Yogaschwester

Efter att ha förlustat mig med vänligt sinnade människor under gårdagens så fick det bli bot och bättring i skogen. Många uttrycker att det är stelt och svårt att köra yoga. Jag tycker det omvända. Lätt och ledigt. Kanske har bättre fallenhet för det helt enkelt.. vi är ju bra på olika saker...

På söndagen så ägnade jag mig lite åt skogsyogan. Den mest naturliga av alla yogor som finns, typ..eller tja.. lokalt i alla fall. Vättar, gnomer samt de beryktade skogsbrugdarna som siktats i närheten höll sig i skinnet och det blev inget busande.

 Stubbyoga

Resultatet lät inte vänta på sig utan sinnesfrid, samklang med naturens väsen och mjuk i kroppen kom ögonblickligen. Förvånande att inte se fler skogsyogis ute bland granar och tallar i gnomernas rike. Trevlig söndagsunderhållning för alla.

 

Plockabärmedenhandyoga

Rekommenderas!


/yogaschwester

Allena i Kolmården

För tredje året i rad så stod jag alltså där igen. Framför en enormt vacker och underbar miljö, men samtidigt krävande och knäckande om man inte är på sin vakt. Jag pratar såklart om Kolmårdstrailen. Anledningen till att jag i år var ensam är att husbilsraggarna valde att köra Tough Viking (med den äran) och Fillinge grenen valde hemmastyrka som aktivitet. Super-mega simmerskan Kristina skulle ha stått på startlinjen men på grund av skador fick hon tyvärr lämna återbud hon också. Då tog jag det beslutet att springa för Darktrailrunners och hoppades att demoner, gastar och allmänna väsen skulle hjälpa mig på stigarna.

 Party

Lite laddning vid närliggande sjön

Nämenvafan, tänkte jag. Det får bli jag och skogen helt sonika. Så jag åkte dit och förberedde mig på att kapa 15 minuter från föregående år. Ni som har sprungit i Kolmården vet att det går bara uppför eller nedför. Helt galen natur, men samtidigt trollbindande.

Tja, 21:orna stack iväg och den första halvmilen gick skapligt. Hängde på ett par fötter som hörr helt ok tempo. Tyvärr så började jag känna av något slags magknip och illamående mellan 5 och 10 km. Vågade inte dricka så mycket som jag egentligen ville ha eller kroppen krävde då värmen var hög!

+ 500 höjdmeter kräver att man har gjort sin läxa innan, och då transportlöpningen nästan är platt så blir det ju kanske inte riktigt det som kolmårdsskogen kräver.

Trots allmänt fysiskt successivt havererande så försökte jag att kräma ur lite krafter och hasa mig framåt. Målet var ju ändå 2 timmar, vilket jag låg bra till fram till omkring 14 km. Men efter det så hasade jag efter en minut i taget.. FÖRBANNELSE!

När sista myren kom så hade jag tankar på att simma över istället, men det blev något som liknade skovling. Sista kilometern är värst på kolmårdstrailen. Man vänder nämligen precis vid målrakan och försvinner ut i skogen igen. Bortåt! helvetes! Hade nästan glömt den här svängen. Klockan tickade på och jag hade satt upp att jag i alla fall skulle slå föregående års tid. Personligt rekord är ju ändå personligt rekord!

Sista 500 meterna sprang jag faktiskt. Man kan kalla det löpning.. kom in på 1 minut bättre än förra året! YAY! Då kommer Kristina fram precis efter målgången och gratulerar till överlevnaden. Hon hade varit i Norrköping och hämtat syskonbarn och passade på att komma förbi. Roligt att känna igen ett ansikte i alla fall!

Väl nere vid parkeringen igen så fanns det inget annat att kasta sig i sjön. Faktiskt riktigt skönt. Kan rekommendera stigarna i Kolmården. Underbar natur, men tämligen krävande.



//Marcus

"I linje med ökad överlevnad"

Efter tre år, tre lunginflammationer, två bihåleinflammationer, ett utmattningssyndrom och diverse andra lite mindre hämmande sjukdomstillstånd har jag nu påbörjat mitt andra runstreak.
I augusti 2014 startade jag mitt första "springavarjedag" block i syfte att bli en bättre löpare men redan efter 58 dagar tvingades jag avbryta pga. lunginflammation.
Därefter har utvecklingskurvan gällande min springform varit rätt linjär eller snarare visat en nedåtgående kurva. Jag har tappat lite flås och uthållighet efter varje sjukdomsepisod och ännu har jag inte lyckats hinna ikapp kapaciteten jag hade under glansdagarna. Kanske gör jag det aldrig.
Men det är ju ingen anledning till att sluta sträva efter förbättring.


Runstreak dag 1, 10 km trail i Ekängen

Jag har under de 4 åren jag klassat mig själv som en löpare sprungit 2 maraton, 1 ultramara och en hel mängd kortare lopp. Som längst sprang jag 6 mil under ett halvt dygn, 1 mil i taget med vila emellan. Min önskan är att kunna springa marathon eller ultramarathon igen i framtiden.
Utgångsläget nu är att jag inte sprungit längre än 12 km sedan 2015 så i min strävan att bli en långdistanslöpare igen tänker  jag att det kan vara bra att dra ner på kravprofilen ett uns.
Lite mer krävande pass som intervaller eller långdistanspass får mig att gå helt i däck så att flytta fokus från kvalitet till mängdträning är nog den nivån mina löparambitioner måste ligga på.


Runstreak dag 3, 7 km trail i Ekängen

Reglerna för detta runstreak innefattar ett minimum på 2,5 km löpning eller minst 20 minuters joggande per dag. Självklart kommer jag springa längre, hårdare eller snabbare då jag är på alerten. Fast jag MÅSTE inte pressa mig, det är det viktiga. Att ramla runt i 20 min per dag kan man avkräva vem som helst, inklusive mig själv. Därtill kommer en salig och luststyrd blandning av fysiska aktiviteter för att bibehålla styrka och variation.


Runstreak dag 4, 4 km trail i Ekängen

Att röra på sig varje dag är i linje med ökad överlevnad. Det menar i alla fall läkaren och författaren till boken Hjärnstark, Anders Hansen. Det har jag fattat för länge sedan och levt efter de senaste 20 åren. Vad jag inte fattar är att fullt friska människor med alla möjligheter till att motionera/aktivera sig VÄLJER att INTE göra det!
Helt obegripligt.



Roxens strandpromenad

Må solen skina på Er!

Brugdberättelser och anekdoter

Jag hade ynnesten att bli tillfrågad av Coach Boqvist, ledare och tränare på Linköpings simidrottsförening. Han frågade om inte jag kunde hålla en liten föreläsning om swimrun på deras utbildning: swimrunskolan. Fantastiskt roligt att bli tillfrågad såklart och självklart sa jag ja. Att kunna berätta och inspirera andra att testa på sporten är ju toppen. Det är inte det att jag är duktigare än någon annan. Det finns så många som är vansinnigt mycket snabbare, smidigare och tja betydligt bättre på swimrun. Men jag tycker att det så fantastiskt roligt! Jag lever mycket på min vilja och min superkraft: oinsikt. Det är inte omöjligt för mig att hålla på i mil efter mil med att springa och simma..det tar bara lite längre tid.


Samtidigt så är det ju så att om du tänker att du kan eller att du inte kan..så har du ju rätt.

"Ja, en liten Brugd är ungefär så här stor när den föds.."

Jag hade en liten genomgång och berättade anektoder från dödsvärmen i Borås swimrun där jag badade i bajs. Inte mitt eget dock. Till året efter när jag hackade tänder och krampade på grund av isbjörnskylan. Lite om Loftahammar Endurance Day och den fysiologiska nedbrytheten som drabbade kroppsdel efter kroppsdel. Lite om Brugden som ligger och lurar där ute..


Jag är ju egentligt löjligt hjärnspökensbejakande gällande sjömonstret som vi kan kalla Brugd. Mest för att det är ett rätt coolt namn. Brugden är det där sjögräset som kommer att dra ner dig, den där jättehajen som slukar dig hel, de där simmande tonårsynglen som tillsammans äter dig levande..de kommer i alla möjliga former och storlekar.. och samtidigt så är det ju en sån skön frihetskänsla att simma ute i öppet vatten. Rakt ut och swosch swosch....  konstigt det där.


Jag nämnde också det viktiga valet av partner. Inte som livskamrat..det är ju iochförsig också viktigt, men som kamrat att tävla med. Många beskriver att man skall köra med en som är lika snabb som en själv. STRUNPRAT tycker jag. Välj en som du står ut med, en som du har kul med och som du kan hetsa, bråka, peppa med! mycket viktigare enligt mig! Hade aldrig klarat mig utan de som jag har kört med.

 Underbetts-Brugden



Ving-Brugden

 

 

Gapiga Brugden



Jag pratade även lite om Amfibiemannen och Karlstad Swimruns första år, där första simmet på 2400 meter var skönt men utmanande..Swimrun är ju en fantastik upplevelsesport och det finns ju dom som är duktiga på riktigt och väldigt snabba. Sedan finns det såna som jag, upplevelse-swimrunnare. Vi som vill pressa oss, men samtidigt uppleva och tävla för att det är så jäkla roligt. Lite snabbt tänk om hur jag tänker på grejer som man kan behöva och varför. Skor, paddlar..tja sånt som hör till..

Mycket minnen man samlat på sig på väldigt kort tid.

Hur eller hur, väldigt roligt och kanske får ordna något tillfälle till vid sidan om då jag har fått en del meddelanden om att intresserade inte kunde komma. Att det var 27 000 grader ute och sommarsol kanske hade lite med saken att göra också.. however.. rolig sport och roligt att kunna inspirera andra att testa.


//Marcus

Lite bilder från Trail och Mustasch

Efter att ha smält intryck efter allehanda stigar, backar, träffat bekanta och slickat såren så kom bilderna från Bergslöparnas lopp: Trail och Mustasch som en välkommen bonus.

Jag känner känslan komma tillbaka direkt. Den sköna tröttheten, glädjen att umgås med likasinnade, träffa både nya och gamla vänner. ROLIGT.

Tack till er Bergslöparna åter igen. Härligt lopp och skön inramning!

Här är lite godis (lånat från Bergslöparnas hemsida):

 

Fredrik pigg och glad vid starten

 

 

Även jag har någorlunda fin hållning

Malin tar täten före Kristina och Johan

 

 

Andreas tassar mjukt över stock och sten

 

 

Johan ligger i draget och sparar kraft medan Malin och Kristina drar

 

 

 

Well, smälter in i naturen i alla fall..

 

 

Kristina orkar pressa fram ett litet leende och Malin strax efter

 

 

Glad mustasch. Alla blir glada av mustasch

 

 

 Johan har alltså sparat sig under loppet så han orkar med att spurta ner motståndare

Hurra!! Malin i mål medan resten hejar på

Träffade gamla handbollskombatanter: här Herr Lodestad som springer långt och ofta

 

 

Kul att träffa Johan Brode`n som även driver: http://www.trailupptechloparen.se/

Älskar sallad

Ett litet urval.


//Marcus

Kontrakt!

Team Fillinge Ultra är nu också Team Salming! Igår skrev vi kontrakt som förenar oss för två år framåt. Inte svårt alls. Vi har ju tränat och tävlat i Salmings kläder och skor under några år och uppskattar verkligen filosofin med natural running - en mer avskalad sko med mindre av supportsystem och vikt för att göra din löpning roligare och erbjuda fri rörelsefrihet för löparfoten. Precis lagom mycket sko för den enskildes olika smak. Skor och klädernas design och färgval är också en del av deras signum som gör att de sticker ut och förhoppningsvis upplevs som ett mer intressant alternativ.

Jocke Sandin på Salming Running och Team Fillinge Ultra

Blir en tuff vecka löpmässigt - har några nya modeller att testa och den ena är snabbare än den andra. Svettigt!

Mot bättre tider!

/Nilsson

Trail och mustasch 2017

Trail och mustasch. TOM. Ett terränglopp strax utanför Motala anordnat av Bergslöparna. Ett mycket gemytligt arrangemang som tidigt på året markerar var man är formmässigt och vad som återstår att jobba med. En bra och utmanande inledning på en gryende säsong med konditionsidrott.

 Mot Motala

Vi har varit där tidigare. Fredrik har en obruten svit i deltagande - i vilka lopp kan man stoltsera med det? Vi andra kom tillbaka för andra året i rad. Poängen är att vi kommer tillbaka. Vi gillar TOM. Vi gillar atmosfären och den enkla men ambitiösa inramningen. Man ser tydligt att de fyra eldsjälarna som arrangerar tillsammans med familjer och vänner liksom gillar terränglöpning väldigt mycket. Det smittar av sig på oss besökare som vill testa vår förmåga. Personligen gillar jag att de lägger möda och stålar på oklanderlig tidtagning. Individuell och digital á la orientering med en chipförsedd bricka man loggar sin mellantid och sluttid med. Bra prioritering eftersom dryck längs vägen, gratisbaner vid målgång och diverse annat krims krams är svårt överskattat. Tiden är viktig. Tack Bergslöparna.

Som vanligt drar vi ystert och förväntansfullt i väg från Linköping. Lite nervösa och spralliga. Malin, Marcus och bröderna Wirenmark. Inget deltagande från juniorsektionen idag. Lisa saknades också efter att ha justerats av virus och bakterier i andningsorganen; hon överlämnade då gentilt sin startplats till Johan.

Nummerlappshämt

Mot Motala. Hämtar ut nummerlappar och brickor. Till startområdet. Hoppar ur och kittar upp. Trollsalvor som mjukar och förbereder. Uppvärmning och töjövningar. Solen är med oss, det är rätt så varmt faktiskt och shorts och tischa ackompanjerar vår närvaro. Träffar lite kändisar. Småpratar och önskar lycka till. Allt eftersom minuterna går tätnar stämning, snart start och den där hat-sköna nervositeten både märks och känns. Att delta i tävling är ju på allvar. För vår del, inte på blodigt allvar, men det känns ändå i bröstkorgen. Oavsett om man vill hamna i topp, springa längre än man tidigare har gjort eller bara överleva så går man in med en målbild som är förenad med en önskan. Naturligtvis skapar det en viss nervositet. Ska min kapacitet räcka? Orkar jag hela vägen? Tänk om jag bara blir för trött? Klart det känns att ställa sig på startlinjen. Det krävs mod. Jag applåderar alla som vågar.

Starten vid 30 km

Två distanser att välja på idag - 14 eller 30 km. Båda distanserna har sin egen tjusning. Malin , Johan och jag väljer 14 km. Det är i sanning en riktig utmaning. Terrängen är kuperad, backarna flera och ibland väldigt branta. 30 km är på samma sätt, fast längre och ondare. Slingorna är väldigt vackra också men ärligt talat tänker jag inte så mycket på det längs vägen. Jag försöker hitta en rygg att hänga på. Jag kollar i marken för att undvika rötter att snava över och ibland kikar man upp och kollar ett fält eller utsikten från en höjd.

För egen del gick det bra. Jag har varit lite överansträngd i en höft och tog det kloka beslutet att bromsa in och köra 14 km istället för 30 som jag egentligen var anmäld till. Planen var att inte gå för fullt utan känna efter hur höften reagerade, ta det lugnt i uppförsbackarna och inte hänga med i högre fart än jag behärskade. Planen föll väldigt väl ut och jag kunde dansa in på en fjärdeplats. Faktiskt riktigt nöjd och inte helt slut. Hade möjligen någon minut eller mer att ge, men den fartökningen hade kostat massor och kanske hade höften börjat bråka igen.

Min (Marcus) upplevelse av loppet är nog så här i efterhand ett töcken av känslor. Jag sprang "korta" varvet förra året och grämde mig trots att jag var trött ordentligt då, för att jag inte sprang den längre. Så i år, fysiskt justerad till trots så anmälde jag mig till den längre. Alltså tämligen motsatt mot vuxenbeslutet som Andreas tog.. Jag har inte sprungit längre än 15 km sedan vi sprang Ultravasan för två år sedan. Men springer jag 15 så är det ju nedför resten tänkte jag..

Actionbild 

Fylld med förväntning, lite glädje och tämligen mycket ångest så stod jag tillsammans med Fredrik på starten till 30 km. Första delen gick enligt plan, lugnt och fint i prattempo. Jäkligt trevligt snack med flera löpare. Kul att träffa många löpare som man diskuterar löpning och annat via medier. Kramar till er alla.

Underbar natur och skön stämning. tja... efter allt som loppet gick så ramlade kilometrarna förbi och plötsligt så var det mindre än hälften kvar. Då blev jag trött. Jättetrött. Alltså så där trött man kan vara när man har gjort något jättejobbigt.

Skogen snurrade runt ett par varv och jag fick kämpa för att hålla mig upprätt. Något knas på munstycket till vätskeblåsan gjorde att jag inte fick i mig så mycket som jag ville och i "lite" vredesmod så slet jag således bort hela munstycket och bälgade i mig vätska, drog en nödraket i form av snickers och gick ett tag. Vaknade till och kunde lufsa vidare mot målet. Konstigt det där..ibland där den sista biten så kunde jag springa och rätt bra faktiskt. "Rätt bra" är en sanning med modifikation såklart då min teknik i normala fall är lite myskoxe-löpning..

Gråtmild / jättejättetrött / lite kräksig

Bara ett snubbel och en kullerbytta ut i terrängen bland vårblommor och knoppar som brast, och den kom när det var två km kvar. Vilken skön känsla ändå när jag kommer upp till målrakan och ser att det är folk kvar! Bubbel i bröstet - jag klarade det förihelvete! Stolt och rätt trött ramlade jag in i mål och fick krama resten av gänget. Vilket lyllo!

Orkade pressa fram ett litet leende bland tårarna

Viktigt att behålla farten tills målgången är registrerad

Stort tack till Bergslöparna och alla funktionärer för ett fint arrangemang! Vi dyker upp nästa år också, då ännu vassare och hungrigare!



30 km terräng sett uppifrån

Stort tack också till Salming Running som förser oss med föredömligt funktionella och genomtänkta kläder och skor. Vi blir liksom både läckra och snabba med era prylar!

Team Fillinge Ultra med prospect Kristina som slog till med distansrekord!

Som vanligt är ju hänget och samvaron kanske ännu viktigare än själva tävlingsmomentet. Efteråt styrdes SAABEN mot Ekängen och vi kunde kramas och njuta av underbara vårstrålar och värme hos Lisa och Fredrik. Som vanligt ett föredömligt värdskap med massor av sånt man behöver efter svårt och tungt kroppsarbete i konditionens tjänst.

 Man måste ju unna sig också. det har jag läst i en tidning..så: sportdryck för vuxna

Vi ses därute!
/Nilsson

Vår,lopp och ångest

På lördag kommer vi i Team Fillinge Ultra (med flera) köra Bergslöparnas lopp: Trail och mustasch om ett par dagar som jag vet kommer göra ont. Sprang den korta varianten förra året på 12 km. Var jobbigt men jag var inte riktigt nöjd. Så i år anmälde jag mig till den längre sträckan på 28 km vilket visade sig några dagar senare vara 30:ish. Tja..det tar väl på ett ungefär lika lång tid för mig som 28 tänker jag. Mer smärta per peng..

Dock så är ångesten påtaglig då jag inte riktigt fullt är där träningsmässigt än om vi säger så. Men är jag det någonsin tänker jag?

Upplevelselöpare som egentligen har 0 insikt utan bara gör. Kanske min största superkraft.

Sedan funderar jag på vilka skor som är brukligt. Rätt torrt, rätt mycket transportlöpning. skulle jag klara mig på ett par släta racers? Eller pallar kroppen med ett par tunnare terrängdojjor. Matchvikten igår var 101. Blir ju en stompande och frustande då. Kanske värt att göra ett par sladdar om man klarar sig bättre på transportlöpningarna?

#testschwester testar skor

Men ångest är också en drivkraft eller hur? Får passa på att njuta av våren och lukta lite på blommorna under tiden. Passa på att ta med allt lördagsgodis som jag orkar bära och sedan blir det ju bara lättare och lättare allteftersom målet kommer närmare. Smart va? (men hur packar man semlor och ett sexpack?)

 #testschwester testar hållbarhet på en pinne

#testschwester testar våren

 

 

 

//Marcus 

ICEman 2017 - swimrunpremiär

ICEman gjordes på försök för nästan precis ett år sedan. I år hade vi lyckats att samla ihop ca 25 % ytterligare modiga swimrunnare till startfältet. En annan nyhet var även att vi i år tog en frivillig insamling till stöd för cancerforskningen. Martins bror gick nyligen bort i sjukdomen och det vi kände att det var det minsta vi kunde göra kände vi i ledningen.

Pre-race smilies

Vi samlades med spänd förväntan vid Tannefors slusscafe och hade lite upprop, tjöt och omklädning etc. Två i gänget som var med och testade swimrun för första gången - KUL!

Vädret var egentligen behagligt varmt i luften även om det var lite blåsigt. Inte ökenhetta och inte isbjörnsväder heller.

Vi hade banan på ett ungefär klar för oss. Preliminära sträckor och distanser som i praktiken som när vi kör de här små tränings-tävlingarna så brukar det bli lite som det blir. Vi lufsade iväg och det kändes skönt att springa omkring i gummi igen. Lite "äntligen-känsla".

Glatt ovetande om vattentemperaturen

Vi tassade fram till första simningen. Hoppade i med fötter och vader och kände instinktivt att det här kommer nog göra lite ont. Jo, mycket riktigt ...klart kallare än förra året. Runtomkring så hördes det lite frustandes och pustandes. ROLIGT! Fingrarna försvann nästan direkt inom ramen för nervtrådar och signaler.

 Charmen med att simma i stan..man kan prata lite med folk

Isfritt i alla fall..

Upp och lufsa så vi fick igång värmen i kroppen igen. Mycket skratt och lite larvande på vägen. Känslan om hur roligt swimrun är kommer snabbt tillbaka. Bort till Braskens bro och bryggan som finns där.. sim över till "mack-sidan".. ännu lite kallare här som vanligt.

Löpning vidare bort till Johannelundsbadet och dagens längsta sim. Kändes som 3000 men var nog något kortare. Fingrarna känns inte alls längre utan jag vevar på gamla minnen och bara försöker få runt som i cirklar. Ansiktets alla porer påtalade att de gärna skulle sitta i en bastu istället för detta alternativet.

 Perfekt som första swimruntävling..

Upp ur vattnet, kolla så alla är ok och jogg tillbaka till slussarna. Fika och värme som målbild. Kul att alla trots kylan mest garvar och har roligt. Fikan efteråt är ju lite som den bästa fikan ever..skönt att sitta och snacka efteråt. Ungefär som omklädningsrummet. Garv och larv när det är som bäst.

Roligt med alla modiga!

Frank och jag hade lite eftersnack

Skön och kravlös dag. Tack alla inblandade! 

Fotocred till Rebecka Nilsson och Mia Lundin

JÄVLA ROLIGT!

//Marcus