Lite bilder från Trail och Mustasch

Efter att ha smält intryck efter allehanda stigar, backar, träffat bekanta och slickat såren så kom bilderna från Bergslöparnas lopp: Trail och Mustasch som en välkommen bonus.

Jag känner känslan komma tillbaka direkt. Den sköna tröttheten, glädjen att umgås med likasinnade, träffa både nya och gamla vänner. ROLIGT.

Tack till er Bergslöparna åter igen. Härligt lopp och skön inramning!

Här är lite godis (lånat från Bergslöparnas hemsida):

 

Fredrik pigg och glad vid starten

 

 

Även jag har någorlunda fin hållning

Malin tar täten före Kristina och Johan

 

 

Andreas tassar mjukt över stock och sten

 

 

Johan ligger i draget och sparar kraft medan Malin och Kristina drar

 

 

 

Well, smälter in i naturen i alla fall..

 

 

Kristina orkar pressa fram ett litet leende och Malin strax efter

 

 

Glad mustasch. Alla blir glada av mustasch

 

 

 Johan har alltså sparat sig under loppet så han orkar med att spurta ner motståndare

Hurra!! Malin i mål medan resten hejar på

Träffade gamla handbollskombatanter: här Herr Lodestad som springer långt och ofta

 

 

Kul att träffa Johan Brode`n som även driver: http://www.trailupptechloparen.se/

Älskar sallad

Ett litet urval.


//Marcus

Kontrakt!

Team Fillinge Ultra är nu också Team Salming! Igår skrev vi kontrakt som förenar oss för två år framåt. Inte svårt alls. Vi har ju tränat och tävlat i Salmings kläder och skor under några år och uppskattar verkligen filosofin med natural running - en mer avskalad sko med mindre av supportsystem och vikt för att göra din löpning roligare och erbjuda fri rörelsefrihet för löparfoten. Precis lagom mycket sko för den enskildes olika smak. Skor och klädernas design och färgval är också en del av deras signum som gör att de sticker ut och förhoppningsvis upplevs som ett mer intressant alternativ.

Jocke Sandin på Salming Running och Team Fillinge Ultra

Blir en tuff vecka löpmässigt - har några nya modeller att testa och den ena är snabbare än den andra. Svettigt!

Mot bättre tider!

/Nilsson

Trail och mustasch 2017

Trail och mustasch. TOM. Ett terränglopp strax utanför Motala anordnat av Bergslöparna. Ett mycket gemytligt arrangemang som tidigt på året markerar var man är formmässigt och vad som återstår att jobba med. En bra och utmanande inledning på en gryende säsong med konditionsidrott.

 Mot Motala

Vi har varit där tidigare. Fredrik har en obruten svit i deltagande - i vilka lopp kan man stoltsera med det? Vi andra kom tillbaka för andra året i rad. Poängen är att vi kommer tillbaka. Vi gillar TOM. Vi gillar atmosfären och den enkla men ambitiösa inramningen. Man ser tydligt att de fyra eldsjälarna som arrangerar tillsammans med familjer och vänner liksom gillar terränglöpning väldigt mycket. Det smittar av sig på oss besökare som vill testa vår förmåga. Personligen gillar jag att de lägger möda och stålar på oklanderlig tidtagning. Individuell och digital á la orientering med en chipförsedd bricka man loggar sin mellantid och sluttid med. Bra prioritering eftersom dryck längs vägen, gratisbaner vid målgång och diverse annat krims krams är svårt överskattat. Tiden är viktig. Tack Bergslöparna.

Som vanligt drar vi ystert och förväntansfullt i väg från Linköping. Lite nervösa och spralliga. Malin, Marcus och bröderna Wirenmark. Inget deltagande från juniorsektionen idag. Lisa saknades också efter att ha justerats av virus och bakterier i andningsorganen; hon överlämnade då gentilt sin startplats till Johan.

Nummerlappshämt

Mot Motala. Hämtar ut nummerlappar och brickor. Till startområdet. Hoppar ur och kittar upp. Trollsalvor som mjukar och förbereder. Uppvärmning och töjövningar. Solen är med oss, det är rätt så varmt faktiskt och shorts och tischa ackompanjerar vår närvaro. Träffar lite kändisar. Småpratar och önskar lycka till. Allt eftersom minuterna går tätnar stämning, snart start och den där hat-sköna nervositeten både märks och känns. Att delta i tävling är ju på allvar. För vår del, inte på blodigt allvar, men det känns ändå i bröstkorgen. Oavsett om man vill hamna i topp, springa längre än man tidigare har gjort eller bara överleva så går man in med en målbild som är förenad med en önskan. Naturligtvis skapar det en viss nervositet. Ska min kapacitet räcka? Orkar jag hela vägen? Tänk om jag bara blir för trött? Klart det känns att ställa sig på startlinjen. Det krävs mod. Jag applåderar alla som vågar.

Starten vid 30 km

Två distanser att välja på idag - 14 eller 30 km. Båda distanserna har sin egen tjusning. Malin , Johan och jag väljer 14 km. Det är i sanning en riktig utmaning. Terrängen är kuperad, backarna flera och ibland väldigt branta. 30 km är på samma sätt, fast längre och ondare. Slingorna är väldigt vackra också men ärligt talat tänker jag inte så mycket på det längs vägen. Jag försöker hitta en rygg att hänga på. Jag kollar i marken för att undvika rötter att snava över och ibland kikar man upp och kollar ett fält eller utsikten från en höjd.

För egen del gick det bra. Jag har varit lite överansträngd i en höft och tog det kloka beslutet att bromsa in och köra 14 km istället för 30 som jag egentligen var anmäld till. Planen var att inte gå för fullt utan känna efter hur höften reagerade, ta det lugnt i uppförsbackarna och inte hänga med i högre fart än jag behärskade. Planen föll väldigt väl ut och jag kunde dansa in på en fjärdeplats. Faktiskt riktigt nöjd och inte helt slut. Hade möjligen någon minut eller mer att ge, men den fartökningen hade kostat massor och kanske hade höften börjat bråka igen.

Min (Marcus) upplevelse av loppet är nog så här i efterhand ett töcken av känslor. Jag sprang "korta" varvet förra året och grämde mig trots att jag var trött ordentligt då, för att jag inte sprang den längre. Så i år, fysiskt justerad till trots så anmälde jag mig till den längre. Alltså tämligen motsatt mot vuxenbeslutet som Andreas tog.. Jag har inte sprungit längre än 15 km sedan vi sprang Ultravasan för två år sedan. Men springer jag 15 så är det ju nedför resten tänkte jag..

Actionbild 

Fylld med förväntning, lite glädje och tämligen mycket ångest så stod jag tillsammans med Fredrik på starten till 30 km. Första delen gick enligt plan, lugnt och fint i prattempo. Jäkligt trevligt snack med flera löpare. Kul att träffa många löpare som man diskuterar löpning och annat via medier. Kramar till er alla.

Underbar natur och skön stämning. tja... efter allt som loppet gick så ramlade kilometrarna förbi och plötsligt så var det mindre än hälften kvar. Då blev jag trött. Jättetrött. Alltså så där trött man kan vara när man har gjort något jättejobbigt.

Skogen snurrade runt ett par varv och jag fick kämpa för att hålla mig upprätt. Något knas på munstycket till vätskeblåsan gjorde att jag inte fick i mig så mycket som jag ville och i "lite" vredesmod så slet jag således bort hela munstycket och bälgade i mig vätska, drog en nödraket i form av snickers och gick ett tag. Vaknade till och kunde lufsa vidare mot målet. Konstigt det där..ibland där den sista biten så kunde jag springa och rätt bra faktiskt. "Rätt bra" är en sanning med modifikation såklart då min teknik i normala fall är lite myskoxe-löpning..

Gråtmild / jättejättetrött / lite kräksig

Bara ett snubbel och en kullerbytta ut i terrängen bland vårblommor och knoppar som brast, och den kom när det var två km kvar. Vilken skön känsla ändå när jag kommer upp till målrakan och ser att det är folk kvar! Bubbel i bröstet - jag klarade det förihelvete! Stolt och rätt trött ramlade jag in i mål och fick krama resten av gänget. Vilket lyllo!

Orkade pressa fram ett litet leende bland tårarna

Viktigt att behålla farten tills målgången är registrerad

Stort tack till Bergslöparna och alla funktionärer för ett fint arrangemang! Vi dyker upp nästa år också, då ännu vassare och hungrigare!



30 km terräng sett uppifrån

Stort tack också till Salming Running som förser oss med föredömligt funktionella och genomtänkta kläder och skor. Vi blir liksom både läckra och snabba med era prylar!

Team Fillinge Ultra med prospect Kristina som slog till med distansrekord!

Som vanligt är ju hänget och samvaron kanske ännu viktigare än själva tävlingsmomentet. Efteråt styrdes SAABEN mot Ekängen och vi kunde kramas och njuta av underbara vårstrålar och värme hos Lisa och Fredrik. Som vanligt ett föredömligt värdskap med massor av sånt man behöver efter svårt och tungt kroppsarbete i konditionens tjänst.

 Man måste ju unna sig också. det har jag läst i en tidning..så: sportdryck för vuxna

Vi ses därute!
/Nilsson

Vår,lopp och ångest

På lördag kommer vi i Team Fillinge Ultra (med flera) köra Bergslöparnas lopp: Trail och mustasch om ett par dagar som jag vet kommer göra ont. Sprang den korta varianten förra året på 12 km. Var jobbigt men jag var inte riktigt nöjd. Så i år anmälde jag mig till den längre sträckan på 28 km vilket visade sig några dagar senare vara 30:ish. Tja..det tar väl på ett ungefär lika lång tid för mig som 28 tänker jag. Mer smärta per peng..

Dock så är ångesten påtaglig då jag inte riktigt fullt är där träningsmässigt än om vi säger så. Men är jag det någonsin tänker jag?

Upplevelselöpare som egentligen har 0 insikt utan bara gör. Kanske min största superkraft.

Sedan funderar jag på vilka skor som är brukligt. Rätt torrt, rätt mycket transportlöpning. skulle jag klara mig på ett par släta racers? Eller pallar kroppen med ett par tunnare terrängdojjor. Matchvikten igår var 101. Blir ju en stompande och frustande då. Kanske värt att göra ett par sladdar om man klarar sig bättre på transportlöpningarna?

#testschwester testar skor

Men ångest är också en drivkraft eller hur? Får passa på att njuta av våren och lukta lite på blommorna under tiden. Passa på att ta med allt lördagsgodis som jag orkar bära och sedan blir det ju bara lättare och lättare allteftersom målet kommer närmare. Smart va? (men hur packar man semlor och ett sexpack?)

 #testschwester testar hållbarhet på en pinne

#testschwester testar våren

 

 

 

//Marcus 

ICEman 2017 - swimrunpremiär

ICEman gjordes på försök för nästan precis ett år sedan. I år hade vi lyckats att samla ihop ca 25 % ytterligare modiga swimrunnare till startfältet. En annan nyhet var även att vi i år tog en frivillig insamling till stöd för cancerforskningen. Martins bror gick nyligen bort i sjukdomen och det vi kände att det var det minsta vi kunde göra kände vi i ledningen.

Pre-race smilies

Vi samlades med spänd förväntan vid Tannefors slusscafe och hade lite upprop, tjöt och omklädning etc. Två i gänget som var med och testade swimrun för första gången - KUL!

Vädret var egentligen behagligt varmt i luften även om det var lite blåsigt. Inte ökenhetta och inte isbjörnsväder heller.

Vi hade banan på ett ungefär klar för oss. Preliminära sträckor och distanser som i praktiken som när vi kör de här små tränings-tävlingarna så brukar det bli lite som det blir. Vi lufsade iväg och det kändes skönt att springa omkring i gummi igen. Lite "äntligen-känsla".

Glatt ovetande om vattentemperaturen

Vi tassade fram till första simningen. Hoppade i med fötter och vader och kände instinktivt att det här kommer nog göra lite ont. Jo, mycket riktigt ...klart kallare än förra året. Runtomkring så hördes det lite frustandes och pustandes. ROLIGT! Fingrarna försvann nästan direkt inom ramen för nervtrådar och signaler.

 Charmen med att simma i stan..man kan prata lite med folk

Isfritt i alla fall..

Upp och lufsa så vi fick igång värmen i kroppen igen. Mycket skratt och lite larvande på vägen. Känslan om hur roligt swimrun är kommer snabbt tillbaka. Bort till Braskens bro och bryggan som finns där.. sim över till "mack-sidan".. ännu lite kallare här som vanligt.

Löpning vidare bort till Johannelundsbadet och dagens längsta sim. Kändes som 3000 men var nog något kortare. Fingrarna känns inte alls längre utan jag vevar på gamla minnen och bara försöker få runt som i cirklar. Ansiktets alla porer påtalade att de gärna skulle sitta i en bastu istället för detta alternativet.

 Perfekt som första swimruntävling..

Upp ur vattnet, kolla så alla är ok och jogg tillbaka till slussarna. Fika och värme som målbild. Kul att alla trots kylan mest garvar och har roligt. Fikan efteråt är ju lite som den bästa fikan ever..skönt att sitta och snacka efteråt. Ungefär som omklädningsrummet. Garv och larv när det är som bäst.

Roligt med alla modiga!

Frank och jag hade lite eftersnack

Skön och kravlös dag. Tack alla inblandade! 

Fotocred till Rebecka Nilsson och Mia Lundin

JÄVLA ROLIGT!

//Marcus  

#Testschwester testar - Skeviks gård

Fick möjlighet till utveckling. Jag gillar utveckling så jag tog den an med fullt blås. Själva utvecklingen får utvärderas på annat forum. Men lokalen jag och de andra befann oss på var Skeviks gård, strax utanför Gustavsberg.

 Entrén till huvudbyggnaden

Byggnader på gården

Själva gården är tämligen stor, med flertalet hus på området. Vackert beläget längst in i en vik. Varmt välkomnande från all personal så jag kände mig ..tja...välkommen. Boendet ligger lite vid sidan och är nyare tillbyggt än huvudbyggnaden. Fyra flyglar som ser liknande ut med en övervåning och en undervåning. Rummet var helt ok då jag var ensam och inte behövde så mycket yta. Det fanns vad jag behövde. En sak som imponerade var att alla flyglar hade en mindre uppsättning gymartiklar innanför farstun. Pilatesboll, yogamattor och lite hantlar. Smidigt, framförallt för rehab och liknande. 

 El rummo

 Boendeflyglarna

 Restaurangen där de alltid hade satt igång en brasa innan frukost och kvällsmaten. Mycket trevligt!  

Skeviks gård använder väldigt mycket självhushåll. Grisar, lamm och andra djur som går på gården ingår i kretsloppet. Inte bara köttet tas tillvara utan även det finns även tofflor, filtar och mössor. Andra produkter som gården själv gör är sylt, sallad etc. Bra tänk tycker jag. Uppskattade det genuina. 

Maten är viktig för en upplevelse. Jag tyckte att det var väldigt bra mat hela veckan. Har inget negativt att säga om det. Bra mix, med all mat från gården. Fräscht och gott. 

Vyn ut mot viken från huvudbyggnaden

Det som var lite kul att det också att fanns mycket att göra. Nu hann jag inte testa allt, men jag hann springa lite i skogen i alla fall. Men det finns kanoter, utegym och innegym, motionsspår, vedeldad tunna, bastu, stövlar att låna för att kunna gå omkring bland djuren, boule..tja.. det finns grejer att göra. 

Hittade lite stigar av en slump..roligt!

Skevik har ett litet spår på plats..jag sprang lite fel men det gjorde ju inget..

najs

Kan verkligen rekommendera Skeviks gård. Ta en weekend och ha det gött vet ja! 

#testschwester

Att springa vilse är att hitta sig själv..eller en söt häst och en rar dam

Som mången löpare på den formella vilodagen söndag, så ville även jag springa lite längre. Nu håller ju jag på med lite försiktig upptrappning efter skada, så "långdistans" är ett tämligen relativt uttryck för tillfället. Men lite längre än förut i alla fall kan man ju tänka.

Passade på att reka lite swimrun-områden..

Jag gav mig i alla fall ut strosandes / lufsandes i den nyfallna snöns vindpinande och snålblåst miljön som rådde. Inte helt underbart generellt, men fick ändå tillbringa lite tid i skogen. Efter att ha trampat på mycket välbekanta stigar så kom jag fram till en stig som jag (faktiskt) inte sprungit på. Så jag gjorde slag i saken och begav mig in på den såklart.

Ser ju inte så tokigt ut eller? fast att det var vitare nu..

Den gick bortåt från hemmet vilket ännu icke gjorde mig så nervös att jag inte fortsatte med glatt humör. Skogen tätnade och det blev mer och mer svårsprunget. Efter ett tag blev det helt offtrail, vilket är rätt kul egentligen. Letade djur att leka lite med, men de syntes inte till. Den nyfallna snön gjorde underlaget mjukt men samtidigt lugnt.

Swimrun? 

Efter ett tag kände jag lite att det vore nog dags att ändra lite på kompassen vred lite på den. Som skogslöpare vill man ju inte bara vända om tvärt utan mer springa runt..i alla fall känner jag så.

Älsk! 

Hittade ut till en travslinga mitt i skogen. Underligt. Kunde inte springa vidare i skogen då den tätnade något så alldeles utan fick traska ut till hästmarkeringarna. Efter ett litet tag så kom jag fram till en söt häst och en rar dam. De berättade lite om var jag befann mig och det lugnade mig lite för överlevnad i längd hemåt.

Efter någon kilometer efter mitt lilla möta så hittade jag tillbaka till välbekanta spår igen och joggade omkring lite skönt bara. Kul att hitta nya stigar och att springa vilse är ju som bekant att hitta sig själv lite..eller en liten häst och en dam..

Älskar skogen!

//Marcus