Ekängens Triathlon - kravallvågor, motblås och löpeufori

Första gången vi i Team Fillinge Ultra körde Ekängen Triathlon var 2013. Sedan dess har den ambitiösa tävlingen vuxit men lockar fortfarande såväl motionär och elit som individuella och lag. Liksom övriga lokala triathlon omkring Linköping, tex Sturefors och Gammalkil, så är distansen kort och hanterbar för de flesta vardagsaktiva komfortmotionärer. Alla är välkomna och är förhoppningsvis både trötta och glada när målportalen, likt en glimrande graal, uppenbarar sig på grusplanen vid Ekängsskolan. Tiderna skiljer förstås men även de sista deltagarna applåderas välkomnande in mot målet.

Det här året var det bara jag som skulle köra - övriga i TFU hade sina egna men inte speciellt trovärdiga skäl till att inte delta. Undanflykter och överdrifter från kollektivet TFU till trots, Marcus ställde trofast upp som medieansvarig, påhejare och vapendragare. Med den äran dessutom trots en dag med bitvis obarmhärtig väderlek som prövade, inte bara oss meniga utövare, utan förstås även... alla medieansvariga.

Kraftig vind hade tvingat arrangörerna att korta simningen något, ner till 250 meter från den annars 400 meter långa sträckan vid badplatsen i Ekängen. Ett klokt beslut då merparten av deltagarna troligen är simkunniga men antagligen ändå inte så vana vid sim i vad som verkade vara halvmetershöga vågor i ca 16-17-gradigt vatten. Dessa kortare triathlon ska ju liksom ha en skön familjär prägel och erbjuda möjlighet till att testa triathlon på riktigt - bra då att inte göra upplevelsen värre än nödvändigt.

Efter startsignalen försökte jag hitta nån slags rytm i kravallvågorna. Gick så där. Det var vågor överallt, även där det inte borde vara några. Crawlade en bit, fick vatten i mun/näsa, drog ett par bröstsimtag, fortsatt crawl en bit, byte igen och så vidare.

Upp till växling och byte till cykel. Äntligen! Tryckte på och kom upp i fart. Hjulen presenterade de mest underbara toner man kan tänka sig, toner som kommer från ett par nyinförskaffade kolfiberhjul. Lovely! Visst, rätt kraftig sidovind och än värre motblås, det blåste ju trots allt omkring 14 m/s i byarna, men det var ju lika för alla.

Löpningen var bitvis en återhållsamt kryddad eufori. Lyckades ligga precis under mjölksyratröskeln med endast ett par övertrasseringar av syrekontot. Hittade en bra rytm, kände mig stark och fixade att komma ifatt och förbi drygt en handfull löpare.

Att höra speakerrösten och se målområdet är alltid rörande och trots att dagens arbete inte ens blev en timme långt så kändes min målgång synnerligen väl förunnad. Ivrigt påhejad av Marcus vid minst tre positioner på banan lyckades jag komma tvåa i motionsklassen. Tiden hade räckt till nia i tävlingsklassen vilket känns helt okej.

Om ni ursäktar det lite enformiga motivet så kommer avslutningsvis en liten hälsning från medieansvarig.

Cykelspecialisten i Linköping, Kalle Ektörne, sponsrar, säljer och deltar

Stökigt = kravallsimning

Race-info

Hejarop till alla som fixade simningen

Skönt med fast underlag

Missar som vanligt att klicka i pedalerna

Nu klar att börja jaga ikapp

Livat i målområdet i väntan på att tävlande börjar trilla in

Trött

Eftersnacket börjar

Löjligt kul med medaljer

Keep up that groovy triathlon feeling!

/Andreas

The longest day - Loftahammar Endurance day 2016

Hur beskriver och berättar man om något som egentligen bara är superlativ? Jag försöker sammanfatta.. 

För något år (2013 vid närmare kontroll) sedan så såg jag en notis om LED (loftahammar Endurance Day), där ett gäng hade testat en bana vid Loftahammar med omnejd. I grupp och där vissa hade ryggsäckar på mig om jag inte missminner mig..i alla fall så lät det väldigt spännande ut. Mycket med öar, kobbar och skär att simma runt, springa över och uppleva naturen.

I år fick vi till det med allt och lyckades att få till en anmälan till loppet. Vi anmälde oss ganska tidigt och har haft det som ett av de stora målen för året. Efter Borås där jag fick kasta in handduken så var inte självförtroendet på topp. Har försökt hela våren att få Fredrik att sänka förväntningarna på mig och min löpning egentligen varje gång vi har träffats. Det brukar bli lugnt i början men sedan smyghöjer han tempot för att lura med mig ur komfortzonen. Jag har ju såklart försökt att köra mina pass inför detta, men vi är lite ying och yang när det kommer till swimrun. Fredrik är sjukt stark på löpningen medan jag har mer styrka på simmet. 

Lovande väder på morgonkvisten

Jag ville verkligen prestera och köra så hårt det bara gick på det här loppet. Att komma i mål och känna att man kunde gjort lite till ville jag inte uppleva. Fullt fokus på att köra så hårt man kan under lång tid. Överlevnad är som vanligt sekundärt. 

Jag har en gammal handbollskompis som bor i Loftahammar och som även körde loppet förra året. Han och hans kompis valde att köra LED som första lopp någonsin för dom. Skaplig utmaning kan man ju tycka. De lyckades ta sig i mål och genomföra loppet med den äran. I alla fall så fick vi nöjet att tillbringa helgen hos Fredrik (som han också heter) och hans härliga familj. Fredrik körde även i år men var på grund av hälsan tvungen att avbryta. Vuxenbeslut = tråkigt men nödvändigt. 

Grill-Fredrik ordnar till bespisningen kvällen innan 

 Sitt-Fredrik

Vi åkte ner på fredagkvällen till Loftahammar för att hämta ut nummerlapp och kolla start/mål-området. Skönt att ha sett det så att man har något hum om det. Hem till Loffe (Loftahammar Fredrik) för att äta och snacka lite skit. Skönt att vara på plats och inte behöva resa på matchdag. 

 Start / målfållan kvällen innan

 Hamnfestival dagen till ära.

På morgonen så var det upp tidigt och äta bra frukost, packa ihop det vi skulle ha med. Taggade och lite nervösa för vad dagen skulle bjuda på. De här större och långa tävlingarna är ju utmanande både till antalet timmar och längden man skall transportera sig på. Förra årets vinnare hade dryga 6 timmar, vilket man då ganska lätt kan räkna ut att vi skulle ligga omkring 8 timmar. Rejält pass alltså.

Spända av förväntan

Kommer ner till starten och träffar massa roliga andra tävlanden från både simskolan och andra tävlingar. Skön stämning bland swimrun-folk. Här vid starten så kan man ju ana att vissa ska tävla och andra ska uppleva. Vi är nog en liten mix av de båda. Klart man vill tävla, men vi har ju inget med tävlingen att göra om ni förstår..vi gör ju det här för utmaningen och upplevelsen..men när man sedan står där på starten bland alla förväntansfulla så vill man ju verkligen göra sitt allra bästa. Vi värmde upp lite lätt för att få fart på puls och blod. Löpningen kändes riktigt bra just då. Skön känsla! 

 Cliffbar-bilen var på plats med göttigt godis och vinnarna för herrklassen visade sig. 

 Uppvärmning: lyft med vante

En lugn och en spralldampig

Loppet börjar med långlöpning ( 8 km:ish ) asfaltslöpning med stigning genom byn upp till ett motionsspår / stig där det blir lite mer teknisk löpning. Stigalöpning gillar mycket, men att springa i våtdräkt med påslag gör det utmanande. Eftersom jag har långa ärmar på dräkten (men klippta ben) så tar det ganska lång tid att kränga på sig så jag valde att dra ner dragkjedjorna både fram och bak. Det hjälpte lite. Tempot var ganska lugnt, men efter ca 5 km så blir jag plötsligt illamående samtidigt som hälarna börjar gnaga som skavsår. Tecknar till Fredrik att vi behöver sänka tempot lite och eftersom vi har diskuterat just den här löpningne innan så låter han mig göra det. Det hjälper inte. Hjärnspökena kommer med påminnelse om Borås swimrun och tankar om va faan ska jag kast ain handduksjäveln redan!! Här fick jag verkligen kämpa med panbenet. Vi kom till en backe där vi fick gå upp och visst det tog lite tid, men det var värt det. Ett vattenstånd där jag sköljde över mig ett par muggar vatten och en halv i mun. Det hjälpte. Sedan en svag sluttning med lufsande.Väl framme vid vattnet så kändes det som det brukar. Lite nervös fortfarande för att kroppen inte ska hunnit gjort sig av med all mjölksyra och att som Amfibiemannen förra året simma med halvkrampiga axlar. 

Snyggaste västarna? Bra färger, namnade och med nationalitet

Mjukt varmt vatten och ett par härliga solstrålar välkomnade oss. Vi tog tacksamt emot det. Ett par simtag och jag glider på bra, känner inget av axlar eller något annat heller. SKÖNT! 800 meters simmet gick bra och vi kommer över i skaplig form. Kortare löpning med vätska. Vattenmelon var dagens favorit. Fantastiskt gott och läskande. här var det ca 100 meter "löp" och Fredrik muttrar något om att det var jobbigt. för att bli påmind om att det strax är 500 sim till. 

Här blir vi påhejade av familjen Haglinds bår: "Börje" som låg och guppade. Härligt med de där hejaropen längs med vägen. De stärker mer än ni tror! 

Nu skulle vi upp på land igen och springa ca 2 km. Fredrik tappar fart och känns inte igen. Jag ligger först och bestämmer tempo?! Flåsig och hög puls flämtar han tillbaka. Hmm...Min tur att ha koll på honom och vi lugnar ner oss och kör återhämtningslöpning fram till nästa sim. Jag fullkomligt älskade simmomenten så här dags (återkommer till det). Sköna sim, med varmt vatten, inga farliga djur. Varje drag i vattnet så glider jag om lag efter lag och vänder runt, ligger och flyter lite och håller koll på Fredrik som får kämpa lite mer. Skönt att kunna leverera i alla fall i vattnet tänker jag. Vi kommer fram till uppgången, mera hejande människor som tjoar och klappar händerna. Roligt! 

Riktig publiksport..vi är i mitten där..man kan ana min ena spade och Fredrik ligger i draget

Fredrik ser lite mindre besvärad ut för tillfället, men jag springer ändå först. Stiglöpning och rejält obanad terräng. Kommer fram till en camping med vätska och energi. Moffar i oss så mycket vi vågar. och fortsätter att köra på. Tempot är inte så högt, men vi håller jämn fart i alla fall. 

I den här sekvensen av loppet så är det rätt kul, många små löp/sim omvartannat. Roligt med den mixen. Väldigt fin natur och så länge vi orkade det uppskattade vi det väldigt mycket. 

Vid ca halva loppet så kommer det en löpning på dryga 4 km. Mestadels lättsprunget på vackra grusvägar och hälsande semesterfirande. Fredrik fortsätter att kämpa även på land och jag håller tempot så gott det går. Vi är inte vana vid det scenariot riktigt. Det r riktigt slitsamt att behöva kämpa för varje meter. Sånt känner jag till väldigt mycket. Fredrik brukar ju alltid behöva vänta och kämpa på mitt huvud på löpningarna och nu det omvända..oroväckande. Skoskaven är inte skitroliga just nu. De värker mer och mer. Att vaden har börjat göra mer ont är inte heller några bra nyheter. Jag försöker att strecha, men det hjälper inte alls. Troligen någon muskelbristning istället alltså..Förbannat!! Smärtan drar sig mer och mer uppåt mot baksida lår allteftersom loppet fortskrider. 

Vanligtvis en ganska ovanlig syn med mig först dragandes. 

Små spring och små löp och till sist är vi framme vid Hasselö. Nästa utmaning ..8 km löpning igen. Vi kollar på klockan och ser att vi har varit ute i ca 3-4 timmar (kommer inte riktigt ihåg just nu) men vi reflekterar i alla fall att vi har minst lika mycket kvar tidsmässigt. Just då, just där så var det inte riktigt skitkul med alla skavanker, trötthet och allmänt bläfs. Vi kommer fram till sprintdistansens mål på Hasselö där vi blir hejade på av gamla kollegor och vinkningar från någon som jag inte känner igen men som hälsar från tydligen en gemensam bekant. Det var roligt och mycket välbehövligt! Här gick även sprintdistansen i mål. 

Glada efter hejarop och mat i sikte. 

Vi äter så mycket vi både vågar och kan för att försöka springa vidare. In i skogen och uppför en liten liten men ack så jobbig backe. Den här sträckan visade sig vara väldigt krävande för både kropp och själ. Vi visste att vi har ca 4 km löp och 4 km sim kvar innan vi är i mål. Här fick vi verkligen ta fram all ork vi hade samlat på oss. Fredrik svor och förbannade allt som hade med löpning att göra. Sant! jag fick fortsätta att dra honom både mentalt och stapplig löpning. Vi diskuterade lite omkring vilken antibiotika han ville ha på IVA, efter loppet samt vilken trackeostomistorlek som skulle kunna behövas. Flexiseal (googla) tyckte han inte skulle behövas, men jag fyllde i "ja" i önskemål. Man ska inte leka med infektioner och när kroppen säger ifrån. Egentligen. Sedan är ju som bekant sjukvårdsfolk bättre att berätta för dig vad som är bra för dig, än att följa sina egna råd.

Kalla, frusna, trötta och med rejäl hemlängtan ner i spat igen.

Till slut så kommer vi äntligen fram till vatten och lite simning. Här var det kallt. Betydligt kallare än tidigare och mängder med maneter. Små gulliga, rara maneter. Förde vissa diskussioner med några och de hade haft en rätt bra dag. Här såg inte jag till någon Brugd, muräna eller annat farligt. Det var skönt. Fredrik halkar till på den hala klippan och dammar i höften och yttersidan knät. SMärta tillsammans med det i dagsläget nedbrutna pannbenet gör upplevelsen värre. "Bra med kyla" säger jag positivt. Får måttlig respons tillbaka. Ni vet när man har dragit ett skämt som är "sådär" i fel sammanhang..Vi klarade oss över i alla fall. 

Upp på hala klippor via enorma mängder grova sjögrässtammar. Lite "löp" över några små öar. Nästintill omöjligt att springa bitvis då det var så kuperat inklusive trötthet såklart. Även om benen knappt bar så var det ändå en härlig natur. Åter igen simning som var ännu kallare. Sa till Fredrik att nu paddlar du på utav helvete för här tänker inte jag stanna länge! Rädd för kramp och att hacka tänderna så börjar vi simma och efter ett tag utan större fadäser så är vi på land igen. 

Fredrik är ännu tröttare än mig. Vi konstaterar att nu är det faan inte roligt längre unisont. Vi vägrar att ge upp. Vi vill i mål. Vi fortsätter. En fot före den andra. Gå, lufsa ett par löpsteg..litet steg framåt hela tiden. Fredriks höft och knä värker, mina skoskav gör nästan outhärdligt ont att gå, lufs verkar funka bättre, men den strålande vadsmärtan är oroväckande om att kanske vaden bara knäpper till och man blir liggandes och får avlivas på plats för att slippa lidande. 

VEVA FÖRIHELVETE DOM ANDRA KOMMER!!

Nu blev det som tur var inget pang i vare sig vad eller huvud. Vi orkar att stolpa på och kommer fram till en energistation. Här kommer en tjej fram och presenterar sig som läkare. Hejpåre! Hur är det. Bra i huvudet, men kroppen är paj funkade för att komma förbi spärren. Bra grepp att ha en läkare på plats för bedömning. Ingen lek det här loppet. Alla har hållit på länge och är mer eller mindre slitna. De som kört i vårat tempo är ju vare sig bäst på att simma eller springa. 

Hur mycket är det kvar frågar vi och får olika svar. Förbannat. Det är i alla fall mer än vad vi hoppats på. De sista löpningarna är krävande och svårlöpta tekniskt. Vid simningarna så är i alla fall vattnet något varmare. Löpet går segt, simningarna är utmanande..men jäklar alltså..vi är ju snart i mål! 

Vilken härlig känsla. För ett litet tag så försvinner all trötthet och utbyts mot eufori

Vid något av de sista löpningarna på någon kobbe så kommer Börje med massor med hejande folk på tutandes! Gud så skönt att se dom! Även om man knappt orkar le så är det en fantastisk boost! 

I för näst sista simmet. Långt sim. 1000 meter om man simmar rakt. nu jävlar kan vi lukta målområdet. Vi simmar såklart lite snett där vi (jag) tänkte att vi skulle utanför en klippformation, men vi skulle igenom den. Här var nog Fredrik nära på gråten. Resten av simmet går bra. Upp på en strand och nutrition. Välbehövligt. Sista löpningen genom en camping där massor med folk sitter och hejar, vi träffar på gamla kollegor från sjukhuset och morsar på dom. Stärkande! Fram till stranden och 1100 meter till på simkontot..Fredrik vill ta mina paddlar (vuxenstrolek) och vi byter inför sista. Vi kämpar på och vevar en arm i taget..en arm i taget..en arm i taget. När vi har gjort hälften ungefär så ser jag ett par som kryper närmre. Ryter i till Fredrik att börja veva! och han gör det! vilken härlig urladdning och vi håller avståndet till dom. "Går"  upp tillsammans in i mål som nummer 21!

Så jävla stolt över den här killen! 

Vilket jäkla race. Vilken häftig dag!

När vi hade tagits emot efter målgången så sjöng kroppen. Den där frisläppta endorfinsläppande glädjeruset bara sköljde över mig. Började tok-skaka som jag hade suttit i isvak ett par timmar. Sjukt. Lite gött och lite jobbigt när man inte kan styra över det. 

Fick en burgare och en finisher öl (också jäkligt snyggt av arrangören). Moffade i, snabbsnack med lite vänner, gratulerade vinnarna som brukligt är, de hade ju i och för sig varit på land ett tag. Men skönt att höra deras version av loppet. De som är duktiga på riktigt..gick sedan för att klä om. Ingen lek att ta av skor och strumpor..

Värt det. men 3 mil med sånt här är lite enerverande

Hemåt till Loffe för lite samkväm, mat och etyl. Men väl hemmavid så fick jag ett precis likadant frispel som efter Ultravasan. Skulle ringa hem och säga att jag levde, men fick inte fram ett ord på grund av hulkande gråt. Satt och försökte få fram ett par ord, men helt omöjligt..bara grät. Inte ledsen, inte glad, inte nåt egentligen..men sånt frisläpp av alla känslor på samma gång. Otroligt befriande faktiskt. 

Ära och berömmelse i materialistisk form

Några korta som avslutning:

Först och främst så vill Fredrik och jag tacka dig, Fredrik Haglind med familj för sällskap, hejarop, logi, mat och dryck. Vi har haft en väldigt rolig helg hos och tillsammans med er! Det gör vi gärna om! Sjukt imponerande att du och Gustav gjorde det här förra året som första swimrunlopp!

* LED är ett enorm kraftprov. Varierad löpning, skön natur, utmanande simningar. Väldigt roligt bitvis, men en stor utmaning. 

* Bra med energi. Varierat och bra. Lagom långa avstånd emellan. Vissa ställen hade äpplekaka tror jag och något ställe rökt fisk. Vågade inte äta men uppskattar grejen. Vattenmelon var fruktansvärt gott och läskande. De mjuka salta grejerna var också väldigt uppskattat. 

* Alla funktionärer har varit positiva, glada och härliga att träffa. Stor eloge till er! Vi kanske inte alltid orkar säga till er hur viktiga ni är, men varje litet leende som man får av er är så otroligt mycket värt.Stort tack till er! Trots att vi är lite utfyllnad mot de som är duktiga på riktigt så visar ni inte någon skillnad. Stort tack för det. Man känner sig väldigt väl omhändertagen av er. 

* Mattias Evald - Vilket härligt lopp du har ordnat tillsammans med ditt gäng! När smärtan har lagt sig så kommer vi mer än gärna tillbaka och kämpar. 

* Proffsig inramning med allt från t-shirt som skickas hem efter anmälan, till välkomstpåsen med raceväst och lite lull. Värmande välkomst vid målgången med omhändertagande funktionärer. Burgare och bärs efter målgång, mera vattenmelon, godis och ostkaka!!

* snygga västar, med namn och landsflagga. Roligt och man känner sig lite proffsig faktiskt. Även om de är lite tighta..men det ska de väl vara tänker jag.

* Vill sist men inte minst tacka dig Fredrik! Fuckin´love you! vilket jävla kämp! Även om det var bra kass ibland, både fysiskt och mentalt så viker du inte ner dig. Få som skulle orkat att köra på trots att kroppen inte levererar. (sedan retar det mig lite att du inte har det minsta ont så här dagen efter när jag knappt kan gå). Älskar att ha dig med på såna här utmaningar!

//Marcus 

Sommarcupen #4 Pekhult

Nästan en månad sen sist men nu var det dags igen.. Sommarcupen deltävling 4. Pekhult är känt för sina backar och ja, det stämde.

Lite annorlunda startfält i går jämfört med sist men jag och Vilda var där, Andreas ville försvara sin seger i sin åldersgrupp så han var också på plats. Kusinens man Kristoffer var i Boda så jag drog med honom också.

Barnen drog i vanlig ordning iväg först, jag fick dagen till ära följa med Vilda (efter förra gångens debackel med krasch) så vi sprang ihop. Hon kämpade väl och tog sig stolt i mål efter 1,3km upp och ner i skogen.

Så var det då herrarnas tur. Vi radade upp oss och drog iväg, vi blev en grupp om 5 som skaffade en liten lucka omgående. Grusväg som övergick i asfalt, tempot var högt men kontrollerat. Vi vek in på en skogsväg och vi blev 3. Andreas, jag och så han som vann förra gången. Vi låg och smådrog om vart annat, skogsvägen blev åter grusväg och så kom vi runt till varvningen där vi blev påhejade inför sista lopen på barnens bana. Jag trummade på men lyckades inte dra ifrån de andra herrarna i uppförsbackarna, väl nerför så drog den andre saten ifrån och så hade jag Andreas tassande några steg bakom. Jag lyckade aldrig ta mig om den första herren som gick i mål ca 5-10 sekunder före mig, HELVETE, inte igen han jag tänka innan någon skrek att Andreas kom bakom, jag la på ett extra drag de sista stegen och lyckade hålla Andreas bakom mig med ett par sekunder, vilket ändå är den största segern..



 Min faster lyckades fota uppgörelsen... muahahaha

Någon minut efter kom Kristoffer och undrade varför vi sprungit så fort.

Efter målgång och foto fick man fika, det är som det ska vara på landet.. Nästa vecka kör vi igen, då är det Nybygget som gäller, kom vet jag!  Fredrik





Farleden swimrun

Tidigt i våras lyckades jag övertala min fru Lisa att vi skulle köra ett swimrun i hop i år. Jag granskade marknade och kom fram till att Farleden lät som ett trevligt lopp med lagom distanser.

Min fru har sedan dess bråttats med både hjärnskakning och vadmuskelruptur så träningen har väl inte gått som på räls. Hon har i alla fall återhämtat sig och kommit igång med löpträningen, simningen har hon dock skjutit på då hon får ont i en utsliten axel.

Veckan innan loppet, under en semestervecka i Dalarna fick hon då till sist till en sim och springträning i Skärså. Hon simmade i Bottniska viken och sprang en kort slinga mellan de pitoreska fiskestugorna. Hon tyckte att det kände bra och vi bestämde oss för att köra loppet.

På loppets hemsida kan man läsa: Farleden är det nya men redan klassiska simma-och spring-loppet, som tar dig mellan några av de vackraste platserna på vår jord, med ytter-, mellan- och innerskärgård, asfalts-, grus- och traktorvägar, sten-, dy- och sandstränder -- allt på bara några timmar (eller sammanlagt drygt tolv kilometers löpning och knappt tre kilometers simning).

Just detta loppet anmäler man sig till en och en, inte i par som alla andra swimrunlopp. Vi hade dock bestämt att köra loppet tillsammans och jag lovade att inte lämna fruns sida, samtidigt som hon fick bestämma tempot. Detta skulle bli ett uppleveslselopp med betoning på att ha kul och umgås och kanske inte komma sist..

Sagt och gjort, i söndags morse stod vi i Arkösunds skärgård, himlen var klarblå, solen stekte och en frisk bris fläktade på kajen. Efter registering och endel tekniska problem gick starten. Vi tog det lugnt och joggade iväg på första löpet, första simmet på ca 400m gick också bra. Ett par steg över en kobbe och sen ner i vattnet igen. Nu var det ca 600 meter sim, det längsta på hela banan och nästan direkt efter det första simmet, rätt tufft om man inte simmat så mycket. Lisa pustade och körde ner huvudet i vattnet och paddlade på. Det gick hur bra som helst även om Lisa körde lite sicksacksim och säkert simmade ett par hundra meter extra.

Vi fick följe av ett par ambulanstjejer i från Norrköping som simmade och sprang i ungefär samma tempo som oss. Vi småpratade lite under löpningarna och hejade på varandra genom den vackra terrängen. Jag gav Lisa lite simtipps inför den fjärde simsträckan och vipps drog vi ifrån på simningen, vi kunde också öka farten under löpningen något och helt plötsligt började vi både simma och springa om kombatanter.

Jag såg att Lisa var glad och jag berömde henne för sin kämpaglöd samtidigt som tävlingshornen växte, det här gick ju bra, hur många lag hinner vi köra om.. Målgången närmade sig och vi skulle klara det, nästan 3 timmars slit var snart över när vi hörde blöta steg närma sig bakifrån, vi spurtade sista biten in i mål och höll de bakom oss.

En helt fantastisk dag i skärgården med både slit och lycka. Glada framför allt för att ha klarat uppgiften, för att Lisas kropp höll, för att vi var sams hela vägen och bara hade kul även om vi fick kämpa för det bitvis. Lisa somnade sedan trött och nöjd i bilen hem..

Nu blir det simskola för Lisa till hösten så ska vi nog köra fler swimrun ihop sen

Ta hand om er

Fredrik och Lisa

Triathlon i Gammalkil - allt är relativt

Allting är relativt... Det är lite av ett favorit-motto, valspråk, bevingat ord. Och det är väldigt sant.

Det är en del av det häftiga med att träna och ibland göra saker som känns lite för långt och jobbigt. När man ska göra det där som innan det långa och jobbiga kändes jobbigt, fast det inte var så långt, så känns det inte så jobbigt längre. Hänger ni med?, som Ernst säger.

Så var det igår med Gammalkils triathlon, ett mini-triathlon på 380 m sim, 18 km cykel och 4,2 km löp som gick av stapeln för 26:e året i rad (26 år, då har man lite rutin på hur sakerna ska ordnas!). Den distansen brukar kännas som en rätt rejäl grej att bita i men efter det genomförda triathlonet i Karlstad, på längre distans i tropisk hetta förra helgen, kändes det bara roligt att lite spontant köra i Gammalkil.

Och det blev roligt, vi fick njuta alla väderlekar; sol och fuktig hetta, ösregn, lite åska och kanske lite hagelkorn som fick ringklockan att plinga på cykeln. Marcus hade tipsat om terrängskor pga underlaget och Salming Elements fick följa med. Vi hoppade mellan de små grodorna och Canadagås-skitarna på Lillsjöns badplataner ner i det ljumma vattnet, körde från flugorna på cykeln genom det vackra jordbrukslandskapet, sprang i det, med spån, omsorgsfullt preparerade löpspåret och vid målgång fick vi färsk-printade diplom med våra tider för loppet på! Man vet hur sakerna ska ordnas i Gammalkil.

Dessutom så lär man sig av sina erfarenheter varje lopp. Den här gången att om man flätar håret kan hjälmens justeringsanordning fastna i håret och man får be åskådarna om hjälp med att få loss den i växlingen inför löpningen, man behöver inte vara rädd för vattenplaning om man cyklar i mitt tempo (enligt Andreas) och man ska ha snabb-snörning på sina löparskor istället för att sitta i pilla i snörena med darrande fingrar. Bra erfarenheter att ta med sig! Och visst blev det jobbigt, för man kan ju alltid ta i mer och simma, cykla, simma snabbare. På så sätt kan man ju oavsett sträckan egentligen se det som en utmaning, för allt är ju relativt...

Sen fick man äta mat och dricka vin, som vanligt!

Karlstad Triathlon - i solens tecken

I lördags rattade vi bilen mot Vänerns norrspets för att delta i Karlstad Triathlon. Premiär på olympisk distans för Malin och mig. Vi båda har ju annars mest grusat omkring i hagen för minitriathlons och sprint.

Känslan av spänd förväntan och nervositet var idag lite mer påtaglig än annars. Jämfört med kortare distanser verkar olympisk distans bjuda på mer motstånd. Det är tillräckligt kort för att man inte kan spara på krafterna för mycket, men resan i tid är längre vilket borde innebära en hårdare mental fight.

Solen sken på sitt allra mest intensivt värmande vis och himlen var fri från moln. 28 grader och kanske fläktade det en aning. Troligen inte. Start- och målområdet mitt i Mariebergsparken passar ändamålet perfekt - en större gräsplätt för transitionsområde, en bred och bra badplats som kanske innebär några påhejande åskådare, nära till en platt cykelsträcka med få bilar och nära till en ännu plattare löpning.

Precis när vi kom dit träffade vi på Team Malakows som just hade avslutat sin sprint och dessutom ätit korv och druckit Wermlandsöl, de delikatesser vi tävlande bjöds på efter målgång. Genast ångrade i alla fall jag mig och tyckte plötsligt att sprint nog hade varit väldigt lagom. Jag var liksom inte riktigt taggad än.

Uthämtning av startpryttlar gick smidigt. Snabb avskanning av området. Såg Salmingtältet -svårt att missa deras närvaro efter att ha traskat fram längs spurtrakan som var kantad med minst ett femtiotal blåa Salmingflaggor. Snyggt!

Bara en av herrarna Team Salming skulle köra idag, Oskar hade någon känning av samma åkomma som drabbade mig vid ankomst till tävlingsplatsen. Jocke skulle alltså vinna den interna kampen på WO. Gott så men distansen ska ju förstås betas först. Oskar skulle på ett självuppoffrande vis lägga sin energi på att heja fram oss andra vilket vi var väldigt glada för. Det var i alla fall bra med båda och vi ägnande någon timme åt att peppa, snacka taktik, kolla material och mörka formen. Jocke drog det längsta strået och vann på att han "faktiskt bara hade varit på bebissim fyra gånger". Mot det finns inga tyngre bortförklaringar. Vi plockade i ordning alla prylar och laddade småländskt med lite ostkaka, sylt och grädde. Nu hade vi förberett så gott det går.

Information från tävlingsledningen - Camilla Dahlström och Pär Johansson - och sedan mot beachområdet för start från stranden. Några simtag i vattnet, obligatorisk vattenkastning i dräkt (såg en annons för en våtdräkt som aldrig var kissad i - det var det löjligaste jag hört och naturligtvis helt osannt), några foton på stranden innan start, ryggdunkande och pang iväg.

För egen del gick simningen jäkligt dåligt. Jag hade som vanligt problem med att navigera och simmade sick-sack, hälsade på kajakerna som låg låååångt ut i Klarälven för att rama in simflocken och fick liksom inte till det. Kom upp efter nästan 39 min och hade dryga 1940 meter på klockan. Det visade sig senare att de flesta efter målgång hade klockat omkring 1750 och 1800 meter eftersom den bortre bojen hade drivit iväg under natten. 1940 meter var ändå jäkligt onödigt.

Snabb växling i T1. Peppade Jocke som satt med kramande underben eller nåt liknande. Man hinner liksom inte fråga. Cyklingen tog vid och jag tycker nog att jag trampade på bra. Försökte cykla smart, undvika syra för att slippa komma in till löpningen med ben som tunga klumpar. Gick ok och jag tror jag snittade runt 32,5 km/h. Nöjd med det. Helt uppenbart är ju triathlon en materialsport för jag såg att dom med snabbare hjul och hjälmar faktiskt cyklade snabbare också.

Vid T2, när jag förberedde mig för avslutande löpning, kändes plötsligt värmen. Det var verkligen varmt! Det är ju inte så påtagligt på cykeln när fartvinden kyler. Försökte ta det lugnt men tänkte samtidigt att det är ju bara en mil och drog i väg lite fortare än klokt. Efter nån km bromsade jag ner något och sedan blev det 9 km kämpande mot hettan. Pulsen var hög och tempot lite lusigt, för att vara miltempo i alla fall. Efter ca 45 min var eländet över (även om jag bitvis lurade mig själv till ha det riktigt bra) och jag kunde dricka lättöl och äta korv. Eftersom löpningen var fram och tillbaka med 2,5 km i fyra loopar så visste jag att Malin och Jocke båda kämpade mot främst värmen; vi hade ju setts några gånger. När Malin knappade in på honom lär Salming-Oskar ha skrikigt till Malin "klår du honom får du en hel låda med grejer", i alla fall var det så Malin uppfattade det. Ett nödstopp på muggen spolierade den chansen till påfyllning i garderoben tyvärr.

Sammanfattningsvis en riktigt härlig triathlon-dag i solens och värmens tecken. Fantastiskt arrangerat, gemytligt och familjärt. Vi kommer åter nästa år!

Besök Karlstad Triathlons hemsida här.

Lite bilder kommer här. Några lånade från Karlstad Triathlons hemsida - tack för det!

Keep up that good triathlon speed!

/Andreas

Bästa laddningen

Otroligt att bilden inte är suddig...

In mot växling till löpning

Målet i soldis

Svalkande Klarälv

Glad? #1

Glad? #2

Lite sim-o-spring i Åsunden

Fredrik och jag fick till ett härligt pass i Åsundens varma och sköna vatten. Helt fantastiskt skönt. Bilderna gör sig inte rätta. Men hoppas att det kan förmedla någon form av glädje.

Vilken ynnest att ha sånt här fint vatten och vänner strax inpå knuten.

Kan verkligen rekommendera den här sortens frilufsliv!

//Marcus

2:a (vinst igen)

Så var det då äntligen dags för sommarcupens 3:e deltävling.

Denna gången var platsen Ryda och dess vackra natur, där vi faktiskt sprang en kort sträcka på min familjs markgräns, nästan som att springa på hemmaplan.. Solen sken och glada människor samlades på en ladugårdsplan i förväntan på att få springa, hör ni hur underbart det låter.

Denna gång var hela Wirenmarks klanen med, Jag, Lisa, Theo och Vilda samt min lillebror Johan, min mor och far fick också följa som barnpassare och påhejare. Kvällen till ära var även Andreas och Malin med och då visste jag ju att jag skulle få kamp om segern i alla fall..

Vi anmälde oss i de olika startgrupperna och Andreas och jag hamnade i olika åldersgrupper, vilket innebar att båda kunde vinna, även om vi båda visste att kampen om att vara först över mållinjen kanske var viktigast. Theo blev ensam i sin åldersgrupp (14 år) och skulle springa 2km, han fnös rätt hårt åt 2km och frågade om han fick springa lika långt som kvinnorna, 5km och kvinnan vid anmälningen sa, du kan få springa den långa sträckan om du vill, 7km, med pappa? Nja sa Theo och tyckte det lät lite långt men jag blev glad och skrek javisst! Jag visste ju att han kunde och Theo presterar alltid bäst på tävling så jag tänkte att det kunde sporra honom att kanske slå farbror Johan. Sagt och gjort Theo anmälde sig i samma grupp som oss vuxna män, Lisa och Malin spran 5km och Vilda skulle springa 1km.

De minsta startade först, släpptes samtidigt och rusade iväg. Tyvärr blev det lite trångt och flera barn snubblade, blev översprungna och kraschade, tyvärr var en av de barnen Vilda. Det rev i pappas och mammas hjärta när man hör ens barn skrika av smärta och rädsla. Hon fick fula skrapsår på armbåge, flank och ben. Tårarna sprutade och hon fick avbryta tävlingen. Hon repade sig ganska snart men ville inte springa mer, vi får tävla nästa gång pappa sa hon sött.

Då var det dags för vår start. Tittade snabbt över konkurrensen, Andreas har jag ju koll på. Snabb, lätt och jävligt stark och som brukar slå mig på slutet om han inte har sprungit om mig innan, i övrigt fanns det en eller två i vår ålder som såg rätt vältränade ut. Ja ja, det är väl bara att göra som vanligt, gå ut hårt och öka. Loppet i Ryda är relativt kuperat med endel inslag av terräng, men starten gick på oljegrus och rakt upp de första 2 kilometrarna.

Klara, färdiga gå! Jag öste på och fann mig först i klungan, hörde ett par obekanta steg bakom och sen Andreas, vi öste på uppåt och när backen planade ut låg vi tre i bredd, ingen annan bakom. In i skogen och över stock och sten, här någonstans uppfattade jag att Andreas halkade efter men det var alldeles för snårig terräng för att titta bakåt och jag hörde ju inget skrik som tecken på att han skulle skadat sig så jag stångade på med den andra killen i hasorna. Efter skogen blev det grusväg och mer backar, och framför allt de backar som gick uppför. Jag lyckades öka avståndet något men hörde fortfarande stegen där bakom, klockan visade 6km så jag frustade på, banan vände neråt, typ 200m rakt ner, här någon stans passerade jag Malin, minns inte riktigt för jag höll på att dö, men då kom han, han som legat bakom hela loppet stegade om mig, klockan visade 3:00 fart och han sprang om mig, som om han var bäst i världen på att springa nerför, jag bet ihop och Vilda och mamma hejade för fullt men benen kunde inte springa snabbare,och jag passerade mållinjen 1 eller 2 sekunder bakom honom. 7,3 km på 29:55 och en andraplats, som tur var så var vi ej i samma ålderklass, så VINST ändå även om den inte var riktigt lika söt som de andra.

Hejade fram Malin till en bra tid och därefter Lisa till en fin prestation på sina 5 kilometrs sträckor. Sen kom Andreas lubbandes nerför backen, han gick i mål med ett "fy fan". Han såg trött ut och berättade att han gått in i väggen, allt uppför i början hade slitit för hårt så han hade fått gått i resten av uppförsbackarna. Han vann ändå sin åldersklass då han kvällen till ära var ensam startande i herrar 40-45, rätt snyggt för en väggning!

Sen kom Theo frustandes. Högröd i ansiktet slet han ända in i mål, typ 36 min på 7,3km är rätt strångt av en 14 åring, han var trött så att han skakade i benen men helnöjd. Lite efter kom Johan som vi hejade fram till en fin bedrift även om han såg tung ut.

En riktigt härlig kväll med många skratt och lite gråt, härlig atmosfär och så där mysigt lantligt där man fick saft och kaffe serverat i urdiskade creme fraich burkar, det är klass det!

Påt igen bare den 2 augusti, då drar vi till Pekhult, se ya // Fredrik