Jag och Andreas hade sneglat lite på den här tävlingen när vi fick nys om den. Vi bestämde oss dagen innan att verkligen köra. Distanserna på dessa små triathlonlopp är ju ganska behändiga så har du bara lite grundkondition så fixar du ju det. Sedan går ju allt att utveckla så klart.
Knyckte åt oss biljetter på matchdagen. Åkte ut tidigt och var orolig över att inte få plats nu när man hade bestämt sig för att köra.
Nöjd Andreas efter att ha kirrat en plats
Nummer 93 som hängde på sniskan under loppet och självklart rycktes på upploppet
De duktiga lite längre bort..
..och de glada motionärsentusiasterna med lite längre löpning
Distanserna på Stureforsloppet var: 300 sim, 18 km cykel och 6 km löpning. Klart överkomligt oberoende vilken racer du har till cykel. Det var flertalet, liksom jag som tog sin vardagliga cykla-till-jobbet-kompis. Men det fanns ju även ett toppskikt med "lite" mer påkostad material. Min son (13) följde med och hjälpte mig att dra cykeln till starten och sa spontant när vi diskuterade mina vinstchanser..
- Men din cykel är ju rätt bra..?
Vi tittade samtidigt till där två killar höll på att lasta av racercyklar för (höftar lite prismässigt för att ni ska få en bild) 600 000:-
Både jag och som skrattar högt åt min cykel och hans uttalande..samt mina "vinstchanser.."
Höger varv runt bojarna. 300:ish meter. Ca 22 grader i vattnet
Försökte se lite proffsig ut och lade upp grejerna som grabbsen och tjejerna lite längre bort..
I alla fall gick vi bortåt startfållan. Värmen brassade på en av årets varmaste dagar. Härligt! Många duktiga hade lagt sig långt fram i växlingsområdet, medan jag tänkte mer på att hålla mig ur vägen för dom och tog en mer blygsam positionering. Andreas anslöt strax efter med sina grejer. Den här pre-race känslan är ju lite som kvällen innan julafton när man var barn. Man är småtaggad, lite pirrig och nervös, lite tunnelseende på grund av ganska avsmalnat fokus. Så göttig känsla! Den verkar inte avta ett smack..
Inför start
Gick ner och sparkade lite förstrött i vattnet för att bli av med lite pirr, pratade med lite kompisar på vägen, drack lite till, ordnade till skor, strumpor och sånt. Växlingen skulle ju bli det som tog längs tid. Lite info en kvart innan start sedan på mot starten.
Jag hade med min våtdräkt från förra årets swimrun med avklippta ben och armar utifall. Inte på grund av värmen men för flytet och enbart kunna skovla utav helvete för att kanske kunna få någon minut upp före Andreas. Många av de riktiga triathleterna körde ju fullt ställ, antagligen för den egna träningens skull och alla moment. Vattnet är ju ljuvligt just nu annars så våtdräkten är ju knappast nödvändig för det.
Både jag och Andreas tog en plats lite i bakvattnet så att säga..dels inte vara ivägen, men även undvika trängseln med allt vad det innebär. BBLÄÄRRPP (startskottet). I vattnet och försöka hålla lite koll på kombatanter och riktning. Fick en skaplig lucka omkring mig och vevade på. ingen tränsel utan lite folk omkring bara. Drog ifrån ett par stycken och hängde på de som stack lite snabbare ut från fållorna. ingen mjölksyra, ingen andningsproblematik utan skovlandet som en gammal hjulångare fortskred med bra fart. Första bojen, andra bojen..tittar upp och ser de som leder strax innan samt hela badplatsen som står som ett hav med publik och hejar. Jättekul och sporrande!
ett styck träsktroll
Pigg och alert trots idogt vevande
Kommer upp på stranden rätt pigg och glad på omkring 10-12 plats beroende på lite vem man frågar..riktigt kul! Lite synd bara att simningen inte egentligen spelar någon roll då den tid man ligger i vattnet är så liten i jämförelse med ex cykling. Snabbt bort till växlingen. Då min våtdräkt är avklippt så tog inte den någon tid att få av sig, däremot så tog det ju en jäkla tid att få på sig linne och skor. Ovana såklart, ändå väldigt frustrerande när man simmat skitbra och ser Andreas komma som ett skållat troll nästan samtidigt som mig till växlingen. Fan! snabbt på hjälm, springa springa med cykeln och trampa trampa utav helvete nu. Knyckte med mig två clifbar-gel som jag tryckte upp under mina jammers (simbyxorna) på utsida lår och de satt fast bra.
Hade en flaska sportdryck monterad på hojen. Tryckte i en gel på den första halvan av cyklingen, samtidigt som Andreas fullkomligen svischade förbi som ett jehu! jäklars vad en "riktig" cykel gör..ah, bara att trampa på och gneta. Cyklingen fortskred rätt ok och hade tydligen en maxhastighet på omkring 50. I nedförsbackarna försökte jag krypa ihop (nåja) som jag har sett att de gör på tv och rullade faktiskt förbi ett flertal andra. Vid några tillfällen nedför så började cykeln att vobla lite vilket inte var helt oroande. Skrotar man där så blir det ju svårt att fullfölja..
Reflexer och skärmar kvar ifall mörker och väta skulle uppträda...och ja, det är min cykel..även om den ser oroväckande liten ut.. #aerodynamicnurse
Andreas snabb och stark in till andra växlingen
Här kommer Uberschwester med lånad hatt men glad i hågen
Drog den sista gelen strax innan växlingen till löpningen och skickade cykeln bort till min plats, och började springa. Körde i mina Salming race som (visade sig) var lite för löst åtknutna. Hade väl missat i all hets att dra åt dom ordentligt vid cykelväxlingen. Äh, bara köra. Stolpade iväg med faktiskt ganska lätta steg beroende på jämförande faktor. Värmen slog emot när vi kom ut på grusväg. Smack! som en gammal uppfostrande handflata. Nynnade på Märvels "the hills have eyes" för den har jag märkt har ett bra tempo för löpningen + att man blir glad av den.
Skön löpsträcka där fördelningen blev 50 / 50 grus asfalt ungefär. Blev lite oroad av värmen som gjorde luften glödhet. Som tur var så kom det lite vätska vid halva sträckan ungefär. Sedan fortsatte löpningen vidare mot slottet och alle´n som gav hopp om ett mål. Sprang faktiskt om flertalet som hade det ännu jobbigare med värmen än mig och sånt ger ju lite mer kraft till benen.
Körde sista kilometrarna nynnandes och med ett taktfast tempo. Väl med målet i sikte så ryktes lappen och defilering in i mål. Glad, nöjd och lite stolt.
Plats 30 för andreas på totalen och endast topp 3 damer innan. Plats 48 för mig med 110 startande.
Vilket steg på slutspurten!
Bättre hållning än tidigare lopp i alla fall..o lappen i näven
Vatten och racesnack
Medaljen..
Ultra och Uber
Små synapsblixtrar:
* Växlingarna är ju ett rent haveri när man inte är synkad med grejer och motorik. Såg (nog) ut som Bambi på is när jag samtidigt försökte få på mig strumporna på blöta fötter, ta på tävlingslinnet och knyta skorna.
* Tyvärr så ger det ju inte så mycket att vara skaplig i vattnet då cyklingen tar så pass mycket mer tid.
* Fantastiskt roligt med flertalet sport-former i samma grej. Man hinner ju inte ( på de här distanserna) tröttna mentalt på att hålla på. kan passa mitt "oroliga" mentala tillstånd.
* Roligt med så mycket hejarop. alla klapp och tjofadderittan gör ju att man orkar ta ut steget lite mer.
* Skaplig cykel spelar roll.
* Den här distansen (mini-triathlon) passar mig perfekt och visst, jag sneglar lite uppåt, men då måste man ju verkligen ha en riktig cykel och kört en jävla massa mil. Sånt slipper man ju på de kortare grejerna vilket är en vinst. Klart blodad tand..
Igår så var det en sådan där fantastisk dag som Sverige kan bjuda på vid enstaka tillfällen. Vindstilla, sol, blå himmel och + 20 grader..den där dagen man riktigt längtar efter de övriga 364..
Efter att ha firat att minstingen blev tonåring och han även prioriterat kompisar istället för familj som är brukligt för tonåringar så kröp det fram en känsla om att jag behövde hoppa i vatten. Hade inte haft möjlighet till att åka och bada på grund av en massa orsaker, men behövde. Knäckte ide´n om att springa till Sturefors vilket är 6,5 km ca enkel resa. Lyckades även att locka med mig fru och äldre barnet på cykel. Skönt med sällskap.
Löpningen dit gick bra och rätt friska ben..riktigt varmt i luften och solen värmde fortfarande. Lätt löpning med lite småprat emellanåt. Trevligt pass där man inte känner att man tränar utan att man transporterar sig. Trots detta nöjd med tid efter längre tids mental återhållsamhet inför löpningen.
Väl framme vid Stureforsbadet så hade klockan hunnit bli ca 21.30. Sparsamt med folk vilket alltid är skönt. Av med skor och strumpor - fläk i vätskan. Såå skönt! så där avsvalkande och göttigt bara. Precis lagom.
Drog ett par armtag och tänkte först om jag skulle försöka dra en repa, men sparade på krafterna istället.
Snabbtork och på med skorna igen. Dottern tyckte allt att jag var bitvis fruktansvärt pinsam. Hade för tighta byxor till exempel. Sprang i mina sim-"jammers"..och de är ju som löpartights. Hon bröt samman och cyklade i förväg när jag började stretcha på stranden..
MUAHAHAHA Pappa - dotter 1-0
Lite tyngre ben på hemvägen men sällskap gjorde det lätt i sinnet i alla fall.
Som de endorfinjagande konditionsutövarna vi säger oss vara så räcker det förstås inte att bara springa, sim-springa och simma. Man bör även behärska cyklingens ädla konst. Självklart gärna något lokalt längre lopp. Typ 297 km runt en sjö. Typ Vättern.
Vätternrundan firade 50 i år. En långlivad motionsföreteelse som trots sin imponerande distans verkar vara åtkomlig för hyggligt många motionärer. Cykling som aktivitet är oftast skonsam och kan utföras efter egen förmåga trots några kilon extra eller något annat som vanligen begränsar tex vid löpning och kanske skidåkning. Just tillgängligheten och möjligheten till en angenäm naturupplevelse gör kanske cyklingen till den optimala motionsformen. Pendlingsperspektivet därtill, dvs låt bilen stå, får de inbitna cykelnördarna att framstå som dom friskaste av oss. Allt detta gäller ju förstås bara när vädret erbjuder oss en trevlig stund på jorden. Regn, blåst från sidan och framifrån och kyla gör färden till ett svårförsvarat helvete. Detta jubileumsår bjöds fantastiska förutsättningar för en lyckad och alltigenom underbar färd runt sjön.
Tydligen var det så att professor Sten-Otto Liljedahl hade tråkigt (just vid den tiden var han docent, sedermera professor i kirurgi). Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Han och frun Ingrid satt i sommarstugan någonstans vid Varamon och livet var kass. Eller kanske mest tråkigt. Sten-Otto ville göra nåt. Han ville cykla. Han föreslog helt sonika för Ingrid att de skulle göra en utflykt. Kanske runt Vättern. Ingrid var inte sen att haka på. Hon tänkte förmodligen fikakorg, vinpavor, fågelkvitter, pensionat och underbara soluppgångar efter fler än en övernattning vid någon vätternstrand. Sten-Otto tänkte en non-stopp-aktivitet. Det romantiska äventyret transformerades till en avskalad råskinn-utmaning. Ingrid kastade in kökshanduken. Sten-Otto lockade istället med den lokala cykelmojaren Ewert Rydell, som sade sig vara oumbärlig eftersom Sten-Otto ju kunde få punktering. Alltså ett eget enmans service-team. De gav sig av och ytterligare en man, Karl-Gösta Lundgren, cyklade med en kortare del av rundan. Året var 1963 (inte -64 som ofta rapporteras) och premiärloppet tog 22 timmar. Man startade vid midnatt, försörjde sig på vad de små orterna hade att erbjuda och väl i Hjo, de cyklade moturs från Motala, var de så trötta att de frågade ansvarigt befäl vid polisstationen efter möjlighet till övernattning. Fyllecellen var ledig och de vilade där några timmar. I dag hade det gett många och osanna rubriker. Året därpå upprepades turen med några fler engagerade. Förberedelserna var bättre och rundan tog 16 timmar. År 1966 kördes den första officiella rundan och av de 344 startande kom 334 i mål. Bästa tiden var 9:36. I år var motsvarande 20 002 startande, 19 352 i mål och 6:33 bästa tid. I början av 70-talet var antalet startade över 1000 personer, 1974 började man köra medsols och hjälmtvång infördes 1985. Flera ur släkten Liljedahl har åkt rundan. Närmaste familjen har startnummer 1 reserverat och sonen Peter åkte årets jubileumsrunda.
Professor Sten-Otto Liljedahl - initiativtagare till Vätternrundan
Professorn var idrottsintresserad och även aktiv inom idrottsmedicin. Han skrev artiklar, kortare skrifter och arbetade för Svenska Fotbollsförbundet. Vätternrundan skulle enligt Sten-Otto kunna utgöra underlag för idrottsmedicinska studier av individens anpassning till och reaktion av långvarig fysisk aktivitet. Puls, blodtryck och andra mätvärden registrerades som underlag för studierna. En fortsättning av de studier han bedrivit vid Karolinska Institutet, innan han kom till Linköping. I Linköping fortsatte Sten-Otto sin idrottsmedicinska bana och som ett parallellt spår startade han också det som senare blev en brännskadeavdelning. Idag Riksenheten för Brännskadevård. Helgens Vätternrunda med oss boys i Team Fillinge Ultra sluter cirkeln på ett trevligt sätt då flertalet av oss jobbar eller har jobbat på Brännskadeavdelningen. Häpp!
Vår runda då? Jo tack bra! Vi startade kl 20:46 på fredagkvällen. Ljummen sommarkväll som ingöt känslor av tillförsikt och hopp. Själv har rundan skrämt mig. Inte så lite heller. Mina två tidigare rundor har alltså inte verkat lugnande utan resorna på en åldrad och trög järnhäst har satt sina spår. Då - onda knän, trötta lår och en bred sadel gav domnande ben. Nu detta år - en hygglig racer och det var något helt annat. Materialet har betydelse när 30 mil ska avverkas. Därmed inte sagt att alla kör bättre med fullkarbon och tokexakta växlar men roligare blir det troligen. Ni förstår nog budskapet - åk på något lämpligt efter ditt intresse och din förmåga och plånbok.
Team Fillinge Ultras cykelsektion (Henrik, Fredrik, Johan och jag) var på ett strålande humör vid starten och kommande 18 mil. Vi hade som taktik att trampa på, stanna i depå när vi behövde energi/dryck och att försöka engagera åskådarna genom munterhet och vrål. Vi fick igång närmast samtliga folksamlingar som svarade med hejarramsor och peppande tillrop. Gött! Vi gjorde en kort visit i depå innan Jönköping, där vi stannade för att käka köttbullar och mos. Resan ner dit hade gått raskt och de långa nedförsbackarna gav emellanåt farter upp mot 60 knyck. Mentalt var vi inställda på en tuffare resa efter Jönköping upp mot Hjo. Långa sega backar. Rakor. Generellt tråkigare väg. Och mörkt. Körde med mörka glas men var till slut tvungen att köra utan brillor för att överhuvudtaget hålla mig på vägen under de få mörka nattimmarna. Backarna betades av en efter en. Bröderna Wirenmark drog mestadels vår lilla klunga framåt. Då och då bröt Henrik eller jag vinden i första position. Hade vi tur kom vi ifatt en klunga som vi kunde ligga bakom en stund men tyvärr hittade vi bara långsammare klungor och vi körde om istället.
Känslan är att hela resan på västsidan om Vättern är uppför. Långa sega backar eller backar som inte riktigt märks, dvs ändlösa små stigningar som drar ned farten. Kände också av lite energibrist vid några tillfällen och kanske borde jag pytsat i mig mer av Clifbar's goa kakor och energiduttar. Blev i vilket fall inte trött på smaken av choklad- eller jordnötsenergikakor, även de lite sötare gelduttarna funkade bra. Bra jobbat Clifbar.
Under de sista sju åtta milen kanske humöret sjönk en aning. Färre åskådare som applåderade fram oss och tröttheten dämpade oss något. Hemresan hade så att säga börjat på riktigt. Men de sista milen går ändå rätt fort. Efter de sista branta backarna och efter dom krokiga mindre vägarna in mot Medevi är det bara som en spurt kvar. In i Motala. När man ser Vätternvatten efter backen ner till strandpromenaden då tåras ett litet trött öga. Den sista chipavläsningen passeras och rundan är fullbordad. Några föräldrar. Några barn. Lite mat och några öl i gräset gör susen. Stelheten slår klorna i en, ändan är lite öm och muskulaturen omkring nacke och axlar har nya anatomiska inre strukturer. Vad gör väl det, vi är ju i mål! Nästan omedelbart bestämdes att årets tid på 11:07 till nästa år ska ner under 10 timmar. Lite mer cykelträning överhuvudtaget, flera längre pass och några färre depåstopp kommer att göra sub 10 helt rimligt.
Team Fillinge Ultras cykelsektion efter målgång - Henrik, Fredrik, Johan och Andreas
Team Fillinge Ultra önskar tacka Vätternrundan för ett föredömligt arrangemang - allt var perfekt. Till och med vädret. Vi vill även tacka Clifbar för dom utmärkta energiprodukterna - helt suverän smak med förmåga att ge bra tryck i benen.
Ny säsong betyder nya grejer så klart. Trots att just swimrun innehåller relativt få produkter behöver det ju inte betyda att man skaffar sim färre attiraljer, eller hur? I år så stöttade Surfspot oss med grejer i form av nya våtdräkter och fräscha glasögon. Vi kollade, klämde och kände oss fram till att skaffa våtdräkten från "Seal - R8". Lagom bra och lagom pris för oss i vår nivå och tävlings/träningsmängd.
Seal R8
Seal har två innerfickor för energi samt extra flytkuddar på låren. 3-kvarts ärm och dragkedjor fram och bak. Till synes det man kan behöva.
Seal tycker jag (Fredrik) har vad man behöver för swimrun. Den har korta ben, 3/4 dels armar och dragkedja fram + bak. Den är "lagom" tjock/tunn för både löpning och simning. De extra flytkuddarna på låren gav viss effekt och blir man bara lite bättre simmare kan man nog klara sig utan dolme. Dragkedjan fram var ny för mig och fungerade riktigt bra, både om man bara vill dra ner och släppa på trycket alternativt om det är riktigt varmt eller väntar på en riktigt lång löpning och vill cabba ner helt. I och med dragkedja fram klarar man att själv, utan större problem göra dessa moment vilket är skönt och praktiskt när ens partner ofta pysslar med samma bestyr. I och med att ben och armar är korta redan från inköp finns det en fin söm längst ner istället för egentillverkad snedklippt kant vilket jag tror kan vara bra för hållbarheten. Nytt var även att partiet mellan benen, närmast juvelerna var i ett mer stryktåligt material, istället för våtdräktens övriga singelline material, detta tror jag starkt på då både Marcus och jag lidit av slitage och näst intill hål mellan benen på vår förra rena simvåtdräkt. Efter söndagens bravader är jag riktigt nöjd med våtdräkten, det enda jag upplevde som mindre bra var att den var lite kort i nacken så vid svår sjö fanns det viss risk för insläpp av kallt vatten. Vet inte om detta är en storleksfråga eller om den är lite väl rundad i halsen.
Seal fanns de inte i vuxenstorlek för tillfället utan jag (Marcus) fick möjligheten att testa "Camaro - Utö Pulsor" istället.
Camaro - Utö Pulsor
Så här kan man läsa på en sida över dräkten: Dräkten består av tre olika neoprensorter. Ett specialproducerat 2mm dubbelneopren på benen med superstretch på insidan och simdräktstyg på utsidan. Det går att vika upp över knäna vid löpning och behålla värmen i simningen utan att störa eller klämma. Överdelen är i 2mm Blacktec-neopren och sidorna i 2/5mm titaniumneopren. 3/4 ärmar för snabbare byten och mindre vattenflöde än kort ärm. Dräkten har två dränerade fickor med access från utsidan. Anledningen till de få fickorna är att det på de flesta tävlingar endast behövs lite energi. Därför kommer det finnas Fick-kitt att köpa så man kan optimera dräkten inför längre tävlingar som ÖtillÖ. Dessa kan vara intressanta för alla som klippt sin dräkt. En snabb, smidig tävlingsdräkt i toppklass. Kolla mer på: http://www.surfspot.se/camaro-uto-pulsor-swimrundrakt-unisex.html
Hur känns den på riktigt då? Förra året så körde vi med simdräkter från Zone3. Dessa var riktigt följsamma och skitbra att simma med men framförallt jag led av att de var lite köttiga och pressade ihop bröstkorgen vid löpningen. Skulle man lätta på trycket över bröstet så var man tvungen att få hjälp av sin partner för det blev knöligt och knepigt tillsammans med race-västen att få ner dragkedjan. Zone3 våtdräkten var inte tjock, men i jämförelse med Camaron så är nog allt annat grovkornigt.
Camaron är lätt att ta på sig, smidig att bära och bra att simma med. Att ha två dragkedjor underlättar väldigt mycket för mig då jag har rätt stor utvecklingspotential på löpningen och lider rätt hårt när kompressionen trycker över bröstkorgen. Jag satt och tänkte till hur den kändes att springa med och faktum är att jag tänkte aldrig under Borås Swimrun på att jag sprang med våtdräkt. Sjukt smidig att bära oavsett terräng eller i solgass. Inget gnissel i någon led, nacke eller skav någonstans vilket annars kan bli fallet. Det enda som jag ska ordna till är den extra flärpen som är tänkt att ligga över knäna som skydd vid simningen. i och för sig så kanske den räddade mina knän nu när det var så kallt i vattnet, för jag kände inte av att mina knän hade stelnat till särdeles mycket extra efter simningarna, men jag tror att det underlättar ytterligare att klippa strax ovan knähöjd då löpningen är mitt ok att bära.
Sim-mässigt så tycker jag att det skötte jobbet bra trots att jag nog borde ta en storlek mindre. Viss påfyllnad av vatten under sim-momenten blev det och jag får väl utvärdera efter att ha testat en storlek mindre. Då den är ganska tunn så är det ju sparsamt med värmeisolering så man får ju helt enkelt simma snabbare när väderleken är bister. Fickorna som ligger utanpå är den enda modellen som har det vad jag har sett. De är belägna ganska högt upp på flankerna snett baktill. Små dragkedjor där man får plats med ett par gel:s, energiduttar eller liknande. Överraskande bra funktion. Hade med mig 4 stycken gels från cliffbar och de kände jag inte av att jag hade. Inget tryck emot kroppen, kunde simma obehindrat och kände ingenting under löpningen heller.
Jag körde inte med några calffs utan bara dräkt och pullbouy. Hade tillräckligt med bra flytkraft tyckte jag och bra vattenläge under hela racet trots skor. På det stora väldigt nöjd med den här dräkten och kan varmt rekommendera den. Det som jag kan sakna är enbart estetiskt. Skulle gärna sett flammor, enhörningar, Star Wars tema eller något liknande för effektens skull.
Som skor körde jag med Merrell All Out Peak som jag fick av Claes på Merrel för att testa i just de här otillgängligheterna. Har i de andra swimrunloppen som jag har kört använt mig av antingen Inov8:s 212:or eller Merrell All Out Fuse beroende på underlag. Olika lopp kräver olika skor, och framförallt hur dom känns för just dig och vad du behöver. I mina Inov8 kan jag bli väldigt sliten i underbenen av om det är mycket långkörande på grus/asfalt eller annat typ av hårt underlag. Merrell All Out Fuse är rätt släta undertill så de passar sig inte för mig när det kommer till obanad utmaning.
Men med de nya Merrellskorna så har det körts stiglöpning, ordinärt motionsspår, asfalt, grusväg, swimrun, geggamojja och jag har hunnit dryga 10 mil i dom än så länge. De är ju av den lite köttigare modellerna som har släppts i år och framförallt av Merrell som brukar ha tunnare varianter i sitt stall.
Mina fötter trivs väldigt bra i Merrell skorna. Inga skoskav och inget behov av extra ilägg som man ibland kan behöva i vissa modeller. Ytmässigt så har de bra tåskydd för där kan man ju ibland mosa i både mot sten och rötter. Bra skydd runtomkring så där känns det väl ombonat. Knytanordningen ger bra och fast grepp om foten. Har alltid dubbelknut oavsett vilken sko som jag använder för säkerhets skull.
Undersidan är väl tilltagen räfflad yta vilket ger ett fantastiskt bra grepp på allt. Hade inga glidningar eller tappat grepp utan tuggade bara rakt fram / över / på oavsett vad som var i vägen. Lite ångloks-tänk där igen..CHHOO CCHHOO MOTHERF***ER!! UR SPÅR!
Skön känsla det där när man kan lite på grejerna och inte behöver tänka "om, utifall, kanske" varje gång man sätter ner fötterna. Slitaget i benen som jag känner nu är mer på grund av en lång och häftig dag än att skorna skulle ha svikit mig. Bra studs och jag kände inget av benhinnor, vader eller liknande. Väldigt nöjd.
Dock så kan de säkert upplevas som att de är lite tyngre än vad de riktigt duktiga, lättare och snabba löparna skulle önska så då finns det säkert smidigare varianter, men är du ett ånglok som mig stark och + 100 friska kilon och bara vill tugga på i naturen så kan det här vara skorna för dig. Dessutom så är känslan att de faktiskt släpper vatten överkomligt bra trots att det tar två dygn för dom att torka.. Inget plaskande efter vid löpningen som om man springer i vattenpölar utan tyst och lugnt. Känner inte av att de agerar som draggkrokar vid simningarna heller. Märker inte av att de skulle sakta ner mig heller utan det beror nog mer på andra orsaker...
Men som med allt annat så beror det ju på...underlag, typ av lopp, känsla och allt annat..och jag är säker på att redan nästa år så kommer det flertalet skor som kan hota rejält till den här roliga sporten.
Vi gav oss av i gryningen likt sagan om ringens brödraskap, Aragorn och Legolas skulle hämta en hobbit i Mordor innan solen tagit sitt grepp om morgonen. Spänd förväntan och en jävlaranamma-mentalitet till revanschlusta efter förra årets smått mediokra genomklappning då jag höll på att koka bort. I år med nya dräkter med dragkedjor fram så var jag lite lugnare över det. Åkte vägen över Skänninge för att hämta en kollega (Mia) som skulle köra sprintvarianten i Borås. Hennes partner mötte upp oss i Borås. Sprintversionen var ny för året. Långa varianten körde sprintbanan först för att sedan sticka iväg på en längre runda till.
Aragorn och Legolas på väg att läxa upp Borås natur
Vi stannade till på en mack och köpte lite kaffe, en macka och lite nödvändigheter. Sedan ut till naturområdet vid Almenäs. Träffar lite trevligt folk som man träffat på internet och tidigare tävlingars trevliga människor vilket är riktigt kul att träffa "in real life".
Lånad bild från www.borasswimrun.se
Efter lite omklädning, mentalt fulminant synaps tillspetsning och allmänt fix så stod vi där och började tagga till. Plötsligt kommer Dalhöjd a.k.a swimrun-sheriffen (www.crosstranad.blogspot.com) fram och hälsar glatt. Berättar att han fick hoppa in med kort varsel och köra mix med frun då hennes partner fått förhinder. Kul att träffas.
Dags för start och vi ställer oss i mellanlandet i startfållan...lite ödmjukt bakom de som är duktiga på riktigt för att inte vara i vägen. Taggad och fokuserad så märker jag knappt startskottet utan plötsligt bara så springer vi. Konstigt det där, ena stunden åker man i bilen och plötsligt är man inne i loppet. Antar att man går in något slags tävlingsbubbla. Kommer ihåg första etappen som väldigt kraftfull stigning sedan förra året och det var det även i år. Efter ett tag blev det gåendes köbildning och vidare löpning med en vänster sväng och sedan in i skogen till höger och ner i något slags dyhål. Valde polo-sim för överlevnad. Svalt men överkomligt i vattnet. Lite trängsel så här initialt i loppet, men inte riktigt så pass som triathlonträngsel. Upp ur dyn och vidare på skogsstig..här hörde jag bekanta röster bakom..var faan?! Första damerna kommer rännandes. Var beredd på att bli överkörda av dom..men redan?? Team Surfspot (Maria och Annika) bara svischade förbi. Jäklar så urstarka.
Vi fortsatte tugga på och kom efter ett tag ner till lite vätska och ny sim i ån med lite motstånd i vattnet. Upp och runt en lite sväng för att simma ut till udden igen, Klang och jubelsång mötte oss vid uppgång på land, sånt ger starka ben. Ut längst ut på udden och sim över till fastlandet med krävande och stigande löpning. Hela tiden glada tillrop från alla vi möter eller springer förbi. Kul!
Sparsam sommarkänsla
Löpningen här är lite längre men har man väl kommit upp på höjden så är den ganska snäll. Asfalt blandas med lite grusväg. Rätt trevliga vyer över Öresjön härifrån. Kommer fram till vätska igen och lite längre och mer utmanande sim. Skönt med dryck och energi. Försöker fylla på så mycket som möjlig och kör med enbart energidryck som i år kom från märket Umara. Funkade riktigt bra med min mage under egentligen hela loppet. 500:ish simmet som kom nu var "rätt" krävande då det hade börjat att blåsa upp rejält. Bara vågorna hade varit utmanande men nu märktes det att det var 10 gradigt vatten vilket gjorde att man efter ett tag började kylas ner. Simningen fungerade utmärkt för mig. Plöjde igenom som en murbräcka och höll bra riktning vilket gjorde att jag inte behövde simma så många meter extra, men Fredrik hade det kämpigt med vågorna. Vägrade dock ge upp utan mosade på och mosade på helt outtröttlig. Jäkligt imponerande pannben! Glada människor hejade och skrattade åt vår galenskap vid ankomsten. Sånt värmde oss vilket vi verkligen behövde.
Vevelivevelivev
Efter den här simningen så kommer man upp och får springa lite asfalt igen i ett bostadsområde och ut till ett skogsparti. Trots kylan så stapplade vi på i rätt bra tempo. Kroppen kändes bra och ett tecken till ok energinivå är ju att den mentala förmågan är med skapligt. Har inte så höga förväntningar på just det vilket gör det lättare att nå upp till målen.. Ut till otillgänglig stiglöpning och ut i vattnet igen. Inte riktigt varm sedan förra simmet så kylan trycktes in i pannan och fingrarna framförallt. Det här blev en rätt rolig simning. Fortsatt en del vågor men inte lika kraftfulla vågor som innan. Jag gled ut ett par meter innan Fredrik och drog ett par armtag, lade mig på rygg och inväntade honom. Två kombattanter vevade omkring och var nästan upp vid mig, jag sa "- Hej", som man gör om man ligger i vattnet på rygg och inväntar sin kumpan.. Lite oklart om svaret drunknade i vågor eller liknande men de kanske bara hade fullt upp..
I alla fall så kom Fredrik i vad man kan kalla ok meteravstånd till mig, så jag vände om och drog ett par armtag till utan större kraft eller takt och simmade om de andra två grabbarna som kämpade..vände om ock kollade Fredrik igen..han stretade och brottades idogt med vattnet. Inväntade honom lite till, låg på rygg och sprutade vatten. De andra två gnetade sig förbi mina orangea pontoner till skor. Fredrik kommer ikapp, jag vänder och simmar igen..och om de andra grabbsen...och så här håller det på hela sträckan egentligen. Skumt. Nu är det ju så att vi har lite lättare för olika saker. Fredrik var helt löjligt otrött under löpningen medan jag får kämpa så in i helvete med löpningen..så det jämnar ju ut sig lite..och lite skönt att inte vara het kass på allt. Dock så undrar jag när vi får första loppet där viktklasser är grupperingen istället för ålder. Vem vågar vara först?
I alla fall så blev det skogslöpning ett litet tag och sedan brant stigning med påtvingad gång bitvis. Mer distanslöpning och lite till energi innan långsimmet på 1300 (förutsatt att man simmar någorlunda rakt) meter. Tänkte inte så mycket på det innan som tur var men de tidigare simningarna hade ju varit svala, men nu hade blåsten tilltagit + längre distans vilket gjorde att vi kom ju att tillbringa mer tid i vattnet än de andra vattenpassagerna..ibland är det tur att man bara gör..vi tryckte i oss energi och hoppade i. Fan, glömde stänga fronten på våtdräkten.."ÅÅhhh, svalt vatten" kommer jag ihåg att jag tänkte.
Blåsten hade bestämt sig för att dansa tillsammans med kylan och bjuda upp till svårflörtad kamp. Jäkligt kul simning när det blir lite jävligt med blåst och vågor. Fick kämpa på rejält för att hålla rätt kurs då vi annars hade driftat rejält. Fredrik hade det än mer kämpigt här och gled ifrån mig ibland i samband med vågor. Uppe på en våg ibland och fick se mig för att nästa gång ligga i en "dal" i vågen och inte ha en aning om var jag var någonstans..Jag försökte kolla var vi låg till och var alla andra höll hus. Några hade nästan drivit bortåt vassen vilket nog blev dubbla distansen för dom. Jag lyckades simma skapligt rakt här med och siktade snett mot vågorna vilket gjorde i alla fall riktningen gott. Men mitt ute när vi hade vevat emot vågor och snedsim så börjar benen och ljumskar småskaka okontrollerat lite då och då. FAN! Hackar tänder..FAAN! Nu får vi fasen börja paddla på tänker jag och tar ett par tag i vattnet och lyckas dock tänka till att Fredrik har det nog ännu jävligare. Bestämmer mig för att simma närmare honom och hålla lite koll. Vi kämpar tillsammans, stretandes mot vågor och kyla. Vi stred likt Aragorn och Legolas mot Orcher i flytande form. Efter tre fjärdedelar så var det sparsamt glatt humör..Krampkänning i vaderna gjorde att jag försökte dra upp tårna för att sträcka ut just vaderna, men det gick icke för då hotade framsidan på underbenen med kramp istället. Efter en evighets evighets evighet och ett par vätskepausar ( läs: kalsupar) så kommer vi skakande och förvirrade upp på land, stapplar vidare i mot träsket och fram till en liten snäll farbror som dock säger till oss att börja simma igen. MENVAIHELVETE! vi vill ha bastu o bärs! Sa vi inte, men kände det liksom...det är bara ett par hundra meter säger snälla farbrorn..tack då sa vi och simmade ett par hundra meter. typ.
I alla fall så hasar vi oss ner i dyngan som Viskan ger oss..börjar simma lite, men efter ett tag så börjar jag undra hur min teknik och ork är för att jag har tittat på samma gren nu i 60 minuter "ish". Det visade sig när huvudet var lite mer med att det var riktigt motströms. Perfekt. Nedkylda och ett jäkla kämpande uppströms. Gren, stockar, gamla sprit-krus och banjos flöt förbi. Efter ett tag så kom ett par grabbs gående bredvid mig längs med slänten och där slog vi följe. Sprang en liten bit på något slags gegga som jag inte vill veta mer om. Förbi något som liknade banjo-torpet i "The Deliverance".
Lite sim till och under troll-bron, energi och vätskepaus. Hann uppfatta lite glada tillrop och hejarop från publiken. Att de orkar stå kvar efter så här lång tid. Sånt gläder oss upplevelsetävlande!
Nu kom det lite längre löp 7 km (avbrott för 10 meter pissegöl) + 4 km på ett ungefär. Vi knatar på i mitt tempo. Fredrik har hur mycket ork som helst och jag springer betydligt bättre än förra året. Ändå så börjar klockan att hota med att vi drar oss mot samma tider som föregående år då jag var helt paj och fick gå medelst hasa stora delar av den senare delen av loppet. Va faan??!! Hade som ett delmål en timme under förra årets tid...men vi gnetar ju och kämpar men samma tid? tja..måste ju ha varit simmet som tagit ork och tid tänker vi och lufsar på. Här börjar vi märka att det har glesat ut rejält med fler tävlande. Ingen inom synhåll åt något håll. Från att ha haft trängsel och folk överallt till ingen inom synhåll efter någon mil...Skumt..ligger vi sist? Nää..eller? någon hade ju brutit hade vi hört..men..tja...vi sprang på..
Att ha dragkedja fram var en riktigt bra grej för mig, betydlig lättare att få in lite mer luft o lungorna och lite mer space att vidga min enormt glänsande bänkpressiga överkropp. typ. Min nya våtdräkt
( Camaro utö pulsor ) som dock var av storleken ett nummer för stor, är riktigt skön att springa med. Mjuk, följsam och trycker inte alls som de tidigare modellerna som jag har haft. Men då den var lite stor så kändes det allt som oftast att jag simmade med två blå ikea-påsar som drag. Den svalde rätt mycket..Men eftersom jag har det kämpigare med löpningen så kanske det tog ut sig - och - blir + liksom.
Vi kände igen oss i terrängen och (jag) försökte anpassa ork och fart till distansen. Fredrik sprang cirklar omkring mig och berättade roliga historier om tomtar och troll. Hade hört dom flesta tyvärr. På tal om det så kom jag samtidigt på att vi skulle komma fram till förra årets "lifesaver" the pissegöl! Efter ett snirkligt springande i skog och mark så kom vi upp till den. Här fick jag förra året sitta och kyla ner mig i den här gudsförgätna dyhålet. I år hade jag inte samma behov av just den, utan tillbringade mer tid med att förskaffa mig energi hos de trevliga funktionärerna. I med energi och flåsa vidare. Ner mot två vattenhål som ingen borde ge sig i. Förvånad över att vi inte rört om så pass mycket att det inte flyter upp gamla lik och djurkadaver ur dessa bortglömda ställen. Vi överlevde i alla fall och såg inget av värde att rapportera.
Vidare in i skog och kanske ett av världens mest utmanande motionsspår. 90 graders motionsslinga uppför..oätt krävande..Ändock vackert och eftersom vi har vänt så ger det ju lite mer kraft till benen om att nästan känna lukten av målrakan. Terränglöpning vidare över bilväg ner mot vattnet igen..brr..väldigt glad över att det inte blev den där långsimningen på slutet som initialt var tanken. 500:ish och 300: typ på slutet var tillräckligt. När man har varit nedkyld rejält och återhämtat sig någorlunda för att sedan hoppa i igen så kommer man ju ner till den där 0 gradiga känslan i kroppen direkt. Finns ingen startsträcka för nedkylningen utan det känns som att man ligger i en - 70 frys direkt. Sista simningarna var kalla men överkomliga och utan vågor.
Känslan när man kommer upp udden för sista löpsträckan in till målet är ju så skönt..värd all kyla, värd all smärta idag, VÄRT ALLT!
Vi slog vår tid från förra året även om det inte var med så mycket som vi hade hoppats och siktat på. Distanserna på klockorna visade på en rejäl ökning från föregående år vilket kanske kan förklara tid i år vs förra året.
Vi bröt inte, vi överlevde och vi hade framförallt kul!
Stort tack till Salming Running för möjligheten att få representera och kunna delta på Borås Swimrun!
Även tack till Colting, organisationen, funktionärer, vanligt folk som stod hejandes och tjoandes. Sånt gör mycket mer än ni tror!
..o lite småsaker i punktform:
* Actionbilderna är tagna av vår hovfotograf: Mia Thollander som körde sprint-varianten under loppet. Kommer säkert mer på hennes blogg: www.holehouseshaking.blogspot.se/
Vi vs mother nature of Borås
* Jäkligt bra organisation med glada funktionärer, publik och allt runtomkring. Smidigt och roligt!
* Fickor med energi var riktigt smidigt. Lyckades fylla på i rätt tid, med rätt grej och var i alla fall mentalt med egentligen hela racet.
* Tyvärr så känns det lite att elit-tänket brett ut sig mer och mer. Inget ont i det kanske.. Elit drar utvecklingen framåt, men när det blir raljerande om de som inte är elit så smakar det lite illa..det finns plats för alla och vi som är "upplevelse-swimrunners" typ..eller gör träning och tävling till just upplevelserna kan nog känna att det blir lite smolkigt i bägaren.
* Jag körde loppet med Merrel All Out Peak, ett köttig paket terrängångvält. Riktigt bra sko för det här loppet. Även om den kanske är lite tung för de snabbaste löpartna så var den riktigt bra för mig. Bra grävskopor till sulor, slant inte en gång trots grov terräng, och bra studs till de längre löpningarna. Kommer en separat genomgång av skon lite senare. Men tack Merrel för möjligheten till grävskoporna. Fredrik körde sina minimalistiska Inov8 190 och var väldigt nöjd med dom då han är betydligt mer stryktålig än mig när det kommer till löpningen.
* Även tack till Peter på Surfspot för lösningarna med våtdräkterna och all hjälp med det.
* Mer ingående reflektioner om utrustning kommer i separat inlägg inom kort..
* Jag hade fyllt min dräkt, eller fyllt och fyllt..i mina små fickor hade jag lagt in totalt 4 gel:s från Clifbar. De smakar mer outspädd kräm än de mest syntetiska gelarna vilket är en fröjd. Dock så är det svårt att tycka om någon sötklibbig smak när munnen känns som en öken. Allt klibbar och jolmar runt. Men dessa är överkomliga i smaken och energitillskottet gjorde att jag var med mentalt och bitvis även i armar och ben hela racet. Magen sa inte till om några biverkningar utan allt funkade perfekt.
