Det är en del av det häftiga med att träna och ibland göra saker som känns lite för långt och jobbigt. När man ska göra det där som innan det långa och jobbiga kändes jobbigt, fast det inte var så långt, så känns det inte så jobbigt längre. Hänger ni med?, som Ernst säger.
Så var det igår med Gammalkils triathlon, ett mini-triathlon på 380 m sim, 18 km cykel och 4,2 km löp som gick av stapeln för 26:e året i rad (26 år, då har man lite rutin på hur sakerna ska ordnas!). Den distansen brukar kännas som en rätt rejäl grej att bita i men efter det genomförda triathlonet i Karlstad, på längre distans i tropisk hetta förra helgen, kändes det bara roligt att lite spontant köra i Gammalkil.
Och det blev roligt, vi fick njuta alla väderlekar; sol och fuktig hetta, ösregn, lite åska och kanske lite hagelkorn som fick ringklockan att plinga på cykeln. Marcus hade tipsat om terrängskor pga underlaget och Salming Elements fick följa med. Vi hoppade mellan de små grodorna och Canadagås-skitarna på Lillsjöns badplataner ner i det ljumma vattnet, körde från flugorna på cykeln genom det vackra jordbrukslandskapet, sprang i det, med spån, omsorgsfullt preparerade löpspåret och vid målgång fick vi färsk-printade diplom med våra tider för loppet på! Man vet hur sakerna ska ordnas i Gammalkil.
Dessutom så lär man sig av sina erfarenheter varje lopp. Den här gången att om man flätar håret kan hjälmens justeringsanordning fastna i håret och man får be åskådarna om hjälp med att få loss den i växlingen inför löpningen, man behöver inte vara rädd för vattenplaning om man cyklar i mitt tempo (enligt Andreas) och man ska ha snabb-snörning på sina löparskor istället för att sitta i pilla i snörena med darrande fingrar. Bra erfarenheter att ta med sig! Och visst blev det jobbigt, för man kan ju alltid ta i mer och simma, cykla, simma snabbare. På så sätt kan man ju oavsett sträckan egentligen se det som en utmaning, för allt är ju relativt...
Sen fick man äta mat och dricka vin, som vanligt!
