Hej
jo, nu har det sportats lite igen och ibland är det rätt skönt att få skriva av sig sina känslor. Kanske mest för sin egen skull. Det blir ju lätt lite nördigt och en del svammel från de här tangenterna, men likväl.. det är ju fritt att läsa eller bara titta lite snett på bilderna som vi brukar säga.
I alla fall så anmälde jag mig till slut till Vansbro 10 km. Var länge tveksam eftersom Vansbro ligger längst bort och att vägarna dit aldrig slutar. De bara.. fortsätter och fortsätter i all evighet. Det gör bland annat att övernattning är, i alla fall till 10 km med tidig start, ett tvång. Vilket då även ger en merkostnad osv.. Men det blev ändå en sen spontaninlämning. Mest tack vare att min fru övertalade mig. Är nog något lurt med det där, men har inte hittat riktiga orsaken än.. Hon kanske bara ville sitta 8 timmar i bil med mig eller se Vansbro så här års.. vem vet?
Hade svårt att hitta boende som inte kostade som en liten bil. Men Hittade till slut ett "spartanskt" boende några mil ifrån Vansbro. Det som fanns inne i byn var antingen uppbokat eller kostade som sagt tusen miljoner för en natt. Obs nästan sant. Aja, det funkade i alla fall. Trevlig och oväntad grej: hittade en gammal nedlagd krutfabrik. Sånt hade vi inte sett om vi bott på ett annat ställe! #kulturschwester
Vi åkte till Vansbro och evenemangsområdet dagen innan, hämtade lapparna och simmössan och sånt där, kollade lite på triathlon som pågick. Skön stämning och trevliga funktionärer vilket skapar en fin inramning. Passade även på att äta innan vi åkte till obygden för övernattning. Många sportisar med loggade kläder där man blev rätt ödmjuk när man kommer ifrån Team Fillinge Ultra (även om det är kanske världens trevligaste och finaste klubb).. men meritmässigt.. goddammit. Imponerande och inspirerande omgivning.
Hem, knalla omkring lite i omgivningarna, det var där vi hittade den där krutfabriken.. äta lite, försöka sova. Nervös och pirrig som det ska vara lite inför utmaningar.
Bagarväckning för frukost och sista packningen. Jag hade gjort iordning två flaskor med energi som skulle räcka för de planerade tre timmarna. Planen var att jag skulle ha med mig en från start och Mia skulle lämna en till mig vid en station. Anledningen till att jag ville ha med mig eget käk är att jag tidigare fått rätt jobbig magknip av det märket som serveras på Vansbro och övriga klassikerarrangemang. Man vill ju inte få massivt skithugg när man sportar och framförallt inte när man har våtdräkt på sig. Nåväl.. in till Vansbro för att bussas ut till starten.
fun facts: Lite kul att jag var en av de typ 30 som var med på första Vansbro 10 som gick 2017. Det loppet som var ett testlopp. Det var inte lika trångt i vattnet då...
08.30 gick bussarna från eventområdet. Träffade ett helt gäng från Linköping och Nocout. Flera som jag känt sedan tidigare, några som jag träffat i bassängerna och även några nya. Kul att höra lite gedigen östgötska, kändes tryggt.
.jpg)
.jpg)
Framme vid startområdet ca en timme innan starten skulle gå. Äta lite, dricka lite och kolla omkring i omgivningarna. Lite nervöspirrigt. Alla grejer fanns med vilket var lite skönt. Plockade så sakteliga ner de grejer som jag skulle ha med i Safety Boy (den lilla grälliga upplåsbara bollbälgen man ska ha med sig på öppet vatten). Extra simglasögon, öronproppar och lite energi. På med våtdräkt, veva lite på armarna och så är man klar för start..
Elitgänget startade typ 5 minuter före oss andra vanliga människor. De var ca 50 personer totalt. När de sedan dragit var det dags för oss - sakta fick vi gå ner lite pö om pö för att börja vår resa mot Vansbro. Vid starten är det ganska strömt, på ett positivt sätt. Det gör att man får rätt bra fart och hjälp redan från början.
Det är inte alls samma sak som att simma i större sjö där du behöver göra allt jobb helt själv. Men här är det rätt bra tillskott för självförtroendet och känslan. Rent teoretiskt skulle man nog kunna lägga sig på rygg och bara flyta med som en liten sjöstjärna även om det kanske skulle ta lite mer tid.
Ner i det becksvarta och börja skovla. Bra temperatur och sol gjorde underverk för det mentala. Det är lite lättare när solen skiner, även när man ligger och plaskar omkring. Många hade redan kommit ut i Vanån så det var ett härligt skimmer med alla färgade små bojar.
Vanligtvis vill man ju starta hyfsat lugnt tempo för att kunna spara på krafterna till hela loppet. Jag jobbar ju inte riktigt så även om jag skulle rekommendera dig att göra det.. Eftersom jag hade ett givet tidsmål så ville/kunde jag inte riktigt spara på mig kändes det som, utan jag lade upp ett rätt gediget (för mig) transport tempo redan från start.
Målet var att ligga nära "rött" om vi nu ska översätta till belastningsbeskrivning, men utan att gå över kanten. Jag passerade första kilometerna rätt mycket folk. Många och rätt snabbt förbi. Oväntat och gav lite sporre om att det både kändes bra och att det gick hyfsat.
Banan att förhålla sig till
Dom här uppdelade distanserna, för att någon som kanske inte simmar jätteofta ska få något att hålla sig i som jämförelse: ett vanligt, helt ordinärt simpass i bassäng ligger för motionärer (som simmar, inte lila pappiljottgänget som vertikalbadar) på ca 2000 - 3000 m. Oftast. Sedan finns det ett gäng som ex jag själv som är lite bänga (eller simungdomarna osv som tränar på riktigt) som ligger lite över det.
Man kan dela upp loppet i fyra/fem olika delar beroende på de olika matstationerna längs vägen. Fyra matstopp och tidtagarmattor, men fem simsträckor. Den första delen som var ca 2,4 km till "Orienteringsstugan" gick riktigt bra. Inte trött någonstans, upp på land för att blippa gps:en och trycka i sig lite näring. Funkade bra här med den medhavda flaskan.
I vattnet igen och vidare i tidshetsen. Strax efter man gått i vattnet igen skrapade jag i ett gäng grynnor som förrädiskt låg precis under ytan. Eftersom det är helt becksvart vet man ju inte om det är Brugden som kommit eller om det är något fast. Kanske borde kunnat gå att märka ut de där när de ska simmas..
Nästa del var ca 2 km till "Dalasågen". Den är rätt rakt fram men avslutar runt en liten böj eller udde. Upp på land - trycka i sig resten av medhavda flaskan. Fasen, var det inte lite för lite där, tänkte jag för mig själv. Aja, det är bara hiva vidare och framåt igen, har inte tid att dröja. Axlarna började säga till att de inte varit still på ett tag nu och önskade flexledigt. Icke! Mot den "stora starten" och mer energi där Mia skulle stå och langa den andra flaskan jag hade blandat!
Ca 2,2 km till den "Stora starten" som den depån heter pga där startar det vanliga Vansbrosimmet (3 km). Stor böj att simma och in i en liten försmädlig vik där man ser stora starten, men man simmar ifrån den först för att runda en boj, längst in i viken och sedan vända. När jag väl kommer fram och upp på land ser jag att alla åskådare sitter antingen uppe på kanten eller står på bron. Alltså får man inte gå ner och heja längre ner.. alltså kan inte Mia komma ner och lämna flaskan. FRACKADOODEL!!
Aja, käk måste jag ju ha så jag tog ett gäng gel och tryckte ner tillsammans med sportdryck. Det får väl visa sig hur det går tänkte jag.. kollade på klockan och såg att det faktiskt skulle kunna gå att komma under 3 timmar. Fylldes av hopp. Och som alla vet är hopp är det värsta som finns på lopp där man ligger på gränsen. Nästan. Men det är så jävla lätt att bli besviken om man har hopp.. "No hope - no fear" typ..
ca 1,8 km till nästa depå - Jofsen. Även om axlarna började bli stela och orörliga så funkade de faktiskt vilket var glädjande. Började känna av att jag hållit ett högre tempo i lederna i armarna, samt småhugg med krampkänslor i vaderna. Kan nog tolkas som uttorkning. Skumt att bli uttorkad när man ligger och badar hela dagen..men ah, ni fattar ju att det är olika saker så behöver ju inte förklara sånt för er. Ni är ju kloka. Åter upp på land - drog ett par gel igen, lite vätska och ner i plurret igen. Nu var det ju bara ca 1600 meter kvar...
Märkte rätt snabbt att jag hade lite soppatorsk. Men det kändes ändå ok på något sätt. bara dryga 1500 kvar ju! Försökte följa med det gänget som jag låg omkring men de gled ifrån en meter i taget. Plötsligt var jag vid svängen där man kommer runt hörnet till Västerdaläveln där det blir lite motströms istället för med som det varit tidigare. Perfekt när man redan simmat 9 km..
Höll mig nära bryggan utan att klappa hännera i trät. Härifrån ser man målportalen och blir fylld av glädje över att det snart är klart. Men samtidigt kommer inte den där målportalen närmare ett skit! Frustrationen var stor! Min enda trygghet över att jag kom framåt var att jag inte tittade på samma brädstump utan bytte så sakteliga.
Hoppet bubblade lite..
Rätt trött här och fick gräva djupt mentalt och för att hålla något slags armfrekvens av värde. Bakåt med vattnet, framåt med mig..
...och plötsligt - klapp i målportalen!
KLAR! FÄRDIG! HURRA!
Stod och höll mig i och bara tog in att jag var i mål, klarade mitt mål och bara kunde slappna av. Då kommer lelle doktorn fram och kollar av mig så jag är ok. Lite gulligt. Men bra och det kändes tryggt även om det inte var någon fara med mig.
Hasar mig upp och går upp till målfållan, kollar omkring efter de andra från Linköping. En kom in precis före mig, och de andra kom precis efter. Glädje att dela sportisgrejer med andra sportisar!
Kollade efter Mia var hon hade tagit vägen, men såg henne inte någonstans. Plötsligt ser jag henne komma jagande - hennes app för tid och var jag var hade inte funkat och det är ju inte helt lätt att se skillnad på alla gummigubbar och tanter som ligger med huvudet nedborrat te sjöss. Samtidigt hade jag simmat snabbare än vad jag hade trott vilket gjort att tiderna som jag sagt kanske inte helt stämde heller. Ändå väldigt glad att se henne när jag kom i mål! Lite bubbelgråtma faktiskt, eller som vanligt när jag tagit ut mig ordentligt.
jag lyckades alltså inte bara slå min tidigare tid på 3.01 utan jag mosade det rätt bra faktiskt! 2:46!
2 timmar och 46 minuter! så sjukt nöjd över det!
Lättad, nöjd, stolt..tja alltsammans!
med all ödmjukhet och missförstå mig rätt här: Inte för att förminska någon annan eller någons kämp på något sätt, alla kämpar med sitt, jag förstår att inte alla kan simma, simma långt, en mil eller liknande. Vi har våra olika referenser och förutsättningar att förhålla oss till. Det är rätt coolt att kunna ta sig igenom ett sånt här lopp. Men jag har ju lärt mig simma som vuxen. Det är nästan en helt annan sport än de som simmat som barn och fortsatt. Så rent krasst simmar jag ju rätt uselt i jämförelse. Därför känns det lite gött att ändå kunna prestera så pass bra som jag tycker att det faktiskt är. självbilden är ju som den är ibland...men jag ser ut lite som ett ånglok bredvid de som kan på riktigt. Men ibland måste man ju våga och testa ändå. Man gör ju sånt här för sin egen skull. Aja, jag vet inte riktigt vart jag skulle med det där, men känner mig ändå som att jag badar medan de andra simmar..
Lite siffernördma:
Hörde speakern vid starten prata om att ca hälften gjorde sin första gång på 10:an. Vi var omkring 12 som simmade för tredje gången, några som gjort 5-6 ggr om jag hörde rätt.
Elitgänget var ju rätt snabba. Lite kul ändå att jämföra sig med dom, men som jag försökte beskriva ovan, orimligt.. Jag hade kommit på plats 26 av de 30 herrarna med min tid. Många med simklubbar i anmälan
Totalt av alla herrar (144 st) så räckte min tid till en 33:e plats! Galet nöjd!
Elitgänget:
Herrarna var 30 st och damerna 21 st.
Bästa herre: 2.07
Bästa dam: 2.19
Motionsgänget:
Herrar 114 st och damerna var 97.
Bästa herre: 2.34
Bästa dam: 2.47
så där.. nu läka ihop lite även om det mest är lite träningsvärk och ladda om till Vidösternsimmet om sex veckor. Det är dryga dubbla distansen men till sjöss, med blåst och vågor och ingen strömning som ger det lilla extra.. Förra året körde jag där och kom in på drygt 9 timmar. Hoppas kunna kapa lite av det till i år...
tack för titten och alla hejarop innan.
//Marcus