Team Salming i Mora - TSTMI 2017

I helgen som gick så var en av årets höjdpunkter förlagd i Mora - TSTMI, alltså Team Salming Track Meet Invitational. En Teamträff för alla som är sponsrade av Salming. Tävling och konferens innefattas i arrangemanget. Denna gång en hel helg med laktatkalas utöver det vanliga. Det skulle bjudas på bergslopp och två triathlonrace i olika distanser.

Familjen Wirenmarks var ute på tur med husbilen och hade lagt till i Moraparkens camping någon dag innan vi andra (Andreas, Malin, Marcus och Frank) kom upp på fredag eftermiddag.
Resan upp gick förvånande snabbt och smidigt trots småvägar, turisttrafik och lite kartletande.

Fredagen hade lovats innehålla bergsspringning. Uppför Gesundaberget. Andreas och Malin sparade på krafterna medan Fredrik och Marcus hade tänkt köra trippeln över helgen. Vid ankomst till Gesundaberget så var det väldigt kul att träffa alla. Dels såklart vårat Team Fillinge Ultra, men även resten av Team Salming som skulle köra. Många som man träffar regelbundet via det sociala nätverket, men det är roligare i 3D.

Hanterbar miljö i Mora

Vi kom upp så pass "perfekt", så det var bara att hämta nummerlapp och gå och klä om. Några futtiga meter för att försöka värma upp och få ur 4 timmars bilkörning ur benen. Det var ju bara 3 km som skulle springas så distansen var inte så utmanande. Det som var utmanande var höjden. typ 300 meter som skulle avverkas så snabbt det bara gick. Vi samlade ihop oss en bit nere vid en gammal hockeyrink. Några orienterardräkter, några andra som såg väldigt proffsiga ut och vi: entusiasmens försvarare. Smådugg blandades med fullkomligt regn och tät dimma. Spänd förväntan och glädje att äntligen vara där blandades med ångest inför vad som skulle komma. Med all rätt visade det sig.

Starten gick och alla drog iväg som avlöningar. Jag (Marcus) försökte att tugga på och hitta något slags rytm och takt där jag samtidigt kunde andas. Det gick bra ett tag. Vågiga backar och skogstrafiksunderlag, uppåt, lite flackare, uppåt, lite flackare.. Ett gäng ungdomar raskade förbi mig snabbare än räven på isen. Vi kom fram till backen och där gick det uppför på riktigt. Alltså inte direkt barnbacken vi pratar nu utan typ 90 grader. Eftersom det var dimma och regn så såg vi inte toppen. Vilket så här i efterhand var lite tur.

Hyfsad utsikt 

Jag brydde mig inte så mycket om pilar och flaggor om var vi skulle utan försökte snegla var de andra gick/sprang. Backlöpning är jag inte tränad för just nu tydligen. Backarna hemmavid är ju mer gupp än backe. Alveol per alveol lade ner verksamheten och gick på semester en efter en.

Muskelfibrerna i låren tackade för bra samarbete, men att nu fick vi gå åt skilda håll. Jag tror att jag tänkte för mig själv: "AAHHMMEENNVVAAIIHHEELLVEETTEE".... eller liknande peptalk. När till och med luftvägarna hade rådslag och de också skulle lämna kroppen fick jag till och med stanna i backen tills de hade bordlagt beslutet och ville ha in mer fakta i målet.

Övervägandes olika val av fysisk eliminering

Det dröjde ungefär 50 meter tills de fick mer fakta och hade ytterligare ett krismöte. Där röstade de ut ett par broskringar som bara ville tramsa och klubbade att de skulle vara kvar internt. Jag är ganska tacksam för det så här i efterhand. Ett steg i taget, arbetandes med armarna och försöka att både få in lite syre och göra av med lite ventilationsavfall.


Plötsligt hör jag genom dimman, både på riktigt och synfältsdimma: "HEJA MARCUS".. jag är här lite omtöcknad och besvarar hejaropen uselt, men försöker att gå mot ljudet. Kommer upp och ser Andreas och Malin som står och hejar för glatta livet. Otacksamma jag. Väldigt glad för de där hejaropen!

Fredrik fick ta i också

Rådslag internt i kroppen



Men man springer inte rakt upp och in i mål där som jag hade hoppats utan man skulle upp en sväng till för att sedan vända neråt mot toppstugan och målet. Skönt, där kunde man släppa på lite...de sista 20 metrarna.. Goddammitt så trött i lungorna. De riktigt sved så där elakt och lunginflammationsaktigt. Allsköns andningshjälpmedel hade inte hjälpt här. Det tog ett "litet" tag för mig att återhämta andningen. Benen var rätt ok efter en liten stund, men lungorna.. ggaaahhh!!

Väl i mål så visade det sig att Team Salming hade placerat sig riktigt bra som helhet och Oskar Djärv (www.oskardjarv.se) till och med vunnit! Roligt och imponerande! Efter detta lite post-race snack, kramkalas och prisutdelning. Jäkligt skön stämning rakt igenom.

Team Salming version Gesundaberget (ler mest för att få in luft) 

Nedför berget efter prisutdelning och allmänt samkväm så gick det lättare. Svetsar´n, glowmiler (inklusive Glowbrother) och TFU drog till en italiensk nutritions expert och fyllde på depåerna. Snälla Svetsar´n hade fått med sig Umara grejer (kosttillskott) som han delade ut så vi fick lite testgrejer. Ska bli spännande att testa. Har hört mycket lovande om de grejerna.

Hem till campingstugan som verkligen var överraskande bra. Här har det luktat ammoniak förut. Mora campingen är ypperlig camping. En annan sak som slog mig som på huvudet är att häromkring Mora är det ju fantastiska möjligheter för rekreation, både sportmässigt och naturupplevelser.

"Trevligt"

 Björnlyan

Lördag

Lördagen innebar tävling för alla i TFU, i alla fall i vuxensektionen. Triathlon sprint, vilket innebär 750 meter simning, 2,1 mil cykling och 6,6 km löpning.

Simningen var ganska enkelt upplagd: simma runt två bojar och kom upp igen. Ni ser en av bojarna bakom Andreas en bit bort. Varvet runt var alltså 750 meter (egentligen troligen närmare 850 meter). Det brukar vara meter:ish då man ibland kan simma lite snett, trängas eller boffas bort av en säl eller liknande amfibievarelser.

 Andreas har känt på vattnet.

Sedan skulle vi cykla på en varvbana som var ca 1 mil. För att avsluta med löpning, också på varvbana * 2.

Efter racebriefing om hur och vad och varför så var det dags att ta på våtdräkterna. Jag hade med mig min avklippta korta då simmet idag inte var så långt. Den är lätt att få av innan cyklingen.

Simningen för mig (Marcus) gick rätt bra. 750 meter på 15 minuter, många ursnabba från tävlingsklassen som var uppe före. Men topp 5 i motionsklassen är ju rätt bra. Snabbt upp på cykeln och drog iväg så snabbt jag kunde.

Tror att jag var ensam om att ha stöd och skärmar på fortfarande. Cyklingen gick över förväntan och de med snabba cyklar kom ifatt sent. Bra känsla. Hade fortfarande inte sett till Glowmiler och Wirenmark svisha förbi. Hoppet tändes.

In i målfållan, kasta cykeln åt rätt håll och inte i sjön. Eftersom jag cyklar med löparskor så är det ju "tidsbesparande"..i alla fall precis vid bytet. Ut på löpningen och tunnelseende. Asfaltslöp längs med kajen. Försökte att hålla igen och inte springa i cykeltempot, men det var svårt. Tydligen. Efter nästan ett varv så såg jag fler och fler komma ikapp, försökte att springa utan att spricka. Började må illa och känna bergslungorna komma åter. Interna rådslag inuti. Kollade till på klockan och sprang 30 sekunder snabbare per km än vad jag är van vid. Bra....men jobbigt...

Utpräglad tålöpare

Jag hann komma upp till målrakan och känna lukten av blomsterkrans när jag får en kärleksfull klapp i häcken, som är lagen vid omspringning. Calle Lannemyr aka Glowmiler fullkomligt öste förbi mig. (Intern diskussion i mig: Dropkicka? - beslut: Nej). och när det var ca 100 meter kvar kommer Fredrik med klapp till...snöpligt..men troligtvis bra för gruppens gemenskap. 

Jag kom in som 9:a i motionsklassen. Före mig kom Per Törnhult på 3:e plats! Andreas på plats 5, Calle Lannemyr på plats 7 och Joakim på plats 20.

För min (Andreas) del sparade jag på krafterna efter förkylning och långa långpass på cykeln under veckan innan Salming-helgen. Målet är ju Kalmar om ett par veckor och risken är rätt stor att väl i tävlingen köra på lite för hårt. Planen var att köra på ca 90 % och leta efter en go och stark känsla. Starten gick och första 100 m av simningen kändes bra. Stärkt av några längre sköna simpass köttade jag på lite hårdare än vanligt. Det höll som sagt ca 100 m. Alltför ouppvärmd och utan egentligt insim kroknande jag, var tvungen att ta några väldigt långsamma crawltag och liksom starta om. Tog en minut men sedan kunde jag fokusera. Långsamma men bra simtag. Kunde öka farten efterhand och sista 300 m kändes riktigt riktigt bra. Tog 10-talet platser här. Upp ur vattnet och byte till cykeln. Snabbt snabbt. Konstigt att de enkla momenten som bytet innebär alltid upplevs som förvånande svåra. Omtöcknad och stressad tar bytet tid. Krävs träning, helt klart.

Andreas upp snabbt

Malin börjar planera cyklingen

Iväg ur bytet före Team Salmings Marcus Aronsson. Stärkt av det faktum att han spelat triathlon mycket längre och bättre än jag tänker jag "skit för satan i 90 %, nu kör du fullt"! "Du ska spöa en riktig triathlet nu!" Funkade i några km tills jag upptäckte att jag lyckats cykla fel - missade en pil och följde vägen åt fel håll i en korsning. Framme vid en grusväg insåg jag att något var fel eftersom triathleter absolut inte kör sina fartmonster till cyklar på något så oberäkneligt som grusväg. Jag körde i frenesi tillbaka. Drog på mig våldsamt mycket syra i benen och fick liksom inte ur det under det resterande cykelmomentet. Så fort jag ville öka så sved benen. Crap!

Blev nästan 2 väldigt onödiga km extra vilket gjorde att jag inte kom ifatt Marcus L fören i bytet till löpningen. Så ska det inte vara i min värld. Marcus skötte sig alldeles utmärkt och spelade korten väl - supersimning OCH jäkligt stark på hojen. Jag spelade korten kass och får förstås betala med flera minuter.

I vilket fall, äntligen löpning. Hurra! Det är ändå min paradgren och jag brukar ta flera platser här. Så även denna gång. Hann upp Marcus (tog rätt lång tid för han tryckte på bra), försökte peppa och sporra, ikapp några andra, ökade lite precis när jag går om för att signalera "häng för fan inte på", kom ifatt Andreas W (Team Salming) och kände att han hänger på.

Någon km kvar nu och trots en tydlig bajsnödig känsla (alltså på riktigt, behov av nr två) ökade jag rejält. Vant balanserande jag farten efter de signaler som jag fick från tarmarna. Inte för fort, men inte för långsamt. Kunde gå i mål och njuta av en femteplats och att tarmarna lugnade sig. Puh! Andreas W in knappa halvminuten senare. Efter några minuter dundrar Fredrik, Glowmiler och Marcus in.

Kollar över axeln efter konkurrenter

Nä, inga i närheten, bara att ösa på

Fredrik, med ork för att le

 Glowmiler - Snabbaste löptiden av alla deltagare! Imponerande! 

 Andreas W

Marcus försöker smyga runt knuten

 Joakim - Stallchefen studsar på

Marcus - urstark

 Lisa - pannbenskämpar

Malin springer leendes (med Camilla strax bakom)

Per - 3:a!

Fredrik in som 17:e i tävlingsklassen, strax bakom team Salmings övriga deltagare: Marcus Aronsson (14:e) och Andreas Valdmaa (15:e). I herrklassen vann KJ Danielsson ganska överlägset med 5 minuters marginal.



Delar ur Team Salmings stall: Marcus, Andreas, Andreas Calle, Fredrik



I damklassen så körde både Malin - plats 9, och Lisa plats 17. Där vann Camilla Dahlström motionsklassen.  



Ostkakemellis. En av världens topp 5 bästa mellisar

Åter till björnlyan och aggressivt ätande ostkaka med yviga gester, som Malin hade gjort själv. Väldigt väldigt god. Kanske den godaste ostkakan jag har ätit någonsin. Ryktet om att TFU skall starta ostkakeri-bageri är inte helt tagna ur luften. Senare på kvällen så hade vi en konferensdel där Joakim, Oskar och Marcus från Salming pratade om året som gått, målbilder samt visade på en spännande framtid. Skönt häng med massa duktiga sportare.



Söndag - Olympisk triathlon

En olympisk triathlon är lite längre än en sprint. Simningen är 1500 meter, cyklingen är 4 mil och löpningen 10 km.

Egentligen ganska behagliga distanser, men med fullt spett kan det vara nog så utmanande och orken måste ju planeras någorlunda. Fredrik och Marcus körde trippeln, alltså alla dagar. Första olympiska triathlonen för Marcus.

Marcus var återigen ensam triathlet om att ha skärmar och cykelstöd (behöver nog förbättra det lite).

Solen lyste sitt bästaste i alla fall, perfekt väder för aktiva likväl som för åskådare. Skönt för Gänget som ordnat Morakniv triathlon. All heder åt deras jobb! Trevliga utöver det vanliga och spred skön stämning omkring sig. Imponerande.

Jag (Marcus) värmde upp lite mer i vattnet denna gång för att riktigt komma in i simmomentet. Sådär på gränsen så man blir lite trött. Många snabba cyklar som stod uppställde, många klubbtröjor som borgade för erfarenhet och vältränade individer. Men ångest och nervositet kan också vara en drivkraft.

Nedräkning... och pang! igång med vevandet men inte för hetsigt. Ganska trångt men inga slagsmål omkring mig. Skönt. Plötsligt ser jag att det är helt fritt på höger sida när jag andas. Är jag helt snett ute? Nej, bojen ligger rakt fram.. ok, fortsätt veva. Han till vänster sackar en lite bit i taget. Bra! honom har jag. Rundar första bojen utan trängsel. Siktar in mig mot nästa boj som ligger vid kanten av bryggan. Simmar spikrakt och förbi en till.

Bra känsla här! 

Försöker snegla framåt och hur jag ligger till. Ser inte så många. Vad tusan är de redan bortom synhåll? Ett halvt öga bakåt för att se hur det ser ut där. Bra, ett gäng bakom. Inte sist i alla fall! Fortsätter runda en boj, och en boj till för att vända upp på sista varvet. vad tusan? jag ligger ju i toppen. Här börjar jag tänka lite försynt att det blir svårt att dra "ganska ny på simning" när jag kommer upp. I alla fall så lyckas jag till och med varva två personer. Inte jättevanligt för min egen del där jag brukar vara den varvade.

Upp och kasta av sig våtdräkten. I löparskorna, utan strumpor, och upp med stödet - iväg påhejandes av massa härliga människor! Tunnelseende men glad över alla pepp och hejanden omkring mig.

Glowmiler håller inte igen på vare sig löpning eller hejande! Kan vara att jag var liite adrenalinstinn här..

Fredrik vill jaga ifatt

 Fantastiskt hejande av alla här! Sockerdricsglädje i kroppen

Under cyklingen som är en mil fram och tillbaka så blir jag inte omcyklad av jättejättemånga. Några ursnabba med rymdraketer till cyklar såklart. Men jag håller bra fart med 31 km/h i snitt. Ingen i Team Salming hinner ifatt mig..förrens...punktering. jävlarshelvete. Så sjukt surt. Längst bort vid vändplatsen såklart.

Jag springer med cykeln neråt mot mål. Ett par härliga familjer som suttit och hejat och jag har hejat tillbaka sitter där. Jag frågar om de har en cykel att låna ut. DE HAR DET! En av dom springer bort till ett garage och tar fram en 3-växlad rostig cresent. Tja va faan, tänker jag. TACK! Jag kommer snart hojtar jag, upp på cykeln och tar tre tramptag och så vrider sig bakhjulet så det inte snurrar längre. ggggrrrrrr björnmorrar jag.

Tackar för försöket och fortsätter springa neråt mot målet. Fredrik kommer mötandes och stannar. Han har en lagningssats och frågar om jag vill ha den. Men jag är inte riktigt bekväm med att byta däck så där så jag tackar och vinkar av honom. Under tiden jag springer neråt så letar jag febrilt efter någon som kanske skulle kunna ha en cykel att låna ut. Vet inte ens om det är regelmässigt ok, men jag tänker att jag hellre vill köra alltihopa och diskas än att göra DNF. Men ingen lycka.

Väl inne i depån så kommer jag fortfarande lite adrenalin och sockerstinn. Besviken så funderar jag initialt att kasta flatmacka med cykeln, men besinnar mig.

"Lite" besviken. Men fick ju till ett triathlon i alla fall då jag sprang tillbaka till depån. 

Ställer tillbaka cykeln och hoppar i sjön. Så sjukt surt. Grym känsla i kroppen och verkligen på gång i loppet. Att köra varvbana var riktigt roligt och det var många som jag hälsade och hejade på och fick häls och hej tillbaka av.



"Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen"

Lite hängläppig

Sjukt tråkigt (fortfarande i skrivande ögonblick), men jag får väl ta med mig känslan fram till punkan. Nästa olympiska kommer bli ännu bättre ; ) . Gick in till målområdet och fick björnkramar av Andreas och Malin som tröst. Sedan hejade på resten av Team Salming som gjorde utmärkta lopp allihop!

Marcus Svetsar´n Aronsson kom in på en fin 17:e plats, Andreas Valdmaa på en bra 19:e och Fredrik på en 23:e plats. Alla tre sprang den avslutande milen på 40 minuter:ish. Grymt bra. Frida "partyrunner" Södermark kom 10:a i damklassen med avslutande mil på 39.

 Frida på cykel

 Andreas på cykel

Marcus på cykel

Fredrik har sprungit på bra

Efterlängtad målgång

Frida dansar in i mål

Fantastiskt roligt och väldigt lyxig känsla övar att få sporta en hel helg tillsammans med det här gänget. Stort tack till alla i Team Salming - framförallt Jocke, Oskar och Marcus som höll i trådarna för TSTMI.

Stort tack till Magnus och Fredrik i arrangörsstaben för Morakniv triathlon. Kanontävling som vi gärna återvänder till! En rolig grej med tävlingen är att dom är sin tävling ut i fingerspetsarna - medaljerna ersatta av moraknivar. Självklart och vettigt!

Morakniv triathlon

 

Övrigt värt att notera från helgen:

Franks närvaro gick inte obemärkt förbi.

The Glowmiler och Frank

Många fans runt om i Sverige





Hundpuss innan race är bäst

Bästa gåvan! Dörrmatta med Frank´s på funkade fantastiskt bra och också en trevlig inramning vid ombytet. #testschwester rekommenderar! 

Team Fillinge Ultra 



Naturligtvis så fick vi under helgen även inblick i Salmings planer de kommande åren. Nya prylar. Nya skor. Större andel av marknaden, med mera.. Presenterat av marknadschef Joakim och säljare Oskar. Som alltid fascineras vi över hur genomtänkta, avvägda och snygga deras skokollektion alltid är.

Att man liksom på 100 meters håll ser att det är Salmingskor. Imponerande vad de åstadkommit under några väldigt intensiva år. Trenden i skovärlden är lättare och flexiblare skor. Väldigt tydligt de senaste två åren. Kul att Salming satsade på det kortet redan för fyra år sedan!

Mer om nya skor och andra produkter längre fram.

Fler upplevelser från helgen:

Marcus Aronsson: https://marcustriathlon.wordpress.com/

Frida Södermark: http://springlfa.se/team-salming-goes-mora/

Morakniv Tri:s hemsida: http://www.moratriathlon.se/

Oskar Djärv: https://oskardjarv.se/

Tripodden: http://www.tripodden.se/





Fotocred: Marcus Waltilla, Theo Montelius, Marcus Lundin, Andreas Nilsson, Joakim Sandin, Fredrik Wirenmark.

 //Marcus



Ett av " de där" passen

Igår, söndag så lyckades vi samla ihop ett litet skönt gäng som ville simma. Några triathleter, några från simskolan och några från team Fillinge Ultra.

 Behagligt

 Sol, varmt och fullspäckat på badstranden. Lystra och nyfikna blickar när vi, åtta personer började klä oss i tighta gummifodral. Fick frågan av en mor med två mindre barn vad vi skulle göra? "tja, vi ska simma lite bara" klämde jag ur mig. I vår värld så är det ju ganska enkelt att dra iväg en sån här sväng, men jag får ibland påminna mig om att det inte är det för alla.

Ungefär 4 km ser ut så här uppifrån

Planen var väl inte helt genomtänkt eller diskuterad, men alla som var med är ruskigt uthålliga, men har lite olika tempon. Några svinsnabba, och några (som undertecknad exempelvis) lite behagligare tempo. Några hade simmat lilla Vansbro och några har kört Ironman. Några är orienterade till tid och rum, några orienteras Som Doris. Alla är välkomna i gemenskapen. Skönt med enkelheten i det trivsamma vänskapen med andra idrottare och trevliga människor.

Lagbild:ish

Men det är väldigt roligt att göra saker tillsammans med andra sportisar, med samma nördiga intresse där det är accepterat att prata sport, mer sport och ännu mera sport. Jämföra kabellås, energigels, höga eller låga 50, tja..ni vet det interna referensmaterialet.

Varmt i vattnet, sol, mjukt och fint vatten... så gött! Inga farliga grejer i vattnet heller, trots att vi simmade vid ormberget och så en stående pinne plötsligt i vattnet en bit bort. Underligt, men inte hotfullt.

Nu laddar jag för nästa tävling som blir i Stockholm på fredag. Naturfys happening-swimrun-upplevelse-tävling:ish - "I vått och torrt". Lite orienteringsswimrun i helt okänd miljö för mig..spännande att se vad det finns för monster där ( http://naturfys.se/ )

Oväntat fot-monster

Tack alla som kom!

//Marcus

Karlstad triathlon - en solskensdröm

För andra året i rad styrs bilen mot norra Vänerns strand för Karlstad Triathlon. Redan en kär tradition som dessutom hittills har ramats in av svettiga och härliga väderförhållanden. Förra året ruggigt dyngvarmt, närmast kollapsvarmt. I år mer måttlig värme, sån som bara gör gott. OBS, beskrivningen av vädret gäller i år bara för lördagen - medeldistansen under söndagen fick utkämpas i hällregn.

För min del gällde lördag och olympisk distans. Kanske är det egentligen min favorit. Som den triathlonnovis jag är har jag ännu inte testat alla distanser (Ironman Kalmar väntas i augusti) och medeldistans och just olympisk har jag bara testat en gång vardera. 1500 m sim, 40 km cykel och avslutande 10 km löpning är rätt lagom egentligen och till skillnad mot sprint så behöver man inte köra max från start. Det behöver man ju i och för sig aldrig göra, man väljer själv.

I år blev det att åka dit själv; Malin jobbade och resterande team-medlemmar prioriterade också annorlunda. Svagt men inget problem egentligen bortsett från att närmare 7 timmar själv i bil är lite trist. Kom i alla fall fram till Mariebergsskogen, en badplats inkluderat nån slags park med gröna stora öppna ytor. Miljön lämpar sig lika väl för sol, bad och lathet som för triathlon och tröttma. Sprint och olympisk under lördagen och medeldistans på söndagen. Samt, simtävling på fredagen. Det blir en hel helg av mys det! Något som Therese Malakow tagit fasta på - hon deltog och krigade sig igenom samtliga tävlingar fre till sön. Hatten av. Läs mer här.

Efter att ha hämtat ut startkuvertet och prydligt ställt i ordning cykel och övriga prylar på anvisad plats avnjöts en mindre portion ostkaka i gröngräset bredvid växlingsområdet. Utsikten över växlingsområdets alla löpskor, våtdräkter och cyklar gav nästan gåshud: nostalgi-racers, haj-delfin-snabba våtdräkter, kolfiber-monster till cyklar och löpskor som helt på egen hand fixar 3:30-fart. Triathlon ÄR en materialsport och det är helt underbart. Oavsett vilken summa man vill/kan lägga på sporten handlar det om att skaffa prylar som man i någon slags harmoni ska svettas med, träna med och tävla med för att nå sitt mål. Sedan varierar ju prylarna och kostnaden om ditt mål är att klara dig igenom distansen eller komma topp 5.

Blå himmel med utsikt över växlingsområdet

Efter tävlingsgenomgången samlas alla allt eftersom vid startområdet. Jag fipplar lite med mössa och simglajer. Får inte riktigt till det för mössan känns faktiskt oroväckande liten. Märkligt, så brukar det inte vara. Drar ner den så gott det går över öronen och kastar mig i. Drar några kortare längder i ett virrvarrmönster. Nån minut eller så, sedan är det dags för start.

Förra året kryssade jag än höger, än vänster och det tog följaktligen en jäkla tid att simma de 1500 m. I år känns navigeringen lite stabilare och jag försöker också hitta några fötter att lägga mig bakom. Går sådär, hittar ingen som håller rätt fart. Efter en stund har jag hittat en bra rytm och försöker tuffa på. Känns rätt så avslappnat och skönt, mer ledigt i vattnet en stund efter starten. Trängseln och stökigheten vid starten är rätt häftig men kan såklart innebära att glasögonen hamnar snett eller att man får nån smäll. Tycker jag har lärt mig att hantera det rätt bra och vevar mest på oavsett vilka kroppsdelar som är i vägen. Såklart ploppar badmössan av efter en stund och drar med sig glajerna - crap. Stannar till och korrigerar och klämmer fast mössan i glasögonremmarna. Tappar förstås lite tid här.

Övergången till cykel känns bra. Jag är riktigt förväntansfull inför detta eftersom jag under vintern och våren lagt ner betydligt mer tid på cykelträningen. Bytet går fint och snart trampar jag iväg. Väldigt städat och inte fullt blås. Vill inte komma upp ur vattnet med svala ben och dra på mig onödig syra under första km. Ökar successivt och känner mig riktigt stark - härligt! Trycker på mer och mer under det första av tre varv längs en 13 km-slinga. Tar några placeringar varje varv utan att egentligen bli trött. Den övergripande planen är att inte köra för fullt eftersom långpass löpning väntar dagen efter och en planerad långtur på cykel två dagar senare. Träningen inför IM Kalmar är viktigare än några minuter.

Vid bytet till löpningen är benen fortfarande pigga och tigger uppfordrande att de vill ha mer utmaning. Får bromsa och bromsa för att inte rusa iväg. Nu är blodstinna benmuskler som stumnar under en för snabb första km det jag absolut vill undvika. Klokman kommer kanske med åren och med större erfarenhet. Tycker att jag tar det lugnt men hamnar ändå på ca 4:15 under första km. Så håller det på - kontrollerat i hyggligt samma fart. Tar rätt många placeringar här. Sånt stärker ju alltid. Några km lite snabbare, andra något långsammare.

Kameramannen hinner inte med. Eller så är fokus på någon annan.

Efter tre varv känns allt fortfarande mycket bra och jag tillåter mig att öka lite mer för att ta ytterligare några placeringar under det avslutande varvet. Drar in mot mål med en riktigt go känsla i kroppen - känslan av att vara stark och av att inte någon gång behöva gräva i reserver eller behöva koppla på mentala resurser.

Väl i mål bjöds lättöl och korv, melon och annat man behöver en varm dag efter väl utfört arbete. Lite snack med andra likasinnade, eftersnack med arrangörer Per och Magnus, utdelande av beröm till det organisatoriska och annat man bara måste göra efteråt. Går runt och riktigt myser av den goda familjära stämningen, alla glada trötta atleter och alla funktionärer som innerligt grattar och vill veta hur det känns. Det verkar som att alla kan resa hemåt med känslan av att ha nått pallplats. Sån stämning ni vet.

Det visar sig senare att jag dammade in på en 4:e plats i motionsklassen vilket känns riktigt härligt. Bättrade trots allt tiden med 21 minuter jämfört med förra året.

Lyckas som vanligt väldigt bra med att blunda

Simning 1500 m - 28:57
Cykel 40 km - 1:05:08
Löpning 10 km - 42:51
Totalt 2:19:40


Vill ni testa triathlon för första gången? Kör i Karlstad! En goare, mer avslappnad stämning får man nog leta efter. Har ni kört ett mini-triathlon eller en sprint och vill köra igen - testa olympisk distans i Karlstad. Kanske ger just den distanserna mest valuta för pengarna och samtidigt den där härliga tröttheten i kroppen efter att man har tagit i lite mer än vanligt.


Swim-bike-run allihopa!
/Andreas

Att träna på semestern

Många som jag pratar med som skall på semestern säger: "åh så skönt, nu ska jag bara vila och ta det lugnt". Jag tänker ofta: "Gött, utrymme för mer träning".

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, eller att det ena är mer osunt än det andra, bara att vi tänker olika. För mig är inte träning något jobbigt och som jag måste offra mig att göra. (viss, vissa pass och vissa väder är mer arbetsamma än andra såklart..) Men det är bara något man gör. Ni andra kanske har andra saker som ni "bara gör"..

Orienteringsrunda i byn innan frukost. Spännande sätt att uppleva nya marker. 

Jag har en vana eller ovana, beroende på hur man ser det att vakna tidigt. Behöver egentligen inte någon väckarklocka utan vaknar alltid före i alla fall. Året runt, oavsett om vi är på semesteresa eller hemmavid. Detta medför ju i praktiken en del egentid på morgonkvisten. Ombyggnationer av hus, vinkelslip och flytta bärande väggar är ju inte det bästa då. Men att bege sig ut i skogen till exempel är ju helt perfekt. Påverkar inte någon negativt och man är tillbaka innan de andra har vaknat.

Simning i havet utan rädsla. 

Hade möjligheten, eller tog möjligheten att både springa och simma varje dag som vi var ute och for. Vilken ynnest ändå. Inte jobbigt utan bara gött. Roligt!

På torken

Hur tänker ni med er träning på semestern? Ökar ni, minskar ni, går ni mer utomhus än på gym? Eller är det bara hängmattan eller rör ni på er något?

Har sprungit på värre ställen..

..och jodå, jag hinner löka lite emellanåt också.. ; )

Franks släkt som kuddar

Lite frukost tillsammans med en Ekorre som undrade vad det var frågan om..

Är det 14 grader i vattnet så slipper man kämpa om utrymmet..

 

 

//Marcus 

Vansbrosimningen 10 k

Det kan bli lite svårt att beskriva Vansbrosimningen 10 k av framförallt två skäl:
1. Det behöver upplevas
2. Axlarna är som två skrikiga trotsiga tre-åringar som inte får sina behov tillgodosedda och absolut inte vill samarbeta alls


Men jag gör ett litet försök i alla fall.

Jag fick nys om att Vansbro skulle köra ett testlopp på 10 km i våras. Jag har tidigare tyckt att den vanliga 3 km har varit lite för kort. Missförstå mig rätt här är du snäll..3 km är långt så det är inte det och all heder till er som kör, ska köra och har kört! Men att åka i ca 4 timmar för att tävla en timme och åka hem 4 igen..känns lite knasigt i differensen. Om jag behöver åka i 4 timmar så vill jag ju hålla på lite längre om ni förstår mig.. och det fick jag verkligen idag.

 "ok" förutsättningar

Upploppet. Ser lugnt ut här..då

 Lite lugnare än lördagen

 Nummerlappar i mängder

Skönt pre-race-häng

Jag och Kristina Vigren åkte upp tidigt för att vara på plats i god tid. I sommartider så vet man ju inte riktigt hur trafik och sånt ser ut. Vi kom upp och hann äta lite extra (ostkaka såklart) , spankulera på området lite, Säga hej till Tord som är arrangör. Roligt.

Tord och jag strax efter min målgång. En av de trevligaste arrangörerna jag har träffat. 

En efter en ramlade simmarna in. Några med loggade kläder, några med Ironman-grejer, någon med sliten t-shirt och jeansshorts (jag).. tja det fanns alla sorter bland oss 44 som hade önskat få vara med. Vi hade hämtat nummerlapp och sånt alldeles innan. Lite information från Tord om säkerhet, tips och allmänna grejer strax innan vi skulle bussas ut till startplatsen.

Tord cyklar med flaggan och vi traskar efter på stigen ner till starten

 Startområdet

Startområdet

Plötsligt sitter vi i bussen. Några småsnackar och garvar. Jag är mer inlåst. Vi kan kalla det "spänd förväntan"..eller ångest är nog också en bra beskrivning. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag började simma för 3,5 år sedan tack vara en kollega som frågade mig om vi inte skulle köra amfibiemannen ( swimrun). Efter det så har jag gillat simning mer och mer även om varje pass är en enorm teknisk utmaning. Så att efter så kort tid ge sig på att simma i öppet vatten som inte är alls som bassäng, och simma så pass långt är en utmaning uttöver det vanliga. Jag har faktiskt inte simmat så långt tidigare. Det längsta innan var förra året när vi simmade över Roxen mellan Berg och Ekängen. Den sträckan trodde vi var omkring 5..men visade sig vara drygt 7 km.. men det gick.

..och nu sitter vi alltså i bussen för att simma 10 km. I en becksvart å, som många kallar svinkall och knappt överlever i tre km..jag som är rädd för mörkt vatten och läskiga odjur. Idag - INTE RÄDD EN ENDA GÅNG! FRAMSTEG! FRAMGÅNG! WOHOOO!

tja, vi får i alla fall gå en liten bit i skogen ner till startplatsen som är helmysig. Stämningen är skön bland oss tävlande. Inte riktig "tävling" utan mer "fan-vad-häftig-grej-känsla". På med våtdräkt, öronproppar, tidtagarbandet osv.. veva ett par gånger på armarna..och plötsligt så ligger man där och vevar bland alla andra.

Skitmysigt ställe för starten. Ingen hets och alla har det gött. 

(bild lånad från Vansbrosimningen)

Startdelen

(bild lånad från Vansbrosimningen)

Säkerhet fanns också med såklart. 

(Bild lånad från Vansbrosimningen) 

Skumt det där..man kan ladda flera veckor för något och plötsligt så bara... är man där och fattar inte riktigt hur det har gått till. Det är som all tid bara är ett svart töcken tidigare.


Under loppet så var vi tvungna att gå upp 4 ggr för att lägga tidsarmbandet på en dosa på land, där de även hade lite energi och glada funktionärer. Stationerna var jämnt utspridda med ca 2,5 km emellan varandra. Alla dessa depåer gick båda bra och smidigt att ta sig upp till. Lite yrslig var jag nog, men det kan man ju bli efter horisantalläge ett par timmar.

Själva bansträckningen var rätt cool. Lite som Professor Drövels hemlighet och djungelsim bitvis. Väldigt fin natur och små stugor där semesterfirare satt i solen och skakade på huvudet. De satt på sina verandor, blåste i lerkrus där det stod xxx på och banjon var välstämd. Jag tuggade på i ett jämnt marschtempo, eller försökte i alla fall. Rent tekniskt ok de första delarna, för att bli ett knasigt rent muskulärt vevande i slutet.

Banstäckningen för 10 k. Fungerade perfekt tycker jag. 

Jag hade flera som låg precis efter mig och "draftade" för att spara krafter, och tja.. välkommen. Jag måste ju simma hela vägen i alla fall tänkte jag. Efter ett tag så släppte den killen som hade legat bakom fram till första depån. Skön känsla att orka fortsätta veva på då..som ombyttes till "WTF" när en duktig simmare, bara helt sonika simmar om mig som om jag stod still. Han gled inte om utan WWRROOMM. sjukt häftigt. Imponeras av de som är duktiga på riktigt.

Har egentligen ingen större koll på klockan och hur långt vi simmat. Värmen i vattnet bryts då och då av svalare stråk som isar till en kort sekund men värmen återkommer. På det stora hela helt perfekt vattentemperatur, vilket var omkring 17. Kommer upp till station två och säger hej. Russin och varm saft här med.. crap tänker jag. det kommer inte räcka för mig i tre timmar. kastar i mig två muggar saft i alla fall och ner igen.

En arm i taget och filosoferar lite över livet. Man hinner tänka ganska mycket med dryga tre timmars egentid i vattnet. Kanske lite som tretimmars yoga? har inte testat yoga men skulle gärna göra. Bra tankar hade jag med mig i alla fall och bra vilja i form av tjockt pannben som man brukar säga.

Mellan depå 2 och 3 så började axlarna göra mer och mer ont. Krävdes mer och mer vilja. Framförallt baksidan av axlarna där jag tydligen slarvat med grundträningen. Några hugg med "farlig" smärta. Tänkte tanken någon gång att, "tja ok om ett par ligament ryker, det blir ju onekligen svårare att simma med bara en arm...och då får jag väl flyta i mål, men annars finns det inte ens på kartan att jag bryter". Jag tog kanske 15 bensparkar totalt under loppet. Ja, för riktiga simmare sparkar som faan hela tiden och är bra på det, men tja.. jag körde framhjulsdrift. Jag tar bensparken nästa år.

Upp till depå 3 och ingen mer energi där heller. Öppnar upp safteyballongen där jag hade stoppat ner både gel och snickers..i fall att...Hittar inte först, blir förbannad och häller ut allt. Hittar snickers, trycker n hela skiten i munnen och försöker tugga.

Tja, ni kan ju testa själva att vara andfådd och tugga en snickers. Olätt. Kastar i allt annat som ramlat ut och snabbt ner i vattnet igen. Med munnen full. Det visar sig att det inte är helt lätt att just tugga, svälja, andas, simma samtidigt. Det mesta av snickersen åkte nog ner i alla fall. Det här var i starten av vanliga Vansbrosimningen så vi såg bojarna ligga och flyta, men vi skulle in i bukten och vända först. Sedan ut mot de vita flytande bojarna. Vi hade alltså simmat i Västerdalälven också, bara att vi startade tidigare. Äntligen så simmade jag in bland de vita remsorna av frigolit.

Gött bara tre kvar, då är det ju lugnt tänkte jag. Underlig känsla. "Bara 3 km kvar...snart hemma.." Hahaha

Axlarna fullkomligt skrek nu och mentalt sliten på grund av avsaknaden från mer energi. Konditionsmässigt ingen fara faktiskt. Det kändes i alla fall rätt skönt. Jag visste att sista delen skulle vara motströms, men det var ju ett tag kvar så fram till sista depån så låg jag där jag kände för. Upp, blippa armbandet, dricka två muggar saft och ner igen. "fasen vad det strömmar emot när jag tittar ner" tänkte jag... oo vad trött jag blev..

Ja, det motströmmiga började rätt mycket tidigare och simningen gick sjukt trögt. Blev både rätt uttråkad och enormt kraftslut av att ligga och titta på samma boj i ett par minuter och bestämde mig för att "nänufanihelvetesjävlaskitfårdetvaranog". Som man gör ibland.

Tog i för Kung och fosterland. Den här sista delen på 2 km kändes som att den tog lika lång tid som de första 8 km. Rent kraftmässigt så gjorde det säkert det. Fick slita så sjukt hårt här. Det fanns inte så mycket utrymme för att filosofiskt lösa världsproblem om vi säger..

Vackert så det förslår

Under ett gäng broar och försökte ligga nära kanten. Kanske något lättare. Hade en kille precis bakom mig och låg i mitt drag. Kom på mig själv att tänka onda tankar om att han skulle dra om mig på upploppet. Men så gör man väl inte heller, tänkte jag. Sånt är ju inte sportsligt i ett sånt här lopp..Jag försökte veva så gott jag kunde. Räknade armtag för att sysselsätta mig med något: 1, 2, 3, 4, 5, .. kom till 60-någonting innan jag inte orkade räkna längre. 500 meter kvar.. menvaihelvete!! KOM IGEN DÅ MÅLET!!

Slutspurten för ettan och tvåan

(bild lånad från Vansbrosimningen)

Sneglade bakåt och såg att jag lyckats få en lucka på 5 -10 meter. Nu drar jag propparna (trav-citat) tänkte jag och släppte på allt. Vevade och vevade som att jag inte skulle behöva använda armarna mer alls. Gled upp på gå brädan vid målet som sälar och delfiner gör på uppträdanden på zoo. Graciöst och vackert. AARRPP AARRPP (glädjeljud från säl) - klappar i handen på tidtagaruret så skruvar och ställning sjöng, damerna som stod på flytbryggan var tvungen att hålla sig i relingen. HURRA!!

Jag klarade det.

Jag klarade att simma en mil!

10 km!

Jag som knappt orkar springa en mil utan att stanna! Simmat. en mil. Jag som "knappt" kan simma.

Fan vad bra gjort!!

Galet stolt över mig själv. Inte bara för att jag vågar utmana mig på sånt här, utan för att jag faktiskt gör det och gör det till på råga bra ju! Fortfarande väldigt nöjd trots att vinnarna kom in en timme ( ! ) före mig!! goodaammitt så snabba!

För några år sedan var jag så stolt över när jag kom hem och hade simmat en hel kilometer på ett träningspass. Häftigt hur man hela tiden flyttar gränsen för vad som är "min" nivå. Både när det gäller ex km att springa, simma, vikter att lyfta. Ni andra kanske har andra mål som ni flyttar och ökar. Visst är det roligt? Jag vet att flera darrar inför de 3 km som skall göras på lördag. 3 km är långt att simma. Långt och jobbigt. Samtidigt som jag tänker att när jag såg att det bara var tre km kvar.. "gött" strax hemma... å andra sidan så finns det ju dom som simmar över Engelska kanalen bara för att det är rea på andra sidan..

så jo, vi har ju olika förutsättningar, erfarenheter, rädslor och mål. Men jag hoppas att ni får en bra tävling ni som skall simma Vansbro. En sak som var skönt med att simma med enbart 44 personer till är att det blir inte så mycket trängsel och skuff. Sportsligt rakt igenom, kollegialt och trevligt. Sånt gör mig glad också.

Om du inte kan simma på riktigt. Inte simma samtidigt som du pratar väder och vind alltså. Men simma som träning, då skulle jag verkligen rekommendera att du skriver in dig på en crawl kurs. Visst, det kan kännas skitfånigt att stå där halvnaken inför andra som också inte är i sin bästa form, men det är ju lite därför ni är där? Jag lovar, när ni knäckt koden - det är värt det! Det är så värt det.

Kristina kommer in strax efter mig och har kämpat på som ett jehu också. Jag tjänade nog lite tid på att inte diskutera så mycket på depåerna.. ; )

Kristna glad i hågen efter en prestation utöver det vanliga! Hurra! 

Stort tack till Vansbrosimningen och Tord för att jag fick chansen att vara med på det här häftiga loppet!

Tack till alla funktionärer - ni är så viktiga för upplevelsen av ett lopp!

Tack till alla medkombatanter som gjorde stämningen härlig och göttig!

Stort tack till dig Kristina som via pepp och jävlaranamma visar vägen!

Glad

Önskemål till 2018

- Mer / annan energi vid stationerna.
Jag tror att det skulle behövas ngn form av gel, snickers, etc  4 muggar saft och 10 russin blir lite knapert på tre och en halv timme

- och medalj såklart... En tjock en´..som man nästan kan ha som ankare för det är man värd tycker jag.. ; )





//Marcus