Snart dags för premiärlopp och premiär swimrun för året. Många som ser fram emot årets säsong och hoppas att fler kommer att testa på sporten.
jag gillar Borensberg Swimruns strategi och tänk. Liten peng som går vidare till något bra, allting behöver inte kosta skjortan. Enkelheten och upplevelsen är minst lika viktigt.
Fredrik och jag ska köra den här tävlingen...ska bli både kul och spännande!
Ibland händer det. Den där ”aha-upplevelsen” sköljer över
det mentala sinnestillståndet. Ibland tillför den positiva känslor och ibland
det motsatta. Problematiskt nog så är det ofta den egna självbilden som skapat
en version som kanske inte riktigt stämmer överens med verkligheten som andra
kan ha upplevt den. Till detta kan det rent hypotetiskt tillkomma ett tillstånd
där man jämför sig med fel segment av människoträdet. Att man inte ser till sin
egen utveckling och framsteg utan hetsar sig emot siffror och tider som inte
ens var möjliga när man låg på kröningens topp av den fysiska spänsten.
Vi kan säga att undertecknad skulle, rent teoretiskt, kunna ha
upplevt något liknande. Vid peppande situationer till andra individer så talar
jag som en lärd om att ”se till de egna förutsättningarna, ha tålamod, skynda
långsamt”..jadi jadi jadi…men när det kommer till de egna prestationskraven så
låter det annorlunda. Är det för att jag jämför mig med proffstriathleter,
eller läser mycket om hur man ”måste” träna för att utvecklas, eller ska jag
skylla på samhället? ”- Jag har ju ingen lokal!” Oklart huruvida orsak och
samband till detta hör ihop..men jag tror att mina krav på att pressa mig och
utvecklas liksom krockar lite med verkligheten och den målinriktade träningen
skjuter lite snett.
Vidingsjöskogens stigar fick känna på Uberschwesters trippande
Jag väger + 100 kg. Springer ungefär som bilden som visades
inuti ditt huvud alldeles nyss. Lite stappligt och frustande. Jag fick nyligen
se en film på ”löpsteget” och jag är benägen att hålla med. Jag är mer eller
mindre uppvuxen på en handbollsplan. Den är 40 meter:ish, och man kan stå o
pusta lite då och då. En mils löpning har varit oöverstigliga mål att kämpa sig
igenom för mig så länge jag kan minnas. Nu har jag utvecklas till att jag gärna
vill springa en mil + lite till..jag lärde mig simma, tja eller kämpade mig
igenom andningskoden för 2 år sedan..har simmat över 2400 meter i öppet vatten.
Det är ju en stor utveckling hos en + 40 taggare? Och även om det kanske inte
går så snabbt hela tiden så känns det ändå att jag klarar att mosa mig igenom
och uppleva samtidigt..och sånt är viktigt för mig. Jag kommer (troligen) inte
stå på pallen så jättemånga gånger i de tävlingar jag ställer upp i. Har det
inte som mål heller (eller jo…lite…), men jag vill uppleva saker, känna
gemenskap och utmana mig själv.
Både löpning och swimrun är ju ett jättebra exempel på
aktivitet där alla är välkomna. Både riktigt duktigt och snabbt folk och vi
andra som kanske vill pressa oss lite, men framförallt uppleva. En slags
gemenskap trots oceaner av krafter emellan.
Jag och Frank filosoferar lite om distans och balans.
Mina hjärnspöken ligger nog framförallt i den egna självbilden
som sagt, och de jämförelser jag gör. Jag ska försöka fokusera mer på den egna
utvecklingen som i skrivande stund egentligen är rätt häftiga om man ser över
tid. Jag har satt upp distansmål i år om att springa 100 mil, samt simma 20 mil
totalt. Enorma distanser om man tittar på vad jag har presterat tidigare.
Visst, jag pratar och tittar med löpare/simmare som gör detta per månad…men
hej..vad tusan..Jag utvecklas, jag har kul, jag mår bra. Jag vill bli bättre
mot vad jag var förut i jämförelse mot mig själv.
Och vet ni…jag blir det..
Av en händelse så har vi fått ynnesten om att uppleva och träffa andra sportintresserade. Vi blev inbjudna till TSTMI. Team Salming Track Invitational. 3000 meter löpning på bana uppe på Bosön. Legendariskt mark. Jag har skrivit lite om det förut, men nu släpptes det en film alldeles nyss från sagda lopp. Och innan ni dömer mig..jag stapplar omkring på filmen men jag slog personligt och sprang i 4:10 tempo...då kan ni tänka er hur pass duktiga de andra är som bara flyger fram....Jag ser ut att stå klippt still! Men jag hade roligt där uppe ändå..(och vann viktklassen och kom tvåa i åldersklassen)
Hälften av Team Fillinge Ultra's medlemmar kunde i lördags välja att spendera sisådär fem timmar tillsammans på allra bästa sätt. I strålande vårsol dessutom. Planen sedan ett par dagar var ett gemensamt långpass löpning i trakterna strax utanför Bankekind hos undertecknad. Knappt tre timmar löpning och två timmar stretch och matintag kändes rimligt.
Långpass är ju som bekant självaste grundbulten i den del av konditionsidrott som syftar till uthållighet under längre distanser. Det är lika mycket en fysisk som mental förmåga. Uthållighet handlar om att mobilisera energi för kroppens transport framåt under lång tid; energi från sånt man kan stoppa i sig under vägen men också energi från det kroppen alltid bär med sig, nämligen fett. Långpassträning kommer att handla om båda. Under två timmar aktivitet kanske man förbrukar 1500 kcal vilket är omöjligt eller i alla fall mycket svårt att stoppa i sig i form av vätska eller tilltugg under löpningen. Kroppen måste alltså ta energi från glykogendepåerna i musklerna och levern men det räcker ändå inte. Energi hämtas då också från lagrat fett. Den fysiska delen av kroppen kan ju inte förhålla sig till en planerad distans, den vet ju inget om hur länge den förväntas föra oss framåt. Den anpassar sig sakta till rådande situation och startar vinstgivande processer för att minimera risken för alarmerande energibrist. Fett finns i massor! Drygt 100 000 kcal inom de flesta av oss. Det räcker för ett skapligt långpass. Efter några långpass har anpassningen redan kommit en bit på väg: fler mitokondrier, ett större kapillärnät i arbetande muskler, effektivare energiprocesser, hårdare psyke och förhoppningsvis har även löpsteg och övrig muskelkoordination trimmats till ökad effektivitet.
Allt detta tänkte vi tre (Marcus, Benjamin och jag) inte ett dyft på under lördagens ca 25 km långa löpning i nämnda vårsol. Vi pratade mest om annat, tramsade och planerade våra konditionsyttringar. Så där nördigt som det blir när man umgås med likasinnade. Benjamin berättade om löpningen på Madeira - och vi andra två insåg omedelbart att fler medlemmar i Team Fillinge Ultra borde gästa den portugisiska ön för de ultralånga löptävlingarna skull. Kanske blir det så någon gång. Överhuvudtaget pratade vi om vilka framtida lopp som kräver vår närvaro. Det blir några stycken om man räknar efter. Ett av de stora målen för samtliga medlemmar är förstås UltraVasan 45 och 90 km. Tills dess måste fler långpass betas av. Kanske kan fortsatt några bli en gemensam aktivitet. Det blir liksom lite trevligare på det sättet.
I torsdags var det så dags för registrering inför årets MIUT
115/85/40/17 km. Cirka 1 300 deltagare var anmälda, 409 till 115 km, 188 till
85 km, 413 till 40 km och 316 till 17 km. Deltagarna kom från ca 30 olika nationer,
där portugiserna var i majoritet i alla loppen. För Trail 40 km som var
aktuellt för mig, var jag ensam svensk, den andra svensken som
var anmäld till 115 km var tyvärr inte med i resultatlistan senare. Då registreringen var avslutad följde en briefing för
hela tävlingen vilket kanske inte tillhörde de mest lysande och
välorganiserade. I korthet, de frågor som ställdes till organisatören hördes
inte och svaren gavs på portugisiska, men i övrigt var det helt ok.
Planering inför loppet
Countdown till start
Starten för MIUT börjar vid midnatt med 115 km loppet från
Porto Moniz, på morgonen klockan 07 släpper de på 85 km gänget och när klockan
är 10 startar 40 km trailen och 17 km startar klockan 12. Detta betyder att
målgång sker ungefär samtidigt för samtliga deltagare.
På morgonen vid 8.30 gick bussen upp mot bergen, rätt snart
gick vi in bland molnen som såg tunga ut. Hade en förhoppning att vi skulle
passera dessa och påbörja löpningen i strålande solsken, men så vart det icke.
Ungefär 1 timme innan start var vi framme och i endast löparkläderna (jag i
shortstights/linne/vindjacka) vart vi alla utfösta från den varma bussen ut i
den ruggiga och fuktiga blåsten, temperaturen var inte många plusgrader
(nattetid kan det ibland sjunka till under nollan) och gjorde att de flesta
deltagare bildade gruppen för att hålla värmen. Ingen toppen start för ett lopp
men stämningen var ändå rätt god.
In i dimman, ruggig start
Så äntligen gick starten, med en position
mitt i klungan vart det ömsom löpning/gång uppför till toppen av Pico do
Areeiro (ca 1800 möh) innan startfältet tunnandes ut och färden gick genom molnen
nerför mot Ribeiro Frio. Härifrån var det sedan en kraftig stigning till Poiso,
över 500 meter på 3,7 km! Inte så att jag sprang några större delar här men
låren fick lite att jobba med. Väl uppe fortsatte resan nedför på single track
i ömsom skog och snår. Stigarna var härliga att springa på men då det gick
nedför så var det verkligen nerför med kraftig lut vilket gjorde att benen och
inte minst hjärnan fick arbeta hårt för att bromsa emot och välja rätt plats
att sätta ner foten. Otroligt nog var det få som snubblade eller slog om kull
(och senare i mål så såg jag endast en som verkar ha skadat fotleden).
Höglandsterrängen byttes vart eftersom ut mot tätare skog. Om det var fuktigt
högre upp så var det då lite blötare nu, inte för att det regnande men skogarna
är mer av regnskog. Genom gyttjan i en böljande single track fortsatte jag i
rätt skaplig takt. Att springa eller ta sig ner i kraftiga branter tar rätt
hårt på knän och fotsulor, ffa det sistnämnda, som påverkas av skjuvkrafterna.
Vid ca 30 km började jag känna blåsbildning men inget var att göra än att
fortsätta. Skogen byttes ut mot fantastiska vyer över dalgångar när den sista
delen återstår sker löpningen på stig vid sidan av bevattningskanaler
(levador). Här gäller det att vara skärpt då dessa kanaler rinner längs med
bergssluttningarna och ett felsteg här kan faktiskt vara ödesdigert. Vädret
byttes ut mot solsken och värme. Från den rätt frusna starten var nu värmen ett
problem, alltid är det något!Men värmen
är dock iaf min största fiende då den gör att jag tappar mycket vätska och
salter. Trots försök att kompensera detta är jag efter hela tiden. Under loppet
hade jag knappt 2 liter i mitt hydropack och drack minst 2 liter till vid
vätskestationerna, trots detta kände jag under de sista kilometrarna av
vätskebristen genom att hjärnan inte riktigt var med vilket gjorde att jag drog
ner något på takten en del. Slutligen nådde jag mållinjen i Machico efter 5
timmar (plats 77 av 373) med en fantastisk hejarklack bestående av min fru
Karolina och nyfunna goda vänner med familj! Nöjd med min prestation avslutade vi
dagen på tradionellt vis, espetada, grillspett med kött av världsklass! Gör jag
om detta nästa år?! Om jag har möjlighet, absolut!
Så var det äntligen dags.. eller jag vet inte, inte jätte kul det där med att cykla men hur eller hur så är vi några stycken som har anmält oss till Vätternrundan den 12:e juni. 300 kilometer på en cykel, det är fan långt det.
Jag själv Fredrik, Andreas, Henrik och min lillebror Johan är det som ska cykla. Jag och brorsan för första gången, Henke och Andreas är rutinerade rävar och cyklar för tredje.
Jag har cyklat några mil på racern i år, lillebror likaså, Henke har tränat inomhus i vinter och för Andreas blev detta årspremiär. Henke kunde dock inte närvara på grund av jobb..
Jag och lillebror hade planerat att cykla till Åtvidaberg på påskafton för att fira påsk hos mor och far. Dottern samt packning transporterades ner på fredagen så nu var det bara vi kvar. Andreas behövde motivation och draghjälp så han mötte upp i Vorsbergsrondellen, cyklade med till Björsäter för att sedan snedda över Värna och hem igen, en premiärrunda på ca 4 mil. Brorsan och jag fick dryga 6.
Alla väderstationer varnade för regn eller snö men vädret visade sin makt och även om det var lite småkyligt så sken solen och det gör de flesta utomhusaktiviteter både lättare och roligare.
Här är ett litet fotobevis från Björsäter.
Lagom möra i baken nådde vi äntligen Åtvidaberg och påskmaten. Tanken var att lillebror och jag även skulle cykla hem på söndagen men Johan kände sig krasslig så jag fick cykla hem själv. Samma väg men med en helt annan lutning och betydligt mer blåst, inte kul.
Fick möjlighett att backa mig en c-tur på långfredagen. Barnen var redan bortlånade inför helgens jobb så det blev bara jag och fruga kvar..skönt! Vi sticker till Omberg, sa frugan, klart vi gör sa jag.. Linköpings regn byttes mot sol i Hästholmen. Klockan hade redan passerat 17:00 när vi parkerade bilen vi Ombergs turisthotell. Tittade snabbt på en karta över området och såg en orange led, 27km! Lite för sent för nästan 3 mil i kuperad terräng med tanke på frugans fotproblem. Hittade en möjlig rättöversväg vilket gjorde rutten ca 2 mil lång, ja det får funka..
Jobbade oss upp längs västra sidan, underbar natur i underbart väder och tillsammans med den man älskar-svårslaget.
Lisa invigde dagen till ära sina nya Hoka one one, ett väldämpat alternativ som faktiskt verkar funka
rätt mycket uppför..
och nerför..
Utsikt från bergets östra sida
Växlande terräng och skog, mycket upp och ner, genom bergsraviner, bok och barrskog. Turen tog nästan 3 timmar och klockan stannade på strax under 2 mil, klockan hade blivit åtta och då blev det mörkt. Såg inte mycket de sista kilometrarna men det vi hade sett innan räckte gott och väl.
Omberg är väl värt ett besök, se till att ha gott om tid på dig bara..
Jupp, nu är vi anmälda till lokala swimrunloppet i Borensberg. Bra initiativ och lite skönt att det är i närheten. 100 spänn som sedan går till välgörande ändamål.
Mycket har skrivits om Markus Torgeby. Text- och bildmedia expanderar sin bevakning av den mystiske och förmodade annorlunda enslingen. Han tillskrivs närmast kulstatus. Nu skrivs det ännu mer. Författaren Markus Torgeby släpper en självbiografi.
Markus Torgeby verkar växla mellan olika skepnader och uttryck. Han är hitom 40 års-strecket och har levt liksom flera liv. Rika liv men med skiftande inriktningar och innehåll. Eremitliv i skogen strax utanför Järpen i Jämtland. Jobb som hårmodell. Föreläsningar och löpläger. Han har tränat riktigt hårt. Inkluderat tillsammans med oändligt snabba löpare i Tanzania. Han har kört dubbla löppass dagligen i mer än halva sitt liv. Gudstro och väckelsemöten precis om knuten. Ströjobbat med diverse för att kunna fortsätta leva ett enkelt liv. Numera, som make och trebarnsfar, verkar vardagen mer lik hur de flesta har det. Kåtan i skogen är utbytt mot hus på egen mark. Jämtland och västkustens Öckerö. Periodvis boende och arbete.
En del av den rastlöshet som fanns tidigt som barn och fortsättningsvis under uppväxten, kläs i både fysiska och existentiella termer. Längtan efter utmattande fysisk aktivitet och det efterföljande sinnliga lugn som den muskulära tröttheten och tömda energidepåer skänker verkar ha varit drivkraften under många år i Torgebys liv. Kraven runt omkring oss påverkar oss olika. En MS-sjuk mamma och en tränare med en egen agenda för Torgebys löpning medförde behovet av en frizon. En plats och ett tillstånd där kraven inte formas av en kvalificeringstid inför SM- eller EM-deltagande. Krav ska istället kännas i kroppen och vara på riktigt - kyla, hunger och trötthet. Äkta krav. Tillvaron i sin renaste form. Mot, och senare med, naturen och ett avskalat liv kan man hitta sig själv. Lära sig hantera sin egen roll i en större gemenskap. Att bo i en kåta i skogen är i boken en del av en verklig resa, ett högst reellt tillstånd där kampen för överlevnad blir tydlig och påverkar innehållet i en dag. Kåtan är också en metafor för den mentala kamp vi alla i någon mening dagligen för mot de måsten som vi själva och andra skapar. Från första sidan beskrivs människans utsatthet i ett modernt samhälle. Vare sig man läser texten om människan Torgeby eller associerar vidare till sig själv eller någon annan så griper orden och berättelsen tag i läsaren. Att inte passa in. Språket är okomplicerat och tydligt, ger muskler, nerv och driv. Situationerna och människorna beskrivs kortfattat men texten ger ändå en exakt känsla av trovärdighet. Markus berättar och jag förstår. Inte sällan saknas värderingar. Händelser och individers handlingar redogörs för utan tydligt ställningstagande för eller emot. Istället ges läsaren utrymme till att tänka själv och värdera på sitt eget vis. En viss humor ger distans och lättar upp. Här finns sorg, glädje, förvirring och död.
Löparens hjärta är en biografi. Hjärtat tillhör en löpare. Men hjärtat skulle kunna tillhöra vem som helst. Löparens hjärta är inte bara för löpare eller andra konditionsidrottare. Den kan lika gärna läsas av vem som helst. Med stor behållning dessutom. Om du vill är det här en bok som sätter dig som läsare i fokus. Och det är inte vanligt när det gäller biografier. Passa på.
Jo...men alltså..får man släppa nyheter och sånt den 1:a April..egentligen?? Att släppa Koster Swimrun som Petter gjort precis är ju i så fall det elakaste sedan folk spikade upp annat folk på träplankor.
Om det nu skulle visa sig att det Aprilskämt så vill vi ju inte missa det i så fall...då det beskrivs som ett sjukhelsikes upplevelselopp som man går igång på hejdlöst. Även mina misstankar kvarstår så vågar man ju liksom inte, inte skicka in en "anmälan"..
Kolla mer på: www.kosterswimrun.se . makalös beskrivning och utmaning!
