Så i år var det då äntligen dags att åka det anrika Vasaloppet. Nio mil mellan Sälen och Mora, sträckan är ju för oss ultrarävar känd sedan tidigare, då endast iförd skor, nu ska alltså samma sträcka åkas på skidor. Både skrämmande och lite lugnande på samma gång. Löpning kan jag, jag har både tekniken och mängden mil som krävs, skidor kan jag inte! Jag har varken bra teknik eller speciellt många mil i kroppen. Men på skidor borde man ju i alla fall få vila lite, eller? I löpning är det ju konstant rörelse som gäller!
Ja frågetecknen var många, men jag och Andreas anmälde oss för ca 1 år sedan mest bara för att kunna bocka av Vasaloppet (på skidor) från listan över lopp som man bör har klarat av.
Året gick och löpning, simning, cykling och en del styrka klarades av med bravur, men hur tränar man skidor utan någon snö? Besökte en del gym som har stakmaskin, riktigt fiffigt redskap där man fick bra kontakt, men guuuuud så tråkigt. Lånade ett par rullskidor av en kompis, ännu tråkigare! Det var inte bara tråkigt, det var svårt också och farligt och gick våldsamt långsamt framåt. Nä får bli pannben som tar mig genom det här loppet han jag att tänka. Men som en skänk från ovan, ja från ovan kom snön och lagom runt årsskiftet gick det att åka skidor. Han väl samla ihop ca 25 mil på golfbanor och konstsnö runt om i Östergötland. Lyckade faktiskt träna upp en hyfsad teknik och viss uthållighet även om längsta passet inte blev mer än 3 mil.
Lyckade under julhelgen även övertyga min lillebror Johan att han nog också borde ha klarat av Vasaloppet, han gick dagen därpå och köpte helt nytt skidpaket och allt som man kan tänkas behöva för att åka skidor (skogshuggare tjänar bättre än sjuksköterskor) och sa att han skulle köra loppet om han lyckades få till någon träning. Han fick nog till ca 6 mil och bestämde sig veckan innan vasan att han skulle köra, fixade en biljett via blocket och så var saken biff. Nu var vi tre..
Veckan innan vasan tog jag med mig familjen upp till Sälen för sportlovssemester, en helt fantastisk vecka spenderades i backen. Vilda lärde sig åka skidor (5 år) och Theo växlade från skidor till snowboard, rätt imponerande vad barnen lär sig fort. Själv körde jag slalom och fick nog bara till ett pass på längden, inte den bästa uppladdningen inför söndagens utmaning.
Helgen närmade sig och lillebror anslöt till flocken, han vallade våra skidor och så testkörde vi dem på fredagen, perfekta!! Bra glid och duktigt fäste, nu skulle bara vädret hålla i sig. Andreas kom upp på lördagen och hade fått sina skidor vallade av proffsen, fuskigt!
Så blev det då söndag och klockan ringde strax efter 4. Gedigen frukost intogs (spaghetti och köttfärssås) och resan ner mot Sälen började. Väl nere i Berga by förstod vi att vi inte var ensamma om att vilja komma ut så tidigt som möjligt. Fullt med bilar och bilkö för att ens komma till parkeringen och när väl bilen var parkerad var det typ kö för att komma in i startled 7. Helvete!!!
Närmre 10 000 människor som skulle rymmas på alldeles för liten plats med alldeles för långa skidor på fötterna. Startskottet gick och där stod vi med skidorna i handen, fick så småningom på dem och passerade startlinjen för att sedan köa upp för de första 3 kilometrarna backe som så strategiskt inleder Vasaloppet. Fortsatt fullt av folk med varierande skidkunskaper, 45 minuter tog det innan det började plana ut och leden kunde dras isär något. Uppe på myrarna blev trängseln mindre, vi hade bra spår och några minusgrader i luften. Solen strålade och ja, just där och då var det helt underbart. Vi höll ihop och all vår utrustning hade klarat den tuffa starten.
Kilometer efter kilometer passerades i fortsatt bra spår, vi hade bra glid utför och bra fäste uppför. Kilometrar blev till mil och tavlorna längs vägen visade på ständigt krympande avstånd till Mora. Vi fick i oss lagom med blåbärssoppa och släta bullar för att orka staka vidare till nästa delmål. Johan och jag stakade nog ca 90% av loppet medans Andreas så förtroget diagonalade sig igenom lika stor del. Vi drog ifrån honom mellan kontrollerna men väl i kontrollen kom han i fatt och vi han att utväxla några ord innan vi gemensamt gav oss ut för nästa sträcka. Så flöt det på tills det bar återstod 2 mil, Andreas kom ifatt och sa att 8 timmar är nog kört, det klarar vi aldrig. ALDRIG skrek lillebror som hade fått blodad tand och stakade iväg så att snön yrde, ja jag kan ju inte vara sämre sa jag till Andreas och skidade iväg så fort jag kunde, gränslade staven och föll som en fura, men snabbt upp igen för att inte alltför många skulle se.
Fram till 70 kilometers skylten hade ändå loppets känts bra, kroppen var hyfsat fräsch och magen var nöjd. Men nu blev det skillnad, vi ökade tempot samtidigt som kroppen började säga ifrån. triceps skrek och magen började kurra, jag var hungrig och började tappa lite mod, hjärnan började svikta och det var svårare att hålla koll på utrustningen. Men som tur var så var det nu ganska mycket nedför och det var riktigt fina spår, vissa kilometrar passerades på bara ett par minuter och klockan visade upp mot 50km/h. Bror och jag höll ihop även om jag fick slita för att följa och snart var det inte långt kvar. Klockan visade på att vi fortfarande hade chansen att klara under 8 timmar. De sista kilometrarna var de längsta jag någonsin gjort och kan jämföras med exakt samma känsla som jag hade där 2 år innan under min första ultravas. Vi passerade bron i Mora och svängde upp på upploppet, Johan höll igen lite och vi passerade tillsammans portalen på tiden 7:59:25. Strax efter kom Andreas in på 8:05.
Vasaloppet var nu genomfört, herrejävlar vad skönt! O vad kul vi hade..men vad trött jag var och hungrig.
Några sammanfattande tankar om Vasaloppet:
Även om det var trångt på öppet spår så ser det ut att vara än jävligare på riktiga vasaloppsdagen, samt att det nästan alltid är bättre väder och före på öppet spår.
Träna mer stakmaskin även om det är tråkigt, triceps tog stryk!
Det var minst lika jobbigt att åka nio mil på skidor som att springa nio mil.
Nu har jag en ny tid att slå på Ultravasan..
