Fredagsmys

När man inte skrivit ett inlägg på, jag vet inte hur länge, och så känns det plötsligt att idag, idag ska jag skriva. Vad framkallade det? Kanske de två lediga dagarna som gjort att jag betat av annat som har legat "före". Skrapa trädgårdsmöblerna, lyssna på poddcastar, röja bakom boden, rensa under vinbärsbuskarna, lägga undan vintervantarna ( ja, jag vet att det är juni nu), se färdigt "Big little lies", dricka rabarbergrogg på altanen. Intressant vad som hamnar "före" något annat, vem bestämmer det?

Göteborgsvarvet blev det inget skrivet om (trots att det var underbart kul och brorsan och jag sprang med lätta steg) inte om blodomloppet (trots att det var soligt, vackert och uppsluppet) eller Andreas och Marcus inspirations-prat i Sturefors bygdegård (där de med självdistans och humor  berättade om träning och den gemenskap som träning kan föda och den lust till träning som kan födas ur känslan av gemenskap). Inte heller det blev det skrivet om för det låg efter andra grejer, som låg före.

I dag, däremot, ska jag skriva att Andreas och jag simmat i Ärlångens svala vatten i försiktig kvällssol medan avslutningsrusiga tonåringar samlas vid badplatsens grill och eldar allt som går att elda. Jag ska skriva att idag är första gången jag har känt att jag har haft tillräckligt med syre när jag simmar. Antingen har jag ökat min lungkapacitet avsevärt eller, kan det vara så, att min teknik har förbättrats? Vet inte vilket som är bäst. Den annars så ofta närvarande känslan av att behöva avbryta simningen, andas lite extra, spana efter mörka skuggor som glider fram under en, navigera och starta om systemet uteblev, så gott som. Bara bubblorna efter mina egna armtag skärrade mig lite stundtals, men syret räckte till det också.

Nu fortsatt fredag och allra först kommer kaffe och bakelse i soffan... det har jag bestämt.
/ Malin

Göteborgsvarvet - reflektioner dagen efter

Göteborgsvarvet är ett jäkla lopp! Alltid deltagarrekord och därmed fullt av löpare, funktionärer och publik överallt. Trots att många tusen (kanske 15 000!?) inte kommer till start efter att ha betalt startavgiften är det trångt i startleden och trångt längs hela banan. Emellanåt springer man på bredare vägar och då glesar leden ut sig något och man kan bedriva sin framfart på sitt eget vis och i egen takt. Alltid något.

Väldigt jobbigt är det också! Två större broar ska man över och uppförsbackarnas sugande elevation uppvägs bara nästan av att efterföljande nedförsbackar skänker lite av fartinjektion. Om man orkar släppa på och om låren inte dör av det excentriska arbetet vill säga. Ska man persa på halvmaran väljer man ju lätt en annan tävling.

Jag tycker orkestrarna, körerna och sambatakterna hörs alldeles för dåligt! Det är förstås trevligt att de släpat sig dit och står och lirar på något gammalt Scaniaflak men det ska väl ändå kännas ända in i skelettet att de är där för att pusha och peppa. Bubblan runt många av oss trötta löpare är så solid och motståndskraftig att bakgrundsskval hjälper föga. Mer tryck i PA:t tack!

Bortsett från dessa MINOR irritationsmoment är Varvet (man säger inte Göteborgsvarvet i Göteborg i alla fall, hallå från landet eller?) en riktigt MAJOR upplevelse. Jag var länge motståndare men efter att ha stått bredvid som åskådare ett år och skrikigt, hejat och försökt inspirerat alla möjliga deltagare så greps jag av den go'a stämning som ändå bitvis infinner sig. Det gemytliga i att vara på samma ställe som 60 000 andra löpare är rätt fräckt. Världens största halvmara! Trots allt folk är det väl egentligen inte så trångt om man bara planerar lite. Vill man kuta snabbare och ha en bättre startgrupp får man väl se till att förtjäna det. Eller ställa sig längst fram i den tilldelade och hoppas att formen är bättre i år.

Känslan i stan är att många drar till bansträckningen och deltar för att hjälpa alla löpare framåt. All heder till dom som står och applåderar och ropar, på just mig, när jag som mest behöver det dessutom. Och till alla som står och langar dricka och lämnar över blöta svampar att kyla sig med. Många av oss löpare tackar inte ens. Skäms.

Varvet är speciellt och bästa sättet att uppleva det är att testa. Alla kan springa, hasa, gå/lunka sig igenom 21 km efter målmedveten träning under vintern och våren. Kanske tycker man att det kul när man är i mål. Tycker man dessutom att det är kul också under resan mellan start och mål är det jackpott.

För egen del gick det bra i år. 1:31 är jag nöjd med. Det finns rätt många som springer lika fort eller fortare men i år motsvarade det vad jag kunde få ut av kroppen efter en period utan längre pass och utan egentlig fartträning. 1:31 är jag just nu. Förnuftig start och ett rätt konstant tempo lade grunden. Pannben och rutin hjälpte till på slutet. I mål väldigt trött. Men glad! Nu en dag senare utan vare sig ömhet eller trötthet i benen ställer jag mig frågan om jag inte safe:ade, men så tänker man ju alltid dagen efter. När man har glömt den tunga känslan i ben och bröstkorg och skallen som kräver ett lägre tempo.

Jag bestämde mig för ett skobyte i sista stund och valde Speed-pjucken från Salming. Lätta med bra respons och den lägre profilen ger inget av den svajighet man ibland upplever i lite mer uppbyggda skor. Övertygande. Men maradistans tror jag inte jag fixar i dom. Eller snarare, jag vinner inget på det.

Jag, Malin och Martin

Malin hade det lite knivigare i år och kämpade mot en orolig mage. Under färden önskade hon sig också några fler och längre pass, genomförda under mars och april. Svårt att ordna på beställning. Tyvärr. Martin (Malin bror) persade med några minuter till 1:38. Bra gjort!

Nästa år kommer vi tillbaka. Starkare. Snabbare. Och ännu mer motiverade. Hör du det Varvet?

Keep up that good running spirit!

/Andreas