Söndagsjogg och virtuell Stockholms Marathon

 Jajemän, igår söndag så lyckades vi dra ihop ett litet gäng som skulle jogga lite längre tillsammans. Fredrik som hade anmält sig till Stockholm Marathon skulle kuta den virtuella versionen för att inkassera medaljen. Vi andra kämpade om ära, överlevnad och trivsel. 

Vi samlades i alla fall till eftermiddagsfikat och roddade ihop lite grejer för att ta oss an första varvet. Planen var att kuta tre varv med lite mat och förtäring hemma hos Fredrik. 

Tre varv där det första var det längsta: 16 km och det andra är på 14 och det sista 12 km. Med den totala distansen på 42 km. 

Andreas, jag, Göran, Fredrik och Pär inför första svängen

Fredrik och Andreas gled ifrån oss andra sakta men säkert då deras densitet är förskräckligt låg och ork gedigen. Men vi (Jag, Göran och Pär) orkade i alla fall prata oss igenom löpningen vilket var en av målen. Vädret bjöd på många upplevelser det också. Vi hade alla väderlekar. Sol, vindstilla, blå himmel och 30 grader varmt till hagel, storm och lodrätt regn samt - 22 grader. 

Lite grusvägslöpning

(Foto av Pär)

Vi kom in för lite mat och dryck vid varvningen. Göran och Andreas skulle gå av här och nöjde sig med det långa varvet. Men då tillslöt Mats och Kristina istället. 

Kristina, Mats, Andreas, Jag, Fredrik, Göran (bakom Fredrik) och Pär inför andra svängen

Försökte trycka i sig lite energi i olika former, Fredrik hade ordnat utomordentligt fikabord, ta en torr tröja och borsta av sig lite, och sedan iväg med ben av gamla telefonstolpar. Några sportisar piggare än andra och framförallt mig. Märkte ganska snart att jag var lite mer spak än vad jag skulle vilja vara. Fåordig, trumpen och hamnade lite efter de andra rätt snabbt. Hotfullt stramande lite varstans samt skvalpig känsla inombords. 

Orkade pressa fram ett litet leende trots allt

Hjärnan försökte att kämpa på med att det här varvet i alla fall var kortare än det förra och att vi skulle svänga av strax. Ändock var det 12 km som skulle göras. Vi vek av in på en grusväg och begav oss mot skogen för att kuta lite på stigarna också. Kändes lite bättre för huvudet även om ljumskar och ben var tunga. 

Blöt och trygg skog

Igenom skogspartiet och in genom Ekängens cykelvägar fram till Fredrik igen. Här hade jag bestämt mig för att skita i nästkommande sväng. Inte roligt längre, ont och jävligt.

I alla fall så kommer vi fram, byter tröja, försöker äta lite och så blir det hundgos. Bra elexir. 

Inför tredje varvet. 

Inför tredje varvet så anslöt även en gammal granne till Fredrik. 

Vi påbörjar varvet och mot alla inre känslor att skita i det så börjar jag kuta med också. I typ 200 meter innan jag känner att, nej, det här skiter vi i och lunkar hem för att klappa hundarna istället. Så fick det bli. Trots allt 30 km in på kontot mer eller mindre värdigt. 

Efteråt, sittandes i soffan, hundklappandes och väntandes på de andra så kändes det rätt bra. Inte mer skadad och lite ork kvar trots allt. Har trots allt höjt veckodosens löpning från omkring 3 till 4-6 mil på ett år ungefär. Så totalorken har jag höjt men behöver väl kuta lite mer olika fartserier för att orka stå på för en mara.. Men om man vänder på det och säger att jag i alla fall kutade 3 mil som för ngt år sedan var min veckodos så kanske man ska vara lite nöjd ändå.. men det här varvet får det bli fler gånger. 

Första och andra varvet 

De andra kämpade på och drog den sista milen under timmen. Flera personliga rekord slogs under dagen: Längst i år, längst totalt, snabbaste halvmaran osv. Kul att kunna göra sånt tillsammans. Det blir ju trots allt lite lättare på något sätt. 

Stort tack till alla inblandade och framförallt dig Fredrik för allt fix och don!  

//Marcus 

 

 

Nilssons löpning och intervaller i motljus

 Jovisst, äntligen fick jag lite utrymme tidsmässigt och framförallt ork i lekamen att ge mig ut och besöka Bankekind. För just i Bankekind är det som vår lille vän, Andreas springer omkring med sin löpargrupp och har nu gjort det i flera år med stigande antal deltagare för varje termin. 

God stämning, ett glatt tillsammansspring i egen takt och lite lärdomar om löpningen som motionsform, som delas ut, ett klart vinnande koncept. Inga pekpinnar eller måsten utan information om vad vetenskapen vet just nu och hur/varför si eller så är bra. Gillart!

I alla fall så är passen oftast utformade i någon form av intervaller där det går att anpassa efter sig själv. Vilket gör det hela så mycket lättare att ta till sig tycker jag. Väldigt tillåtande stämning i gruppen och en massa hejande pepp till höger och vänster från merparten. Oavsett om du springer milen jättefort eller om du vill orka springa lite längre än du gjort förut så är alla med och kutar. 

Nilsson själv sprang med och peppade alla

Igår så skulle vi köra intervaller med olika hastigheter i en form som kallas 40/60. Det innebar att vi skulle kuta 40 sekunder raskt och 60 sekunder återhämtningsjogg upprepat 10 gånger. Att återhämta sig när man springer är ju en ynnest att orka. Jag gillar de här passen. Framförallt så behöver jag dom. Lättare att orka lite till när man är fler som kutar omkring. Vi startade samtidigt men var snart utspridda på hela spåret. Någras återhämtningsjogg kan ju vara någon annans raska löp. Helt ok såklart och bra att ha någon som man ska försöka ta rygg på nästa pass..

Underbar kväll

Två varv med de här intervallerna med kuperat kort spår kändes gott i ben och lungor. Det är ju liksom bara att tugga på oavsett om man har en kämpig backe eller lökigt nedförslut. Klockan väntar inte på någon!

Härlig kväll med massa endorfinglada människor

//Marcus 

Loftahammar Endurance Day 2020 - The day of the träningstävling

2020 har ju som bekant varit ett litet "annorlunda" år med många utmaningar. Vi är många idrottsintresserade som har sett våran hobby eller som för vissa: levebrödet gå på sparlåga relaterat till detta. Kanske en futtig del av livet med tanke på Covid och det som vi alla i TFU har sett och stått bedside med under vår och sommaren såklart. Sjuksköterskor som vi är så har vi verkligen fått bekänna färg arbetsmässigt under året. 

Dock skall den lilla toppen av Maslows pyramid icke förringas i det stora. 

Men äntligen blev det dags för lite organiserad träningstävling tillsammans. Justerad och anpassad till den nya verkligheten såklart och på distans till andra sportisar. Det var nog fler än vi som hade suktat och saknat känslan av tävlingsnerven, svettångesten och urladdningen, klappen på axeln och hejaropen på vägen till målgångens eufori.  

Lite skönt småsnack med Henrik med partner vid hämtning av västarna

Start och målfållan dagen innan

Loftahammar Endurance Day var i alla fall snabba på besluten och visade från början att man ville och skulle köra. Nu blev det en klart förändrad historia med tanke på rådande omständigheter. Klokt och smart på alla sätt och vis. Man hade ordnat med flera olika startområden med färre i varje, begränsat antal deltagare totalt och längre fikabord längs vägen där dessa utomordentligt proffsiga och härliga funktionärer kämpade på för att få oss sportfolk att sköta oss under dagen. 

Ett lopp som LED och liknande lite längre swimrunlopp är ju egentligen perfekt sport nu i Covid-tider. Man är ute i naturen och motionerar, ser varandra kanske de första km och sedan ser man knappt någon (om man har lite tur och ork). 

I alla fall...angående loppet:

Andreas fotograferar kungligt när vi hämtat ut västar och dylikt

Ätma och umgåsma

Vi i Team Fillinge Ultra åkte ner till Fredrik H i Loftahammar dagen innan racet. Det har vi gjort nu ett par år för excellent häng och övernattning. I år visade sig att vår gästgivare hade råkat ut för en discorelaterad skada vilket gjort att han var tvungen att kasta in handduken. Men hans kompis Pontus, simproffset, lyckades med kort varsel ordna ersättare i form av Anton, också en sportkille av rang.

Glada och förväntansfulla innan lopp

Andreas och Malin skulle köra Hasselö Challenge = 26 km löpning och 4 km simning för andra året i rad. Det är samma bana som LED men man går i mål på Hasselö. En trevlig liten ö ser det ut som när man hastar omkring där. Egentligen lagom långt lopp + att man får åka båt tillbaka. Åka båt är ju kul.

Fredrik och jag som skulle köra LED = någonstans mellan 37 km löpning och ca 9 km simning. Man hade initialt förlängt loppet till 45 km löp och 10 km sim, men fått anpassa sig då man inte kunde avlysa vissa farleder. Det var 3:e gången vi gav oss på det här loppet tillsammans. 

För den som har förkärlek för att kunna analysera siffror lite raskt så kanske ni lade märke till att det är mer löp på den första delen och lite mindre sim. I den senare delen av loppet så är det omvända förhållanden. Varje del har ju sina styrkor och utmaningar. Löpet på den senare delen är korta terrängstråk och riktigt jobbiga. Inte ett steg rakt som en liten doktor brukar säga. Simmet på den senare delen är också den mer utmanande i for av att det är betydligt mycket kallare än den första delen. 

Snyggaste västarna och med Covidinspiration dagen till ära

Tävlingsångestpeppen är ju en finurlig hatkärleksgrej ändå. Man sover lite kasst, rastlöshetens oro gnager elakt som den där grejen man lovat göra under semestern, krämpor och ont i halsen gör sig påmint, rädd för att magen skall krackelera under loppet, köra stjärtfekalieflistuggsracet i en skogsbrant och bocka av hela Bristolskalan utan att hinna få av sig våtdräkten...ett konstnärligt potpurri av känslor. 

Jag försökte i alla fall plocka ihop lite färre detaljer att ta med mig, men med förhoppningen om smart och bara det nödvändigaste. Det gick ju sådär såklart, så våtdräkten med gels och sånt skit vägde typ lika mycket som mig. Historien till det är att jag föregående året gick på en sån energitorsk så att jag såg stjärnor och kommunicerade lite som Sickan i Jönssonligan gör när han har fått en klonk i huvudet. Inget kul för någon inblandad i laget, men ser festligt ut på håll. I år skulle inte det ske i alla fall. Inte på grund av bristen på energitillförsel i alla fall. 

Starten har precis gått

Fredrik orkar fortfarande larva sig

Det händer att jag får frågor om skor på såna här lopp, tja.. Det beror ju på hur loppet ser ut och vad du just själv behöver brukar jag svara. Nu var det mängder av terräng att kuta, men även hälften på grusväg. Jag valde att kuta med Enroute och kompensera bristen på ev greppförlust på de tekniska stigarna med storlek på fötter istället. Fredrik körde med OT Comp. Sjukt bra dojja. Malin och Andreas körde med elements till skor. Jag kände aldrig av att det var ett problem med att inte ha terrängsula utan det gick helt klart bra. 

Valde de mindre medium paddlarna istället för de vanliga large som jag brukar kötta omkring med då ryggen hade hotat med vedergällning som en gammal sur MC klubb. Har ju inte alls simmat de distanserna som jag hade planerat pga överjobbma. Så här i efterhand ett smart, klokt och vuxet beslut att ta de mindre spadarna. 

Morgonen kom efter en natt med svettningar, vridningar och vändningar. Förväntansfulla så åkte vi ner till starten och klädde om, träffade både nya och gamla kamrater.  Härligt just det där innan lopp. Förväntansfullhetens ystra virvel drog över hela startområdet. Lite som kvällen innan julafton. Alla lite smånervösa och glada för att äntligen få träna på riktigt. God stämning som vanligt på swimruntävlingar och framförallt på LED. Detta fantastiska lopp! Många som är riktigt duktiga var med också vilket såklart höjer både stämningen och status. 

Ungefärlig bana för LED. Den har ändrat sig lite för varje år, men är likväl lång och krävande

Första partiet innebär 8 km löp. Krävande och ganska långt att jogga i våtdräkt. Alltifrån asfalt till grusväg och stigar men även lite bergsklättring också förstås, som grädde på moset. Väldigt fin utsikt dock. De flesta körde "nedcabbat" vilket innebär att man har tagit ner överdelen på våtdräkten. Det innebär ju också att man behöver sätta på sig den igen innan första simmet och det kan ta tid om man är svettig och lite fumlig. Svår balansgång där man behöver tänka till innan. 

Jag har för mig att det enda jag tänkte de första km var: "Äntligen igång!  Håll i och håll ut". Även om jag egentligen aldrig står på pallen så gillar jag verkligen tävlingsmomentet och peppen, glädjen och alla hejjan runtomkring. Man vill ju prestera för sin egen och sin kompanjons skull. 

Precis uppkomna efter ett sim

Vi försökte trampa på i ett ganska bra tempo för min del, dock med tanken på att inte spränga mig åt fanders direkt. Fredrik orkar ju hur mycket som helst ändå. Det är trots allt ett ganska långt lopp.  Även om det på pappret justerats till ca 37 km löp och strax under 9 km sim så blir det ju i det närmaste 40 km löp och 10 km sim pga omständigheterna med orientering och vågor. Vi ville verkligen slå vår tidigare tid på 8 timmar och en minut. Det var huvudmålet för dagen. 

LED har ordnat det så att vid varje i och urpassage sitter det lappar med distanserna och namnet på ön. Fantastiskt bra när man kommer upp eller ska i vattnet. Ex Rågö  (eller nåt) 1600 m, eller 500 m innan man ska i 11 gradigt vatten... också toppen...typ..

Innan första simmet så lyckades jag faktiskt att klä på mig i farten och faktiskt hålla i ordning det mesta. Man vill ju aldrig stå still utan hela tiden vara på väg framåt. Äntligen ner i vatten och test av ryggen. Har behövt nyttja både knark och naprapat innan loppet för att ens kunna köra. 600 meter sim, spegelblankt vatten, vindstilla och och soluppgång. 

Det fräser omkring oss när vi hoppar i då vi är fler som ska över. Första armtagen ..känns ok.. Inte kramp. Fortsätter veva och kommer ikapp Fredrik som hoppat i lite före. Drar ett par krafttag och känner ingen kramp eller smärta. GÖTT! Det finns lite drag kvar i kroppen! Skön känsla att inte behöva ge upp för sånt. Självförtroendet stiger betydligt. Sneglar bakåt och ser hela havet storma av armar som vevar. En härlig vy. 

Upp på land, äta vattenmelon, trycka i sig en gel och vätska - kuta in i skogen och nya marker mot föregående år. Kommer fram till ett par kortare löp och sim. Bland annat campingen i Bjursund. Här har vi hamnat med ett gäng, både mix och damlag som är starka simmare som vi springer om och de sedan simmar om oss. Så håller vi på lite innan simdistanserna blir lite för långa och de drar ifrån. 

Vi är fortfarande med i huvudet och är förhållandevis positiva till vår läggning mentalt. Alla stationer som vi träffar på trycker vi i oss energi till bristningsgränsen. Lite räddma för vad magen ska säga såklart. Fredrik gnyr oroat över att sfinktrarna håller på att retas men efter hand lär dom sig att det är dumt att retas och helt sonika slutar. 

TFU Kämpar på hårt i mixtklassen på Hasselö

Vi båda kommenterar oberoende av varandra att vi känner oss jagade och att det känns arbetsamt. Det är ju bara mentala spöken såklart. Vårt enda mål är ju att slå vår egen tid sedan föregående år. Även om man inte vinner så vill man ju prestera så bra man kan efter ens förmåga. Alltid. 

Andreas och Malin stretar på

Min löpning fungerar fortfarande klart över förväntan och framförallt fantastiskt bättre än förra årets totala misär. Fredrik är urstark och tuggar stigar men håller igen för att jag ska kunna hänga med. På simmet, det omvända. Jag har en bra dag, kör blandat frisim med lite ryggsim och sprutar vatten som en liten fontän, Fredrik har en lite mer utmanande. De längre simmen blir utmanande och slitande. Vi har ingen lina i år då vi förra året tyckte att den var lite i vägen. 

Snart äntligen bada igen

Vi känner igen oss nästan hela tiden på banan. "Ja, just ja här är vi.. då är det inte långt kvar". EEhh..jo det är det. Vi dräller över ett sim och kommer efter ett tag upp på långlöpet på Hasselö. Omkring 11 km löp mitt i ett lopp. Jag väljer att inte cabba ner utan drar isär våtdräkten så mycket det går och köttar på. Snart kaffe o kaka.. 

Som bekant pendlar man ju lite i humöret under såna här långa träningspass. Vi hjälps åt att dra upp varandra när vi halkar galet i tankarna. Väldigt skönt att vara två som hjälps åt. 

Vi kutar i solgasset, oskyddade på ökenmark och grusväg som fortfarande dammar efter de snabba lagen. Försvarslösa mot sol och orkeslöshetens gamar som cirklar över oss. Möter starka sportmänniskor som redan har vänt på Hasselö och är på väg tillbaka och mot målgången. Flera som vi träffat tidigare, bland annat Jimmy och Andreas (båda två inropade med väldigt kort varsel pga skador på andra), Peking Seals och en hel hoper andra. Alla säger tjena, tjapp och goddag och skickar ett litet hejaheja till varandra. "Bra kämpat!, "Häng i", "Inte långt kvar"! Swimrungemenskapen är ju fantastiskt trevlig. 

Precis fått kaffe och kaka så lite glada

Ganska mycket folk i övrigt på Hasselö som är ett välbesökt semestermål. Många semesterfirare som klappar händerna och hejar på. Roligt. Vi ser väl också lite roliga ut som kommer illkutandes (eller lite hasandes) med våtdräkter och en massa konstiga grejer släpandes. 

Hasselö är ju även målgång för de som kör Hasselö Challenge, bland annat Andreas och Malin alltså. Eftersom det är ganska långt att kuta här och man har hållit på ett par timmar så brukar fältet dela upp sig ganska ordentligt. Vi har ungefär hållit på i drygt 4 timmar så man kan ju känna lite mörhet i både ben och lungor. De duktiga löparna har här en bra chans att sticka ifrån lite. På Hasselö startar även "Ultimo" som är ett lopp i loppen där man kör slutspurten. Ungefär 6,5 km simning och 19 km löpning vilket passar de som är starka simmare.  

Fram till vätskebordet - hälla i sig allt man kan på 22 sekunder. Obs osmart men lite nödvändigt. Så sjuukt törstig här. Är inte helt olikt Dynamit-Harry här. Hade tagit med en softflaska för att fylla på vatten här. Ber en funktionär göra det och jag ber också om hälften med energidryck. Toppen som ide, fram tills dess att jag ska börja dricka lite senare och hjärnsynapserna skriker rakt ut, hötter med högafflar och sätter eld på kognitiva funktioner. Jag är så sjukt trött på sur-söta smaken från energikoncentraten nu. Men försöker dra i mig lite ändå bara för att jag vet att jag behöver energin till sedan.  

Svårt att tro att han springer dubbelt så snabbt än mig eller hur..?

Upp och iväg med tunnelseendet som man får. Ser Fredrik H, vår värd, stå och försöka fotografera vårt skeppsbrottsliknande kämp. Försöker att samtidigt hålla in magen, säga hej och le lite glatt. Går sådär. 

Glada för alla hejan! 

Vidare löpning på Hasselö och en rundsväng uti skogen. Vackert, men löjligt jobbigt med små små gupp i backen. Båda två är ganska sporttillfredställda på det just nu och ganska många saker kan fara åt helvete. Men vi försöker dra upp varandra ur ogudaktiheten och bitterhetens djupa hål genom att ta ett steg i taget. Jag försöker streta på synnerligen idogt men är däven av buksockerstinnma. Fredrik driver på och snart är vi vid det som initialt antogs vara det kyligaste vattendraget. Ungefär 500 meter manetsim och kanske 12-14 grader. Svalt, uppfriskande och krampinspirerande. 

Sedan blir fortsättningen väldigt mycket korta terrängutmanande kylstela löp och mycket sim. De flesta kalla som fan. Upp ner upp ner upp ner. Man hinner inte upptinad före vi ska i igen till de där 11 graderna vilket gör att det känns än mer kylslaget såklart. 16 grader känns som tropikerna. Drinkar, sandstrand och palmer fladdrar förbi. Väldigt tillfälligt men man får vara glad för det lilla. 

Framåt uppåt!

Fredrik och jag lackar ur "lite grand", härj och förbannelser åt alla håll och kanter - facket, en grenjävel, sjöväxter, kyla, värme och organisatörer som vill oss så ont, frånvaron av bärs och pizza, ja allt typ. Kanske ett per rejäla hårdrocks-growl kan ha hörts över några av öarna. 

Efter att ha tömt energi i besvärjelser så kommer vi trots allt över till Tättö campingen. Med trötta armar, ben och huvuden. Den sista löpningen på campingen, mellan husvagnar och tält fullproppat med semesterfirare där flera hejar på. Nu stod vi inför det allra sista simmet. 1000 meter sim. En kvarts aktivitet med full sula. 

Står och väntar lite på Fredrik

Fredrik håller på att implodera. SIMNING KAN FARA ÅT HELVETE, berättar han för mig varsamt och försiktigt men klart och tydligt på samma gång. Samtidigt ser jag ett gäng bekanta som hejar på - ROLIGT!  Även proffset Annika Eriksson, multipel världsmästare står och hejar, Nu kan vi ju inte vika ner oss! 

Sista köttvevet nu! Kom igen! Bärs, värme, gråtma, värme, medaljer, bubbel och pizza!

Fredrik är så trött i simmusklerna här så efter ett tag så kommer i överens om att han tar tag i en av mina skor, simmar med en arm och jag tokvevar i kombination av frenesi och hemlängtan. Vi har ju ingen lina som bekant, men vi höll på att ta med ett litet tält från campingen för att binda ihop oss med, men det gjorde vi ju inte det såklart. Vi är ju inga dummisar. Jag vevar utav själva faan. Sprintvevtakt! En yster och gedigen hjulångare på Mississippi hade inte gjort det bättre just då. Tycker själv att det går lite snabbare framåt, men efter ett tag så kommer det två par och simmar om oss. Fredrik släpper taget och kämpar på. Jag lägger mig bredvid för att hålla kurs. 

Det gick! I år med!

När vi hoppade i så var det först så långt att man inte ens kan se att man närmar sig, sedan är man plötsligt mitt ute och sedan anar man att man kan se målet..300 m kvar.. det närmar sig flera.. 200.. kom igen nu! ..100 m .. det kommer nog funka!! 

HURRA!!  

ÄNTLIGEN!!!!

MÅÅÅÅLLLL!!!

Glada, trötta och endorfinstinna

Vi stapplar in de sista metrarna och äntligen kan vi slappna av och känna efter hur trötta vi egentligen är. Flera kamrater redan i mål och någon strax efter. Alla verkar lika glada för att ha fått träna ordentligt, uppleva, känna endorfinerna, upp och nedgångar i den mentala sfären och framförallt vara i mål igen. 

Goddammittt! Så vi har slitit och härjat i år! Vi har faan varit duktiga! 

Att en sån liten detalj kan ge så mycket stolthet och glädje

Jag har alltid varit utav den tanken att du ska välja den kamraten du står ut med i X antal timmar och mil och inte den som är "lika" bra. Kan inte tänka mig en bättre parhäst! Fredrik slet som ett djur både på land för att dra mig framåt och till sjöss för att överleva. Fantastiskt! 

Underligt ändå..Trots nöjdma så glider det alltid in en liten stänkare med: "fast där borde vi ha kunnat.. lite snabbare... lite bättre.." Underligt och dumt. Varför inte bara vara nöjd? Vi klarar och har tränat, ganska raskt, i 7 timmar! Det är ju fantastiskt! 

Andreas och Malin slet som faen och dammade in som trea på Hasselö Challenge! Mycket imponerande på alla sätt och vis såklart! Medalj till TFU för böfvelen!! 

--

Stort tack till alla som ordnar, hjälper till och är med i organisationen på Loftahammar Endurance Day. Ni gör loppet till en fantastisk upplevelse! Som jag tidigare sagt så kanske man inte alltid orkar säga tjena, men era hejan, service, glada humör gör LED till vad det är! Ni ska ha medaljer allihop! 

--

Stort tack till dig Fredrik Haglind för härbärge och samkväm! Ynnest för oss att kunna våldgästa innan. Hoppas arslet läker som det ska! Även fotograf av rang visade det sig. Det är nämligen han som har tagit de flesta korten från banan

--

Även stor eloge till alla andra deltagare på LED och Hasselö som bidrar till stämningen. Ett tjena, heja eller Hur gick det? när man dragit i backen gör ju mycket. Kul att prata sport med andra likasinnade

--

Stort tack till våra associerade samarbetspartners: Salming Running som nu hjälpt oss med rackarns bra grejer i så många år nu! Olander swim som hjälper till med våtdräkter och simgrejer, ynnest! 

--

Tack till oss själva i TFU såklart. Härligt häng och umgänge som vanligt

-- 

Störst tack till dig Fredrik, för tålamod och jävlaranamma under loppet! Underbar vilja och slit! Hade inte gått utan dig! 

//Marcus 

 

En chans att springa snabbt..

I frånvaro av tävlingar tappar i alla fall jag motivationen till att riktigt ta ut mig. Fartpassen uteblir, långpassen blir inte riktigt sådär långa som de borde vara och man går liksom inte riktigt "all in" som man gör inför eller under en stor tävling.

Nocout erbjöd i onsdags KM i 5000m. Jag tog chansen och åkte dit för att i alla fall försöka kuta lite fort. Det är ju bra mycket lättare att pressa sig tillsammans med andra och man vill ju fan inte vara sämst.

Fina förhållanden på Linköpings friidrottsarena med röd tartan och solblå himmel, det var bara att kuta på. Hade aldrig tävlat på 5000m och hade nog aldrig gett distansen en chans, men fart har med tiden lockat mer och mer så varför inte. Kort distans brukar innebära smärta så jag var lite nervös inför stundande lopp. Alltid svårt att veta hur fort man ska våga springa men ändå orka hela vägen in i mål.. det var väl bara att testa.. hade förhoppning att gå under 18min så visste att jag behövde kuta snabbare än 3:36 min/km!

Starten gick och vi drog iväg, placerade mig som löpare nr 9 bakom till synes rätt snabba löpare, höll bra fart och det kändes ok. Hjärta och lungor accepterade utmaningen och skötte sitt. Han som låg först drog iväg i ett rasande tempo, sen var vi ganska snyggt kutandes på led. Märkte att det blev en lucka från 5:e löparen ned till oss, kollade snabbt på klockan, fick kuta om 3 pers och jaga ifatt. Kostade lite energi men var snart uppe i rygg. Efter ytterligare några varv blev det en ny lucka, inte många varv kvar nu så bara hålla fart. Pressade mig om 2 löpare till.. Vid det här laget hade vi varvat ett gäng löpare så det började bli svårt att räkna men trodde nog att jag kanske var 3:a. 12 varv sprungna och för stort glapp till nästa löpare men kutade på för allt vad jag var värd, sista kilometern gick på 3:15. Passerade mållinjen och hittade tre liggande löpare där, blev alltså fyra, men vad gör väl det. Loppet hade gått riktigt bra, jag kom in på 17:30 vilket ger en snittfart på 3:30 min/km och ett rykande färskt PB (det hade det ju blivit hur eller hur men ändå) supernöjd!

Kul det där med löpning!

Får ni chansen att pressa er ut över det vanliga, kliva utanför sin komfort zon, testa!

ni kommer nå oanade farter..

Fredrik

 

a swim and a run

Eftersom nästan alla lopp som skulle ha avverkats för de flesta är inställda så är siktet fullt låst på Loftahammar Endurance Day där vi har tänkt medverka. Det är ju ett lopp som är lite över det vanliga. Både längre och bitvis tuffare än andra, men också ett av de bästa arrangemang som jag medverkat på. Bästa funktionärerna, bästa käket längs med och trevligaste hejarklackarna på alla olika öar.

Fredrik och jag ska ju köra för tredje året ihop och Andreas och Malin ska köra för andra året i rad, men de ska köra "Hasselö" som är några timmar kortare. 

Många som kör swimrun vill ju köra med någon som är jämn på både sim och löp eftersom man kör ihop. Vi tänker lite annorlunda där. Ska man köra så länge så ska man köra med någon man står ut med. Jag och Fredrik är ju extremt olika sportisar. Han joggar milen på 40 medan jag får kämpa för att nå 50, jag simmar hyfsat medan han spolas bort av minsta lilla våg. Men jag kan inte tänka mig någon bättre att köra med. Alla toppar och dalar man åker på under såna här lopp så krävs det någon som känner en och kan både dra och hota när så krävs. 

De har ju förlängt LED till att numera vara 40 km löp och 10 km sim. Det innebär ca en timme extra för oss i trivseltid. Utmärkt

Hasselö Challenge stannar på ön Hasselö, medan alla andra får fortsätta och springsimma hem också

Igår så fick vi till ett litet samkväm i herrsektionen. Vi simmade först och sedan sprang vi. 

Simmet blev i Bysjön i Åtvidaberg. Runt en liten ö som ligger mitt i sjön. En timme sim med starka armar, fin teknik och frånvaro av odjur. Lagom för alla. 

De små knickarna är när jag simmade cirklar om Ompalompierna

Sedan drog vi hem till Fredriks föräldrar och klädde om för att direkt sticka ut och kuta runt samma sjö. Fredrik och Andreas studsade omkring och hade det gött hela vägen, medan jag fick kämpa på desto mer.  Som vanligt. Men vi hade det väldigt trevligt ändå, trots att jag mest svor och de pratade om ditten och datten

Skor är ju lite stökigt när man ska köra swimrun. Tyvärr så kom inte den som jag hade hoppats på, men jag kommer nog köra med T6:orna. Har kört dom på de senaste träningarna och de fungerar utmärkt. Fredrik kommer nog köra med "Elements".

T6

19 km skog och stig

Sedan blev vi bjudna på mat! Ynnest! 

Ska man tävla långt så behöver man ju hålla på och träna länge också..Tur man har semester..


Som mediaansvarig så är det ju (tydligen) helt på min ansvar att dokumentera.

Igår blev det utmärkta resultat: Med devisen: "Det skeva är det vackra"

//Marcus 

Glad midsommar önskar TFU

Swimrun och styrelsemöte

I helgen lyckades vi med att få till lite sportunderhållning samt efterföljande umgänge.

Alla styrelsemöten är toppen faktiskt. Planer smids, hån och spe utdelas, samt ömma kärleksförklaringar.

En ynnest att ha såna vänner.

Swimrun är ju egentligen ganska enkelt. Oavsett vad man dyker på så är det bara att köra vidare. Möjligheten att se nya miljöer är ju fantastisk

Eftersom Loftahammar Endurance day verkar bli av så kör vi som om det således ska köras. Jag körde med mina Salming T6, medan Fredrik körde med OT comp och Andreas med Elements. Eftersom jag innehåller mer kött så behöver jag tydligen även mer kött på skorna. Funkade riktigt bra i alla fall.

Körde med mina Phleps spadar och Ark-pullbouy. Sailfish light. SPadarna funkade ypperligt och pullbouyen också. Skulle gärna testa Olanders swimrunfenor men de är tyvärr inte tillåtna på LED. Skulle nog behöva en ny våtdräkt också.. men många saker kostar ju en rejäl slant.

Alla lopp har ju sina utmaningar. I Loftahammar så är det ju ganska utspritt mellan smörgåsborden vilket att man behöver ha ett visst mått av självhushåll med sig om man är i behov av det.. liksom mig då.. Förra året tog jag slut precis pga energibrist. I år har de lagt till lite sträckor vilket gör att vi kommer vara ute en timme till i rörelse. Utmanande.

 Lugnt vissa partier, men väldigt tjompigt där vinden kom åt. Härligt!

 Förevisning av snabb igång. Alla imponerade av farten på 100 kilo rätt ner i spat

 Andreas och Fredrik tänkte ta kanoten för att försöka hinna ikapp. Lyckades ej

 Klart badbart än så länge. En sjö plågad av övergödning tyvärr

 Fredrik behövde vila lite emellanåt. 

 Strandhäng, eld, kanske lite mat och kanske en liten öl. Väldigt behagligt

 Småljuger lite. Som man gör

 Jag kallar den "influencer i motljus"

///Marcus 

Swimrun

Nu har vi begått premiär för swimrun i år. Äntligen!

Det blev små stigar ute i Ekängen och bad i Roxen. Utmärkt grundplåt för Loftahammar Endurance Day, förutom att det knappt finna några egentliga backar.

17 grader i luft och omkring 15 i vattnet, vilket var ganska fungerande. Pga överjobbma så har tyvärr simningens kontinuitet blivit lite lidande. Kanske inte märks på så här korta intervaller, men när tiden knatar på så kommer det märkas. Behöver således även öka den delen...

Vi kom i alla fall överens om att vi behöver träna mer swimrun. Så, det får det väl bli framöver.

I alla fall... roligt, tramsigt och lite småjobbigt. Som det ska vara

Fredrik försöker baxa ner mig i sjön igen