hård förklarar utmattningsfenomet vara orsakat av vätskebrist. Det är en vanlig tvärsäker uppfattning men tyvärr helt felaktig. Läs mer om det här.

Over and out,
Andreas

Salming RunLAB i Göteborg

Med motion capture teknik som använder optiska markörer kan man bygga en 3D-modell av en löparkropp och studera löpningens biomekanik. Tekniken används i filmsammanhang vid animeringar. Gollum i Sagan om ringen-filmerna konstruerades genom en kombination av en skådespelare som var preparerad med dessa små optiska reflektorer och programvara som animerade en varelse av människans rörelser. Tidigare har sådana system inte varit tillgängliga för en bredare publik men hos SalmingRunning i Askim, Göteborg, har en sådan unik anläggning öppnats för intresserade löpare. I förmiddags var jag där och njöt av en dryg timmes analys och diskussion av mitt rörelsemönster vid löpning. Riktigt kul och givande!

Återkommer inom kort med bilder, grafer och kanske även en kort filmsnutt.

Stay tuned!
/Andreas

Vad anser Korpen om oss löpare egentligen?

"Vi ser löpbanden som en uppvärmningsmaskin inför träningen med dom andra maskinerna". Orden kommer från en anställd vid Korpen US Linköping. "Blir det problem med köer och långa nyttjandetider så skyltar vi om en maxtid för användning". Korpen US har tre löpband och det kring dessa vi diskuterar; funktioner och möjligheten att programmera in ett intervallpass för att få den hyperavancerade maskinen att variera hastighet och tidsperioder efter min önskan.

Så här var det: vid ett besök på den lokala Korpen-inrättningen i källaren på vårt stolta Universitetsjukhus nyttjade jag ett av de tre löpbanden. Det var intervall-torsdag och tusingarna skulle bockas av. Det blir alltid lite bökigt att trixa med farten upp och ned och blippa mellan de olika infofönstren för att se tid och distans. Enklare vore ju att programmera in allt innan start och sedan bara tvingas till att följa med när maskinen ändrar hastighet. När bandet stannar är allt klart. Inte innan. Det går inte att glida på målet. Jag frågade ledaren som fanns i lokalen.

- Nja, det verkade inte fungera så, sa ledaren, ärtigt grönklädd med matchande svarta byxor. Hon såg ut att vara väldigt allroundtränad.
- Kanske är det så att vi i samband med service kan lägga till mjukvara för detta? sa hon.
-Jo det låter ju rimligt och skulle vara önskat, säkert av fler än mig, replikerade jag.

Vi pratade lite fram och tillbaka och jag tyckte mig komma ihåg att det hade funnits ett sådant val på den gamla, nu ersatta modellen. Bra servicekänsla och trevligt bemötande. Intresserad ledare. Som för att skämta och avrunda samtalet sa jag att jag tyckte det var trevligt att dom hade tagit bort texten på maskinerna som begränsade användningen till max 20 minuter. Nu kunde man ju springa på riktigt på banden.

-Jaha, sa hon, vi ser löpbanden som en uppvärmningsmaskin inför träningen med dom andra maskinerna. Gulp! Vad sa hon egentligen?
- Hahaha (lite nervöst inombords), jag ser gymmaskinerna som 10 minuter komplement till löpningen, sa jag, så olika man kan uppfatta det.

Lite mera skratt. Jag menar, tre hightechmaskiner för att gymfolket ska bli varma. Som Korpen primärt ser det. Sekundärt, förstås, kan man ju springa olika pass på banden också, tex intervaller, backpass eller bara vanliga jogg- eller distanspass. Enligt Korpen US. Men är det mycket folk så är det max 20 minuter som gäller. Eller så var det tidigare i alla fall. Blir det ett problem med köer och om klagomål framkommer så sätts OBS-skyltarna upp igen. Mina argument om att gymmet väl måste välkomna mångsidighet och att det faktiskt finns sammanlagt mer än tio maskiner för uppvärmning gav föga effekt. Även cyklarna, inklusive den avancerade spinningcykeln, var vid högtryck avsedda för korttidsanvändning. Kanske kunde man ha ett band och en cykel för långtidsanvändning? Näpp.

Jag nådde inte samförstånd. Vi tyckte olika helt enkelt. Sånt inträffar. Det jag tycker är anmärkningsvärt är att Korpen verkar blunda för den löparrörelse som är stor, stark och i fortsatt progress. Löparna blir fler och en del av oss väljer inomhusträning då vädret är lika intressant som en uppspydd hårboll på köksgolvet. Jag väljer inte band med glädje utan mest för att det är smidigt ibland. Har man inget eget band är det ju på gymmen löpbanden finns. Kanske resonerar alla gym på liknande sätt, jag vet inte.

Korpen har fastnat i en stenåldersloop - gymaktiviteter är primärt och därtill olika gympapass. Konditionsträning är sekundärt. För folkhälsan är Korpen bra men synen på oss löpare är trist om ni frågar mig. Frågan är vad man kan göra åt det? Om det finns möjlighet till en förändring? Kanske kan jag bojkotta dom och visa vad jag tycker genom att exkludera dom ur min träning, på samma sätt som jag är exkluderad i deras filosofi. Det håller max en vecka. Sedan är jag där och springer i alla fall. På en än mer udda tid för att inte behöva konfronteras med det prioriterade gymtränande folket.

Naturligtvis bjuder vi in Korpen US till en replik.

Keep up that true RUNNING spirit!
/Andreas

Man måste träna mycket för att kunna träna hårt säger Ferry

Ungefär så skriver han. Björn Ferry, i sin bok "Ferry tales - Inte så förbannat tillrättalagt". Man måste träna mycket för att kunna träna hårt. En kort enkel mening som innefattar det mesta som kanske all konditionsträning handlar om. Kroppen måste belastas mycket under längre tid för att absorbera hård träning utan att överbelastas. Just överbelastningsskador och överträning är vanligt bland motionärer. Ibland vill man allt på en gång. Målen är satta och nu jäklar ska det tränas. Beroende på tidigare träningsvolym och intensitet kanske det håller en vecka eller en månad. Ökar man för mycket, för snabbt börjar något ömma och man måste trappa ned eller hålla upp. Rehab och nystart.

När jag tänker tillbaka på mina överbelastningsskador genom åren är det precis så. För mycket, för hårt, för snabbt. Såväl parallellt som kombinerat. Plötsligt ömmar något när man stiger upp på morgonen. Jag har naturligtvis ignorerat detta och kört på ett tag till för att riktigt göra denna antydan till överbelastning övertydlig för mig själv. Och här inleds projektet med att vända oceanångaren. Det tar tid att komma åter. Det har tagit tid från träningen inför målet. Igenkänningsfaktorn är troligen hög i vårt gråmulna motions-Sverige.

Så. Träna mycket för att träna hårt. Kör volym, distans och styrka. Trappa upp under vinter och tidig vår. Växla sedan något eller några volympass till hårdare snabbare pass. Hårda pass ska vara hårda. När kroppen är mogen gör dom skillnad. Björn Ferry säger så. Jag håller med.

Keep up the preparing spirit!
/Andreas

En recension av Björn Ferrys redan omskrivna bok kommer 26/11.

Stickade HM-tröjor

En favvo just nu. Eller sedan något år. En stickad tröja från HM. Den fungerar utmärkt vid löpning och är kanske tre år. Billig, sliten och med färgstänk. Men tusan så skön att köra långpass i. Några plusgrader, lite vind, shortsen är på, liksom underställströjan i ull. Pang! Bara att sticka iväg när den inkamönstrade gamla HM-tröjen glidit över knoppen.

Löpningen har ju blivit alldeles till bredden injicerad med prylar, coola material och termer som närmare associeras till rymdindustrin. Vi löpare har skänkts möjligheten att skaffa oss teknik som snart kan mäta alla aspekter av löpningen. Vi har kläder för ALLA väder: +10 grader, med lätt molntäcke och nordostlig vind, ca 4 sekundmeter föranleder att vi kan välja ett plagg som absolut inte bör användas när temperaturen sjunker under nollan och underlaget riskerar att vara underkylt. Lätt överdrivet. Visst. Dessutom springer jag nästan alltid med GPS-klocka. Motsägelse! Men poängen är att det är lätt att snärja in sig i detaljer när det ändå bara handlar om att springa en sväng. Arbeta sig varm och bli svettig. Kanske nå ett tillstånd då tröttheten avskärmar mot omvärldens ständiga behov av uppmärksamhet. Löpning som skänker lite go lugn och ro.

Här passar den sketna HM-tröjan perfekt. Billig, inte så snygg, stickad för ett annat ändamål och den signalerar varken fart eller distans. Men den passar riktigt bra för båda. Den är bra ventilerad när man springer snabbt och den värmer alltså mer när man lökar. Den blir också ett kamouflage. -Haha ni trodde varken fart eller distans, kolla här då! Lite åt det hållet även om jag naturligtvis vet att det säkert finns massor med människor i simpla, slitna och otrendiga kläder som både är snabbare och mer uthålliga än jag är. Men man ser dom inte så ofta. Analogt med detta resonemang var det härligt att läsa i senaste numret av Runner's World att Anders Gärderud hade "dom billigaste skorna" som favoritskor.

Löpningen är det mest betydelsefulla vid löpning. Kom ihåg det!
/Andreas

Tröjan och jag. Upplysta. Jag håller ner vänster
arm så att inte GPS-klockan ska syns. 

Roger Bannister och jag

1609,334 m. Ungefär. Så lång är en engelsk mil. En tidigare väldigt populär distans inom löpningen. Idag har den inte alls samma klassiska status.

Men igår kl 18:00 runt Stångån använde jag distansen under mitt intervallpass - torsdagsintervallerna. En återkommande aktivitet. En rutin jag lyckats etablera. 4 x 1609 m. Ungefär. GPS:en är ju inte så exakt och eftersom inte ens de 1,6 km som går att programmera och min metod för att nå nio meter längre bestod i att springa ytterligare någon sekunds eller två är osäker, så blir väl noggrannheten åt det mediokra hållet. Strunt samma. Passet blev bra. Jag planerade att hålla farten strax under 4 min/km och att försöka springa effektivt. Det verkar som de tidigare ca 6 veckorna med regelbundna intervaller har gjort susen - det var helt ok att hålla farten utan att behöva använda alla mentala knep och trick.

Tänk Bannister. Roger Bannister, som först av alla sprang den engelska milen under 4 minuter, alltså hela sträckan, inte snittfart under 4 min/km som jag hade. Bannister studerade till läkare och hade löpningen som en hobby. En rätt seriös fritidssysselsättning. En del spelar bridge, andra vill bli bäst i världen på en engelsk mil. Ögonblicket lever kvar ännu idag. Sjätte maj 1954 i Oxford. Pang! Nytt världsrekord, 3:59,4. Gunder Hägg hade haft världsrekordet i nio år med tiden 4:01,3 men Bannister fick bara glädjas över sitt rekord i 46 dagar. Australiensaren John Landy knäckte också drömgränsen den 21 juni och fick tiden 3:57,9. Både Roger och John hade under våren jagat de magiska sub 4:00. Herrarna representerade tydligen lite olika löptyper: John mer av en tempolöpare som höll ett högt tempo hela loppen igenom. Roger en klassisk spurtare som hade förmågan att explodera och kunna mobilisera alla reserver för en knäckande tempoökning. En spurtare kan förstås knäckas av ett högt tempo från start. En tempolöpare måste springa till sig ett försprång som spurtaren inte kan hämta in. Taktik. Båda möttes i Vancouver den 9 augusti och man talade om "the mile of the century". Åtta startande löpare, men ändå blev loppet mest av en tvekamp mellan Bannister och Landy. Någon som kommer ihåg trean? Efter halva loppet ledde Landy med nästan 10 meter. Men vid sista kurvan har Bannister hämtat in och ett foto taget vid detta tillfälle visar att Landy vrider huvudet bakåt vänster för att kolla var duellanten är. Bannister är istället på Landys högra sida och går om och vinner på 3:58,8. Rysningar. Landy behåller rekordet men Bannister är ändå den som blivit odödlig och som det skrivits flera böcker om. En film därtill. Nu ligger världsrekordet på 3:43,13 och sattes i Rom den 7 Juli 1999 av Hicham El Guerrouj. Dagens världsrekord innebär att Bannister lämnas 100 meter bakom när El Guerrouj går i mål. Omkring 1000 löpare har idag tagit sig under 4:00 minuter och Anders Gärderuds tid på 3:54,45 från 1977 är den bästa svenska tiden. Undrar vad jag själv skulle kunna prestera vid ett planerat försök?

Kolla bilden från stormötet mellan Bannister och Landy. Speglar känslor som nästan går att ta på. Klassisk!

Vancouver den 9 augusti 1954

Så, vad gör ni för tid på en engelsk mil?

/Andreas

Colting vs Roberto och andra funderingar kring löpning

Höstens mest ointressanta fight

Ja, vem vann fighten egentligen - Jonas Colting eller Paulo Roberto? Instagram-flödet fullständigt översvämmades av verbala örfilar och lårkakor. Colting kallade Roberto oseriös och ifrågasatte hans roll som kostrådgivare (som om han någonsin varit det!). Med smort munläder fortsatte han och förklarade att Roberto bara hade ekonomiska intressen i att lägga upp träningsbilder om mat och träning - han vill bara sälja sin pasta. Och pasta är ju djävulen klädd i kolhydrater. Typ så skrev han. Ni förstår. Roberto i sin tur attackerade med bilder på Colting i symbios med RedBull. Kasta sten i glashus nämndes. LCHF förklarades med Lazy celebrities hating fitness. Verkligen fyndigt. Han fortsatte om att vi i Sverige är ett av världens mest bantande folk och att ungdomar begår självmord mest i Europa. Man kunde tolka det som att även det var LCHFs fel. Typ så skrev han. Ni förstår. Inläggen på Instagram gav flera miljarder kommentarer och pastaälskare och LCHF:are hånade varandra i flera veckor.

Men vem vann egentligen? Colting, som uppenbarligen inte har ekonomiska intressen alls i att debatera kost och hälsa? Eller Roberto, som uppenbarligen mest vill håna alla som äter annorlunda än han och har lätt att kalla folk idioter. Någon debatt är det ju inte och i mina ögon är båda rätt körda vad gäller anständighet och kanske även trovärdighet.

När kommer svar från B-provet?

Den svenske långdistanslöparen Adil Bouafif stängdes av i slutet av september för misstanke om dopning. Adil har tagit SM-guld på distanser som 5000 och 10000 m samt maraton. Han har deltagit i Finnkampen och kvalade till EM i Zürich. Nu är han misstänkt för dopning. Det är förstås tragiskt för svensk friidrott. Läste någonstans att det spekulerades om EPO. Kanske är det så. Kanske är han oskyldig. Men när får vi svar på B-provet egentligen? När ska vi få reda på om hans tid som löpare är över?

Runner's World utmanas av Spring

Under alldeles för många år har vi bara haft en tidning för löpare i Sverige - den svenska utgåvan av Runner's World. Den har presenterat löpning med bredd och djup och det blir som oftast en blandning  som lämnar läsaren till hälften nöjd. Under några år läste jag verkligen hela tidningen. Men allt eftersom årgångarna gick återkom många reportage och ämnen och mitt intresset har svalnat något. Jojje Borssén skrev för en tid sedan på Instagram att RW hade fler läsare än någonsin, kanske var det 112000. Många läsare och verkligen roligt för RW. Men egentligen blir ju inte tidningen bättre för det. Eller, det är i alla fall inget som bevisar att innehållet är bra. Spring tar sig an löpning på ett annat sätt. Mer löpnära. Mindre yta. Mer svett och blodsmak. Bara svenskt. För alla som vill bättre på att - springa! Helt fantastiskt att få inblick i den svenska löparvärlden så nära och så ärligt. Så löpnära. Det är något med tidningens format och perspektiv som har sorterat bort det moderiktiga och polerade och visar löpningens själ. Hurra!

Hysterin kring Tjurruset

Tre veckor efter höstens Tjurruset hade över tretusen män och kvinnor anmält sig till 2015 års upplaga av tävlingen. Tre veckor efter. 49 Veckor i förväg! Helt sjukt egentligen. Hur ska det sluta? Kommer man alls att kunna delta i storloppen i framtiden? Dinosaurierna inom konditionsevenemangen, Vasaloppet och Vätternrundan, säljer slut på startplatserna på några minuter. Kommer vi få se samma utveckling även för de något mindre loppen som inte har möjlighet att expandera på samma sätt? Själv hoppas jag på fler tävlingar, arrangerade på enklare vis. 

Det här var bara några iakttagelser av fenomen från löpningens horisont.

Keep up that good running spirit!
/Andreas