I helgen som gick så var en av årets höjdpunkter förlagd i Mora - TSTMI, alltså Team Salming Track Meet Invitational. En Teamträff för alla som är sponsrade av Salming. Tävling och konferens innefattas i arrangemanget. Denna gång en hel helg med laktatkalas utöver det vanliga. Det skulle bjudas på bergslopp och två triathlonrace i olika distanser.
Familjen Wirenmarks var ute på tur med husbilen och hade lagt till i Moraparkens camping någon dag innan vi andra (Andreas, Malin, Marcus och Frank) kom upp på fredag eftermiddag.
Resan upp gick förvånande snabbt och smidigt trots småvägar, turisttrafik och lite kartletande.
Fredagen hade lovats innehålla bergsspringning. Uppför Gesundaberget. Andreas och Malin sparade på krafterna medan Fredrik och Marcus hade tänkt köra trippeln över helgen. Vid ankomst till Gesundaberget så var det väldigt kul att träffa alla. Dels såklart vårat Team Fillinge Ultra, men även resten av Team Salming som skulle köra. Många som man träffar regelbundet via det sociala nätverket, men det är roligare i 3D.
Hanterbar miljö i Mora
Vi kom upp så pass "perfekt", så det var bara att hämta nummerlapp och gå och klä om. Några futtiga meter för att försöka värma upp och få ur 4 timmars bilkörning ur benen. Det var ju bara 3 km som skulle springas så distansen var inte så utmanande. Det som var utmanande var höjden. typ 300 meter som skulle avverkas så snabbt det bara gick. Vi samlade ihop oss en bit nere vid en gammal hockeyrink. Några orienterardräkter, några andra som såg väldigt proffsiga ut och vi: entusiasmens försvarare. Smådugg blandades med fullkomligt regn och tät dimma. Spänd förväntan och glädje att äntligen vara där blandades med ångest inför vad som skulle komma. Med all rätt visade det sig.
Starten gick och alla drog iväg som avlöningar. Jag (Marcus) försökte att tugga på och hitta något slags rytm och takt där jag samtidigt kunde andas. Det gick bra ett tag. Vågiga backar och skogstrafiksunderlag, uppåt, lite flackare, uppåt, lite flackare.. Ett gäng ungdomar raskade förbi mig snabbare än räven på isen. Vi kom fram till backen och där gick det uppför på riktigt. Alltså inte direkt barnbacken vi pratar nu utan typ 90 grader. Eftersom det var dimma och regn så såg vi inte toppen. Vilket så här i efterhand var lite tur.
Hyfsad utsikt
Jag brydde mig inte så mycket om pilar och flaggor om var vi skulle utan försökte snegla var de andra gick/sprang. Backlöpning är jag inte tränad för just nu tydligen. Backarna hemmavid är ju mer gupp än backe. Alveol per alveol lade ner verksamheten och gick på semester en efter en.
Muskelfibrerna i låren tackade för bra samarbete, men att nu fick vi gå åt skilda håll. Jag tror att jag tänkte för mig själv: "AAHHMMEENNVVAAIIHHEELLVEETTEE".... eller liknande peptalk. När till och med luftvägarna hade rådslag och de också skulle lämna kroppen fick jag till och med stanna i backen tills de hade bordlagt beslutet och ville ha in mer fakta i målet.
Övervägandes olika val av fysisk eliminering
Det dröjde ungefär 50 meter tills de fick mer fakta och hade ytterligare ett krismöte. Där röstade de ut ett par broskringar som bara ville tramsa och klubbade att de skulle vara kvar internt. Jag är ganska tacksam för det så här i efterhand. Ett steg i taget, arbetandes med armarna och försöka att både få in lite syre och göra av med lite ventilationsavfall.
Plötsligt hör jag genom dimman, både på riktigt och synfältsdimma: "HEJA MARCUS".. jag är här lite omtöcknad och besvarar hejaropen uselt, men försöker att gå mot ljudet. Kommer upp och ser Andreas och Malin som står och hejar för glatta livet. Otacksamma jag. Väldigt glad för de där hejaropen!
Fredrik fick ta i också
Rådslag internt i kroppen
Men man springer inte rakt upp och in i mål där som jag hade hoppats utan man skulle upp en sväng till för att sedan vända neråt mot toppstugan och målet. Skönt, där kunde man släppa på lite...de sista 20 metrarna.. Goddammitt så trött i lungorna. De riktigt sved så där elakt och lunginflammationsaktigt. Allsköns andningshjälpmedel hade inte hjälpt här. Det tog ett "litet" tag för mig att återhämta andningen. Benen var rätt ok efter en liten stund, men lungorna.. ggaaahhh!!
Väl i mål så visade det sig att Team Salming hade placerat sig riktigt bra som helhet och Oskar Djärv (
www.oskardjarv.se) till och med vunnit! Roligt och imponerande! Efter detta lite post-race snack, kramkalas och prisutdelning. Jäkligt skön stämning rakt igenom.
Team Salming version Gesundaberget (ler mest för att få in luft)
Nedför berget efter prisutdelning och allmänt samkväm så gick det lättare. Svetsar´n, glowmiler (inklusive Glowbrother) och TFU drog till en italiensk nutritions expert och fyllde på depåerna. Snälla Svetsar´n hade fått med sig Umara grejer (kosttillskott) som han delade ut så vi fick lite testgrejer. Ska bli spännande att testa. Har hört mycket lovande om de grejerna.
Hem till campingstugan som verkligen var överraskande bra. Här har det luktat ammoniak förut. Mora campingen är ypperlig camping. En annan sak som slog mig som på huvudet är att häromkring Mora är det ju fantastiska möjligheter för rekreation, både sportmässigt och naturupplevelser.
"Trevligt"
Björnlyan
Lördag
Lördagen innebar tävling för alla i TFU, i alla fall i vuxensektionen. Triathlon sprint, vilket innebär 750 meter simning, 2,1 mil cykling och 6,6 km löpning.
Simningen var ganska enkelt upplagd: simma runt två bojar och kom upp igen. Ni ser en av bojarna bakom Andreas en bit bort. Varvet runt var alltså 750 meter (egentligen troligen närmare 850 meter). Det brukar vara meter:ish då man ibland kan simma lite snett, trängas eller boffas bort av en säl eller liknande amfibievarelser.
Andreas har känt på vattnet.
Sedan skulle vi cykla på en varvbana som var ca 1 mil. För att avsluta med löpning, också på varvbana * 2.
Efter racebriefing om hur och vad och varför så var det dags att ta på våtdräkterna. Jag hade med mig min avklippta korta då simmet idag inte var så långt. Den är lätt att få av innan cyklingen.
Simningen för mig (Marcus) gick rätt bra. 750 meter på 15 minuter, många ursnabba från tävlingsklassen som var uppe före. Men topp 5 i motionsklassen är ju rätt bra. Snabbt upp på cykeln och drog iväg så snabbt jag kunde.
Tror att jag var ensam om att ha stöd och skärmar på fortfarande. Cyklingen gick över förväntan och de med snabba cyklar kom ifatt sent. Bra känsla. Hade fortfarande inte sett till Glowmiler och Wirenmark svisha förbi. Hoppet tändes.
In i målfållan, kasta cykeln åt rätt håll och inte i sjön. Eftersom jag cyklar med löparskor så är det ju "tidsbesparande"..i alla fall precis vid bytet. Ut på löpningen och tunnelseende. Asfaltslöp längs med kajen. Försökte att hålla igen och inte springa i cykeltempot, men det var svårt. Tydligen. Efter nästan ett varv så såg jag fler och fler komma ikapp, försökte att springa utan att spricka. Började må illa och känna bergslungorna komma åter. Interna rådslag inuti. Kollade till på klockan och sprang 30 sekunder snabbare per km än vad jag är van vid. Bra....men jobbigt...
Utpräglad tålöpare
Jag hann komma upp till målrakan och känna lukten av blomsterkrans när jag får en kärleksfull klapp i häcken, som är lagen vid omspringning. Calle Lannemyr aka Glowmiler fullkomligt öste förbi mig. (Intern diskussion i mig: Dropkicka? - beslut: Nej). och när det var ca 100 meter kvar kommer Fredrik med klapp till...snöpligt..men troligtvis bra för gruppens gemenskap.
Jag kom in som 9:a i motionsklassen. Före mig kom Per Törnhult på 3:e plats! Andreas på plats 5, Calle Lannemyr på plats 7 och Joakim på plats 20.
För min (Andreas) del sparade jag på krafterna efter förkylning och långa långpass på cykeln under veckan innan Salming-helgen. Målet är ju Kalmar om ett par veckor och risken är rätt stor att väl i tävlingen köra på lite för hårt. Planen var att köra på ca 90 % och leta efter en go och stark känsla. Starten gick och första 100 m av simningen kändes bra. Stärkt av några längre sköna simpass köttade jag på lite hårdare än vanligt. Det höll som sagt ca 100 m. Alltför ouppvärmd och utan egentligt insim kroknande jag, var tvungen att ta några väldigt långsamma crawltag och liksom starta om. Tog en minut men sedan kunde jag fokusera. Långsamma men bra simtag. Kunde öka farten efterhand och sista 300 m kändes riktigt riktigt bra. Tog 10-talet platser här. Upp ur vattnet och byte till cykeln. Snabbt snabbt. Konstigt att de enkla momenten som bytet innebär alltid upplevs som förvånande svåra. Omtöcknad och stressad tar bytet tid. Krävs träning, helt klart.
Andreas upp snabbt
Malin börjar planera cyklingen
Iväg ur bytet före Team Salmings Marcus Aronsson. Stärkt av det faktum att han spelat triathlon mycket längre och bättre än jag tänker jag "skit för satan i 90 %, nu kör du fullt"! "Du ska spöa en riktig triathlet nu!" Funkade i några km tills jag upptäckte att jag lyckats cykla fel - missade en pil och följde vägen åt fel håll i en korsning. Framme vid en grusväg insåg jag att något var fel eftersom triathleter absolut inte kör sina fartmonster till cyklar på något så oberäkneligt som grusväg. Jag körde i frenesi tillbaka. Drog på mig våldsamt mycket syra i benen och fick liksom inte ur det under det resterande cykelmomentet. Så fort jag ville öka så sved benen. Crap!
Blev nästan 2 väldigt onödiga km extra vilket gjorde att jag inte kom ifatt Marcus L fören i bytet till löpningen. Så ska det inte vara i min värld. Marcus skötte sig alldeles utmärkt och spelade korten väl - supersimning OCH jäkligt stark på hojen. Jag spelade korten kass och får förstås betala med flera minuter.
I vilket fall, äntligen löpning. Hurra! Det är ändå min paradgren och jag brukar ta flera platser här. Så även denna gång. Hann upp Marcus (tog rätt lång tid för han tryckte på bra), försökte peppa och sporra, ikapp några andra, ökade lite precis när jag går om för att signalera "häng för fan inte på", kom ifatt Andreas W (Team Salming) och kände att han hänger på.
Någon km kvar nu och trots en tydlig bajsnödig känsla (alltså på riktigt, behov av nr två) ökade jag rejält. Vant balanserande jag farten efter de signaler som jag fick från tarmarna. Inte för fort, men inte för långsamt. Kunde gå i mål och njuta av en femteplats och att tarmarna lugnade sig. Puh! Andreas W in knappa halvminuten senare. Efter några minuter dundrar Fredrik, Glowmiler och Marcus in.
 |
Kollar över axeln efter konkurrenter
|
Nä, inga i närheten, bara att ösa på
Fredrik, med ork för att le
Glowmiler - Snabbaste löptiden av alla deltagare! Imponerande!
Andreas W
Marcus försöker smyga runt knuten
Joakim - Stallchefen studsar på
Marcus - urstark
Lisa - pannbenskämpar
Malin springer leendes (med Camilla strax bakom)
Per - 3:a!
Fredrik in som 17:e i tävlingsklassen, strax bakom team Salmings övriga deltagare: Marcus Aronsson (14:e) och Andreas Valdmaa (15:e). I herrklassen vann KJ Danielsson ganska överlägset med 5 minuters marginal.
Delar ur Team Salmings stall: Marcus, Andreas, Andreas Calle, Fredrik
I damklassen så körde både Malin - plats 9, och Lisa plats 17. Där vann Camilla Dahlström motionsklassen.
Ostkakemellis. En av världens topp 5 bästa mellisar
Åter till björnlyan och aggressivt ätande ostkaka med yviga gester, som Malin hade gjort själv. Väldigt väldigt god. Kanske den godaste ostkakan jag har ätit någonsin. Ryktet om att TFU skall starta ostkakeri-bageri är inte helt tagna ur luften. Senare på kvällen så hade vi en konferensdel där Joakim, Oskar och Marcus från Salming pratade om året som gått, målbilder samt visade på en spännande framtid. Skönt häng med massa duktiga sportare.
Söndag - Olympisk triathlon
En olympisk triathlon är lite längre än en sprint. Simningen är 1500 meter, cyklingen är 4 mil och löpningen 10 km.
Egentligen ganska behagliga distanser, men med fullt spett kan det vara nog så utmanande och orken måste ju planeras någorlunda. Fredrik och Marcus körde trippeln, alltså alla dagar. Första olympiska triathlonen för Marcus.
Marcus var återigen ensam triathlet om att ha skärmar och cykelstöd (behöver nog förbättra det lite).
Solen lyste sitt bästaste i alla fall, perfekt väder för aktiva likväl som för åskådare. Skönt för Gänget som ordnat Morakniv triathlon. All heder åt deras jobb! Trevliga utöver det vanliga och spred skön stämning omkring sig. Imponerande.
Jag (Marcus) värmde upp lite mer i vattnet denna gång för att riktigt komma in i simmomentet. Sådär på gränsen så man blir lite trött. Många snabba cyklar som stod uppställde, många klubbtröjor som borgade för erfarenhet och vältränade individer. Men ångest och nervositet kan också vara en drivkraft.
Nedräkning... och pang! igång med vevandet men inte för hetsigt. Ganska trångt men inga slagsmål omkring mig. Skönt. Plötsligt ser jag att det är helt fritt på höger sida när jag andas. Är jag helt snett ute? Nej, bojen ligger rakt fram.. ok, fortsätt veva. Han till vänster sackar en lite bit i taget. Bra! honom har jag. Rundar första bojen utan trängsel. Siktar in mig mot nästa boj som ligger vid kanten av bryggan. Simmar spikrakt och förbi en till.
Bra känsla här!
Försöker snegla framåt och hur jag ligger till. Ser inte så många. Vad tusan är de redan bortom synhåll? Ett halvt öga bakåt för att se hur det ser ut där. Bra, ett gäng bakom. Inte sist i alla fall! Fortsätter runda en boj, och en boj till för att vända upp på sista varvet. vad tusan? jag ligger ju i toppen. Här börjar jag tänka lite försynt att det blir svårt att dra "ganska ny på simning" när jag kommer upp. I alla fall så lyckas jag till och med varva två personer. Inte jättevanligt för min egen del där jag brukar vara den varvade.
Upp och kasta av sig våtdräkten. I löparskorna, utan strumpor, och upp med stödet - iväg påhejandes av massa härliga människor! Tunnelseende men glad över alla pepp och hejanden omkring mig.
Glowmiler håller inte igen på vare sig löpning eller hejande! Kan vara att jag var liite adrenalinstinn här..
Fredrik vill jaga ifatt
Fantastiskt hejande av alla här! Sockerdricsglädje i kroppen
Under cyklingen som är en mil fram och tillbaka så blir jag inte omcyklad av jättejättemånga. Några ursnabba med rymdraketer till cyklar såklart. Men jag håller bra fart med 31 km/h i snitt. Ingen i Team Salming hinner ifatt mig..förrens...punktering. jävlarshelvete. Så sjukt surt. Längst bort vid vändplatsen såklart.
Jag springer med cykeln neråt mot mål. Ett par härliga familjer som suttit och hejat och jag har hejat tillbaka sitter där. Jag frågar om de har en cykel att låna ut. DE HAR DET! En av dom springer bort till ett garage och tar fram en 3-växlad rostig cresent. Tja va faan, tänker jag. TACK! Jag kommer snart hojtar jag, upp på cykeln och tar tre tramptag och så vrider sig bakhjulet så det inte snurrar längre. ggggrrrrrr björnmorrar jag.
Tackar för försöket och fortsätter springa neråt mot målet. Fredrik kommer mötandes och stannar. Han har en lagningssats och frågar om jag vill ha den. Men jag är inte riktigt bekväm med att byta däck så där så jag tackar och vinkar av honom. Under tiden jag springer neråt så letar jag febrilt efter någon som kanske skulle kunna ha en cykel att låna ut. Vet inte ens om det är regelmässigt ok, men jag tänker att jag hellre vill köra alltihopa och diskas än att göra DNF. Men ingen lycka.
Väl inne i depån så kommer jag fortfarande lite adrenalin och sockerstinn. Besviken så funderar jag initialt att kasta flatmacka med cykeln, men besinnar mig.
"Lite" besviken. Men fick ju till ett triathlon i alla fall då jag sprang tillbaka till depån.
Ställer tillbaka cykeln och hoppar i sjön. Så sjukt surt. Grym känsla i kroppen och verkligen på gång i loppet. Att köra varvbana var riktigt roligt och det var många som jag hälsade och hejade på och fick häls och hej tillbaka av.
"Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen"
 |
Lite hängläppig
|
Sjukt tråkigt (fortfarande i skrivande ögonblick), men jag får väl ta med mig känslan fram till punkan. Nästa olympiska kommer bli ännu bättre ; ) . Gick in till målområdet och fick björnkramar av Andreas och Malin som tröst. Sedan hejade på resten av Team Salming som gjorde utmärkta lopp allihop!
Marcus Svetsar´n Aronsson kom in på en fin 17:e plats, Andreas Valdmaa på en bra 19:e och Fredrik på en 23:e plats. Alla tre sprang den avslutande milen på 40 minuter:ish. Grymt bra. Frida "partyrunner" Södermark kom 10:a i damklassen med avslutande mil på 39.
Frida på cykel
Andreas på cykel
Marcus på cykel
Fredrik har sprungit på bra
 |
Efterlängtad målgång
|
Frida dansar in i mål
Fantastiskt roligt och väldigt lyxig känsla övar att få sporta en hel helg tillsammans med det här gänget. Stort tack till alla i Team Salming - framförallt Jocke, Oskar och Marcus som höll i trådarna för TSTMI.
Stort tack till Magnus och Fredrik i arrangörsstaben för Morakniv triathlon. Kanontävling som vi gärna återvänder till! En rolig grej med tävlingen är att dom är sin tävling ut i fingerspetsarna - medaljerna ersatta av moraknivar. Självklart och vettigt!
Övrigt värt att notera från helgen:
Franks närvaro gick inte obemärkt förbi.
The Glowmiler och Frank
Många fans runt om i Sverige
Hundpuss innan race är bäst
Bästa gåvan! Dörrmatta med Frank´s på funkade fantastiskt bra och också en trevlig inramning vid ombytet. #testschwester rekommenderar!
Team Fillinge Ultra
Naturligtvis så fick vi under helgen även inblick i Salmings planer de kommande åren. Nya prylar. Nya skor. Större andel av marknaden, med mera.. Presenterat av marknadschef Joakim och säljare Oskar. Som alltid fascineras vi över hur genomtänkta, avvägda och snygga deras skokollektion alltid är.
Att man liksom på 100 meters håll ser att det är Salmingskor. Imponerande vad de åstadkommit under några väldigt intensiva år. Trenden i skovärlden är lättare och flexiblare skor. Väldigt tydligt de senaste två åren. Kul att Salming satsade på det kortet redan för fyra år sedan!
Mer om nya skor och andra produkter längre fram.
Fler upplevelser från helgen:
Marcus Aronsson: https://marcustriathlon.wordpress.com/
Frida Södermark: http://springlfa.se/team-salming-goes-mora/
Morakniv Tri:s hemsida: http://www.moratriathlon.se/
Oskar Djärv: https://oskardjarv.se/
Tripodden: http://www.tripodden.se/
Fotocred: Marcus Waltilla, Theo Montelius, Marcus Lundin, Andreas Nilsson, Joakim Sandin, Fredrik Wirenmark.
//Marcus
