söndag 9 april 2017

Trail och mustasch 2017

Trail och mustasch. TOM. Ett terränglopp strax utanför Motala anordnat av Bergslöparna. Ett mycket gemytligt arrangemang som tidigt på året markerar var man är formmässigt och vad som återstår att jobba med. En bra och utmanande inledning på en gryende säsong med konditionsidrott.


 Mot Motala



Vi har varit där tidigare. Fredrik har en obruten svit i deltagande - i vilka lopp kan man stoltsera med det? Vi andra kom tillbaka för andra året i rad. Poängen är att vi kommer tillbaka. Vi gillar TOM. Vi gillar atmosfären och den enkla men ambitiösa inramningen. Man ser tydligt att de fyra eldsjälarna som arrangerar tillsammans med familjer och vänner liksom gillar terränglöpning väldigt mycket. Det smittar av sig på oss besökare som vill testa vår förmåga. Personligen gillar jag att de lägger möda och stålar på oklanderlig tidtagning. Individuell och digital á la orientering med en chipförsedd bricka man loggar sin mellantid och sluttid med. Bra prioritering eftersom dryck längs vägen, gratisbaner vid målgång och diverse annat krims krams är svårt överskattat. Tiden är viktig. Tack Bergslöparna.

Som vanligt drar vi ystert och förväntansfullt i väg från Linköping. Lite nervösa och spralliga. Malin, Marcus och bröderna Wirenmark. Inget deltagande från juniorsektionen idag. Lisa saknades också efter att ha justerats av virus och bakterier i andningsorganen; hon överlämnade då gentilt sin startplats till Johan.


Nummerlappshämt


Mot Motala. Hämtar ut nummerlappar och brickor. Till startområdet. Hoppar ur och kittar upp. Trollsalvor som mjukar och förbereder. Uppvärmning och töjövningar. Solen är med oss, det är rätt så varmt faktiskt och shorts och tischa ackompanjerar vår närvaro. Träffar lite kändisar. Småpratar och önskar lycka till. Allt eftersom minuterna går tätnar stämning, snart start och den där hat-sköna nervositeten både märks och känns. Att delta i tävling är ju på allvar. För vår del, inte på blodigt allvar, men det känns ändå i bröstkorgen. Oavsett om man vill hamna i topp, springa längre än man tidigare har gjort eller bara överleva så går man in med en målbild som är förenad med en önskan. Naturligtvis skapar det en viss nervositet. Ska min kapacitet räcka? Orkar jag hela vägen? Tänk om jag bara blir för trött? Klart det känns att ställa sig på startlinjen. Det krävs mod. Jag applåderar alla som vågar.


Starten vid 30 km

Två distanser att välja på idag - 14 eller 30 km. Båda distanserna har sin egen tjusning. Malin , Johan och jag väljer 14 km. Det är i sanning en riktig utmaning. Terrängen är kuperad, backarna flera och ibland väldigt branta. 30 km är på samma sätt, fast längre och ondare. Slingorna är väldigt vackra också men ärligt talat tänker jag inte så mycket på det längs vägen. Jag försöker hitta en rygg att hänga på. Jag kollar i marken för att undvika rötter att snava över och ibland kikar man upp och kollar ett fält eller utsikten från en höjd.

För egen del gick det bra. Jag har varit lite överansträngd i en höft och tog det kloka beslutet att bromsa in och köra 14 km istället för 30 som jag egentligen var anmäld till. Planen var att inte gå för fullt utan känna efter hur höften reagerade, ta det lugnt i uppförsbackarna och inte hänga med i högre fart än jag behärskade. Planen föll väldigt väl ut och jag kunde dansa in på en fjärdeplats. Faktiskt riktigt nöjd och inte helt slut. Hade möjligen någon minut eller mer att ge, men den fartökningen hade kostat massor och kanske hade höften börjat bråka igen.



Min (Marcus) upplevelse av loppet är nog så här i efterhand ett töcken av känslor. Jag sprang "korta" varvet förra året och grämde mig trots att jag var trött ordentligt då, för att jag inte sprang den längre. Så i år, fysiskt justerad till trots så anmälde jag mig till den längre. Alltså tämligen motsatt mot vuxenbeslutet som Andreas tog.. Jag har inte sprungit längre än 15 km sedan vi sprang Ultravasan för två år sedan. Men springer jag 15 så är det ju nedför resten tänkte jag..


Actionbild 

Fylld med förväntning, lite glädje och tämligen mycket ångest så stod jag tillsammans med Fredrik på starten till 30 km. Första delen gick enligt plan, lugnt och fint i prattempo. Jäkligt trevligt snack med flera löpare. Kul att träffa många löpare som man diskuterar löpning och annat via medier. Kramar till er alla.

Underbar natur och skön stämning. tja... efter allt som loppet gick så ramlade kilometrarna förbi och plötsligt så var det mindre än hälften kvar. Då blev jag trött. Jättetrött. Alltså så där trött man kan vara när man har gjort något jättejobbigt.

Skogen snurrade runt ett par varv och jag fick kämpa för att hålla mig upprätt. Något knas på munstycket till vätskeblåsan gjorde att jag inte fick i mig så mycket som jag ville och i "lite" vredesmod så slet jag således bort hela munstycket och bälgade i mig vätska, drog en nödraket i form av snickers och gick ett tag. Vaknade till och kunde lufsa vidare mot målet. Konstigt det där..ibland där den sista biten så kunde jag springa och rätt bra faktiskt. "Rätt bra" är en sanning med modifikation såklart då min teknik i normala fall är lite myskoxe-löpning..




Gråtmild / jättejättetrött / lite kräksig

Bara ett snubbel och en kullerbytta ut i terrängen bland vårblommor och knoppar som brast, och den kom när det var två km kvar. Vilken skön känsla ändå när jag kommer upp till målrakan och ser att det är folk kvar! Bubbel i bröstet - jag klarade det förihelvete! Stolt och rätt trött ramlade jag in i mål och fick krama resten av gänget. Vilket lyllo!



Orkade pressa fram ett litet leende bland tårarna



Viktigt att behålla farten tills målgången är registrerad


Stort tack till Bergslöparna och alla funktionärer för ett fint arrangemang! Vi dyker upp nästa år också, då ännu vassare och hungrigare!



30 km terräng sett uppifrån


Stort tack också till Salming Running som förser oss med föredömligt funktionella och genomtänkta kläder och skor. Vi blir liksom både läckra och snabba med era prylar!




Team Fillinge Ultra med prospect Kristina som slog till med distansrekord!

Som vanligt är ju hänget och samvaron kanske ännu viktigare än själva tävlingsmomentet. Efteråt styrdes SAABEN mot Ekängen och vi kunde kramas och njuta av underbara vårstrålar och värme hos Lisa och Fredrik. Som vanligt ett föredömligt värdskap med massor av sånt man behöver efter svårt och tungt kroppsarbete i konditionens tjänst.



 Man måste ju unna sig också. det har jag läst i en tidning..så: sportdryck för vuxna






Vi ses därute!
/Nilsson


tisdag 4 april 2017

Vår,lopp och ångest

På lördag kommer vi i Team Fillinge Ultra (med flera) köra Bergslöparnas lopp: Trail och mustasch om ett par dagar som jag vet kommer göra ont. Sprang den korta varianten förra året på 12 km. Var jobbigt men jag var inte riktigt nöjd. Så i år anmälde jag mig till den längre sträckan på 28 km vilket visade sig några dagar senare vara 30:ish. Tja..det tar väl på ett ungefär lika lång tid för mig som 28 tänker jag. Mer smärta per peng..

Dock så är ångesten påtaglig då jag inte riktigt fullt är där träningsmässigt än om vi säger så. Men är jag det någonsin tänker jag?

Upplevelselöpare som egentligen har 0 insikt utan bara gör. Kanske min största superkraft.

Sedan funderar jag på vilka skor som är brukligt. Rätt torrt, rätt mycket transportlöpning. skulle jag klara mig på ett par släta racers? Eller pallar kroppen med ett par tunnare terrängdojjor. Matchvikten igår var 101. Blir ju en stompande och frustande då. Kanske värt att göra ett par sladdar om man klarar sig bättre på transportlöpningarna?

#testschwester testar skor


Men ångest är också en drivkraft eller hur? Får passa på att njuta av våren och lukta lite på blommorna under tiden. Passa på att ta med allt lördagsgodis som jag orkar bära och sedan blir det ju bara lättare och lättare allteftersom målet kommer närmare. Smart va? (men hur packar man semlor och ett sexpack?)


 #testschwester testar hållbarhet på en pinne




#testschwester testar våren
 
 
 
//Marcus 

söndag 26 mars 2017

ICEman 2017 - swimrunpremiär

ICEman gjordes på försök för nästan precis ett år sedan. I år hade vi lyckats att samla ihop ca 25 % ytterligare modiga swimrunnare till startfältet. En annan nyhet var även att vi i år tog en frivillig insamling till stöd för cancerforskningen. Martins bror gick nyligen bort i sjukdomen och det vi kände att det var det minsta vi kunde göra kände vi i ledningen.




Pre-race smilies


Vi samlades med spänd förväntan vid Tannefors slusscafe och hade lite upprop, tjöt och omklädning etc. Två i gänget som var med och testade swimrun för första gången - KUL!

Vädret var egentligen behagligt varmt i luften även om det var lite blåsigt. Inte ökenhetta och inte isbjörnsväder heller.

Vi hade banan på ett ungefär klar för oss. Preliminära sträckor och distanser som i praktiken som när vi kör de här små tränings-tävlingarna så brukar det bli lite som det blir. Vi lufsade iväg och det kändes skönt att springa omkring i gummi igen. Lite "äntligen-känsla".



Glatt ovetande om vattentemperaturen

Vi tassade fram till första simningen. Hoppade i med fötter och vader och kände instinktivt att det här kommer nog göra lite ont. Jo, mycket riktigt ...klart kallare än förra året. Runtomkring så hördes det lite frustandes och pustandes. ROLIGT! Fingrarna försvann nästan direkt inom ramen för nervtrådar och signaler.



 Charmen med att simma i stan..man kan prata lite med folk




Isfritt i alla fall..

Upp och lufsa så vi fick igång värmen i kroppen igen. Mycket skratt och lite larvande på vägen. Känslan om hur roligt swimrun är kommer snabbt tillbaka. Bort till Braskens bro och bryggan som finns där.. sim över till "mack-sidan".. ännu lite kallare här som vanligt.

Löpning vidare bort till Johannelundsbadet och dagens längsta sim. Kändes som 3000 men var nog något kortare. Fingrarna känns inte alls längre utan jag vevar på gamla minnen och bara försöker få runt som i cirklar. Ansiktets alla porer påtalade att de gärna skulle sitta i en bastu istället för detta alternativet.


 Perfekt som första swimruntävling..



Upp ur vattnet, kolla så alla är ok och jogg tillbaka till slussarna. Fika och värme som målbild. Kul att alla trots kylan mest garvar och har roligt. Fikan efteråt är ju lite som den bästa fikan ever..skönt att sitta och snacka efteråt. Ungefär som omklädningsrummet. Garv och larv när det är som bäst.



Roligt med alla modiga!


Frank och jag hade lite eftersnack


Skön och kravlös dag. Tack alla inblandade! 

Fotocred till Rebecka Nilsson och Mia Lundin



JÄVLA ROLIGT!


//Marcus  



lördag 25 mars 2017

#Testschwester testar - Skeviks gård

Fick möjlighet till utveckling. Jag gillar utveckling så jag tog den an med fullt blås. Själva utvecklingen får utvärderas på annat forum. Men lokalen jag och de andra befann oss på var Skeviks gård, strax utanför Gustavsberg.


 Entrén till huvudbyggnaden



Byggnader på gården

Själva gården är tämligen stor, med flertalet hus på området. Vackert beläget längst in i en vik. Varmt välkomnande från all personal så jag kände mig ..tja...välkommen. Boendet ligger lite vid sidan och är nyare tillbyggt än huvudbyggnaden. Fyra flyglar som ser liknande ut med en övervåning och en undervåning. Rummet var helt ok då jag var ensam och inte behövde så mycket yta. Det fanns vad jag behövde. En sak som imponerade var att alla flyglar hade en mindre uppsättning gymartiklar innanför farstun. Pilatesboll, yogamattor och lite hantlar. Smidigt, framförallt för rehab och liknande. 


 El rummo




 Boendeflyglarna




 Restaurangen där de alltid hade satt igång en brasa innan frukost och kvällsmaten. Mycket trevligt!  


Skeviks gård använder väldigt mycket självhushåll. Grisar, lamm och andra djur som går på gården ingår i kretsloppet. Inte bara köttet tas tillvara utan även det finns även tofflor, filtar och mössor. Andra produkter som gården själv gör är sylt, sallad etc. Bra tänk tycker jag. Uppskattade det genuina. 

Maten är viktig för en upplevelse. Jag tyckte att det var väldigt bra mat hela veckan. Har inget negativt att säga om det. Bra mix, med all mat från gården. Fräscht och gott. 



Vyn ut mot viken från huvudbyggnaden



Det som var lite kul att det också att fanns mycket att göra. Nu hann jag inte testa allt, men jag hann springa lite i skogen i alla fall. Men det finns kanoter, utegym och innegym, motionsspår, vedeldad tunna, bastu, stövlar att låna för att kunna gå omkring bland djuren, boule..tja.. det finns grejer att göra. 


Hittade lite stigar av en slump..roligt!


Skevik har ett litet spår på plats..jag sprang lite fel men det gjorde ju inget..


najs

Kan verkligen rekommendera Skeviks gård. Ta en weekend och ha det gött vet ja! 


#testschwester

måndag 6 mars 2017

Att springa vilse är att hitta sig själv..eller en söt häst och en rar dam

Som mången löpare på den formella vilodagen söndag, så ville även jag springa lite längre. Nu håller ju jag på med lite försiktig upptrappning efter skada, så "långdistans" är ett tämligen relativt uttryck för tillfället. Men lite längre än förut i alla fall kan man ju tänka.


Passade på att reka lite swimrun-områden..


Jag gav mig i alla fall ut strosandes / lufsandes i den nyfallna snöns vindpinande och snålblåst miljön som rådde. Inte helt underbart generellt, men fick ändå tillbringa lite tid i skogen. Efter att ha trampat på mycket välbekanta stigar så kom jag fram till en stig som jag (faktiskt) inte sprungit på. Så jag gjorde slag i saken och begav mig in på den såklart.

Ser ju inte så tokigt ut eller? fast att det var vitare nu..


Den gick bortåt från hemmet vilket ännu icke gjorde mig så nervös att jag inte fortsatte med glatt humör. Skogen tätnade och det blev mer och mer svårsprunget. Efter ett tag blev det helt offtrail, vilket är rätt kul egentligen. Letade djur att leka lite med, men de syntes inte till. Den nyfallna snön gjorde underlaget mjukt men samtidigt lugnt.


Swimrun? 


Efter ett tag kände jag lite att det vore nog dags att ändra lite på kompassen vred lite på den. Som skogslöpare vill man ju inte bara vända om tvärt utan mer springa runt..i alla fall känner jag så.

Älsk! 

Hittade ut till en travslinga mitt i skogen. Underligt. Kunde inte springa vidare i skogen då den tätnade något så alldeles utan fick traska ut till hästmarkeringarna. Efter ett litet tag så kom jag fram till en söt häst och en rar dam. De berättade lite om var jag befann mig och det lugnade mig lite för överlevnad i längd hemåt.

Efter någon kilometer efter mitt lilla möta så hittade jag tillbaka till välbekanta spår igen och joggade omkring lite skönt bara. Kul att hitta nya stigar och att springa vilse är ju som bekant att hitta sig själv lite..eller en liten häst och en dam..


Älskar skogen!




//Marcus



tisdag 21 februari 2017

Äntligen transportlöpning

Efter att ha varit skadad och löpningen har frustrerande lyst med sin frånvaro så fick jag igår till första transportlöpningen sedan urminnes tider. Den enkla träningen som bara blir av förgyller ju verkligen tycker jag. Vädret var lagom bra..inte för kallt och inte för varmt. Solen kom och kramades lite längs med vägen vilket var en uppskattad gest. Vågade inte sticka av så långt utan körde kortaste vägen hem för att inte gå sönder. Jobbigt med den ständiga oron för att det skall säga pang i vad igen.


 En av fördelarna med att transportlöpa är ju att man ibland kan sätta sig på en sten och filosofera lite

Sprang med mina Salming Miles då mina nybeställda EnRoute inte har kommit än. Mjukt, fint och skönt gick det i alla fall. På större stigar och transportlöpningen så är de perfekta.



 Tinnerö i pre-vår-skrud
 


Blev försiktig löpning hemåt från jobbet via Tinnerö Eklandskap. Flertalet stopp för att mjuka vaderna ( och återfå lite rimlig andning igen). Kammade hem dryga 8 km rätt enkelt i alla fall. Längst hittills sedan skadan och ingen smärta under eller efter. Hoppet lever!



Geggiga stigar är toppen

//Marcus



lördag 18 februari 2017

Offerstenen Sten

Efter att ha ynkat och haft mig så kände jag idag att det var dags att ta tag i det hela. Många tips har jag fått om hur jag skall äta: ingefära, drakolja, russin, kummin och sånt där annat jättenyttigt grejs ..men icke. Jag har såklart även testat konventionell diet vid sjukdom och ynk: överäta-av-allt-som-finns-hemma.. men intet har egentligen hjälpt mer än tiden som gått. I och med att 50 % av familjemedlemmarna är/har varit fulla med sjukdom så är det kanske inte konstigt egentligen.


 Underbar vårsol och lätt duggregn från träden








Idag gick jag i alla fall ut i skogen för att söka mig en rejäl offersten där jag kunde skynda på djävulsutdrivningen. Nu är jag ju inte så där himlans sjuk utan mestadels ämlig och sub-sjukdomskänsla. Som jag likväl ogillar väldigt väldigt mycket. Man är lite för frisk, men samtidigt lite för sjuk. Ousscchhaann.

 

Geggamojja



i alla fall...




Jag strosade iväg planlöst ut och förbi de vanliga stigarna. Samlade ihop lite smådjur på vägen när jag letade efter rätt miljö och rätt altare. Skogen vaknade samtidigt som mina sinnen öppnade sig. Solen sken vänligt på den geggiga trailstigen och beredde mig ett själavarmt välkomnande. Plötsligt i en solbeklädd glänta så uppdagades det en spännande och välkomnande känsla. Som om att det var meningen att just jag skulle komma till denna plats. Efter att ha gått längre och längre in, så pass långt att ingen männsika tidigare satt sin fot så fann jag den.


Min vän Sten


Där var den. En lugn puffande och hummande, trygg gedigen klump. Den låg där i solen och vilade medan dropparna från de sjungande träden försiktigt föll över oss. Vi kände nog båda att vi direkt knöt an. Sten sa inte så mycket men kroppsspråket talade desto mer.

Vi satt tillsammans där ett tag och lät tystnaden göra jobbet. Den gör ju det ibland. Vi kom överens om att jag är frisk nu. Det kändes bra. Han är vis min vän Sten.

Tillsammans så sjöng vi ett par ålderstigna skogsvisor och gjorde hemliga hälsningsfraser som bara invigda känner till. Vi var båda glada över vår nyfunna vänskap och kom överens om att vi skall ses snart igen.



//Marcus 

fredag 17 februari 2017

Det man inte har i benen får man ha i biceps

Vi har alla olika föreställningar om vad som är romantiskt. I de flesta parförhållandena firas kärleken lite extra vid högtidsdagar såsom bröllopsdagar eller den specifika dagen man etablerade sig som ett par. För egen del är jag helt oduglig på att komma ihåg såväl vilka datum dessa dagar infaller på året samt hur många år vi egentligen hållit ihop. Min man däremot har järnkoll på detta och alla andra saker som är nödvändiga att minnas.
Som kompensation för mina uppenbara brister att uppmärksamma särskilda datum slog jag till på stort för att fira alla hjärtans dag i år. Man får ju god hjälp av samhället i övrigt att komma ihåg just denna dag.

Barnvakt var fixad och av alla olika romantiska scenarion jag kunde föreställa mig så föll valet slutligen på långfärdsskridskor. Romantik för mig är att göra något som jag vet att min käresta skulle uppskatta och för honom och oss innebär det alla typer av fysisk aktivitet. När man tränar tillsammans, tar i och svettas, utmanas och kanske till och med skräms lite så stärks banden mellan människor. Träning frisätter ju som bekant diverse signalsubstanser och hormoner som är välgörande för oss både kroppsligt och mentalt. Och när jag och min man tränar tillsammans blir det liksom dubbelt upp av allt. Underbart.

Solen strålade och eftersom vi var lediga på eftermiddagen kunde vi ge oss ut innan de flesta andra och ha isen helt för oss själva.  Dagar som dessa är vi särskilt nöjda över att vi valde att bosätta oss nära natur och vatten.
Sjön Roxen


Vi satte av från Ekängen mot Östra Harg. En tripp på ca: 8 km. Fredrik visade sig ha fallenhet för skridskoåkning medans jag blev varse att det man inte har i benen får man ha i biceps. I frånvaro av teknik med fötter och ben tog jag mig framåt genom frenetisk stakning.
Vi stannade och fikade på en liten kubbe. Det är verkligen makalöst vackert att se landskapet utifrån isen. Och tystnaden. Det är först när vi sitter i total tystnad jag förstår hur mycket ljud och andra störande stimulin vi utsätts för dagligen i det vanliga livet. Här sitter vi helt plötsligt och fån-ler över tystnaden. Det enda som hörs är den ljuva stämman av isen som sjunger.


Efter en styrketår kände jag mig stursk och ville fortsätta ett par kilometer till i riktning mot Norsholm men när vi rekade isen lite så kom vi fram till att de var tryggast att vända hemåt igen. Och  det var nog tur för det blev en kapplöpning mot solnedgången.
Tur också att jag tog de flesta fotona under den första delen av äventyret. För hur romantiskt och bildvackert det än är att skejta in i solnedgången tillsammans så innefattade det även ett femtiotal spottloskor, snorskägg och slemhosta. Men det är så vill ha det. Autentiskt.

Två timmar och dryga 17 km senare lullade vi hemmåt på vingliga ben och med sladdriga armar. Lyckliga och fullständigt uttömda.
Jag kan varmt rekommendera till alla nyfikna att prova på långfärdsskridskor. Jag hade turen att kunna låna all utrustning av två familjemedlemmar av ungefär samma längd och skostorlek. Annars har jag kollat upp att det går att hyra utrustning av friluftsfrämjandet till en billig penning. Det är viktigt att ha respekt för isen så utöver själva skridskorna ska man ha med sig både isdubbar, kastlina, ombyte med extrakläder mm och då kan det vara lättare att hyra än att köpa alla prylar.

Nu räknar vi ner dagarna till sportlovet. Då drar vi till fjällen och ägnar oss åt vintersport som sig bör.
Önskar Er en fin vecka/ vänligen Lisa

onsdag 15 februari 2017

Lagen om vad man måste göra vid sjukdom

Först och främst..ja, jag vet att det finns olika typer av sjukdomar. Jag är sjuksköterska och har träffat patienter som är sjuka på riktigt. Ändock så tycker jag att det är tråkigt att vara tillräckligt ofrisk för att kunna röra på sig i ett träningsändamål. Så det här är inget gnäll över att jag är så sjuk..buhu  buhu..utan bara ett litet avstick från all pepp som ni möter här.. 

eftersom jag har jobbat på ett par IVA avdelningar så vill jag icke hamna där. Inte för att jag inte tror på deras kunskap utan mer för att de säkerligen kommer testa alla grejer de kan sticka i mig bara för att... ; ) 

Först fick / kunde jag inte springa på grund av skada och nu åkte jag på halsont och feber. Sol och vårliknande förhållanden i skogen gör ju inte längtan mindre till skogen. 

Jag gör som lagen föreskriver när man är sjuk: 

- Äter överdrivet mycket onyttigt (eftersom man är värd det) 

- Söker efter lopp och utmaningar 

- Letar och köper produkter till träning

- söker igenom hela youtube efter fantastiska utmaningar



Hmm..är jag inte liite friskare...?  EEhh..nej.


Tråkigt likväl..Underbar sol och knappt en minusgrad..så där innan våren spruckit opp. Stigarna ropar ju, hör ni inte det?!


Skrev till styrelsen om att vi skulle kunna ordna ett utegym till föreningen. Well.....är inte helt säker på att vi förstod varandra riktigt..


Föreningens utegym.


Nåväl..snart på benen igen får vi hoppas. Man får ju kalkylera med lite skador och sjukdomar, man vet ju att de kommer likväl.

hoppas att ni har det bra och att era stigar är sköna!


//Marcus 

tisdag 7 februari 2017

Semmeldieten fungerar!

Fick den roliga möjligheten att testa rörligheten hos mig. Daniel håller på med sin utbildning och frågade han i studiesyfte om jag hade lust att testa lite. Såklart jag ville! Det hade jag ju inte gjort förut så självfallet hoppar jag på sånt.

Daniel berättade lite om testerna, funktion och upplägget sedan var det bara att sätta igång. Övningarna är inte sådana som jag gör dagligen och man avslöjas tämligen snabbt var man har sina svagheter.

Så här skriver SISU som givit ut boken om testerna:

Vad är 9+ screening batteri?9+ screening batteri är en funktionell rörelseanalys som består av elva olika funktionella och komplexa rörelsetester, samt tre tilläggstester. Testbatteriet har sammanställts, vidareutvecklats och reliabilitetstestats av en grupp sjukgymnaster på Riksidrottsförbundets Idrottsmedicinska klinik, Bosön.
 

Skapa förutsättningar för ett skadefritt idrottande

Det som ofta symboliserar en framgångsrik idrottare är kvaliteten och timingen i en utförd rörelse. Om en idrottare har begränsningar i rörlighet eller nedsatt stabilitet finns det en risk att han eller hon per automatik utvecklar kompensatoriska mönster för att klara vissa idrottsprestationer. Det är därför viktigt att fokusera på idrottarens utförande, det vill säga hur han eller hon rör sig. 
En metod att upptäcka en nedsatt funktion innan skadan är framme
9+ screening batteri är en metod att upptäcka en nedsatt funktion innan skadan är framme; att skapa goda förutsättningar att kunna tillgodogöra sig idrottens hårda och kravfyllda träning. Testbatteriet kan också vara ett verktyg för att hitta svaga länkar under en rehabiliteringsperiod, så att den aktive kan återvända mer vältränad och välbalanserad än innan skadan uppstod.
 
Manualen för testerna

 
Just själva knäböjen var inte några problem, men att hålla en pinne (utan vikt) med raka armar i rätt nivå lodrätt visade på lite stramhet i bröst/ryggpartiet. Även att sitta i "pistolen" var ganska utmanande.. Du står på ett ben, armarna rakt fram samt det andra benet. Sätt dig ner så långt du kan och ställ dig upp. Låter lätt, men rätt knepigt för mig.
 
Resten av övningarna gick faktiskt ganska bra och jag landade på 27 poäng av 34 som max. Framförallt att bålen har faktiskt blivit mycket starkare de sista åren. Roligt när träningen ger lite resultat.
 
 
 
 Poäng per övning

 
Fick även förödmjuka mig med att mäta kroppsfettet. Med en calliper mätare så mäts fettet på flera olika delar av kroppen och summeras enligt vetenskapen ner till en siffra. Trodde att det låg betydligt högre och är ändå glad över att det inte var omkring 50 %..
 
Landade på dryga 13 vilket är riktigt bra för att vara mig och det finns ju dom som både är i bättre form och sämre form i min åldersklass..

The bitter truth..typ

 
 
Kan med lätthet nu säga att semmeldieten fungerar och jag är den empiriska vetenskapens resultat efter många års dietande.
 
Om du vill testa dig och göra liknande tester så ta kontakt med Daniel. Han finns på instagram föreslagsvis: @danielojergren och så håller han i löpkurser på gymmet FRISK i Linköping.
 
 
Lycka till!
 
///Marcus