Hej igen
Efter att deltagit på Vidösternsimmet förra året och frusit halvt ihjäl, så var det med en viss tvekan jag ändå till slut och efter väldigt många om-och-men skickade in en anmälan. Dels är distansen lite utöver det vanliga, men den där sjön är ingen vanlig sjö.. den ..tja.. jag återkommer till det..
I år åkte jag ner själv till tävlingen. Min kompanjon från förra året Göran, året hade annat för sig och ingen annan som var simkunnig kände att just Vidösterns dryga halvmara till sjöss var särdeles "lagom" att avsluta semestern med.
Jag skaffade mig en del lärdomar från förra året. Man gör ju oftast det. Både några delar ex vad man ska ha på sig, äta osv, men också andra saker som att frysa länge, vågor, mat, planering för resa osv. Mitt mål med årets lopp var i alla fall att försöka slå mitt resultat från förra året på 9 timmar och 29 minuter. Jättelång tid! De som är snabba dvs vinnarna ligger omkring 6 timmar. Placering och allt annat var inte av intresse. Klara av loppet och slå min föregående tid, det var fokus.
På grund av logistiska skäl blev det mer pool än sjösim under sista delen av semester. Så egentligen gick jag från Vansbro 10 km direkt till Vidöstern. Det har dock blivit ganska många mil i kroppen, men inte så mycket sjö och havsodjur utan mer vertikala överparfymerade nypermanentade monster att tampas med. Vilket i och för sig kan vara nog så arbetsamt.
I alla fall så har fokus på träningarna riktats mer och mer mot den lite längre simningen. Både på gymmet och mer sim än löp generellt. Vilket har funkat utmärkt fram till ca en vecka kvar då höger axel började värka hejdlöst. Vafalls!? Jag borde ju vara hur stark som helst. Ringde min kamrat och personliga fysio Henrik om råd. Han lugnade mig med råd och lite hjärnlur (som jag iofs genomskådade men valde att lyssna på). Massage, lite vila och sedan blev det ett massagepass till. Under massagen så visade det sig att det var nog rygg/skuldra som var överbelastad och det fanns så många knutor att trycka på så trossfabriken i Göteborg hade varit avundsjuka. GODDAMMITT!
Hade en rätt god känsla fram till dess. Nu oro och lite ångest för att få lika ont som det hade gjort förra året. Då började ena axeln värka vid första vätskestationen.. Ska jag ställa in? ska jag åka ner och testa och sedan tvingas bryta? Sista dagarna innan loppet var inget kul utan mestadels oro. Inte bara inför själva loppet utan mer fokus på den egna kroppen.
Ner till Värnamo dagen innan för den obligatoriska race info-mötet. In på hotellet, checka in vila lite. Frågade nere i receptionen om det fanns någon pizzeria i närheten. Vidöstern organisationen erbjuder pasta och köttfärssås efter racebreifing, men alla vet ju att pizza dagen innan är bäst så så fick det bli i år. Jadå, det skulle det finnas runt hörnet låg en fin italiensk restaurang. Jag gick dit.
Det var bordsplacering, dukar och fina grejer. Fint. Kollade menyn lite, kollade pizzorna som levererades och den övriga maten.. Frågade försynt - "jo..alltså.. ni är ju en fin restaurang, ... vet du om det finns någon ... tja lite mer sylta i närheten?". Jodå, det skulle finnas en liten bit bort. Gick dit. Jodå. Sylta it was. Men gott var det och proppmätt rullade jag vidare till mötet.
Informationsmötet dagen innan är obligatoriskt för alla deltagare. Bra genomgång inför en sån här strapats. Hur går loppet till, säkerhet, vad som förväntas av oss aktiva, vad vi kan förvänta oss under resans gång osv.. Som alltid blir jag väldigt ödmjuk inför de övriga deltagarnas kompetens och meriter. Jag, ett väldigt stort oinsiktslöst blåbär i dessa sammanhang.
Missförstå mig rätt här. Jag kan bada och det börjar bli svårare och svårare att hävda att jag är ny på det här. Men det här gänget har simmat sedan barnsben de flesta av dom. Det är som alla simmisar vet är nästan två olika sporter. Åter till hotellet och fortsätta äta, foamroller och sedan försöka sova (och inte försova sig).
Hotellet jag var på att för vår skull öppnat frukosten en timme tidigare vilket innebar att stressen minskade fram till starten. Även om semestermagen inte är van vid att tok-äta kl 05 så fick det bli så. Mot starten och omklädning. På med gummit, trycka i sig lite mer energi, har jag med mig allt? var ska jag lämna/hämta grejer? aja.. det löste sig med allt.
Organisationen och alla funktionärer är både trevliga, hjälpsamma och duktiga på det här. Allt kändes lugnt. Enligt uppgift var det 20 grader i vattnet - varmt alltså. Men då det var en del vind plus att vi skulle ligga i vattnet ett bra tag så valde jag ändå att ha ett neoprene-underställ på mig. Mår inget bra av att frysa.
Lämning av bagage för transport till målet. Ner i startfållan för avräkning. Bitvis blå himmel och fin morgonsol genom ett par moln gjorde starten hoppfull. Startskottet gick och vi började gå ut i den långgrunda sjön. Jag tänkte för mig själv lite som Theoden: "- So it begins...".
Bitvis glädje och förväntan, delvis ångest och oro.. hälften sågat hälften virke...
..men det är ju lite det som är tjusningen med just såna här lopp. Man vet inte riktigt om man klarar eller orkar det. Man vill ju utmana sig annars kunde man valt något lättare.
Det är inte något vanligt lopp.
Ju mer man håller på med saker så blir man ju oftast vanare, får andra preferenser och utökar sina kunskaper inom området. För någon kan det vara att läsa en bok, eller bara ett par sidor, för någon annan snickra en trappa, eller en bod.. springa en kilometer utan att stanna, eller sin första mil. Plötsligt när man gjort sin Roger Bannister så flyttas gränserna för vad som är hanterbart och lite mer ok.. och plötsligt kanske man står på Osuddens badplats.. iklädd gummi med andan i hasen..
Som väl är finns det lite matstationer under resans gång vilket gör att man kan dela upp loppet i olika sektioner:
Osuddens badplats - Funtabo ca 3700 m
Nervös start med lite motvind och mycket folk omkring. Jag hade svårt initialt att komma ner i andningsfrekvens och puls. Kändes stressigt. Det lade sig efter någon kilometer där det blev lugnare både omkring mig och kroppen vande sig vid att vara till sjöss. Ändå fint när man ser Vikingaskeppet som finns i Vidöstern sväva förbi med morgonsolen smekandes. Resan här gick förhållandevis bra. Kroppen kändes hyfsat ok.
Väl framme vid Funtabo energistation. Det är en flotte där de tre funktionärerna höll sig i för allt vad tygen höll. Om jag inte missminner mig helt så liknande de mest tre flaggor som stod wuätt ut.. Det var rejält blåsigt för de tre stackarna som försökte langa energi till oss simmare. Jag fick i mig lite, men kanske för lite. Men jag ville vidare för att inte spilla mer tid än nödvändigt.
Funtabo - Tånnö ca 3900 m (totalt ca 7600 m)
Jag visste att Andreas och Mats skulle stå på Tånnö och vänta. Det gav mig lite kraft och hopp samt ett visst mått att jag inte ville svika deras stöd heller. Här började det blåsa ganska friskt. Kraftig vind snett emot. Vita gäss och drift åt fanders.
Fick kämpa för att dels se de gula stora bojarna som var riktmärken i sjön, men även att hålla kursen. Som ni ser på bilden är de ju rätt stora men de syntes knappt på håll pga vind och vågor. Jag brukar ligga som ett gammalt spett med bra riktning oavsett vind och vågor, men här fick jag kämpa. Svårt att hålla jämn fart och takt.
På väg upp till första stationen på land
För er som kan lite simövningar försökte jag köra "catch up" nästan rakt igenom loppet för att hålla riktning och även lite flyt. Det innebär att man alltid håller en arm framåt och håller den så tills nästa arm kommer framåt och då byter man. En arm simmar och en arm pekar liksom lätt förenklat. Det har funkat vid alla andra lopp och förutsättningar och jag tyckte nog att det även gick relativt hyfsat även här. Det gick inte att vara så försiktig i det här vattnet utan det var mestadels rätt mycket köttsimning.
När jag kommer in till Tånnö var jag väldigt glad över att se Anderas och Mats. Tånnö ligger lite skyddat, trots allt när ni ser på bilderna. Mats säger i förbifarten: "Det har mojnat lite va?" där var jag färdig att skicka honom i sjön, men så gör man kanske inte.. Upplevelsen för oss simmare var att det snarare tilltagit. Det kändes hela tiden som en meter fram en halv meter tillbaka. Inget gratis.
Här stod även lokala SVT och intervjuade. De frågade även mig saker, men jag var nog rätt geggig i mina kommentarer så de valde smart nog andra deltagare.
Förhållandevis glad i hågen. Full av förväntan och överraskad över att axlarna håller
Tånnö - E4:ans Camping ca 5500 m (totalt ca 13 100 m)
Dagens längsta del-strapats om man simmar hyfsat rakt. Jag hade som plan att vara lite snabbare vid stationerna i år då tiden gick snabbt ute på sjön. Jag ville ju så gärna slå mitt tidigare resultat även om sjön verkligen inte ville det. återigen MYCKET vågor och vind.
Kände igen miljön från förra året och visste att vi skulle in i en lite vik liknande del. Hoppfullt. Såg den rutiga stora bojen som innebar mat och föda. Men kom aldrig dit. Kollade på samma träddunge när jag andades hela tiden. Fruktansvärt enerverande. Axlarna hade börjat göra mer ont nu. Höger axel rätt mycket faktiskt, men jag tänkte för mig själv, tja den höll ju i alla fall i en mil lite drygt.. Vänster var också gnällig men inte lika mycket. Inte än.
Upp på land. Andreas och Mats hejandes och glada. 3-4 funktionärer som stod och frös i vinden. Jag mer och mer surmulen gubbig och så in i helvete förbannad på sjön och alla dess vågor. Funktionärerna stod ut och gav mig mer pepp, mat och godis. Stort tack till er. Jag var inget rolig här.. har jag för mig..
Men den längsta delsträckan gjord, passerat typ halva loppet........ här hade jag hållit på att simma i ungefär 5 timmar.. blev lite orolig att jag inte skulle hinna nå mitt mål då både sjö och kropp var lite gnissliga.
Börjar bli bister
E4:ans Camping - Ekens Camping ca 3400 m (total ca 16 500 m)
E4:ans camping är trots allt, lite lite skyddat då det liggen en liten ö / holme eller liknande en bit utanför. Blåsten kommer åt för all del, det gör den rikligt, men ändå inget emot det som komma skulle.
Den är en liten smalare del innan man kommer vidare till nästa delsträcka. Skönt - lite plattare tänkte jag. - Nej, sa Vidöstern. Nu ska du få mer. Varsågod!
Åfyförifan vilket helvete den här sträckan blev!
"bara 3400 m..." mindre en ett generellt träningspass till vardags men tog en livstid att simma.
Men precis då jag kom in i den smalare delen kom vågorna emot mig rakt framifrån och (svårt att uppskatta) men säg en-två decimeter höga? hela tiden - smack - smack - smack. jag kan väl säga att jag blev rätt irriterad över att hela tiden få stryk. Som en jobbig fluga om natten som envisas med att hålla en vaken, HELA TIDEN..
HELA!!TIDEN!!
Ah så jävla irriterad och arg jag! Skrek hejdlöst rakt ut.
Men...sedan blev det ännu värre!
Precis efter att jag kom ur den lite smalare delen kom blåsten åt lite bättre och då blev det vågor på riktigt! Svårt att andas för att var det inte vatten här så var det vatten där, överallt vatten och vågor. Här var jag verkligen glad över att väga + 100! Stackars alla junnisar - in i vassen till vänster och uppätna av gäddorna.
Hållit på i dryga fem timmar och får kämpa för livet för att ta sig en endaste meter. AAAAARRRRGGGGHHHHHHHH!! Top sju argaste tillfällena i mitt liv. Och ingen att kasta iväg!
AAAARRRRHGGGHHHH!!!!!
Tja ingen kommer göra det åt mig intalade jag mig själv. INGEN ANNAN! Börja veva nu ditt helvete!.
Så efter vad som kändes som lite längre än en evighet. eller generellt APT så kom jag undan det värsta och lite lite lugnare vågor, men fortsatt motströms. Såg ett par kossor på land och blev lite glad som man gör när man ser kossor på land.
Kom till slut fram till sista större matstationen. Rätt mör faktiskt.
Ekens camping - Sundet ca 5000 m (totalt + 21 500)
Det är egentligen ett litet stopp till, men det är en pråm som ligger lite skyddat på ungefär hälften av sträckan. Så jag tänkte i alla fall 2500 + 2500 vilket kändes mer hanterbart än hela sträckan.
Jag var inte jättekul kille och spexade så mycket här heller när jag kom upp på land. Man ser rätt tydligt på bilderna att.. tja.. allt kunde verkligen fara åt helvete. Eller som Mats sa efteråt: "tur att loppet inte var längre.." med tanke på min mentala lodrätta status efter varje station. "- Man vet ju inte var det skulle kunnat sluta.. "
Var inte jättesugen på att ge mig ut i vågorna igen. Solen hade försvunnit bakom ett molntäcke och molnen hade börjat skifta färg från vita puffiga till grått och betongfärgade. Symboliskt för de sista semesterdagarna.
Ut på oskyddat vatten igen, vågor som kastade mig hit och dit. Plötsligt i ögonvrån ser jag en större fågel med stora spretande spetsiga vingar svävandes ovanför. Jag försökte se så levande och stor ut som möjligt. Den ändrade riktning som väl var. Hade den tagit mig att jag gjort föga motstånd.
Tror att jag mestadels pga vågorna simmade lite snett för jag skrapade i ett par stenpartier. Först blir man ju rädd när man på öppet vatten klappar i något och sedan direkt till förbannad. JÄVLAFÖRBANNADESTENPARTIOCHVARAIVÄGENFÖRIHELVETES!! Lite samma känsla som när man stöter på Brugden i Karlstad mitt ute på sjön (en lite annan historia).
Såg pråmen och två funktionärer som tålmodigt stod och väntade. Så skönt att få i sig lite till. Även om det knappt hjälper i det här läget då jag var rätt tom på både livsgnista och tålamod.
Aja.. "bara 2500 m kvar" även om jag visste att det är ett lur. Loppet heter ju "21,5 +".. men de har 22 numrerade bojar dom rackarna! Men i år var jag i alla fall inställd på det.
Ut och veva sista öppna delen. Snedvågor och... HÄLLREGN! WOOP WOOP
Nu spelar ju kanske inte det någon större roll när man ändå ligger i vätan, men symboliskt och tog udden av det lilla som fanns kvar faktiskt. Trots detta så lyckades jag ändå samla ihop lite kraft att ändå höja armfrekvensen en liten liten bit. För mig var det inte en tävling emot de andra utan enkom mot mig själv och min tid. Men kom ändå på mig själv att titta mig oroligt omkring för att se andra simmare som skulle kunna simma om de sista 500 metrarna. Konstigt va? Jag hade fått lite rapporter från Andreas och Mats om att jag tydligen och oväntat låg bra till i fältet samt att det var många som brutit. Men sista metrarna fram till målportalen och handen på målet.
aaahhhhhhhhh.... äntligen!
Jag klarade det.
och jag gjorde det rätt bra.. det var första känslan.
Jag klarade av målet att slå pb! PPUUHH!
Först så låg jag bara där och andades. äntligen över! (plus kanske tusen olika svordomar)
Sedan försökte jag ta mig upp för bryggan. Orkade inte riktigt först utan gav bara upp och flöt tillbaka till vattnet igen. Ett kämp för att komma upp, men så möts man av kompisars glädje, funktionärers heja och allsköns leenden så man blir så där varm och gossig inombords så det känns som prosecco i bröstet.
Det är fint.
Tröttheten förbyts till glädje och stolthet som på ett litet ögonblick.
Allt slit värt det. Alla svordomar. Alla uppdruckna liter sjövatten.
Allt.
Det är ett långt lopp med många timmars aktivitet. Mycket kan hända oavsett väder. Jag är glad över att jag var en av dom som orkade igenom och att kroppen höll ihop så länge den gjorde. tack kroppen. När jag tittar på resultatlistorna efteråt så blir jag både ödmjuk och stolt. Många som fick bryta. Flest någonsin tydligen.
21 km hade 83 simmare från början. 66 män och 17 kvinnor. Inom dessa finns även möjlighet att välja våtdräkt eller inte våtdräkt.
Av dessa 83 bröt 28. 34 % ungefär. Fifan, det är många!
De som var i topp är ju snabba på riktigt. De kom ett par timmar före såna som mig. Sjukt att kunna hålla farten i de vågorna. Jag fick ett snitt på 2:18 per 100 m. Man mäter ju ofta simning i tid per 100 m. Mitt mål var att ligga omkring strax under 2 per 100 vilket skulle gett en km per 20 minuter.
Nu var ju inte förutsättningarna riktigt såna att man (jag) kunde välja hastighet hela vägen. Men jag är väldigt nöjd med tanke på hur allt såg ut. 2:18 inklusive de stopp man gör för att äta lite får jag nog vara väldigt nöjd med.
Jag kom på plats 12 av 31 herrar som tog sig i mål. PLATS 12! Jag är jätteglad!
JAG SLOG ALLTSÅ PB MED ÖVER EN TIMME!!
Jag har sett siffror på allt mellan 11-17 m/s i vindarna. Det är ingen lek att bada omkring i. Röd flagg på de flesta av semesterorterna eller ex Ironman Jönköping där det var en tredjedel av höjden på vågskvalpet... Men här - WOHOO nu kör vi! Det var fasen inte lätt hela tiden. Absolut inte. Men jag gav mig fan på att bara fortsätta i alla fall. Mycket tack vare att jag visste att Andreas och Mats stod och hejade på land. Sånt betyder mycket! De hade ändå ägnat en hel dag med massa mil resande åt mig! Då kan man ju inte bara lägga av heller. Sedan såklart, massa andra hejarop från vänner och bekanta via olika medier.
Pressen var där
*****
Tja hur sammanfattar man sånt här..? det är ett lopp utöver det ordinära. Med det vädret som bjuds är det väldigt långt ifrån "snälla" Vansbro 10 km med skyddat läge och medströms. Det här är det motsatta. Ett eget kämp från precis första armtaget. Fantastiskt. Olika upplevelser och utmaningar, men nära naturen likväl.
Efter loppet så skriker ju kroppen efter energi. Efter längre löp brukar jag bli helt paj, men efter simning mer utmattad. Orkeslös. Men jag har alltid väldigt svårt att äta. Jag känner (och förstår) att jag har ett enormt stort behov men det går liksom inte. Framförallt vill man ju ha något som inte är sött som det man har ätit i flertalet timmar. Dagen efter likaså. Klarar av att äta en halv portion ( vilket iofs inte skulle vara skada lite oftare till vardags). Men plötsligt helt ut ur det blå - superhunger! svårt det där..
Ju längre tiden gick efter loppet så blev det svårare och svårare att lyfta armarna. Jag såg lite ut som en bäbis T-Rex som gick omkring och gnällde. Men det har faktiskt släppt av mycket snabbare än jag trodde, så nu når jag faktiskt te kakera högst upp igen. På gott och ont.
Jag var rätt tydlig till Andreas och Mats med att nu har vi gjort det här loppet. Nu får vi kolla på ngt annat. Men likförbannat så sitter jag nu, bara någon dag senare och hummar lite för mig själv och tänker.. tja det är rätt mysigt lopp ändå...vilken idiot man är ibland..?! eller så är det organisationen omkring loppet som lyckats göra det till vad det är trots utmaningen på distans och väder - att skapa en gemytlig och trevlig atmosfär.
Det går ju inte understryka värdet av Vidösternsimmets enormt duktiga och trevliga funktionärer. För alla sportisar vet ju att även om organisationen är trevlig så hänger det i alla fall till slut på alla funktionärer som ställer upp!
När man som idrottare inte riktigt orkar le eller liknande så är betydelsen och upplevelsen av de där funktionärerna så sjukt viktig för hela upplevelsen.
Kan inte nog tacka er alla funktionärer som stod ut när jag kom ur vattnet bister som Chtulu. Stort tack till er!
Så nu sitter jag här med post-sport-upplevelse-melankoli ett tag innan det är dags att ta tag i nästa del som blir Sälens Fjällmaraton (21 km). Det blir nog också en pärs. Men orkar jag bada så långt kanske jag orkar lufsa också får vi hoppas.
Återigen:
Stort tack till er Andreas och Mats för att ni tog er tid och kom ner och hejade!
Kan inte nog berätta hur mycket det gör!
Tack till alla er som skickat och ringt både före och efter loppet! det värmer enormt.
och stort tack till er Vidösternsimmets Ideella Förening och alla funktionärer för att ni gör ett sånt mysigt lopp som det är!
//Marcus
.jpg)
.jpg)
