Det finns säkerligen en miljard meter skrift om idrottens påverkan av sinnet och visst känner man igen det. Man mår bra av att röra på sig. Även om det kan vara silvertejp virat omkring soffan och midjan..så känns det ju så enormt skönt efteråt..när endorfinerna skjuter i taket.
Idag så blev det lång dag med mycket mental påverkan så tröttheten var enorm. Men jag lyckades ge mig ut ändå. Målet var att knata omkring i lite slölufs eftersom benen var som stockar efter söndagens tunga marklyft och knäböj.
STOMP STOMP STOMP...ja, det såg precis ut som den bilden ni fick i huvudet..tog mina Merrell all out fuse för att försöka springa lite mer tekniskt och med mindre steglängd. Gick faktiskt över förväntan. Benen orkade inte riktigt sträcka ut vilket ju faktiskt var bra med tanke på att målet som var satt att begränsa just steglängd men höja frekvensen.
In till skogen och lite stigar, solens strålar smekte mina fladdrande kinder och flåsande anlete. Ovackert, men funktionellt. Med en diffus känsla över var jag skulle bege mig så sprang (nåja) jag över grusvägen som bryter av den lilla sjön som ligger vid mil-spåret i vidingsjöskogen. Där satt en man och tittade på fåglar. Hej, sa jag, hej hej sa han.
Fötterna eller framförallt stubbarna hade mjuknat upp lite nu och jag tog av till vänster in i kohagen och fick lite gudabenådad stiglöpning. Teknisk löpning låter ju konstigt att det skulle passa en ånglokslöpare, men jag trivs opassande mycket i den miljön. jag har ju alltför ofta en plan som efter några meter byts till en annan, vilken byts återigen när det kommer till löpningen. Så även denna dag. Det blev till slut omkring 8 km i sommarens sista suckar som ackompanjemang och även om jag var trött och seg innan så kändes det förjäkla gött efteråt.
men det är så sant som det är sagt: Man ångrar aldrig ett träningspass.
/Marcus
