Har ända sedan förra året haft en längtan efter att känna Ombergs mark under fötterna, att njuta av utsikt och närheten till naturen. Idag fick jag chansen. Inga tider att passa,inga åtaganden utan enbart lugn och ro till den egna träningen.Gav mig av så att jag började springa omkring vid 11 in mot Ellen Keys bok-skog. Vackert, krävande och fridfullt.
Kropp och ben kändes helt ok och efter ett tag så hade en mil passerats. Letade efter en skaplig plats att inmundiga lite fika (clifbar gels och duttar alltså..) och ta en paus men hittade inget som överensstämde med min kravspecifikation utan fortsatte lufsandet genom terrängen. Bitvis mycket krävande.
Kom fram till skidbacken som ligger på Ombergs "insida" mit fastlandet. Där hade man roat sig med att måla orange på alla stolpar som fanns samt även alla andra grejer som var lösa, så där irrade jag omkring tills jag blev trött och inte vågade springa längre bort från bilen relaterat till ork och kroppens övriga funktioner. Hälsade på ett par hästar och gav mig av hemåt igen..
När jag hade kommit upp till grusvägen så dallrade hettan som i en gammal John Wayne cowboysarefilm. Sjukt varmt och enda fläktandet var min löpning...så då fattar ni hur vindstilla det var..
Fick lite hjälp med orienteringen av ett par snälla "geocachare" som letade markrörer.
Nöjd, trött, lite ont, ärofyld och rätt så tillfreds blev det hemfärd..
bra pass som lovar rätt gött ändå inför ultravasan.
//Marcus
lördag 8 augusti 2015
fredag 7 augusti 2015
IRONMAN 70.3 - en långpanna!
Just nu avsaknad. Avsaknad av bra och nödvändig träning inför UltraVasan, bara två och en halv vecka bort. Jag saknar främst långa långpass. Själva grunden inför ultralopp. Därtill avsaknad av en höft/skinka som går att lita på och som inte plötsligt ömmar. Jag saknar också snabba hårda löppass. Förutom löpning på stigar i skogen, några långa backpass och några fartsleksdito tror jag inte att jag saknar mer inför de kommande 90 km av terränglöpning.
I förrgår försökte jag tillgodose kroppens skrikande behov av förberedelse. Åtminstone sett till aktiv tid. Eftersom jag mer på allvar börjat addera simning och cykling till löpning och har en långsiktig plan på att genomföra de längre distanserna inom triathlon så snickrade jag ihop en egen halv Ironman. Eller Ironman 70.3, som anger den totala distansen i miles, dvs 113 km. En rätt schysst distans som kan åtnjutas via tre färdsätt. Det borde rimligen innebära mindre slitage av en inte full funkis höft samtidigt som det ger en rejäl inbetalning på uthållighetskontot. Några flaskor rabarbersaft spetsade med lite elektrolyter och några av Clifbars gelduttar och energikakor packades ner. Startklar!
Till Grebobadet vid sjön Ärlången. Att badvädret bara var ok medförde att trängseln var sparsam. På med våtdräkter och iväg. Malin och jag stretade på, inte snabbt men målmedvetet. Efter några hundra började jag komma in i det. Att slappna av på rätt sätt och tänka på alla detaljer som alla gör helheten har visat sig vara riktigt riktigt svårt. För mig i alla fall. Jag är ingen naturbegåvning på frisim. Till de mätbara framstegen idag kan räknas att jag inte får in lika mycket vatten genom näsan längre, att jag kan köra över 100 m utan en paus på ett par brösttag och att det inte idag heller dök upp några stora självlysande ögon ur djupet som hungrigt men hånfullt stirrade på mig. Grattis till mig!
Efter 1950 m (enligt Garmin iaf) på ca 52 min var vi åter vid bryggan. Lite vingligt och med viss rotationsyrsel tog vi oss upp. Träffade några bekanta, pratade lite, rekommenderade inköp av våtdräkt osv. Tryckte lite energi inför cyklingen, bytte kläder inför cyklingen och konstaterade att jag ekiperat mig stilvidrigt inför cyklingen. Inga vita strumpor, långärmat och linne (!!) över och otrendiga reklamglasögon i handen. Perfekt, det gäller att inte ryckas med. Även om jag i smyg fantiserar om en triathlonspecifik cykel i kolfiber, vilket innebär att ryckas med så in i helvete!
Linne!? Stilvidrigt enligt cykeletiketten. |
Simningen ger en skön trötthet i kroppen som inte alls är svår att hantera när cyklingen tar vid. Benen var rätt fräscha och jag kunde börja trycka på. Det svåra var att nu inte ryckas med och snegla på klockan, kolla fart och tid och börja kalkylera en sluttid för hela 70.3-kalaset. Vilket jag naturligtvis gjorde... Behärskade mig ändå rätt ok - till Sturefors, Tannefors, via Tallboda vidare till Gistad, Göstad, Örttomta och Björsäter och nästan närmaste vägen hem. Var tvungen att addera en kortare krok för att landa på 90 km blankt. Rätt lätt cykling, blandade lätta och tunga växlar, varierade tempo och sittställning. Skön sväng!
Väl hemma gjorde jag processen kort. På med nya byxor, av med långärmat, bara linne och Salming Speed redo. Passade på att fylla på med mer vätska. Två gånger åtta dl var lite knappt under 3:08 cykeltid. Den här övergången tycker jag är knepigare - att börja springa efter cyklingen. Efter kortare sträckor blir bytet mindre abrupt men nu var första km löpning i det stolpigaste laget. Det gick inte direkt sakta, höll väl 5:10-fart men känslan var kass. Det rättade till sig under den andra km och då kunde jag öka till runt 4:45. Underbar känsla! Kroppen stark. Konditionen fanns där. Uthålligheten likaså. Jag kände mig som en maskin. Maskiner glömmer lätt att de fortfarande är inne i en rehab-period efter en envis överansträning av höften/skinkan. När jag hade skruvat upp tempot lite ytterligare, bara för att jag kunde, till omkring 4:30 så började höften gnissla lite. Inte ont, inte ömt. Gnissligt. Stannade upp och började töja igenom alla muskler omkring vä höft. Sprang nån halv km och upprepade proceduren. Höll på med den intervallverksamheten de sista 3 km innan jag hade nått hemmet med en halvmara på löpkontot. Tradig avslutning men totalen var riktigt skön att blicka tillbaka på. En halv Ironman. Bara för att jag kan och för att träna min uthållighet. Riktigt härligt!
Skön känsla i kroppen när allt var klart. Rätt hungrig också. |
Några korta lärdomar:
1. Min simning är inte helt värdelös. 2 km på ca 50 min är allt annat än bra men det funkar. Jag har dessutom en tid att förbättra nu.
2. Jag underskattar mitt behov av vätska och energi under cyklingen. Eftersom pulsen och hela ansträngningen är lägre jämfört med löpning så känner jag inte mitt behov lika tydligt. Fartvinden tar också bort annars tydliga indikatorer på ansträngning.
3. Att cykla efterföljt av löpning (sk brick-pass, eftersom benen känns som tegelstenar) är effektivt och minskar den knasiga känslan i benen. Förmodligen handlar väl adaptationen om neuro-muskulär effektivisering eftersom rörelsen är känd och tränad sedan tidigare. Brick-pass borde också innebära en gynnsam balanserad träning av böjare kontra sträckare i benen och runt höften.
4. Även om aktivitetstiden kan delas på tre aktiviteter så är det jobbigt att vara aktiv i omkring 5:30 timmar. Det kanske inte sliter väldigt mycket på kroppen men en viss urlakning sker ju ändå. Vila, stretch och återhämtning var skönt dagen efter. Kortare pass räcker, även om detta pass var tänkt som alternativ till långpass inför UltraVasan.
5. Kanske måste vi lägga till ett piktogram av en cyklist i vår Team Fillinge Ultra-logga.
Keep up that good konditionsidrottande spirit!
/Andreas
tisdag 4 augusti 2015
DUBBELPASS
Mvh Fredrik
söndag 2 augusti 2015
... O lite till.. Bara för att..
Trots 40 + vecka så kändes det som att det ändå fanns lite ork och vilja kvar i kroppen.. Lyckades lura med mig frun på cykel och planerade 20 km rundan över Sturefors - Landeryd o hem..
.. However...
Första 5 var så jobbiga så det hade nog tagit tre-fyra timmar är ta sig runt. Ohållbart.
Slog runt inne i Sturefors och hem igen med svansen mellan benen och lite oro inför Ultravasan.
Hade tänkt köra med mina Hoka-skor men det kan även bli Merrell som seglat upp som bra alternativ.
Testade även nya vätskeväskan, en Osprey 1,5 rev som jag fick i present. Verkar kanonbra och kan mycket väl bli en bra vän på långpassen.
Angående bilden så var det enda leendet på hela resan.. Och det var nog antingen solens strålar eller smärta..
/Marcus
lördag 1 augusti 2015
Björsäters Triathlon 2015 - något för alla!
Björsäter, ett litet samhälle 30 km öster om Linköping, bjuder upp till triathlon omkring första lördagen i augusti. Årets event var det 22:a i ordningen och mäter en tiondel av en Iron Man, alltså 380 m simning, 18 km cykel och avslutande 4,2 km löpning. Arrangemanget och distanserna är riktigt lyckade! Flertalet tror jag inleder sin bekantskap med triathlon genom just ett mini-triathlon; distanserna är överkomliga och kan genomföras om man bara är måttligt konditionstränad, på ren vilja så att säga; lagtävlan erbjuder att man kan genomföra "sin" gren och låta grannen ta sin favorit. Kort sagt - föredömligt!
Team Fillinge Ultra gillar konditionsyttringar. Triathlon är inget undantag. Gemensamt sett har vi några genomförda tävlingar. Jag fyra, Marcus två och Malin två. Det roliga med årets lopp var att Simon, Marcus son, skulle delta. 13 år och redan googlandes ÖTILLÖ, IronMan och liknande. Riktigt roligt! Mer om Simon senare.
Triathlon antas ibland vara ett ungt fenomen men uppgifter antyder att det på 20- och 30-talet i de Franska städerna Meulan och Poissy utövades "Les trois sports" (De tre sporterna) eller "La course des Touche à Tout" (kan inte franska men kanske har det något med banan och allt att göra?). Det skulle i alla fall vara något som liknar dagens triathlon, men med en annan inbördes ordning av grenarna: 3 km löpning, 12 km cykel och simning över floden Marne. Aktiviteterna betades av i följd utan paus och liknar definitivt ett mini-triathlon. Vet dock inte hur långt det är över Marne. På 70-talet hölls tävlingar i San Diego, Kalifornien, som döptes till triathlon. Nu med grenarna i känd ordning. 1977 (eller 1978 enligt vissa källor) hölls det första IronMan på Hawaii, 1983 hålls den första triathlontävlingen i Sverige (Uppsala) och 2000 deltar triathleter för första gången i OS Sydney. Sedan rullar det på. Lite i skymundan. Utan någon direkt uppmärksamhet. SVT sporten visar antagligen som vanligt division 2 fotboll på bästa sändningstid när svenska stor-triathleter som Åsa Andersson, Michael Thorén, Ted Ås, Lena Wahlqvist och Jonas Colting gör avtryck i Sverige, Europa och övriga världen. Efter Lisa Nordéns OS silver i London nynnas en annan melodin. Nu är trithlon intressant! Det är bra.
Team Fillinge Ultra gillar konditionsyttringar. Triathlon är inget undantag. Gemensamt sett har vi några genomförda tävlingar. Jag fyra, Marcus två och Malin två. Det roliga med årets lopp var att Simon, Marcus son, skulle delta. 13 år och redan googlandes ÖTILLÖ, IronMan och liknande. Riktigt roligt! Mer om Simon senare.
Triathlon antas ibland vara ett ungt fenomen men uppgifter antyder att det på 20- och 30-talet i de Franska städerna Meulan och Poissy utövades "Les trois sports" (De tre sporterna) eller "La course des Touche à Tout" (kan inte franska men kanske har det något med banan och allt att göra?). Det skulle i alla fall vara något som liknar dagens triathlon, men med en annan inbördes ordning av grenarna: 3 km löpning, 12 km cykel och simning över floden Marne. Aktiviteterna betades av i följd utan paus och liknar definitivt ett mini-triathlon. Vet dock inte hur långt det är över Marne. På 70-talet hölls tävlingar i San Diego, Kalifornien, som döptes till triathlon. Nu med grenarna i känd ordning. 1977 (eller 1978 enligt vissa källor) hölls det första IronMan på Hawaii, 1983 hålls den första triathlontävlingen i Sverige (Uppsala) och 2000 deltar triathleter för första gången i OS Sydney. Sedan rullar det på. Lite i skymundan. Utan någon direkt uppmärksamhet. SVT sporten visar antagligen som vanligt division 2 fotboll på bästa sändningstid när svenska stor-triathleter som Åsa Andersson, Michael Thorén, Ted Ås, Lena Wahlqvist och Jonas Colting gör avtryck i Sverige, Europa och övriga världen. Efter Lisa Nordéns OS silver i London nynnas en annan melodin. Nu är trithlon intressant! Det är bra.
Team Fillinge Ultra innan start |
I Björsäter lyser solen och vinden är len. Badplatsen vid sjön Risten börjar fyllas med folk som vandrar omkring med svindyra monstercyklar som testats tusentals timmar i vindtunnel och nästan rullar i femti knyck oavsett hur man bär sig åt. Högst vardagliga cyklar leds också till fältet där växling till cykel efter simmomentet ska ske. Kort genomgång av tävlingen. Trafikregler och så. Ner i sjöns svala vatten och snart är det start. Många har våtdräkt. Det är svalt förstås. Det går snabbare att simma med dräkt. Det kan vara bra att träna på bytet till cykel (inte helt lätt att ta av sig våtdräkten snabbt!). Det ser proffsigt ut. Skälen till att välja dräkt är åtskilliga.
ANDREAS: Jag har inte våtdräkt. Eller jag har en, men den lämnade jag hemma. Min crawl utvecklas långsamt långsamt och jag tänker därför bröstsimma. Det flyter på hyggligt. Inom ett par minuter får jag kontroll på andningen och slutar hyperventilera. Simningen flyter på rätt ok. Jag håller jämna simtag med några crawlare - det stärker mig och jag härdar ut, min löjliga simning till trots. Kommer upp ur vattnet och kutar bort till hojen. Fötterna på handduken, linnet hakar upp sig på ryggen, sekunderna tickar... Transitionerna är den fjärde grenen i triathlon. Så iväg. Jag trycker på för att komma upp i fart. Har många duktiga simmare att jaga ikapp. Plockar en efter en. Cykelsträckan upp till Värnakorset är rätt kuperad och jag ligger hela tiden precis omkring syragränsen - uppför blir benen stinna, nerför och på platten kan jag precis återhämta mig. Gillar verkligen kampen! Efter vändningen är mer än halva sträckan avklarad. Det ger mer positiv input i huvudet mitt. Vid växlingen till löpning känns det ännu bättre - löpningen är min paradgren (nåja...) och tröttheten till trots borde jag kunna hålla uppe farten rätt ok under den korta sträckan. Spettar på. Första löpavsnittet är i skogen. Blött och slirigt. Tydligen gjorde jag misstaget att inte dra åt de elastiska skosnörena, skorna glappar lite. Rookie-tabbe! Plockar kanske 10 löpare under första km. Fortsätter att plocka placeringar och lyckas hålla ca 4 min/km i snitt. Snabba Salming Speed på fötterna! Om än inte riktigt knutna. Löpningen är härlig och jag kommer på mig med att längta efter 10 km istället för 4. Det går i och för sig över rätt snabbt... Kommer förbi ytterligare någon med klubblinne och kan styrkt av det med några hundra meter kvar spurta i mål. Underbar känsla! Under en timme med kanske 20 sek marginal. Riktigt nöjd. Gött också att efteråt småprata med andra deltagare och utbyta erfarenheter och upplevelser.
Skön målgång |
Mina tips för inför ett schysst mini-triathlon:
1. träna alla moment innan tävling
2. tänk igenom en rutin vid transitionerna
3. träna löpning efter några mils cykling
4. fokusera på och känn glädje över de grenar du är bra på
5. tycker du att det var kul och vill göra det igen tränar du också på dina svagheter inför nästa triathlontävling
MALIN: Konstigt att det kan vara så svårt med logistiken. För att vara en någotsånär normalbegåvad person får jag gå igenom packningen flera ggr. än vad som verkar rimligt. En påse med handduk, linne, strumpor, och visst ja, nummerlappen. En annan med grejor till löpningen, kanske en peng till korv, i vilken påse ska jag lägga den? Vad gör jag med bilnyckeln? Ska jag verkligen cykla i blöta badkläder? Tursamt nog ombesörjer Björsäters triathlon transport av löpgrejor till T2 (transition 2, som jag har lärt mig att det heter) på ett smidigt sätt. Efter att ha packat allting står jag där i badkläder utan skor 45 minuter innan vi ska starta och tackar vädrets makter för solen.
Simningen går bra, men fegar ur och bröst-simmar, cyklingen på lånad racer (andra gången i mitt liv på racer) känns fint men några km in på sträckan är det tungt. Det tar ett tag för kroppen att värma upp sig och för benen att inse att det är annan aktivitet på gång nu. Det blir roligt när man börjar möta de tävlande som redan har vänt i Värnakorset och man kan heja på dem. När jag väl är inne på växlingen till löpningen går förste herre i mål och jag har mina 4 km kvar. Återigen tungt till en början innan benen inser läget men det går bättre och bättre och känns riktigt fint när jag går i mål och får slänga mig i gräset, titta på de sista kämparna som går i mål och förse kroppen med åtskilligt mer energi än jag gjort av med.
Simningen går bra, men fegar ur och bröst-simmar, cyklingen på lånad racer (andra gången i mitt liv på racer) känns fint men några km in på sträckan är det tungt. Det tar ett tag för kroppen att värma upp sig och för benen att inse att det är annan aktivitet på gång nu. Det blir roligt när man börjar möta de tävlande som redan har vänt i Värnakorset och man kan heja på dem. När jag väl är inne på växlingen till löpningen går förste herre i mål och jag har mina 4 km kvar. Återigen tungt till en början innan benen inser läget men det går bättre och bättre och känns riktigt fint när jag går i mål och får slänga mig i gräset, titta på de sista kämparna som går i mål och förse kroppen med åtskilligt mer energi än jag gjort av med.
MARCUS (och Simon): Har kommit på mig mer och mer trots ivrigt motstånd både utifrån och mig själv att jag verkar gilla triathlon. Variationen tillfredsställer nog mitt lynne. Dessa mini-varianter är verkligen bra för en som egentligen aldrig cyklat "på riktigt" eller har utrustning som krävs på de längre distanserna. Man kan köra med det man har och alla är välkomna. Jag har i år kört Sturefors och Gammalkils minitriathlon. Sjukt roligt och man kan ju med lite grundkondition köra plattan i mattan hela loppet. Den här gången så fick jag med mig Simon som skulle köra sin första egentliga tävling i sin egen regi. Han har spelat innebandy och lite fotboll innan, men nu fick han stå på egna ben. Anledningen till att det här egentligen kom upp är att Simon börjat att simma. Vi har tränat ett par pass, ingen crawl-skola eller liknande, men han har fixat armtag och andning på ett föredömligt sätt och betydligt snabbare än jag lärde mig trots simskola. På semestern så tog jag med mina våtdräkter och vi körde rakt ut i det mörka, svala och sjögräsrika vattnet, men inget berörde så det blev en sväng varje dag. Modigt av en 13-åring som inte simmat på riktigt egentligen. I alla fall så kom det upp önskemål, lite oklart var frågan kom ifrån men..vi bestämde oss för att köra tillsammans och valet föll på Björsäter på grund av avständ, enkelhet och även att Andreas och Malin skulle köra.
Nervöst och laddat dagarna innan, packad väska med alla grejer kl 08, dagen innan loppet. Vi var taggade till tänderna. När jag kom hem på fredagen började Simon diskutera Ö till Ö, Ironman Hawaii och Norseman med mig...han hade suttit och kollat Youtube för att kika på de olika loppen.
Vi hade bra roddning av Mia som skötte markservicen med transport och allmän stöttning. Sim och mål är inte på samma ställe på Björsäter så man måste se till att antingen åka tillbaka efter loppet eller ha någon som tar hand om det.
Vi klädde om oss då vi körde i våtdräkt för lite ökad hjälp. Lade oss tillsammans till vänster på simmet en liten bit i det bakre ledet. Startskottet gick och fältet började veva. Lugnt och metodiskt hade vi som mål. Simon crawlade och körde på samtidigt som jag låg bredvid. Det är trångt i vattnet oavsett om det är dessa mindre varianter eller Ironman. Framme vid bojen för vändning på ca 200 meter, fortfarande crawlandes och inga stopp. Det fortsatta simmet gick även det skitbra, lugnt och metodiskt och inga trötthetsstopp. 100 meter har tidigare varit en sträcka som funkat utan större problem, men inte 400 vilket kanske var dagens största överraskning.
Upp ur vattnet, en liten backe att springa och vi lubbar på. Upp till cykeln, lite småsnack samtidigt som vi tar av oss och tar på oss. Fasen, t-shirten fastnar och nålar ryker. igen. Alltid samma misstag. Simon hade råkat nåla fast både fram och baksidan på t-shirten, äh, vi lösert och är snart på väg springandes med cyklarna.
Första cyklingen blir attack-cykel, lite endorfinstinna och ivriga att göra bra ifrån oss. Plötsligt så hoppar kedjan. fan, vi blir omcyklade av ett par stycken. Ingen fara, lugnt och metodiskt..positiva tankar hela tiden.. Ner förbi by-korset och uppför backen, äh fan Simon tappar vattenflaskan. " - Vi tar den sedan", och så kör vi på. Ingen hets, men bra fart och ett jämnt tempo. Efter ca halva halva typ :ish..så kommer elitgänget svishandes..zzooomm zzzoommm , fast åt andra hållet då alltså. Rackarns snabba. Snart kom vändningen och ben och takt kändes fortfarande bra. In i byn för sista backen och då kommer en snäll funktionär fram till oss som cyklar och langar över Simons vattenflaska. Snällt och tack. In på fotbollsplanen, springa lite med cykeln, ta lite vatten och börja springa. Samtidigt som vi ger oss av så kommer Andreas in i mål. Roligt.
Löpningen blev ganska jobbig direkt, nu kom krämporna fram och pannbenet fick sig törnar. meningar som " jag ska aldrig mer..", " hur fan orkar dom springa Ironman?"...yttrades. Vi gick i någon liten backe initialt för att spara kraft, men sprang på så fort det gick. Genom skogsstigen, ut på asfalt och lite grusväg..nu kunde vi nästan se målet..in på gräsmattan och upploppet. Simon lyckades spurta ifrån mig och vann familjekampen. Glada och stolta!
Vi fixade det! Vi körde en triathlontävling tillsammans och vi hade skoj medan vi gjorde det!
Simon sa tydligt även efter målgången: "aldrig mer"...dock så kom han lite senare på kvällen med en kompis..så nu vill dom köra Ekängens triathlon om någon vecka.. hahah!
Nervöst och laddat dagarna innan, packad väska med alla grejer kl 08, dagen innan loppet. Vi var taggade till tänderna. När jag kom hem på fredagen började Simon diskutera Ö till Ö, Ironman Hawaii och Norseman med mig...han hade suttit och kollat Youtube för att kika på de olika loppen.
Området
Lite nervöst plockande, fixande och donande innan starten
Sjön Risten
Vi hade bra roddning av Mia som skötte markservicen med transport och allmän stöttning. Sim och mål är inte på samma ställe på Björsäter så man måste se till att antingen åka tillbaka efter loppet eller ha någon som tar hand om det.
Vi klädde om oss då vi körde i våtdräkt för lite ökad hjälp. Lade oss tillsammans till vänster på simmet en liten bit i det bakre ledet. Startskottet gick och fältet började veva. Lugnt och metodiskt hade vi som mål. Simon crawlade och körde på samtidigt som jag låg bredvid. Det är trångt i vattnet oavsett om det är dessa mindre varianter eller Ironman. Framme vid bojen för vändning på ca 200 meter, fortfarande crawlandes och inga stopp. Det fortsatta simmet gick även det skitbra, lugnt och metodiskt och inga trötthetsstopp. 100 meter har tidigare varit en sträcka som funkat utan större problem, men inte 400 vilket kanske var dagens största överraskning.
Två orangea mössor i mitten..
Upp ur vattnet, en liten backe att springa och vi lubbar på. Upp till cykeln, lite småsnack samtidigt som vi tar av oss och tar på oss. Fasen, t-shirten fastnar och nålar ryker. igen. Alltid samma misstag. Simon hade råkat nåla fast både fram och baksidan på t-shirten, äh, vi lösert och är snart på väg springandes med cyklarna.
Torka, snöra, på, av, in, nåla om, dricka lite, hjälm..typ så..
Första cyklingen blir attack-cykel, lite endorfinstinna och ivriga att göra bra ifrån oss. Plötsligt så hoppar kedjan. fan, vi blir omcyklade av ett par stycken. Ingen fara, lugnt och metodiskt..positiva tankar hela tiden.. Ner förbi by-korset och uppför backen, äh fan Simon tappar vattenflaskan. " - Vi tar den sedan", och så kör vi på. Ingen hets, men bra fart och ett jämnt tempo. Efter ca halva halva typ :ish..så kommer elitgänget svishandes..zzooomm zzzoommm , fast åt andra hållet då alltså. Rackarns snabba. Snart kom vändningen och ben och takt kändes fortfarande bra. In i byn för sista backen och då kommer en snäll funktionär fram till oss som cyklar och langar över Simons vattenflaska. Snällt och tack. In på fotbollsplanen, springa lite med cykeln, ta lite vatten och börja springa. Samtidigt som vi ger oss av så kommer Andreas in i mål. Roligt.
Enhetligt klädda för bästa effekt..
Löpningen blev ganska jobbig direkt, nu kom krämporna fram och pannbenet fick sig törnar. meningar som " jag ska aldrig mer..", " hur fan orkar dom springa Ironman?"...yttrades. Vi gick i någon liten backe initialt för att spara kraft, men sprang på så fort det gick. Genom skogsstigen, ut på asfalt och lite grusväg..nu kunde vi nästan se målet..in på gräsmattan och upploppet. Simon lyckades spurta ifrån mig och vann familjekampen. Glada och stolta!
Ruschen på slutet och stärkt av hejarop
Lite trött och lite ont..
Glada och stolta
Vi fixade det! Vi körde en triathlontävling tillsammans och vi hade skoj medan vi gjorde det!
Simon sa tydligt även efter målgången: "aldrig mer"...dock så kom han lite senare på kvällen med en kompis..så nu vill dom köra Ekängens triathlon om någon vecka.. hahah!
fredag 31 juli 2015
Bild från dagens pass
Morgonsim med Malin och Andreas idag. Sturefors badplats låg öde och stillsam. Andreas testade sin nya våtdräkt, en S5 från Orca. Verkade nöjd.
Skönt att kunna dra ut på en härlig sjö. Vilka möjligheter som finns.. Om man vill ta vara på dom.
Imorgon Björsäter triathlon. Hade hoppats på att kunna köra Karlstad swimrun men rent logistiskt så fanns inga möjligheter i år tyvärr. Får planera bättre till 2016..
Bra simvecka när man simmat fler km än löpt..
/Marcus
onsdag 29 juli 2015
Swimrun-träning i Wooxen
Idag blev det nästan hela gänget med på lite sim-spring i Ekängen och Wooxen. Fick med Simon som körde sitt första egentliga pass med oss. Kul att se junnisarna hänga med och framförallt gilla det de gör.
Lånade vattengrejer och ett rejält pannben..det är det egentliga man behöver..
Lånade vattengrejer och ett rejält pannben..det är det egentliga man behöver..
måndag 27 juli 2015
Amfibiemannen 2015 - The Racereport from the team fillinge ultra
Anmäld sedan biljetterna släpptes och kanske lite övertaggad så var det inte helt utan nervositet som resan startade på torsdagen. Vi (jag, Fredrik och Johann) åkte upp mot Norrtälje där vi skulle övernatta på ett vandrarhem natten innan. Vi har gjort det de sista två åren och det är rätt skönt att slippa de 25 milen extra strax innan start. Stannade till i Norrtälje och handlade mat för kommande dygnet. Till våran grupp så skulle det ansluta fyra stycken grabbar från Undervattensrygbylaget i Linköping. En av våra kollegor som spelar i laget skadade sig tyvärr, men de hade hittat ersättare och anslöt på kvällen. Trevligt och roligt att vara ett litet gäng. Johann åkte sedan och hämtade Georg (son) och sedan skulle det även ansluta en dotter och en bror till Johann under morgondagen.
Härlig kväll före race
Under morgonen så blev det grötfrukost och inga konstigheter. Tyvärr så hade Johanns dotter och bror missat bussen på morgonen så han hade fått sätta sig och köra 10 extra mil. Men när alla var på plats så verkade det inte vara någon fara med honom.
Ut till bryggan och den chartrade båten. Peppade, vältränade och ögnande kombatanter försökte se avslappnade och coola ut. Fullt med upplevelsesökande människor. 10 minuters båtresa och: Klonk - på plats på Idö och värdshuset. Upp till incheckningen för att hämta västar och påse, visa upp våtdräkten, visselpipa och grejerna som är obligatoriska. Rätt skönt att de är noga med att poängtera säkerheten. Sånt är viktigt.
Gick runt och sa hej till några, klippte lite våtdräkt och åt lite till. Den här biten strax innan lopp, när man går in i bubblan är väldigt svårbeskriven till någon som inte varit där, men för andra som varit i liknande tillstånd...lite som julafton som barn..kvällen innan..
//Marcus och Fredrik
Härlig kväll före race
Den här grusvägen gick ner till en camping där samma kille som hade varit i vandrarhemmet jobbade, men med en annan keps på huvudet.
Under morgonen så blev det grötfrukost och inga konstigheter. Tyvärr så hade Johanns dotter och bror missat bussen på morgonen så han hade fått sätta sig och köra 10 extra mil. Men när alla var på plats så verkade det inte vara någon fara med honom.
Ut till bryggan och den chartrade båten. Peppade, vältränade och ögnande kombatanter försökte se avslappnade och coola ut. Fullt med upplevelsesökande människor. 10 minuters båtresa och: Klonk - på plats på Idö och värdshuset. Upp till incheckningen för att hämta västar och påse, visa upp våtdräkten, visselpipa och grejerna som är obligatoriska. Rätt skönt att de är noga med att poängtera säkerheten. Sånt är viktigt.
Gick runt och sa hej till några, klippte lite våtdräkt och åt lite till. Den här biten strax innan lopp, när man går in i bubblan är väldigt svårbeskriven till någon som inte varit där, men för andra som varit i liknande tillstånd...lite som julafton som barn..kvällen innan..
Vägen upp från båten till Värdshuset
Årets väst
Attiraljer och nutritionsöversikt
Målområdet
Målområdet
Race-info och genomgång.
Ca en 20 minuter innan starten så klädde vi på oss och gick bortåt startfållan som ligger en liten bit bort från målområdet. Ett clifbar gels i sidofickorna åkte med. Jag körde ju med "ny" partner i år, Fredrik. Föregående två åren så har ju Johann och jag kört. Taktiken var fullt spett från start. Försöka att pressa hela tiden. Det hänger ju mer på min löpning än Fredriks sim om det skulle hålla. Men att ligga på och inte luta sig tillbaka..sånt här funkar ju alltid bäst i teorin, men det kändes bra att ha diskuterat lite innan hur vi skulle köra. Det kändes som att förberedelserna hade varit bra, kroppen kändes ok, mentalt med..typ.
Lånad bild från Amfibiemannens Facebook.
Fokuserade och laddade så ställde vi oss i målområdet. Vi hade tänkt försöka att komma med i första hälften av startfältet för att inte komma så långt bak från början, och de första km är väldigt svårt att springa om någon. Första löpningen gick bra, Fredrik drog direkt och jag försökte att hänga på. Den gick utan problem och vi var strax i vattnet, klädde på oss löpande med simmössan, paddlarna beredda osv.. i spat. Skönt svalt men ingen direkt kyla. Bra. Började veva och tog riktning mot andra sidan. Inga egentliga större problem på den här sträckan även om axlarna och ryggen påpekade att de var lite trötta oroväckande tidigt på loppet. Vilken tur att vattnet och vinden var snälla mot oss. Upp på sten och vidare in i buskagen. Benen lite stela initialt men mjuknade snabbt som tur var.
Stiglöpningen påbörjades där vi hamnade bakom ett gäng som vi sedan sprang om ett efter ett. Benen kändes pigga och trötthet eller mjölksyra hotade aldrig (för tillfället) som den kan göra när jag får springa i Fredriks tempo. ca 3300 meters löpning på Idö med mellanvadning över till Krokholmen. Roligt när de boende hejar och ropar, sånt hjälper trötta ben. Även munspelet var plus i kanten.
Stiglöpningen påbörjades där vi hamnade bakom ett gäng som vi sedan sprang om ett efter ett. Benen kändes pigga och trötthet eller mjölksyra hotade aldrig (för tillfället) som den kan göra när jag får springa i Fredriks tempo. ca 3300 meters löpning på Idö med mellanvadning över till Krokholmen. Roligt när de boende hejar och ropar, sånt hjälper trötta ben. Även munspelet var plus i kanten.
Sedan kommer sekvensen med mycket vattenpassager. Nästan 1300 meter sim där det som nu hade blivit lite kallare i vattnet..eller i alla fall kändes det som det. Men framförallt så hade det blivit lite stökigare med tilltagande blåst. Vågor och sånt berör mig inte så mycket men kylan började påverka mig. Men framförallt så kändes det att jag sprungit på bra tempo (för mig) för när jag hoppade i vattnet och skulle på att börja veva så knöt det sig direkt i baksida axel och latsen. Mjölksyra och stinnhet så gudförbannat. Vad i helvete är det här tänkte jag?! Jag klarade av simmet men fick inte alls den vila som jag brukar få när jag och Fredrik kör. Dels har han blivit mycket bättre på simmet, men då jag samtidigt sänker min nivå så blir det lite..kämpigt..I alla fall..vi höll jämnt tempo med varandra och malde på hela tiden. Sista simmet så blev vi lite översimmade och jag tappade en paddel, men hittade den direkt som tur var.
Upp på stranden och långlöp för den här tävlingen. 5500 meter upp och ungefär samma på nervägen. Det innefattar en del skogslöpning på den här sträckan som var geggigt och upptrampat på vägen upp och rent Tjurruset gegga på vägen hem. Härligt! Uppvägen körde vi på och jag hängde med bra även om Fredrik säkert hade orkat dubbel hastighet. Strax innan, eller tja, en rätt bra bit innan vätskedepån för oss så började elitgängen komma kutandes. sånt jävla ös! Sjukt inspirerande och imponerande. Vi har inte riktigt samma löpsteg..än..
In i vätskedepån, två muggar i näven med sportdryck och sprang vidare. "Fortsätt tugga på" tänkte jag. Tror det var här som jag slutade prata med Fredrik..Grusväg som aldrig tog slut och in i batteriet på Arholma ( www.batteriarholma.se ) , upp och igenom det..sedan sim runt Riddarviksskär. I den här simningen så blev vi översimmade av ett gäng med snöre emellan sig som korsade över oss..inte helt optimalt att köra tvärs över med släp. Men tämligen utan övriga fadäser så fortsatte vi upp på stranden och började springa. Försökte hela tiden mata på med lite högre frekvens. Gick skapligt den här delen, men efter vätskedepån på hemvägen så började benen att jävlas lite. Tunga som hjärtsviktsfyllda elefantisis volanger hängandes saktare och fullt med mjölksyra..och då: Geggamojjalöp på stig! Wohoo!..inte riktigt samma ös som på uppvägen men försökte verkligen att fortsätta mosa..hade jag varit själv hade jag troligtvis lagt mig i ett dyhål och självdött. However..
Väl ute ur skogen så kommer de tighta simmomenten igen och vågorna som hade tilltagit lite..eller kändes som det i alla fall. Baksidan på axlarna strejkade direkt. Fortsatte i det som närmast kan kallas hundsim..vevade och försökte sträcka ut för att bli av med lite mjölksyra. Funkade skapligt. Dock så kändes det som att vi driftade bitvis, fan det är ju mitt ansvar! fokus! FOKUS!! Vågorna gjorde det lite svårare att se övriga tävlanden och hur vi låg till i simmet.
Väl ute ur skogen så kommer de tighta simmomenten igen och vågorna som hade tilltagit lite..eller kändes som det i alla fall. Baksidan på axlarna strejkade direkt. Fortsatte i det som närmast kan kallas hundsim..vevade och försökte sträcka ut för att bli av med lite mjölksyra. Funkade skapligt. Dock så kändes det som att vi driftade bitvis, fan det är ju mitt ansvar! fokus! FOKUS!! Vågorna gjorde det lite svårare att se övriga tävlanden och hur vi låg till i simmet.
Lånad bild från Amfibiemannens Facebook
Efter de tre täta simningarna så blev det lite uppvärmande löpning istället. Stela ben och fingrar. Näst sista löpningen blev bra i alla fall..jag kunde springa någorlunda som tidigare och försökte höja frekvensen på stegen igen. och plötsligt kom långsimmet som en kasse med gårdagens träningskläder i nyllet - BLÄFF. 1100 meter om du simmar rakt. BLAMP! AJ FAAN! Fredrik körde ena benet in i det största berg jag sett..kanske för att kolla känseln i de stumma benen. Snabb koll - Bra, inget brutet, bara smärta. Nu kör vi! Nu är det ju inte riktigt samma ställe som man gick ner som man ska upp på vilket förbryllar lite när man ska sikta och kommer på det mitt ute på sjön. Det gjorde säkert också att vi simmade lite snett på grund av mitt kassa sikte, men vi fick mer sim för pengen så att säga. Svårt att känna att man verkligen kommer framåt när det är vågor, kyla och rätt långt. Men till slut så kom strandkanten till slut.. eller stenbrottskanten då det ser ut som klyvda stenbumlingar. Yrslig som bara den så jag höll på att slå ikull ett par gånger men klarade mig hjälpligt upp för vattenbrynet för egen maskin.
Upp och på löpningen igen. Sista 2500 metrarna..ingen före och ingen efter..va fasen..har vi sprungit fel? är alla skitlångt före eller ?? Trots hjärnspöken så körde vi på i alla fall ..så fort det gick med låg på energi och fortfarande lite småkall..Värdshusets baksida tornar upp sig och värmen i bröstet likaså. Runt och upp för målrakan. In i mål på 4:45.
Upp och på löpningen igen. Sista 2500 metrarna..ingen före och ingen efter..va fasen..har vi sprungit fel? är alla skitlångt före eller ?? Trots hjärnspöken så körde vi på i alla fall ..så fort det gick med låg på energi och fortfarande lite småkall..Värdshusets baksida tornar upp sig och värmen i bröstet likaså. Runt och upp för målrakan. In i mål på 4:45.
Vi är i alla fall riktigt nöjda, glada och lite trötta..men jäkligt kul dygn med alla inblandande!
Johann och Carl som också slog personligt rekord på tävlingen
Anna och Georg som mörkade formen "lite"
Lite smått:
* På tre lopp så har jag förbättrat min tid med en timme. Det är rätt bra.
* Min våtdräkt, Camaro är kanondräkt för löpningen på alla sätt och har inget mer jag önskar där, men på mig vid simningarna så är den mindre bra. Otät och släpper in vatten tyvärr. Känns allt som oftast som att man simmar med två blå Ikea-kassar bakom sig. Fredrik hade sin Seal som han triv mycket bra med, men fickorna för energin ligger lite fel. Där har Camaro:n en riktigt bra fördel med utanpåliggande fickor som är lättåtkomliga.
* Körde med mina Merrell All Out Peak som är riktigt bra. Visst, lite köttiga som jag har nämnt tidigare men i dagens terräng och omväxlande gegga, grusväg, stig så var de skitbra. Traktordäcksmosande rakt fram oavsett underlag. Fredrik körde med Inov8:s 190 och körde på som bara den i dom.
* Kul att tävla med alla hejarop från lokala förmågor, funktionärer och alla andra. Sporten välkomnar alla vilket är bra.
//Marcus och Fredrik
söndag 26 juli 2015
Gammalkils Minitriathlon 2015
Vaknar upp med en del spänningar och känningar i större delen av kroppen. Gårdagens Amfibieman kändes i princip överallt. Gött! Vi hade diskuterat tidigare med ett par kompisar om jag inte skulle hänga med och köra den. Distanserna är ju inga större problem utan jag lovade att kolla över hur kroppen mådde. Käkade lite frukost, stelt och ömt mest överallt..men efter ett litet tag så släppte det mer och mer. Eller släppte..jag ville nog köra egentligen så det var nog fokus på det istället..
Ringde kompisarna och sa att jag hänger med. Gammalkils minitriathlon är 400 sim, 1,8 cykel och 4,2 km löpning. Sjön ligger en bit ifrån så man fick ta med sig sim och cykelgrejer dit för att sedan ta cykel/löp bytet på idrottsplatsen. Lite knöligt rent logistikmässigt kanske så att man fick med sig allt men det gick.
Varmt och skönt i vattnet i jämförelse med Amfibiemannens svala dito. Lika skönt som det är med swimrun där alla är välkomna att köra är med dessa tävlingar. Du har triathleterna från Nocout som kommer med sina svindyra cyklar till otränade motionärer på oväxlade damcyklar. Alla kör på sitt vis och är med i samma tävling. Ändå skön stämning bland deltagarna. Härligt och kravlöst.
Simningen var belägen i Lillsjön. Många somrar som tillbringats här som barn då man cyklade från Mantorp upp till sjön. ca 15 km enkel resa. 400 meter i ljummen skogsjö utan vågor. Regnstänk och tilltagande droppar kom medan vi stod på strandkanten. Hotande sendrag under fötterna och krampkänningar i framsida lår..eehh....i alla fall så fanns två bojar att välja på vid rundsimningen. När startskottet gick blev jag osäker och stack åt fel håll mot vad jag hade tänkt. Skit. Axlarna knorrade direkt och blev väldigt ansträngda men jag drog förbi ett gäng och kom upp bra. Tyvärr så lönar ju det sig inte ett smack då det är så kort sträcka samtidigt som mitt byte sim-cykel var långt som en håltimme. Lufsade iväg med cykeln och hoppade på på grusvägens uppförsbacke. Visste ju att de andra cyklisterna med sporthojjarna skulle komma som jehun inom kort så jag behövde ju pressa så mycket jag bara kunde.
Ihållande duggregn byttes till hällregn, blåst och minusgrader. Började frysa om fingrar och armar. Kan vara att jag körde så jäkla snabbt..(nej). Men jag tog nog lika många skalper som jag fick plikta. Det är ju lite roligt att klå de som har mest grejer (läs dyrast) med de vardagliga sakerna som man själv har.. När det hade gått 15 av de 18 km så kom det fortfarande dyra cyklar och gled om. Rätt bra cyklat ändå kan man tycka på min "kinderägg-cykel".
Över till löpningen och direkt vid första stegen så säger betongbenen till mig rätt obarmhärtligt att de både är nedkylda och stumma. 4 km gräsmattelöpning borde ju funka ändå tänker jag tills jag märker att löpningen går in i skogen och en massa småbackar. GAAHH! benen skriker, fortsätt stappla skriker jag tillbaka! Då jag inte läst pm:et jättejättenoggrant så blev jag snart varse att det var TVÅ varv på löpningen..Bitihopditthelvete! Spöregnet fortsatte så törsten var inte det största problemet. I alla fall så kom upploppet snart och lättnad med den.
Sim: 7 minuter
Cykel: 34
Löp: 21
Gillar verkligen de här minivarianterna. Fullt spett från start till mål. Nästa helg så ser det ut att bli ett minitriathlon igen..men den blir (nog) rätt lugn då jag kör tillsammans med junior då de har 13:års gräns. Ska bli spännande att se vad han tycker om det.
//Marcus
Ringde kompisarna och sa att jag hänger med. Gammalkils minitriathlon är 400 sim, 1,8 cykel och 4,2 km löpning. Sjön ligger en bit ifrån så man fick ta med sig sim och cykelgrejer dit för att sedan ta cykel/löp bytet på idrottsplatsen. Lite knöligt rent logistikmässigt kanske så att man fick med sig allt men det gick.
Varmt och skönt i vattnet i jämförelse med Amfibiemannens svala dito. Lika skönt som det är med swimrun där alla är välkomna att köra är med dessa tävlingar. Du har triathleterna från Nocout som kommer med sina svindyra cyklar till otränade motionärer på oväxlade damcyklar. Alla kör på sitt vis och är med i samma tävling. Ändå skön stämning bland deltagarna. Härligt och kravlöst.
Simningen var belägen i Lillsjön. Många somrar som tillbringats här som barn då man cyklade från Mantorp upp till sjön. ca 15 km enkel resa. 400 meter i ljummen skogsjö utan vågor. Regnstänk och tilltagande droppar kom medan vi stod på strandkanten. Hotande sendrag under fötterna och krampkänningar i framsida lår..eehh....i alla fall så fanns två bojar att välja på vid rundsimningen. När startskottet gick blev jag osäker och stack åt fel håll mot vad jag hade tänkt. Skit. Axlarna knorrade direkt och blev väldigt ansträngda men jag drog förbi ett gäng och kom upp bra. Tyvärr så lönar ju det sig inte ett smack då det är så kort sträcka samtidigt som mitt byte sim-cykel var långt som en håltimme. Lufsade iväg med cykeln och hoppade på på grusvägens uppförsbacke. Visste ju att de andra cyklisterna med sporthojjarna skulle komma som jehun inom kort så jag behövde ju pressa så mycket jag bara kunde.
Ihållande duggregn byttes till hällregn, blåst och minusgrader. Började frysa om fingrar och armar. Kan vara att jag körde så jäkla snabbt..(nej). Men jag tog nog lika många skalper som jag fick plikta. Det är ju lite roligt att klå de som har mest grejer (läs dyrast) med de vardagliga sakerna som man själv har.. När det hade gått 15 av de 18 km så kom det fortfarande dyra cyklar och gled om. Rätt bra cyklat ändå kan man tycka på min "kinderägg-cykel".
Över till löpningen och direkt vid första stegen så säger betongbenen till mig rätt obarmhärtligt att de både är nedkylda och stumma. 4 km gräsmattelöpning borde ju funka ändå tänker jag tills jag märker att löpningen går in i skogen och en massa småbackar. GAAHH! benen skriker, fortsätt stappla skriker jag tillbaka! Då jag inte läst pm:et jättejättenoggrant så blev jag snart varse att det var TVÅ varv på löpningen..Bitihopditthelvete! Spöregnet fortsatte så törsten var inte det största problemet. I alla fall så kom upploppet snart och lättnad med den.
Sim: 7 minuter
Cykel: 34
Löp: 21
Rycker lappen på upploppet
Gillar verkligen de här minivarianterna. Fullt spett från start till mål. Nästa helg så ser det ut att bli ett minitriathlon igen..men den blir (nog) rätt lugn då jag kör tillsammans med junior då de har 13:års gräns. Ska bli spännande att se vad han tycker om det.
//Marcus
måndag 20 juli 2015
Kolmårdsrundan 2015-07-04
Komårdsrundan arrangerades i år för 25:e gången. Förra året kryddade man den familjära tillställningen med att lägga till distansen Marathon, i år utökade man även med halvmaraton för att nå en än bredare publik. Förra året sprang både jag och Andreas debuten av marathon distansen och så var även tanken detta år. Andreas har dock dragit på sig åldersrelaterade problem (läs höft) och valde klokt att spara på krutet, vi har ju viktigare tävlingar i sommar, och springa den nya distansen och banan över 21,1km.
Kolmården Trail Marathon 2014 visade sig vara en tuff uppgift. Förutom den fantastiskt vackra miljön som både är kuperad och snårig var det fantastiskt varmt. Just värmen var mitt största problem och gjorde mitt lopp långt och långsamt. Jag drack för mycket vatten, spädde mig och hamnade helt fel i elektrolytbalansen vilket resulterade i kramp och snigelfart.. 2015 skulle jag få min revansch. Eller...
Andreas och jag möttes tidigt den 4/7, det var redan varmt! Vafan..skulle 2014 års lidande få fortsätta? Detta året var jag dock förberedd, hade laddat vätskevästens 2 flaskor med dubbla Resorb, jag skulle för satan inte få saltbrist igen. Vi anlände till Kvarsebo ca 1 timme innan min start, fick nummerlapp, karta och nödnummer. Laddad! Andreas ändrade sin anmälan från 42,2km till 21,1km med återhållsam glädje, han ville springa och han ville springa långt. Det var med nöd och näppe som förståndet segrade den morgonen, det såg jag på honom. Men ståndaktig som han är vår "ultra" så vinkade han glatt iväg mig kl 09:00 med fina kämpaord och applåder.
Banan inleds med berg och blåbärsris, övergår till grusväg och sedan spänger och fina skogsstigar runt små sjöar över myrar och sankmarker med skvattram. Till första vätskestationen är det dryga milen. Det gick bra, låg några hundra meter bakom tätklungan och bara tuggade på. Hade några meter fram till närmsta rygg och helt tomt bakom, kontroll helt enkelt. Sippade på min resorbdryck och än så länge var värmen bara behaglig. Framme vid depån blev man vänligt mottagen av trevliga funktionärer. Drack lite sportdryck av märket Umara och tog en halv kaka från Clifbar. Slog därifrån följe med en medlöpare som kommit ifatt. Hann några kilometer innan magen bubblade till. Min historia om löpning och tarmtömning går hand i hand och Googlar ni "löparmage" så får ni se en bild av mig. Inget konstigt med det, så ett snabbt gir åt höger och ned med byxorna så var det klart, tappade dock min medlöpare. Jag började dock bli lite orolig när samma scenario upprepas runt kilometer 20. Fram till nästa vätskekontroll snurrade bara tankarna kring detta. Vad var fel, vad har jag gjort annorlunda? Insåg att min resorbblandning möjligen var lite hårt blandad och bytte därför till sportdryck och vatten vid nästa stopp. Nu kändes det bättre och jag hittade några nya löpare att springa med vilket var skönt. Hade väl lagom slappnat av när magen gjorde sig påmind ännu en gång. Helvete, snabbt stopp och lyckade rusa ifatt mina nya kumpaner med byxorna i knävecken. Hade vid det här laget skitit mig ifrån täten och låg runt plats 14-17 i startfältet. Nu var vi ett gäng på 6 personer som turades om att dra och det var skönt i värmen och den allt mer krävande terrängen. Här övergick banan i mer hygge och berg med täta blåbärsris och mycket ljung. Naturen kring Kolmården är dramatisk och vacker men samtidigt förrädisk för man kan inte slappna av en sekund utan måste vara på alerten hela tiden. Värmen började ta ut sin rätt och elektrolytbalansen var ett minne blott i och med de täta besöken i buskarna. Jag började tvivla och tittade på klockan allt oftare. Som tur var, var det fler i vårt gäng som började få det jobbigt och en efter en tappade de av. Nu var vi bara två kvar och det stärker en trött löpare. Vi kom fram till den sista vätskekontrollen vid km 33, där fanns det korv och saltgurka, lite godis och god sportdryck. Jag stannade lite extra och fyllde på depåerna innan jag gav mig ut på den sista och kanske tuffaste delen av banan. Upp och ned över bergen ovanför Bråviken, fantastisk utsikt men makalöst jobbig löpning. Såg lite löpare längre fram och orkade hålla huvudet i styr, kom i fatt och förbi, blev samtidigt ifatt sprungen av damsegraren som jag på något sätt ändå lyckades hålla bakom mig ända in i mål. Kom in i mål på en 16:e plats och tiden 4:43 helt slut och näst intill uppgiven men ändå så nöjd och euforiskt lycklig som man bara kan bli av uthållighetssport (tror jag). Jag var helt skinnflådd mellan skinkorna och hade fått någon allergisk reaktion mot skvattram, ljung och blåbärsris så jag var helt knottrig på hela benen med tillhörande klåda så sitter man ändå där med ett leende på läpparna efter en snabb dusch, som sved, och en burgare i näven och undrar var anmälningslistan till nästa års race finns..det är kärlek det!
Min (Andreas) resa var av det lite enklare slaget idag. Som Fredrik tidigare beskrev segrade förståndet över viljan och jag valde att korta min tur i skogen. Det antyds att jag drabbas av någon åldersrelaterad förslitning, typ artros. Riktigt så pissigt är det inte. Jag har åter ignorerat kroppens signaler och sprungit vidare trots att höften varit stel, ond och överbelastad. Gluteus medius har knutit ihop sig till en hård golfboll och vägrat absorbera stötvågen vid alla löpsteg på ett värdigt sätt. Efter den förra trailtävlingen i Kolmårdsmiljö för knappa två månader sedan var det stopp. Nu delvis åter på banan!
Min start var knappa två timmar efter Fredriks och trailhalvmaran följde till en början marasträckningen. Inledningen här är väldigt kuperad med mycket rötter, berg och smal stig. Värmen var påtaglig och det var bara något svalkande att komma in i skogen. Tänkte innan start att ta det lugnt och öka efterhand. Tyckte efter någon dryg kilometer att det tog emot lite. Sneglade på klockan och insåg att pulsen på 183 slag/min kunde förklara både andningen och den begynnande trögheten. Släppte ryggen framför som visade sig bli dametta på omkring 1:35. Andra förståndiga beslutet den dagen.
Efter kanske knappa 4 km med teknisk terränglöpning blev det mer lättsprunget några kortare sträckor. Tog ut steget och ökade här. Fattar egentligen inte varför jag kör terrängtävlingar när jag ständigt blir glad då stigen tar slut och vägarna tar vid?! Snart ska Nävsjön rundas och åter ändrar banan karaktär. Rötter, rötter och rötter. Inte så kuperat, mer ondulerat. Korta knickar upp och ner. Och mera rötter. Trippar på så gott det går. Omkring knappt en mil runt sjön, väldigt strandnära och vackert. Tittar inte så mycket på allt det vackra men förstår att jag är mitt i det. Tänker att man skulle dra hit vid ett annat tillfälle och springa och njuta mer. Väl runt sjön återstår bara dryga halvmilen och motlut blir nedför då inledningen på rundan också är avslutningen. Har haft väldigt lite av medlöpare under resan. Tror jag låg omkring sexa efter knappa fem km men klev åt sidan till förmån för ett par löpare med lättare steg. Inbillar mig att jag ligger omkring tia. Ser en löparrygg en bit fram som jag kommer förbi. Ingen i ryggen. Frågar ett par funktionärer vid sista vattenstationen om det finns någon framför på rimligt avstånd. Men det verkar inte så. Tänker att jag håller min position. Känner mig nöjd med det. Avslutningen är skön. Bredare och "barkigare" stig med mer av svikt. Kryddar på lite den sista km och springer nöjd i mål. Uppsträckta armar. Det ska kännas bra och lika gott att förstärka den känslan. En varm dag som denna och efter att de tuffa banorna har avverkats är alla vinnare. Lite larvigt det uttrycket, "alla vinnare", men likväl är det så tycker jag, det inkluderar alla löpare och betyder att det pågår fler tävlingar än den där ett till tre räknas. Blev till sist tia och det känns bra.
Vi kan verkligen rekommendera Kolmårdsrundan. Många möjligheter för alla löpare och alla åldrar, kanske ett familjeäventyr för hela familjen? Stort tack till arrangörerna av KolmårdsRundan för en strålande fin tävlingsdag. Vi kommer åter!
//Fredrik och Andreas
Kolmården Trail Marathon 2014 visade sig vara en tuff uppgift. Förutom den fantastiskt vackra miljön som både är kuperad och snårig var det fantastiskt varmt. Just värmen var mitt största problem och gjorde mitt lopp långt och långsamt. Jag drack för mycket vatten, spädde mig och hamnade helt fel i elektrolytbalansen vilket resulterade i kramp och snigelfart.. 2015 skulle jag få min revansch. Eller...
Andreas och jag möttes tidigt den 4/7, det var redan varmt! Vafan..skulle 2014 års lidande få fortsätta? Detta året var jag dock förberedd, hade laddat vätskevästens 2 flaskor med dubbla Resorb, jag skulle för satan inte få saltbrist igen. Vi anlände till Kvarsebo ca 1 timme innan min start, fick nummerlapp, karta och nödnummer. Laddad! Andreas ändrade sin anmälan från 42,2km till 21,1km med återhållsam glädje, han ville springa och han ville springa långt. Det var med nöd och näppe som förståndet segrade den morgonen, det såg jag på honom. Men ståndaktig som han är vår "ultra" så vinkade han glatt iväg mig kl 09:00 med fina kämpaord och applåder.
Fredrik just innan start |
Banan inleds med berg och blåbärsris, övergår till grusväg och sedan spänger och fina skogsstigar runt små sjöar över myrar och sankmarker med skvattram. Till första vätskestationen är det dryga milen. Det gick bra, låg några hundra meter bakom tätklungan och bara tuggade på. Hade några meter fram till närmsta rygg och helt tomt bakom, kontroll helt enkelt. Sippade på min resorbdryck och än så länge var värmen bara behaglig. Framme vid depån blev man vänligt mottagen av trevliga funktionärer. Drack lite sportdryck av märket Umara och tog en halv kaka från Clifbar. Slog därifrån följe med en medlöpare som kommit ifatt. Hann några kilometer innan magen bubblade till. Min historia om löpning och tarmtömning går hand i hand och Googlar ni "löparmage" så får ni se en bild av mig. Inget konstigt med det, så ett snabbt gir åt höger och ned med byxorna så var det klart, tappade dock min medlöpare. Jag började dock bli lite orolig när samma scenario upprepas runt kilometer 20. Fram till nästa vätskekontroll snurrade bara tankarna kring detta. Vad var fel, vad har jag gjort annorlunda? Insåg att min resorbblandning möjligen var lite hårt blandad och bytte därför till sportdryck och vatten vid nästa stopp. Nu kändes det bättre och jag hittade några nya löpare att springa med vilket var skönt. Hade väl lagom slappnat av när magen gjorde sig påmind ännu en gång. Helvete, snabbt stopp och lyckade rusa ifatt mina nya kumpaner med byxorna i knävecken. Hade vid det här laget skitit mig ifrån täten och låg runt plats 14-17 i startfältet. Nu var vi ett gäng på 6 personer som turades om att dra och det var skönt i värmen och den allt mer krävande terrängen. Här övergick banan i mer hygge och berg med täta blåbärsris och mycket ljung. Naturen kring Kolmården är dramatisk och vacker men samtidigt förrädisk för man kan inte slappna av en sekund utan måste vara på alerten hela tiden. Värmen började ta ut sin rätt och elektrolytbalansen var ett minne blott i och med de täta besöken i buskarna. Jag började tvivla och tittade på klockan allt oftare. Som tur var, var det fler i vårt gäng som började få det jobbigt och en efter en tappade de av. Nu var vi bara två kvar och det stärker en trött löpare. Vi kom fram till den sista vätskekontrollen vid km 33, där fanns det korv och saltgurka, lite godis och god sportdryck. Jag stannade lite extra och fyllde på depåerna innan jag gav mig ut på den sista och kanske tuffaste delen av banan. Upp och ned över bergen ovanför Bråviken, fantastisk utsikt men makalöst jobbig löpning. Såg lite löpare längre fram och orkade hålla huvudet i styr, kom i fatt och förbi, blev samtidigt ifatt sprungen av damsegraren som jag på något sätt ändå lyckades hålla bakom mig ända in i mål. Kom in i mål på en 16:e plats och tiden 4:43 helt slut och näst intill uppgiven men ändå så nöjd och euforiskt lycklig som man bara kan bli av uthållighetssport (tror jag). Jag var helt skinnflådd mellan skinkorna och hade fått någon allergisk reaktion mot skvattram, ljung och blåbärsris så jag var helt knottrig på hela benen med tillhörande klåda så sitter man ändå där med ett leende på läpparna efter en snabb dusch, som sved, och en burgare i näven och undrar var anmälningslistan till nästa års race finns..det är kärlek det!
Min (Andreas) resa var av det lite enklare slaget idag. Som Fredrik tidigare beskrev segrade förståndet över viljan och jag valde att korta min tur i skogen. Det antyds att jag drabbas av någon åldersrelaterad förslitning, typ artros. Riktigt så pissigt är det inte. Jag har åter ignorerat kroppens signaler och sprungit vidare trots att höften varit stel, ond och överbelastad. Gluteus medius har knutit ihop sig till en hård golfboll och vägrat absorbera stötvågen vid alla löpsteg på ett värdigt sätt. Efter den förra trailtävlingen i Kolmårdsmiljö för knappa två månader sedan var det stopp. Nu delvis åter på banan!
Min start var knappa två timmar efter Fredriks och trailhalvmaran följde till en början marasträckningen. Inledningen här är väldigt kuperad med mycket rötter, berg och smal stig. Värmen var påtaglig och det var bara något svalkande att komma in i skogen. Tänkte innan start att ta det lugnt och öka efterhand. Tyckte efter någon dryg kilometer att det tog emot lite. Sneglade på klockan och insåg att pulsen på 183 slag/min kunde förklara både andningen och den begynnande trögheten. Släppte ryggen framför som visade sig bli dametta på omkring 1:35. Andra förståndiga beslutet den dagen.
Efter kanske knappa 4 km med teknisk terränglöpning blev det mer lättsprunget några kortare sträckor. Tog ut steget och ökade här. Fattar egentligen inte varför jag kör terrängtävlingar när jag ständigt blir glad då stigen tar slut och vägarna tar vid?! Snart ska Nävsjön rundas och åter ändrar banan karaktär. Rötter, rötter och rötter. Inte så kuperat, mer ondulerat. Korta knickar upp och ner. Och mera rötter. Trippar på så gott det går. Omkring knappt en mil runt sjön, väldigt strandnära och vackert. Tittar inte så mycket på allt det vackra men förstår att jag är mitt i det. Tänker att man skulle dra hit vid ett annat tillfälle och springa och njuta mer. Väl runt sjön återstår bara dryga halvmilen och motlut blir nedför då inledningen på rundan också är avslutningen. Har haft väldigt lite av medlöpare under resan. Tror jag låg omkring sexa efter knappa fem km men klev åt sidan till förmån för ett par löpare med lättare steg. Inbillar mig att jag ligger omkring tia. Ser en löparrygg en bit fram som jag kommer förbi. Ingen i ryggen. Frågar ett par funktionärer vid sista vattenstationen om det finns någon framför på rimligt avstånd. Men det verkar inte så. Tänker att jag håller min position. Känner mig nöjd med det. Avslutningen är skön. Bredare och "barkigare" stig med mer av svikt. Kryddar på lite den sista km och springer nöjd i mål. Uppsträckta armar. Det ska kännas bra och lika gott att förstärka den känslan. En varm dag som denna och efter att de tuffa banorna har avverkats är alla vinnare. Lite larvigt det uttrycket, "alla vinnare", men likväl är det så tycker jag, det inkluderar alla löpare och betyder att det pågår fler tävlingar än den där ett till tre räknas. Blev till sist tia och det känns bra.
Soliga boys efter lite löpning och burgare |
Vi kan verkligen rekommendera Kolmårdsrundan. Många möjligheter för alla löpare och alla åldrar, kanske ett familjeäventyr för hela familjen? Stort tack till arrangörerna av KolmårdsRundan för en strålande fin tävlingsdag. Vi kommer åter!
//Fredrik och Andreas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)