Kolmårdsrundan 2015-07-04

Komårdsrundan arrangerades i år för 25:e gången. Förra året kryddade man den familjära tillställningen med att lägga till distansen Marathon, i år utökade man även med halvmaraton för att nå en än bredare publik. Förra året sprang både jag och Andreas debuten av marathon distansen och så var även tanken detta år. Andreas har dock dragit på sig åldersrelaterade problem (läs höft) och valde klokt att spara på krutet, vi har ju viktigare tävlingar i sommar, och springa den nya distansen och banan över 21,1km.


Kolmården Trail Marathon 2014 visade sig vara en tuff uppgift. Förutom den fantastiskt vackra miljön som både är kuperad och snårig var det fantastiskt varmt. Just värmen var mitt största problem och gjorde mitt lopp långt och långsamt. Jag drack för mycket vatten, spädde mig och hamnade helt fel i elektrolytbalansen vilket resulterade i kramp och snigelfart.. 2015 skulle jag få min revansch. Eller...


Andreas och jag möttes tidigt den 4/7, det var redan varmt! Vafan..skulle 2014 års lidande få fortsätta? Detta året var jag dock förberedd, hade laddat vätskevästens 2 flaskor med dubbla Resorb, jag skulle för satan inte få saltbrist igen. Vi anlände till Kvarsebo ca 1 timme innan min start, fick nummerlapp, karta och nödnummer. Laddad! Andreas ändrade sin anmälan från 42,2km till 21,1km med återhållsam glädje, han ville springa och han ville springa långt. Det var med nöd och näppe som förståndet segrade den morgonen, det såg jag på honom. Men ståndaktig som han är vår "ultra" så vinkade han glatt iväg mig kl 09:00 med fina kämpaord och applåder.

Fredrik just innan start

Banan inleds med berg och blåbärsris, övergår till grusväg och sedan spänger och fina skogsstigar runt små sjöar över myrar och sankmarker med skvattram. Till första vätskestationen är det dryga milen. Det gick bra, låg några hundra meter bakom tätklungan och bara tuggade på. Hade några meter fram till närmsta rygg och helt tomt bakom, kontroll helt enkelt. Sippade på min resorbdryck och än så länge var värmen bara behaglig. Framme vid depån blev man vänligt mottagen av trevliga funktionärer. Drack lite sportdryck av märket Umara och tog en halv kaka från Clifbar. Slog därifrån följe med en medlöpare som kommit ifatt. Hann några kilometer innan magen bubblade till. Min historia om löpning och tarmtömning går hand i hand och Googlar ni "löparmage" så får ni se en bild av mig. Inget konstigt med det, så ett snabbt gir åt höger och ned med byxorna så var det klart, tappade dock min medlöpare. Jag började dock bli lite orolig när samma scenario upprepas runt kilometer 20. Fram till nästa vätskekontroll snurrade bara tankarna kring detta. Vad var fel, vad har jag gjort annorlunda? Insåg att min resorbblandning möjligen var lite hårt blandad och bytte därför till sportdryck och vatten vid nästa stopp. Nu kändes det bättre och jag hittade några nya löpare att springa med vilket var skönt. Hade väl lagom slappnat av när magen gjorde sig påmind ännu en gång. Helvete, snabbt stopp och lyckade rusa ifatt mina nya kumpaner med byxorna i knävecken. Hade vid det här laget skitit mig ifrån täten och låg runt plats 14-17 i startfältet. Nu var vi ett gäng på 6 personer som turades om att dra och det var skönt i värmen och den allt mer krävande terrängen. Här övergick banan i mer hygge och berg med täta blåbärsris och mycket ljung. Naturen kring Kolmården är dramatisk och vacker men samtidigt förrädisk för man kan inte slappna av en sekund utan måste vara på alerten hela tiden. Värmen började ta ut sin rätt och elektrolytbalansen var ett minne blott i och med de täta besöken i buskarna. Jag började tvivla och tittade på klockan allt oftare. Som tur var, var det fler i vårt gäng som började få det jobbigt och en efter en tappade de av. Nu var vi bara två kvar och det stärker en trött löpare. Vi kom fram till den sista vätskekontrollen vid km 33, där fanns det korv och saltgurka, lite godis och god sportdryck. Jag stannade lite extra och fyllde på depåerna innan jag gav mig ut på den sista och kanske tuffaste delen av banan. Upp och ned över bergen ovanför Bråviken, fantastisk utsikt men makalöst jobbig löpning. Såg lite löpare längre fram och orkade hålla huvudet i styr, kom i fatt och förbi, blev samtidigt ifatt sprungen av damsegraren som jag på något sätt ändå lyckades hålla bakom mig ända in i mål. Kom in i mål på en 16:e plats och tiden 4:43 helt slut och näst intill uppgiven men ändå så nöjd och euforiskt lycklig som man bara kan bli av uthållighetssport (tror jag). Jag var helt skinnflådd mellan skinkorna och hade fått någon allergisk reaktion mot skvattram, ljung och blåbärsris så jag var helt knottrig på hela benen med tillhörande klåda så sitter man ändå där med ett leende på läpparna efter en snabb dusch, som sved, och en burgare i näven och undrar var anmälningslistan till nästa års race finns..det är kärlek det!

Min (Andreas) resa var av det lite enklare slaget idag. Som Fredrik tidigare beskrev segrade förståndet över viljan och jag valde att korta min tur i skogen. Det antyds att jag drabbas av någon åldersrelaterad förslitning, typ artros. Riktigt så pissigt är det inte. Jag har åter ignorerat kroppens signaler och sprungit vidare trots att höften varit stel, ond och överbelastad. Gluteus medius har knutit ihop sig till en hård golfboll och vägrat absorbera stötvågen vid alla löpsteg på ett värdigt sätt. Efter den förra trailtävlingen i Kolmårdsmiljö för knappa två månader sedan var det stopp. Nu delvis åter på banan!
Min start var knappa två timmar efter Fredriks och trailhalvmaran följde till en början marasträckningen. Inledningen här är väldigt kuperad med mycket rötter, berg och smal stig. Värmen var påtaglig och det var bara något svalkande att komma in i skogen. Tänkte innan start att ta det lugnt och öka efterhand. Tyckte efter någon dryg kilometer att det tog emot lite. Sneglade på klockan och insåg att pulsen på 183 slag/min kunde förklara både andningen och den begynnande trögheten. Släppte ryggen framför som visade sig bli dametta på omkring 1:35. Andra förståndiga beslutet den dagen.
Efter kanske knappa 4 km med teknisk terränglöpning blev det mer lättsprunget några kortare sträckor. Tog ut steget och ökade här. Fattar egentligen inte varför jag kör terrängtävlingar när jag ständigt blir glad då stigen tar slut och vägarna tar vid?! Snart ska Nävsjön rundas och åter ändrar banan karaktär. Rötter, rötter och rötter. Inte så kuperat, mer ondulerat. Korta knickar upp och ner. Och mera rötter. Trippar på så gott det går. Omkring knappt en mil runt sjön, väldigt strandnära och vackert. Tittar inte så mycket på allt det vackra men förstår att jag är mitt i det. Tänker att man skulle dra hit vid ett annat tillfälle och springa och njuta mer. Väl runt sjön återstår bara dryga halvmilen och motlut blir nedför då inledningen på rundan också är avslutningen. Har haft väldigt lite av medlöpare under resan. Tror jag låg omkring sexa efter knappa fem km men klev åt sidan till förmån för ett par löpare med lättare steg. Inbillar mig att jag ligger omkring tia. Ser en löparrygg en bit fram som jag kommer förbi. Ingen i ryggen. Frågar ett par funktionärer vid sista vattenstationen om det finns någon framför på rimligt avstånd. Men det verkar inte så. Tänker att jag håller min position. Känner mig nöjd med det. Avslutningen är skön. Bredare och "barkigare" stig med mer av svikt. Kryddar på lite den sista km och springer nöjd i mål. Uppsträckta armar. Det ska kännas bra och lika gott att förstärka den känslan. En varm dag som denna och efter att de tuffa banorna har avverkats är alla vinnare. Lite larvigt det uttrycket, "alla vinnare", men likväl är det så tycker jag, det inkluderar alla löpare och betyder att det pågår fler tävlingar än den där ett till tre räknas. Blev till sist tia och det känns bra.

Soliga boys efter lite löpning och burgare

Vi kan verkligen rekommendera Kolmårdsrundan. Många möjligheter för alla löpare och alla åldrar, kanske ett familjeäventyr för hela familjen? Stort tack till arrangörerna av KolmårdsRundan för en strålande fin tävlingsdag. Vi kommer åter!

//Fredrik och Andreas

#1milvartredjetimme med paceonearth

Så var det äntligen dags, det närmade sig helg och tiden var inne för att ännu en gång köra paceonearths ultraintervaller. Uthållighetsträningen där man springer 1 mil var tredje timme under ett dygn. Starten går natten mellan fredag och lördag kl 00:00 och sedan springer man som man namnet utlovar just 1 mil var tredje timme och är färdig runt 22:00 löradg kväll. Ett kul om en så tufft uppdrag som sätter din träning och pannben på prov.

Lisa och jag körde även denna utmaning förra året, Lisa körde nog 6 intervaller och jag tog mig igenom alla 8, då på tiden 7:38. Då Lisas fötter strulat (lite) sista tiden så körde hon detta år alternativ träning under de flesta intervallerna, hon körde bla styrketräning, yoga, cykling och brottning, jag, jag gör det jag gör bäst och det är springa det.. även om jag detta år skulle få springa de flesta intervallerna själv.

Jag hade laddat upp med att jobba morgon på sjukan vilket innebär uppstigning kl 05:00, jobb mellan 06:45 och 15:30, hämtat Vilda på förskolan, lagat mat med barnen och haft fredagsmys samt iordningsställt fina klädhögar till alla intervaller!!!

Klockan 22:00 på fredagskvällen var jag helt slut och bestämde mig för att ta en kort powernap innan festen skulle dra igång, vaknade ännu tröttare när klockan ringde 23:40... Hur eller hur och sagt och gjort, på med kläderna och iväg, eller öppnade ytterdörren och började nästan gråta. Regnet öste ner och endast ett fåtal plusgrader, bytte till regnjackan och keps och sen iväg.

#intervall1 skulle gå in mot stan och upp till sjukhuset där min gode vän Marcus jobbade natt. Jag hade beställt ostkaka, sylt och grädde. På väg in mot stan blev jag omkörd av en bil, de hade nervevade rutor och skrek något om att jag var knäpp.. haha konstigt, det är ju de som är knäppa om de åker med nedvevade rutor när det regnar.. Första milen gick lätt, framme på ca 50 min, bytte lite kläder och mumsade ostkaka. Perfekt mat under uthållighetsträning förresten. Vilade en liten stund för att sedan bege mig hemåt igen.

 

#intervall2 startades kl 03:00, när jag kom ut ur entrén hade regnet bytts till snö, kanske inte bättre.. Löpningen gick dock lätt och de första 5 km avverkades snabbt, då halvvägs hem blev jag omkörd av nattbussen på väg till Ekängen, snacka om att jag tappade lusten. -3 grader, snöig och rätt bra blåst vs en varm och skön buss.. tur att det inte fanns någon busshållsplats i närheten då kan jag lova. Jag kom hem i alla fall och var ändå rätt nöjd att jag inte tog bussen..

 

#intervall3 nu var det ljust ute, bestämde mig för att springa i skogen och drog på mig trailskorna, härligt med byte av underlag även om det fortfarande snöade och blåste en hel del. Denna intervall skulle förgyllas med en liten morgonhälsning, vilket den också gjorde..

 

 

#intervall4 sprang jag och Lisa tillsammans, det hade äntligen slutat att snöa och solen tittade fram mellan molnen. Det blev en lugn runda i naturen runt Ekängen och det var skönt med lite sällskap för omväxlings skull. Hittade spår av löparhumor i hela Ekängen

 

 

#intervall5 nu var det strax tid för mat, fick med mig lillebror på en löptur in mot stan, han hade inte löpt en meter sedan tjurruset i oktober så även denna intervall blev ganska lugn, lite som återhämtning när man är van att löpa mycket. Solen sken men det blåste isbjörnar utmed Roxen. Lunchen avnjöts tillsammans med Lisa och Theo på Hälsofreak. Det blev tacokycklingwrap.

 

 

#intervall6 tanken var att springa hem från stan efter lunchen, men de svettiga kläderna och den kalla vinden gjorde inte förutsättningarna till de bästa så jag bestämde mig för att åka bil med familjen hem för att sedan springa hemma istället. Väl hemma sken solen, jag bytte kläder och denna gång till shorts, älskar shorts.. Denna intervall skulle man springa i så uppseendeväckande klädsel som möjligt, jag har inte så mycket av den sorten men letade fram en mask från Theos rum, grannarna på gatan tittade en extra gång när jag sprang förbi kan jag lova.. Under de sista kilometrarna byttes solskenet ut mot mörk himmel och snön började vräka ned, då är det inte så kul att älska shorts längre!!!!

 

#intervall7 nu började det närma sig slutet, det började kännas i lår, ljumskar och fotleder. Hjärnan började också bli sliten och det är inte så spännande att springa längre. Men nu var det ju bara två intervaller kvar. Vi hade bokat mat hos svärmor och svärfar, vägen dit är ganska exakt 12km så brorsan skjutsade mig de första 2km med bil. Löpning kändes initialt trevande men allt eftersom blev löpsteget bättre och farten likaså. Jag kunde trycka på igen och jag visste att snart var det klart. Väl framme hade svärfar bastat, gud vad skönt det skulle vara med bastu nu. Intervallens tema var pepp, så av med kläderna och ett snabbt dopp i Roxen innan ett kort men varmt besök i bastun. Jag tror det var detta dopp som räddade min sista intervall och om ingen annan blev peppad så blev i alla fall jag det. Vilket adrenalin som sprider sig genom kroppen när det kalla vattnet möter den varma kroppen och musklerna blev alldeles mjuka och fina efter besöket i bastun. Det bjöds även på mat och vilken mat sen, lamgryta mmmmmmm. Lite väl mätt men mycket nöjd och belåten påbörjades resan hemåt.

#intervall8 nu skulle jag ju bara hem också. Bestämde med brorsan att han skulle vänta i 40 minuter innan han påbörjade resan hemåt i bil för att sedan plocka upp mig efter 10 km. På med pannlampa och reflexväst för nu hade det ju blivit mörkt igen. Stegen ledde mig hemåt men det gick sakta, alldeles för mycket lam i magen gjorde löpningen seg, som att springa på ull ;-) Varje gång det närmade sig en bil bakifrån hoppades jag att det var lillebror som kom och skulle plocka upp mig, men inte. Tappade till sist räkningen på hur många bilar det var som körde om mig men rätt som det var så visade klockan 79 km, haha, bara 1 ynka kilometer kvar. Fortsatte med trötta fötter och strax innan klockan slog om till 80 närmade det sig åter ett par billjus bakifrån. Denna gång var det min bror och det var länge sedan jag hade saknat honom så mycket som denna gång. Mina barn hade somnat i baksätet och det var sådär härligt varmt och tyst som det bara kan vara i en bil. Jag var färdig, jag hade sprungit 80 kilometer och varit vaken i typ ett och ett halvt dygn men jag hade gjort vad jag skulle och det känns rätt skönt då när man är klar, eller hur?

 

Jag kan verkligen rekommendera träningsformen ultraintervaller. Man tränar uthållighet men framförallt så tränar man på att starta trött och med små energimängder. Det är sjukt kul att få ladda upp sina intervaller och se hur de andra löparna i eventet klarar utmaningen.

Tack paceonearth och craftsportswear för ett mycket trevligt event och en bra spenderad helg,

jo jag var mer eller mindre soffliggandes på söndagen..

  



Kolmården Trail Marathon - två dagar kvar!

Lördagen 5/6 klockan 08:00 smäller startskottet för Kolmården Trail Marathon. En riktig pangupplevelse om man får tro informationen på hemsidorna: kolmardstrailen.se och kvarseboik.se. Bansträckningen motsvarar mestadels delar av Sörmlandsleden och underlaget är därför till största del stig med inslag av grusväg. Myrmarker, Kolmårdsskog och förkastningsbranter. Det verkar bli en riktigt hygglig utmaning då underlaget kommer att kräva ökad koncentration och god fot-benstyrka hos löparen. Dessutom finns bara tre vätskekontroller längs banan och man förväntas därför klara sig själv i större utsträckning än annars. Ryggsäck, vattenflaska, mobil, första förband och karta är obligatorisk utrustning.

En tredjedel av Team Fillinge Ultra kommer att delta; Fredrik och jag. Troligen ett lopp som passar oss båda alldeles perfekt. Lite längre, lite äventyr och fenomenalt bra inför höstens UltraVasa 90 km. Svårt att få till dom riktigt långa långpassen på egen hand. Det här sättet är utmärkt. Kolmården Trail Marathon verkar vara ett lokalt arrangerat lopp utan hutlös startavgift där alla förutsättningar för en riktigt fin löptur finns. Tävlingsmomentet står man delvis själv för. Återstår att se om magkänslan har rätt. Det spås bli varmt och härligt väder. Vi återkommer på söndag med en beskrivning av loppet.

To be continued...

/Andreas

Maraton och andra långlopp - Träna med Anders Szalkai

Anders Szalkais bok om långdistanslöpning är ute i handeln sedan ett par veckor. Det är en detaljerad hjälp med mycket av det du behöver veta om du ska springa en halvmara eller ett ultralopp. Men fokus för boken är just som titeln antyder, maraton. Det finns en uppsjö svenska böcker om löpning och konditionsträning, men få som så helhjärtat och initierat tar hand om att förmedla essensen av vad långlöpning egentligen handlar om och hur man blir snabbare och uthålligare.

Anders Szalkai själv borde ju veta. Han är en av få svenska löpare som gjort riktigt bra tider på maraton. Som bäst 2:12:43. För vanliga motionärer ofattbart snabbt. För de flesta av oss är det svårt eller omöjligt att hålla den farten om så bara i en km. En km på tiden 3 min och 9 sek. Upprepat 42 gånger. Helt ofattbart snabbt!

Boken har en lättsam ton och är skriven utan att krångla till för mycket. Här finns detaljer och djup som gör att även den insatta eller duktiga löparen får specifik information. Anders blandar och ger utav egna erfarenheter, vedertagen kunskap och forskningsresultat. Framför allt finns i all information en ödmjukhet inför och en vetskap om att olika detaljer passar olika löpare, och att flera vägar kan bära till samma mål. Den egna erfarenheten kolliderar ibland med nya studieresultat och ofta använder Anders ett helhetsresonemang för att legitimera sin uppfattning. Inget är svart eller vitt, gråskalan finns i allt.

Personligen hyser jag stor respekt för Anders Szalkai. Boken strukturerar och sammanställer det viktigaste inom träning, kost, tävling och utrustning. Den är heltäckande såtillvida att de flesta områden berörs men utelämnar mycket av ren fysiologi och nutrition; det finns andra böcker som avhandlar det. De gedigna erfarenheter han själv har som löpare och tränare har saknats i tidigare böcker och ges här lyckligtvis stort utrymme. Hans ord har alltid haft eftertanke och tyngd i mina öron - jag tror på det han säger helt enkelt. I stort i alla fall. För ett av budskapen i boken är också att anpassa träning och teorier efter den egna smaken. Det ska passa in i helheten.

Är du intresserad av och vill ha nyttig input för din träning till halvmaran eller maran är jag tämligen övertygad att "Maraton och andra långlopp" hjälper dig på vägen.

//Andreas