Jo visst, vi kör vårat lilla lopp återigen. Den första advent som sedvanligt är.. så nu kan ni ju boka in det datumet..
Igår öppnade vi anmälan även om det är ett par dagar kvar. Vi kommer hålla på vid samma ställe och snarlik bana även om det kommer ske några mindre justeringar.
In och kolla på: https://raceid.com/sv/races/12831/about där finns mer information
Återkommer med mer info allteftersom såklart.
/TFU
Jomen visst, nu har det varit en sån där fin sportishelg igen.
Dagen till ära var det Sälens Fjällmaraton som var loppet.
Förra året var vi i Idre och sprang deras fjällmara och i år blev det Sälens. Som så många andra fjäll- och terränglopp har även Sälen föredömligt nog valt att ordna flera olika distanser i samma miljö och tillfälle. Det gör ju såklart att fler kan följa med och ha kul tillsammans. Så även vi inom TFU. Det fanns: barnlopp, 10, 21, och 42 km att välja på.
Vi blev faktiskt hela 7 stycken TFU:are + en prospect som åkte upp i år - Andreas, Malin, Alvar, Marcus, Mia, Simon, Fredrik och Mats . Vi är ju lite MC-klubbsmässiga där.. så vi har några prospects (som iofs aldrig kommer bli fullvärdiga TFU medlemmar, men vi lockar med dom med gottis, men så de får bära väskor, städa och sånt där ni vet.. lurigt) Halva gänget åkte upp på torsdagen och resterande kom upp på eftermiddagen på fredagen.
Skönt häng med gänget och allmänt slappande men såklart lite nervositet inför morgondagens utmaning. Första gången för alla i Sälenfjällen, men även premiär för Mia att kuta fjällterräng. Olika startgrupper och tider för nästan hela gänget: Fredrik 42 km. Andreas, Malin, Marcus och Mats på 21 km. Mia, Simon och Alvar på 10 km.
Alla hade mer eller mindre krämpor vilket inte är helt onaturligt med den stigande åldern på framförallt seniorsektionen. Men alla var försiktigt hoppfulla och hoppades på att överlevs-orka.
Som sagt var det olika startider för de olika distanserna. Klokt då det totalt var hela 2200 pers som skulle springa under dagen. Vanligtvis brukar ju de som springer längst starta först, men här startade de sist och hela en timme efter oss som startade först - 08:40. Det finns säkert en bra tanke med det där.. kanske trängsel på stigarna lite senare på dagen eller något.. men tja, jag vetifan.
Ibland när de som springer långsammast och kanske springer för första gången får de som är vana och snabba startandes efter blir det stressigt för ena gruppen och de snabba måste springa om när det är smalt. Men som sagt, man kanske som arrangör har tänkt på grejer som gör att det funkar hur eller hur. Man vill ju att det ska bli bra för alla, oavsett om man testa för första gången eller vill tävla superdupersnabbt. Men det kanske det blev. Jag har ingen aning. Bara ovan vid upplägget. samtidigt så är det bitvis enspårig stiglöpning och 2200 pers så det kan ju bli lite stockningar hur eller hur. Man får visa lite hänsyn mot varandra som de flesta sportisar gör.
I alla fall så gick vi som skulle köra 21 km ner till starten efter lite frukost och sånt. Perfekta väderförutsättningar med sol, små moln men lite vind förstås. Sensommarpropaganda. På det stora perfekt. 21 km var uppdelat på två olika startgrupper där vi valde att starta i första gruppen.
Andreas ställde sig längre fram pga snabb och stark, medan jag, Mats och Malin valde lite längre bak i ledet pga ökad överlevnadsinstinkt.
10 km skulle starta 20 minuter efter och Fredrik på 42:an hela en timme efter oss.
Första delen fram till första backen är lättlöpt asfalt, men rätt så snart blev det riktigt brant både snett och rakt uppför. Då blev det att gå. Pulsen stack direkt och gjorde att det blev fokus på att andas och ett litet steg i taget.
Östgötaslätten har mycket, men är förhållandevis futtig när det kommer till jämförande backar av det här slaget och även om jag fick till höjdmeter på simningen på Vidösternsimmet så behövde jag ju inte då använda benen så här.
Mats och jag kom ifrån varandra i första backen uppför. Vi hade pratat om att vi ändå brukar hålla jämna steg med varandra och kanske skulle stompa på ihop så länge vi orkade. Men det är ju mycket folk och allt så ibland blir det ju som det blir.
När vi kom upp en bit till så blev det lite flackare med till och med ett par löpsteg, för att sedan vända uppåt igen. Träffade Malin en kortis och sa hej. Vi sprang lite på stigarna fram till loppet delade upp sig där 10 km:s gänget skulle vänster och 21 + 42:orna skulle höger bort emot Högfjällshotellet.
Som jag kommer ihåg det så här i efterhand.. rätt lättlöpt trots en del sten, men lite svampiga stigar med många små upp-och-ner-steg för att snart övergå i spånglöpning svagt sluttande nedför mot Högfjällshotellets vätskestation.
Skönt med svagt sluttande nedför, men en lärdom av det att då kommer det bli uppför snart igen.. Kändes pigg hela tiden och när vi kom fram till vätskestationen så blev det lite energi och vätskepåfyllnad. Eftersom arrangören har lagt vätskestationerna rätt så tätt, typ 5 km mellan varje så kändes det aldrig oroligt att gå torrt på energi vilket var en liten trygghet. Bra med energigrejer på borden och trevliga funktionärer.
Jag åt inget men drack en del under loppet, och även om just märket för sportdryck kanske inte är en personlig favorit så funkade det i alla fall. Man är ju alltid lite rädd för skithugg och behöva springa skrikandes på hälarna rakt ut te skogs och ligga där som en flismaskin med arslet i vädret.
Ut från stationen och da-DAAA uppför backe igen upp till Storfjället. Det blev gå igen men det gick ok. Den backen var lite flackare även om det är uppför. Nere i dalen träffade inte vinden lika mycket vilket gjorde att man blev svettig och varm, väl uppe på toppen så möttes vi av välkomnande vind som kom åt och svalkade av igen. Varm - kall - varm - kall så där höll det på under dagen.
Fin utsikt och milsvida vackra omgivningar. Eftersom jag är lite mer av en upplevelsejoggare än tävlingslöpare till grundstruktur gillar ju sånt där. Utsikt och skit. Ett säkert tecken att jag har tillräckligt med energi är också att jag orkar se mig omkring under loppet, vilket jag faktiskt gjorde under dagen. Kul som omväxling.
Upp till loppets högsta punkt, fotar lite snabbt, vänder mig om och plötsligt så dyker Malin upp. Hej hej!
Det är lite konstigt det där, ibland är man 30 personer på led och plötsligt är man helt ensam och inte ser en själ till, ibland dyker det upp kompisar och en del ser man inte förens man är i mål. Malin och jag joggade ner mot nästa vätskestation, orkade prata lite. Väl framme där nere vid Storfjällsgraven som ligger i en dalsänka blev det åter mer vätska och energi. Malin stannade till lite och stretchade medan jag hasade mig framåt.
Spånglöpning mot lite mer kuperade stigar och mer växtlighet. Ju djupare vi kom och desto mer växtlighet det blev ju mer steg värmen då inte vinden kom åt. Svettma! Samtidigt som terrängen blev svårare och mer teknisk med mycket vassa stenar som ökade mortalitetsrisken (relaterat även till ålder såklart) vid fall, desto bättre tog jag mig fram. Oklart om det var på grund av rädsla för att ramla och spetsas till döds och uppäten av lämmlar eller bara stora vuxenfötter, men framåt gick det faktiskt.
Även om det var krävande så var det ett rätt kul parti faktiskt. För oss som gillar att springa i skogen var det inte helt olikt ordinär skogsterränglöpning. Fast kanske lite mer sten. Men som vanligt efter ett tag med svagt sluttande nedför gick det snart uppför igen. Tekniskt som tusan, med inte ett steg rakt och allt for omkring. Det var haderittan hela tiden. Upp till nästa västskestation - Hemfjällsstugan.
Ny energi och vätskepåfyllnad. Hade nog svettats mer än den vätska som jag fått i mig, för härifrån så var det egentligen "lättlöpt" på spång upp till Stensjöns vätskestation, men jag blev lite kollrig och obalanserad. Hade svårt att hålla balansen hela vägen, men samtidigt kom ju vinden åt.. så skyller lite på stor träffyta och sidovind.
%20(1).jpg)
Väl uppe på höjden och lite mer spånglöpning svagt ner mot Stensjön så kändes det toppen. Skönt att kunna slappna av och veta att "nu är det bara nedför".. även om man vet att benen vanligtvis brukar bli mer sönderslagna av nedförslöpet så kändes det ändå helt ok. Snart hemma och och hade inte riktigt varit så mycket i källaren och ojat mig som förväntat. Hurra.
Grusväg som byttes mot stigar, vattenplågade rännilar och vassa sprängstenar. Flera medlöpare som både ramlade framför mig (inte på grund av mig) och hade fallit (inte heller på grund av mig). Efter en liten stund där så såg jag en bekant vy - hurra min fru! Jag hojtade för glatta livet och hon försökte kämpandes le. Hon var glad men samtidigt lite förbannad över att jag tydligen sagt "lättlöpta fina stigar" och något mer som enligt henne var helt taget ur det blå. "- DET VAR INTE LÄTTLÖPT!" sa hon.. Aja.. kanske skarvade lite lite... jag sa hej på ett litet tag och fortsatte nedför med överraskande bra fart och ork.
..och så där - plötsligt lite slingerisling löpning på stigar och upp på lilla målrakan. Försökte se någotsånär löpmässig ut och blev påhejad av Simon, Alvar som kutade 10 km, Andreas som såklart kommit in för ett tag sedan.. och... Fredrik ?! va faan? Har han redan hunnit hit!?
Glad att se alla vid målet och att det faktiskt gått så bra som det gjort. Kroppen höll vilket jag var rädd för att den inte skulle göra. och det var precis det som hade hänt Fredrik, ena knät hade bråkat för honom under en tid inför loppet vilket gjorde att han redan innan loppet visste att det var en liten chansning att köra. Det hade känts bra ett tag, för att övergå till ohållbart. Det är skillnad på smärta och smärta. Viss smärta kan man ta och tåla, men när den övergår till "farlig" smärta så är det klokare att ta ett vuxenbeslut och bryta. trist men klokt.
Mia kom in strax efter mig. Glad, trött och lite lite irriterad på mig och min tolkning av terrängen..men glad över att äntligen vara i mål! Malin kom in några minuter efter och strax efter även Mats som jag inte sett sedan starten. HURRA! Alla på plats och i mål (även såklart trist med DNF för Fredrik)
.jpg)
Alla (nåja) lagom trötta och sprudliga som man blir efter lopp. Post-tävlings-upplevelse-snacket är rättt härligt. Prata upplevelserna, känslorna, miljön, stigarna. Fint!
Lite målgångshäng och sedan hasa sig upp mot stugan igen. Då de här 21 km var nästan lika långt som jag sprungit på hela året totalt, kändes kroppen lite "ansträngd" men huvudet var fortfarande med så tja.. ibland får man vara glad för det lilla. Skönt att komma i mål så pass tidigt på dagen och inte vid 21 på kvällen. Det gjorde att det inte var så skyndsamt med allt. Nu blev det lite prat om loppet, lite bastu, småätandes och allmänt trivselhäng. Minst lika viktigt som sportman!
Tack till alla er funktionärer som står och både langar energi och hejar på. Ni är toppen!
Tack till hela gänget för en kanonhelg! Fina minnen som lagras!
/Marcus