Att skåda Errol Flynn i Trosa

Den efterlängtade dagen hade äntligen kommit. Roligt när det gällde individtävling och TFU dammar in på topp 3 ändå. Glädjande inkassering av interntävlingen som vi haft med vår sponsor Salming Runn

Priset blev en löpar-häng-trivsel-träff på stadt i Trosa. Bara det gör ju att man blir glad. Mina kunskaper om Trosa som stad var något begränsad vilket gjorde att jag innan så fick söka på datan för att utöka kunskapen. 

Några av sakerna som jag fann var: 

-   Området kring Trosa är rikt på fornlämningar i form av runstenar.

-   Trosa brändes år 1445 av Vitaliebröderna under Erik av Pommern.

-  Trosa stad hade 857 invånare år 1933.

-  En av förklaringarna till att Trosa i folkmun kallas ”Världens ände” är att staden under sina tidigare år endast hade en tillfartsväg. För att komma hit var man alltså tvungen att svänga av riksvägen och ta den långa vägen hit och sedan ta samma väg tillbaka igen.

- I Trosa samlas Errol Flynn sällskapet för sina årliga träffar. 

I alla fall så begav vi oss upp till Trosa på torsdagen och kom upp samtidigt som Joakim, Oskar och Marcus från Salming. Kramkalas och lite småljug för att sedan klä om för löpningen. Vi skulle ut till Tullgarns slott för att sedan springa på sörmlandsleden ( www.sormlandsleden.se ) neråt till Trosa igen. Har aldrig varit där så det lät spännande. De leder som finns i Sverige brukar vara genomtänkta, vackra och lätta att följa. 

Några plusgrader, fuktig luft, geggiga stigar och charmant gäng. Helt idealiskt för lite jogging således. Tyvärr så var värdshusvärden som skulle leda oss på stigarna sjuk, men Joakim hade fått lite instruktioner för dagens etapp. 

Någorlunda peppiga innan start.. eller total oåterhållsam glädje att träffas igen

Träffade en häst som var ganska köttig. Hej häst. 

Distansen för dagen varierade i diskussionerna men cirkulerade omkring 17-19 km. Tja.. själv var jag lite spänd över hur vaderna skulle reagera då de har strulat lite på hösten..men ändock hoppfull då jag verkar ha kommit tillrätta med var felet låg i alla fall. Så tja.. jag gör som jag brukar...jag kör. Flertalet kort från ursäkts-kortleken delades ut från de flesta..if you know what i mean.. Dock så gör ju både sällskap och upprymdheten att träffas åter att benen går lite av sig självt. 

Tillsammans med det här härliga gänget så hade vi nog ordnat det dubbla utan större mankemang. 

Grusvägsstart och pigga ben

Jag tror att det här är en ganska bra beskrivning från den sträckan som vi körde: www.sormlandsleden.se/vandring/etappbeskrivningar-och-kartor/56-trosa-tullgarns-slott/  

Sverige har ju en fantastisk uppsjö av vandringsleder där man kan uppleva naturen på ett lättillgängligt sätt. Passa på när ni är ute och far att kolla upp sånt. Klart värt ett besök. 

Efter att ha sprungit lite på gruset så kom vi in på en massa härliga stigar, bergsknallar och fina utsikter. Härliga skogar att irra bort sig i. Idag så höll vi dock tillsammans gruppen och hittade rätt nästan hela tiden. 

 #fotoschwester

Vyn utan folk i vägen var inte heller så tokig.. typ 7000 höjdmeter:ish

Vi fortsatte i ett skönt prattempo där grupperingarna avlöste varandra och stigarna likaså. Löp-möten är ju toppen.

 Jocke galet glad för att komma ifrån kontoret ett par minuter

Oskar varsam trippande i nedförsbackarna

 "På ett par ballar i Trosa". Går att få med ram och canvas för 625 kr. Leverans innan jul om beställning före 12/12

 Ultra-Lisa fokuserad

 Är man först ska det dokumenteras

Som små raketer uppför backen. Springer man snabbt så blir det suddigt. Själv var jag den enda som hann med att fotas tre ggr i backen...skarpa bilder skall tilläggas. 

Ja ja... jag kommer... kollar så inte någon halkar bakom gruppen bara.. tar mitt ansvar som senior

Plötsligt mitt ute i ingentinget så skrek plötsligt OCR-Marcus till. Vad är det? En Björn, En sträckning, en ilsken iller? Nej, plötsligt så fanns det en hinderbana tillgänglig! Vroomm barre och han försvann som en avlöning uppför kullen..

 Som ett jehu rakt upp! Det fanns tydligen en massa andra grejer uppe på platån också. Vi höll på att inte få med oss honom hem..

Nu börjar mörkret skymma alla redan. Men vi hann med att få se den berömda tennisspänsten som Oskar besitter. Det kan vara så att det var just den här urkramningen av krafter som gjorde att väggen kom tidigare för honom. 

Behold: The stiff-leg-snickers-spänst.

Strax efter denna överbelastning så märkte jag att junior började tappa fart och fläkt. Fick bära honom lite på axlarna och mata honom med paleo-holistisk-hemlagad-näringsriktig-näring så att han skulle kunna se ljuset igen. Fungerade rätt bra och han orkade ruscha sista kilometrarna till hotellet. 

Bra joggingstråk

Sista delen avverkades i mörker och Göteborgs-trail: asfalt. Nöjda, glada och lite trötta så kom vi fram till hotellet och fick se att de hade galet gott fika som stod kvar efter en konferens. "Den kan ni slakta om ni vill" säger en trevlig tjej. Tja.... sagt och gjort:

Yo! alla tillbaka i någorlunda hyfsat skick

 Glädma efter tröttma

Lökigt post-run-häng

Glad. 

Efter lite hypovolemiattacker så ramlade vi ner till spa-avdelningen för lite skönt snack, vila och trivsel innan maten. Jag kanske inte har störst cv på just spa-avdelningar... Men de där tofflorna ändå.. kan inte bestämma mig om de är gulliga eller lite fjantiga. Men det kanske är lite som med andra saker.. det beror kanske på vad som ska i dom som avgör det..

 Härligt och välförtjänt häng efter 19 km löp. Drog ett par längder och fick ihop ett par km sim också..*

* nej. 

Som små kaniner. Floff Floff

Sedan kanonfin mat och samkväm i restaurangen. Skönt avslut på en härlig dag. Ypperligt på alla sätt! Att vi sedan fick lite försmak av vad som kommer är ju också spännande och roligt. 

 Ypperligt! 

Men Errol då, frågar sig kanske den noggranne läsaren? Jo, efter att ha granskat Oskar under dagen så kunde vi till slut enas om att han numera är mer lik Errol Flynn än sig själv. 

Stort tack från oss i Team Fillinge Ultra till er Jocke, Oskar och Marcus för ett härligt dygn! Vi är både glada och väldigt tacksamma! 

//TFU 

Trivsel och planering på styrelsemöte

När vi inte sportar så planerar vi inför kommande utmaningar och ser till att fylla på nutritionsparametrarna till adekvata nivåer som anstår ett gäng sportisar.

//Marcus

På promenad

Gick en sväng i skogen på fm innan simskolan. Hade nog inte riktigt tänkt att det skulle ta två timmar, men det var skönt väder och allmänt göttigt. 

Skogen är toppen. 

 Såg en hackspett. Den ville inte komma ner. Men den sitter där i mitten högst upp..

/Marcus 

Planering inför 2018

Eftersom säsongen börjar dala mot sitt slut så kommer planeringen inför 2018 närmare och närmare. Ett slags skissande på eventuella möjliga utmaningar och den fruktade logistiska svårigheten. Inte lätt att få till det alla gånger.

Klart redan är i alla fall Loftahammar Endurance Day för mig. Men jag teamar upp med en gammal handbollskompis istället för Fredrik som var den ursprungliga planen. Vi får leta annat lopp.. eller vänta på alla inbjudningar.. ; ) 

Sedan är Vansbro 10 km klart och bokat. Det ska bli kul. Ser fram emot båda racen. Stora och köttiga! Siktar på att kapa 30 minuter på Vansbro. Borde ändå vara rimligt. så 2.30 är målet / visionen.

Har börjat snegla mot Ultravasans 90 också.. helt orimligt såklart.. och kanske därför jag tittar emot den. 

 Banan över Vansbro

"Ganska nöjd 2017"

Loftahammar 2017

//Marcus 

Tjurruset 2017

För nionde hösten i rad styrde vi bilen mot stockholmstrakten för att springa, krypa, kräla och gegga oss i genom Tjurruset. Genom åren har Team Fillinge Ultras konstellationer i just tjurruset varierat, första året var det jag, Lisa, Marcus och Andreas som stångade oss fram, de flesta åren har barnen varit med, tyvärr inte i år.

Årets team bestod av min lillebror Johan, Malin och Andreas, jag och sen Marcus ( som kastade in handduken och skyllde på en alldeles för stor vad som gnällde) som fick följa med som medieansvarig. Lisa kunde tyvärr inte följa med pga. arbete och barnen ville inte pga. lättja.

Glada och förväntansfulla, eller lätt ångestladdade och lite illamående kom vi väl fram till Stockholm och Lill-jansskogen, typ bakom Stockholmsstadion. Det var utlovat mängder med lera och en hel del vatten, där i mellan rätt löpbart. För första gången i historien hade de valt att ändra på startordningen så att herrarnas första startgrupper skulle nu starta före damernas, vilket uppskattas av båda då det tidigare har varit så att de snabbaste männen har sprungit över de minst snabbaste damerna.

selfies är viktigt med vinkeln

Startskottet gick och jag drog iväg, Andreas hade påtalat att "ska du slå mig något år så är det i år" så jag tänkte väl i alla fall försöka. Kände mig stark i början och kunde placera mig typ 12-14 plats med Andreas jagandes några platser bakom. Farten var hög men jag kunde hålla i och fick fint flyt. Många hinder passerades, det var allt från djupa diken, långa kärr till sjö och slalombackar. Man förtränger rätt fort.. Efter ett par kilometer blev jag omsprungen av en kille, vände mig då bakåt för att kolla om det skulle komma fler men såg inte någon! Bestämde mig då för att haka på omspringaren och efter ett tag kom vi ifatt några.

Blöta åkrar avlöstes av sjökant med vass och sen det fördömda sista kärret, ca 800m rakt igenom geggan from hell. Bitvis var hela kroppen och huvudet under skiten.. o vem hör man då, jo Marcus står o skrålar för fulla muggar, först glädjande och rart, typ bra Fredrik, vad snabb du är och du är bäst o så, sen hånande, typ det ser lite lökigt ut, vad länge ni har varit borta osv. Roligt på sitt sätt och kanske lite peppande även om man helst av allt ville dra ner honom i skiten..

Mot målrakan och in som 14:e man, sjukt glad över det och trött. 57:03. Andreas kom frustandes och surandes in på 35:e plats 1:04:20. Johan plats 186 1:16:56 och klart skitigast, Malin plats 49 1:23:00.



//Fredrik

Stigar på Omberg

Efter att ha surfat igenom alla (nästan) härliga bergslöparfilmer på hela datan med Kupricka, Jurec och alla de andra så var ju benen fulla med spring. Hade tänkt gymma och "prehab-träna" då kroppen kändes lite trött och sliten...men fick bli skogen istället i alla fall.

Just idag så fick jag sug efter nya stigar och åkte helt sonika till Omberg. En timme i bil som är så värt det. Har varit där förut och sprungit och naturen är svårslagen. Mäktiga vyer och fina stigar.

Började regna på vägen dit. 12 grader och lite snålblåst.. förbannat tänkte jag för mig själv innan jag gav mig av. Men allteftersom jag tog steg för steg så öppnade himlen upp sig och det blev en löpstund i sol. Underbart!

Kan verkligen rekommendera Omberg som tillflyktslokal. Både för löpning och annan rekreation.

 Asa-högt upp!

 pingislungor

 "they let me feel like a 4-wheel drive on a two leg tank"

 typ 3000 meter rakt ner i backen. Läbbigt

 Själaro

 "något dravel om senior och bad.. jati jati.."

Utmärkta kartor att följa. 

 Trötta ben och glada skor

Livet på en pinne...  (flåt..jag hittar ut själv...) 

//Marcus

Istället för Kalmar Ironman 2017

Här skulle det kommit ett inlägg om Kalmar Ironman. Men istället så lägger jag (som inte deltog) upp bilder på de två som var med.. men bilderna är från ett annat tillfälle.

De gjorde bra i från sig i alla fall..



/Marcus

Att simma längre än man någonsin gjort tidigare

Allteftersom jag når ett delmål eller ett större mål så väcks tanken om att besegra nästa steg. Ibland helt orimligt förstås men ofta en barriär som bryts och nya möjligheter som öppnar sig.

Det finns några såna där klassiska lättmätta nivåer. Exempelvis: 100 kg i bänkpress eller springa 10 km. Andra mål kan man ju sätta upp själv för att se hur långt man kan nå.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag kom hem efter att ha lyckats att simma en kilometer i bassäng. Det var ganska många stopp under vägen i 25:meters bassängen då. Men lyckan över att ha nått ett mål var som proseccobubblor i näsan fast i bröstet. Allteftersom jag har tagit fler och fler simtag, inspirerats av duktiga coacher och andra likasinnade så har målen förlängts lite i taget. En kilometer blev två..som blev tre.. osv.. samma visa är det med löpningen.. en liten ökning i taget.

I somras så simmade jag 10 kilometer på Vansbrosimningen. Ett testlopp som finns i planeringen inför nästkommande år. Helt sjukt långt. Simma en mil. Vem gör ens det? Vi hade förra året lyckats få till ett sim tvärsöver Roxen. Vi mätte lite fel då i och för sig då jag trodde att det var 5 km, men visade sig vara 7.. så där flyttades det en gräns ordentligt. Men när jag fick höra om Vansbro 10 k så kändes det väldigt spännande och jag ville väldigt gärna hänga på där och lyckades få en plats och simmade riktigt bra för att inte ha någon längre bakgrund på simning.

 Bra förutsättningar vid starten

Trevligt

Jag såg ett annat lopp som också var "utmanande". "Nowchallenge" hette det ( www.nowchallenge.se/ ). Det fanns lite olika distanser: 400 m, 2 km, 4 km, och 14 km. Det råkade även vara så att de hade en liten tävling som jag råkade vinna och således fick möjligheten till att välja vilken sträcka jag ville köra. Tja, vad tror ni jag valde? Såklart det längsta som fanns. Hur svårt kan det vara?

Kristina, supersimmaren hakade på och ville också köra 14 kilometers racet. Vi körde ju som bekant även Vansbro ihop.

Tja, upp svintidigt, attackäta så mycket som möjligt och iväg mot Stockholm. Inga problem med att hitta rätt och kom bra i tid för att skaka av kroppen lite efter bilfärden. Sparsamt med publik i arla morgonstund. Inte direkt världens publiksport när man syns vid starten och sedan vid målgången efter ett par timmar. Vi var totalt 47 simmare som skulle köra 14 km ( 34 killar och 13 tjejer). Vid raceinfo så såg alla andra väldigt snabba och helt outröttliga ut.

Trevlig, avslappnad och skön stämning

Plötsligt så hade klockan blivit racestart och vi begav oss ut i det mörka och svala vattnet. Blir alltid lite förvånad direkt vid startögonblicket. Oavsett lopp egentligen. Plötsligt så är man bara där och skall leverera och uppleva. Underligt i alla fall. Man kan ju tycka att man borde lärt sig lite..men det är kanske så det funkar för mig.


Vi skulle i alla fall simma runt hela sjön Norrviken. Ytterkanter av sjön och förbi några bojar och lite fikabord. Jag lade mig i ytterkant och hade egentligen som mål att överleva, men med att försöka pressa mig lite. Ingen ide att försöka hänga på de snabbaste eller försöka tränga sig fram till en "bra" position. Loppet är ju så långt så bättre att köra i egen takt tänkte jag.

Det var ett par stycken som drog iväg väldigt snabbt och när de var på ca 1 km bojen så var jag kanske på 500 meters distans från dom redan. Sneglade bakåt - gött inte sist! Konstig tanke det där..att det är så farligt att komma sist..när man aldrig har gjort något liknande förut.

Jag fick en liten lucka bakåt till ett lite större gäng och några som hade saftey-boj med sig. Svårt att se och orientera sig bitvis när man ligger med halva huvudet under vatten.

Hade två framför, men de låg en bra bit framför så jag orienterade mig efter dom och försökte egentligen inte komma ikapp. Tog en gel på första stationen. Skönt med energi istället för varm saft som på ett annat lopp och bra för huvudet om inte annat. Fortsatte simma och kollade till på klockan: överaskande bra tid på distansen. Skönt. Inte trött utan mest tillfreds.

Kartan över simmet är inte svår, men likförbannat svårt att komma ihåg lite var jag var på kartan. Efter ett tag så glider jag om den närmaste killen som legat före ett tag. In i en depå och dricker någon halvbläckig-choklad-energidryck. Tja.. nåt innehåller den väl tänkte jag. Fort iväg så jag får en meter till.

ca 3.5 km kvar bara



Upp till vändhållplatsen längst upp i sjön. Trevligt väder tänkte jag, och en hel del fina hus. Sånt kan vara bra att tänka på när man har 4 timmar egentid och 0 input från andra. Vevandet fick sköta sig själv. Sneglar bakåt, har han kommit närmare? Nej, vi håller distansen om ca 100 meter. Svårt att uppskatta distanser på vatten.

Klockan surrar till. 10 km. Gött, bara 4 kvar. Kollar till på tiden: 3 timmar och 1 minut. MENVAFASEN! På Vansbro 10k så hade jag 3.18. Sjukt bra ju. Det gav mig mer ork.

Nästa bojar syntes lite dåligt. Svårt att navigera plus tröttma. Då kommer en kajak pekar och vevar lite åt något håll. Svårt med kommunikationen då man inte kan prata, höra eller vinka tecken som simmare.. men tyckte att jag kände igen solglasögonen. Man vad tusan! Det är ju Kristina! Fasen då har hon blivit tvungen att bryta. SKIT! Det visade sig vara så tyvärr. Yrsel, kräksig och balanshaveri. Det går ju inte fortsätta att simma då. För mycket risker och det är det inte värt. Tråkigt med vuxenbeslut men bra för överlevnaden.



Finns i sjön

Jag simmade in i en depå, tog en gel och snabbt iväg. Mängder med sjögräs och allmänt äckligt mölj. VEVA! Lätt stressad och början till axelsmärta/orkeslös. Nu får du ta tag i det här tänkte jag för mig själv. Det kan ju inte varit så många som stacka iväg innan och luckan bakåt skapades ganska snart. Du borde vara på övre halvan. Fortsätt kämpa nu! Det är värt det! Det mentala snacket internt är inte på några högre nivåer men det funkade.

Runt en boj och tydligen så skulle man upp för att hämta energi här. Vet inte riktigt hur långt det är kvar, men kanske 2 km. De sa säkert något om det här på racebriefingen, men lite omtöcknad och trött nu. Snabbt ner i vattnet igen och få igång takten igen. Närmar han sig? Nej, samma distans, kanske 50 meter nu. GGGRRRR!!!

MENHURLÅNGTSKADETVARAKVAR!?

Ser ett hus och kanske en brygga långt bort. Det borde ju vara däromkring. Försöker att simma emot det. Tror mig komma ihåg hur det såg ut och sneddar lite åt höger. Det blänker till bortåt höger.. Hoppas att det är tidtagningen. Kom inte en meter här kändes det som trots överljudsfart på armvevandet. snedblänger bakåt, fasen han hänger på! VEVA! Såg en filmsnutt som Kristina filmade. Inte vackert. Knappt framåt heller. Men efter ett tag så lyckades jag i alla fall sätta handen på plattan och kunna slappna av. Inte omsimmad! HURRA!

 Sista krafterna kramas ur axlarna för att gå i mål

Omtöcknad, glad och ganska nöjd direkt efteråt

Inga applåder eller medaljer vid uppgången. Eller Jo, Kristina hejade ju såklart massor! men inte så där rusig målgång som man skulle kunna tro efter en sån här strapats. I alla fall fick jag sitta på bryggan ett litet tag innan jag gick till bilen och tog på torra kläder. Då får jag se att min fru lagt upp på medierna att jag kom 6:a! 6:A!! Proseccobubblorna hade nu letat sig till ögonvrårna (eller om det var laxerande mök från läskiga vattenväxter).

Galet stolt över mig själv! 6:a...på ett riktigt lopp!

Jag fick tiden på klockan: 4 timmar och 17 minuter. Det blir ett snitt per kilometer på 15 minuter:ish. För ett år sedan simmade jag en kilometer på 20 minuter. Rätt bra ökning och efter så lång tid på lopp!

- 3910 kcal förbrända eller förbrukade

- 8279 simtag

- 17,7 grader

- 32 simtag per minut i snitt

- Total simsträcka 14167 m

Så här ser 14 kilometer ut.

Så här ser 14 km ut i siffror. Väldigt jämna siffor om jag får säga det själv..

Roligt lopp som är svårt att få ner på pappret. Roligt, utmanande, spännande, utvecklande och lite läskigt lopp.. Men jag är fortfarande väldigt glad, stolt och lite överaskad av mig själv, inte över att jag gjorde det, men att jag gjorde det så jäkla bra!

Vinnaren kom in på 2:55 har jag för mig att jag hörde...  2 timmar och 55 minuter!! Galet imponerande! Han som kom in före mig swishade in på under 4 timmar så honom hade jag inte en chans att nå i vilket fall, vilket känns bra. (annars kanske jag kunde gett mer..haha)

Konstig grej. I mål så var jag egentligen inte så trött. Mer liksom urlakad / utmattad. Det har väl med marschfart och tid. Hade det varit kortare så hade farten kanske varit högre och således utgifterna större trots kortare tid.

Annons:
Sökes för byte eller liknande: fungerande axlar. Finnes: Glada, men olyftbara dito.

Fotocred: Kristina (Stort tack för peppet!)

Race-rapport, Ekängens triathlon 2017.

Igår genomfördes Ekängens Triathlon och jag var en utav 2 glada motionärerna ur Team Fillinge Ultra som deltog. Det var 2:a gången jag gav mig i kast med vårt lokala lopp. Jag har tvingats avstå en el ett par ggr pga. hälsoskäl men nu är jag på banan igen. Och att jag bor 1 km från starten sänker ju tröskeln till att anmäla sig något.
Markus "Uberschwester" som manglar sig igenom den ena tävlingen efter den andra med ett vansinnigt tempo och imponerande fokus dammade in på en 13:e plats och jag spurtade in på 14:e. Stabila insatser tycker jag.

Bansträckningen bestod av 400 m simning i en algblommande Roxen följt av 16 km cykel på landsväg och avslutningsvis 5,5 km löpning runt samhället.

Kort race-rapport:
Vi startar simningen ståendes i vattnet. Det är en behaglig temperatur men oroväckande grötigt. När startsignalen går börjar jag crawla i förhållandevis långsamt tempo men når ändå allt för snabbt maxpuls, tappar kontroll över andningen och måste gå över till bröstsim. Jag tar det med ro och hinner lägga upp en planering för strukturerad simträning till hösten i skallen. Efter ett par minuter simmar jag upp bredvid svågern Johan som kämpar liksom oss övriga med ömsom bröstsim, ömsom crawl och hälsar glatt. Han svarar med att börja veva frenetiskt för att klå kärringen i vattnet varpå jag såklart slutar fis-simma och sträcker ut mig i min fulla längd. Vi kommer till fållan för uppstigningen ur vattnet samtidigt och stapplar jämsides framåt mot växlingsområde nr 1.

Johan i svart/neongul våtdräkt, jag till höger

Och det mina vänner är det sista ungspolingen ser av mig på loppet då jag får av mig våtdräkten i rekordfart och tar mig runt på en förvånansvärt stark cykeltur och en lite skakig men helt okej löpning och klår honom med ett par minuter. Känns bra.

Direkt efter loppet fick jag för mig att jag kunde ha gett lite till men då jag läste av pulsklockan och såg att jag befunnit mig på en maxpuls om 194 slag/min genom hela simningen, haft ett genomsnitt på 174 slag/min under resten avloppet och varit i röd puls-zon under 59 minuter av min 74 minuters långa insats får jag nog inse att krutet ändå var så gott som slut. Och det är ju precis som det ska vara på tävling.

Post målgång trötta och lyckliga

Dottern Vilda, en lovande talang i Fillinge Ultra sprang ett barnlopp på 1 km med hög stegkadens och rödrosiga kinder. Stolt.

Ekängens Triathlon är en mycket trevlig tävling i proffsigt arrangemang och jag kan inte nog lovorda paret Malakows i Ekängens IF och alla funktionärer som möjliggjort att vi alla fått uppleva den fantastiska dagen som gårdagen var. Att människor går ut ur husen för att titta på och heja är ovärderligt. Exempelvis satt det en familj med tamburin då vi kommit ca 300 m på löpningen. När jag hör det glada bjällerklanget och möts av barnens utsträckta händer som ger mig en "highfive" är just det tillfället det bästa ögonblicket på hela tävlingen. Det är stunder som dessa som gör att jag orkar fortsätta springa tarots hotande uppkastning och spagettiben. Underbart minst sagt.

Önskar Er en trevlig söndag. Nu väntar vi in en racerapport från Marcus som jag vet just tagit sigi mål efter att ha simmat 14 km i öppet vatten. Helskotta vad bra han är. Hurra för dig Marcus.