Jovisst, nu har det tävlats. Äntligen!
Efter att ha haft strul med senor o vader rätt rejält hela året och med en rehab utan framgång så vände det trots allt någon månad innan tävling. En omstrukturering i rehab-planen gjorde att plötsligt fick jag mindre ont under och efter jogg samt att det inte satt i lika länge.
Hopp!
Istället för tusenmiljoners excentriska tåhävningar blev det få och riktigt jävla svintunga tåhävningar i olika former. Det för att öka själva styrkan istället för uthålligheten (.. som jag redan har... HAHAHAHA). 6 repetitioner * 4 set var min medicin för att det blev bättre.
I alla fall så hände något där och jag kunde börja jogga lite lite längre utan att ha ont både under tiden och dagen efter.
Vilken lättnad! Det har varit rätt tröstlöst bitvis.
Det har blivit skierg, roddmaskiner, cykling, simning och sånt där för att ens kunna bibehålla lite kondition men det är ju inte samma som att kunna jogga i en skog
I alla fall så fick jag (och Andreas) vaska Ironman Jönköping som vi skulle kört. Fredrik kunde köra och gjorde det med den äran. Vi var där och hejade såklart.
Kvar på möjliga grejer att göra fanns då enbart Loftahammar Endurance Day. Detta härliga slitsamma lopp. Vi har ju kört den under flera år nu. Det finns ju två olika lopp i loppet: Dels LED ca 44 km löp och 9 km att simma, samt Hasselö Challenge på ca 25 km löp och 4 km sim.
Varje gång (år) där jag kollat resultatlistorna så har vi varit placerade på pallen (tro det eller ej!) när vi passerat Hasselö, men då fortsatt för att köra de sista 4 km löp och 4 km simning på LED.
Ofta har det slutat att vara kul precis på Hasselö. Dels är den sista biten nästan utan folk som hejar lite här och där, men det brukar också vara så inihelvetejävla kallt. Det blir väldigt mycket tid i vattnet den sista delen vilket gör att man kan bli lite nedkyld också. Nedkylning, många timmars aktivitet och orkeslösma gör väldigt få människor glada
Därför bestämde vi (jag och Fredrik) oss för att köra Hasselö det här året istället. Malin som kört med Andreas tidigare avstod utmaningen. Vi frågade då vår kollega och sportiskompis Göran om inte han var sugen - vilket han var glädjande nog!
Upptakterna och uppväxlingen för att få till något slags kondition har varit lite växlande i TFU inför det här. Fredrik har kutat som faan och gör det galant som ni vet, men har även simmat mer regelbundet än tidigare vilket gett stora resultat.
Göran har kämpat på mellan uppdrag och ansvar men har en gedigen kondition och sim-erfarenhet av hög klass. Andreas bestämde sig för löpstopp helt en månad innan loppet på grund av en plantar fasciit. Men har cyklat hit och dit, promenerat och burit ved istället. Han vet hur man springer liksom.
Jag har fortsatt mitt rehabprogram - tunga vadprogrammet tre ggr vecka och jogg var tredje dag. Låter ju inte helt optimalt för i alla fall två av fyra eller hur?
I alla fall så lyckades både jag, Göran och Fredrik få till ett par kortare pass innan Loftahammar, där vi testade lite grejer och vande oss lite vid att irra omkring i våtdräkt. Trevliga pass.
Vi åkte ner dagen innan och sov över i en stuga intill byn. Skönt häng, påfyllnad av lite av varje, lite ljug och trams samt ordnade det sista med dräkterna, pryttlarna och försökte att packa rätt grej i rätt väska.
Upp på morgonkvisten för att böja och sträcka ur de värsta gubbljuden så övriga tävlande slapp det innan start
Loppet är ju trots allt en rejäl men fin utmaning. Men första löpet, tycker jag är rätt slitsamt. Nu även med det lilla tillägget att inte veta om man orkar eller hinner gå sönder innan den sträckan är färdig
Även nya arrangörer och såklart en del nya utmaningar både för dom och oss med allt vad det innebär att rodda ett sånt här stort lopp. Lite nya bansträckningar på grund av olika orsaker. Men det funkade fint, i alla fall när vi såg pilarna för bansträckningen.
Dagen bjöd på sol, värme och en del blåst. Fantastiska förutsättningar. Älskar att simma i köttiga vågor där man knappt vet vad som är upp och ner eller hitan och ditan.
Vi (jag och Fredrik) hade en plan som egentligen var:
1. ha en kul dag
2. vinna
3. Inte gå sönder
Kan nog så här i efterhand säga att vi lyckades med alla tre.
Andreas och Göran hade officiellt: "ha det trevligt" som ambition, vilket de också lyckades med.
Första löpet är omkring 8 km och redan där brukar det spricka upp mellan de olika lagen. En del terräng blandas med lättlöpt grus eller asfaltsväg. De här sträckan blev klart bättre än vad jag trodde. Jag har alltså sprungit en mil som längst i år. Hade inte riktigt distansen i benen om vi säger så. Men orkade hålla ett jämnt tempo där Fredrik peppade friskt.
När vi äntligen kom till vattnet så var det som om all trötthet bara försvann och jag blir pånyttfödd. Visualisera er: Jim Carrey när han kommer ur noshörningen.. Hur stark som helst. nu väntade drygt 800 meter med rejäl sidvind. Perfekt.
Varmt och skönt i vattnet och armarna kändes starka. Go känsla. Blev omsimmade de sista 100 metrarna så vi höll ok fart. Upp och iväg i terrängen. Förstod här att vi låg hyfsat till. Det kändes bra.
Erfarenhetsmässigt så har det varit så att vi egentligen har haft den position i mål som vi legat på efter de här två första sträckorna. Vi kommer strax ifatt ett par andra lättfotade grabbar som också bär vita västar och ett damlag med det samma. Säkert proffs, tänkte jag.
Terränglöpning och över ena campingen vid Bjursundsbron för att sedan simma mera över till den andra campingen. Upp på en stenhäll och vidare med löpning under Bjursundsbron. Sprang fel här (för första gången under dagen) och fick vända ett par meter. Irriterande då det var jag som låg först i ledet och då egentligen har ansvar för orientering.
Simningarna och löpningarna avlöste varandra. Vi kämpade på och kände igen oss på de flesta ställena. Vattnet var varmt och skönt, men blåste gjorde att det kändes svalt på land när man kom upp blöt. Hade dagen till äran ny våtdräkt.. eller våtdräkt förresten. Mer som ett tunt triathlonlinne och minimalt med flyt i. Funkade fantastiskt bra och enormt skönt med fria axlar!
Passerade välkända marker och stigar. Sprang fel ett par gånger till där pilarna var opedagogiskt visande mot fanders. Svor och fick ett par meter extra på klockan. I och ur gång på gång tills vi kollade klockan och sa till varandra: " - ah gött bara en timme kvar" . då visste vi att vi hade det andra herrlaget som skulle till Hasselö tätt bakom.
Jag blev rätt stressad. Dels över att gå sönder, men framförallt inte kunna orka sista löpningarna. Det var rejält varmt trots den tunna våtdräkten. Ner till sista simmet och gled iväg. Fredrik var rätt trött i simmusklerna och slet som ett djur. Precis det omvända mot mig på land. Jag simmade alla fyra simsätten under dagen, medan Fredrik passade på att ibland köra lite tröskelpass för att få lite mer träning
Såg de andra hoppa ner i vattnet, såg dom komma närmare. Peppade så gott det gick. Upp på stenarna och raskt iväg. 4,5 km löpning på grusväg trodde vi. Men banläggaren hade dragit banan rakt in i obanad terräng egentligen utan möjlighet till löpsteg första delen. Försökte noga kolla så att vi inte sprang fel men det var svårt då pilarna satt långt ifrån varandra. Stressma!
Kom till slut upp på grusväg och kunde jogga på. Försökte hålla så högt tempo jag kunde, inte prata och bara rulla på. Tömd på energi och lätt stressad, sol och ingen vind gjorde det ganska jobbigt. Vid en korsning så satt det folk och hejade.
Vi frågade om någon hade vatten av dom. De blev överraskade av frågan och någon började fippla med handväskor, påsar och allt möjligt. Jag vågade inte stanna utan försökte fortsätta hålla den lilla fart jag hade. Fredrik skrek: MEN STANNA DÅ IDIOT! Jag vägrade. Han kom springandes med händerna kupade och ett par droppar däri som han tryckte upp i nyllet.
Nja.. kanske inte kompenserade hela dagens förluster, men lite väderkvickning blev det kanske. Hade tappat muggarna som jag hade i en ficka i dräkten under loppet någonstans.
Vid en korsning till så insåg vi att vi inte kommer springa samma sista sträckning som brukligt utan en mer rakt på mål. Faan vad gött! Hoppas nu bara att de inte dragit om banan och en konstig böj någonstans. Men nej, det hade de inte utan vi stormade (nåja) mot mål. Mötte några som körde LED som hälsade att vi vara första vita laget! Det kom ett par tårar där. faktiskt.
In i mål och sådär jävla gladnöjdtrött över att varit hel och inte gått sönder under loppet, men framförallt kunnat kräma ur så mycket kraft när det verkligen behövdes. Fantastiskt roligt!
LED är ett fantastiskt lopp som nästa år firar 10 år. Vi får väl se om vi är kapabla att sporta omkring och tramsa både till land och sjöss även då. Det vore kul.
Stort tack till er arrangörer som ordnar LED och hela er organisation, alla som stått vid kanter och hejat på. Även till alla härliga sportisar som fortsätter att hålla swimrunsporten så trevlig som den är !
mvh Marcus