Efter ett par smärre evigheter med tidevarv så fick vi plötsligt en möjlighet till gemensam träningsrunda. Då jag har varit sämst under våren och Andreas näst sämst så har styrelseträffarna varit alldeles för glest sammansatta.
I alla fall så bestämdes det möte för lugn lufs i skogarna ute vid det gamla träsket. Finns många bra rundor där som vi har kutat både nu och då och eftersom det har varit svenskt midsommarväder ett par veckor nu så var stigarna genomsura och geggan stod hög! Lycka för en sån som mig som gillar sånt. Ett litet uns oro för de andra två som var oroade för att smutsa ner sig.
När man väl är ute och kutar på stigarna bryr jag mig inte så mycket om att råka bli skitig upp till midjan, men småbjörnarna var av det lite försiktigare slaget och i alla fall till en början blev det ett litet tassande medan jag kanske såg mer ut som ett godståg. Lyckades i alla fall inte att slå i kull, alltid nåt.
Galet vad man kan sakna det där gemensamma forumet att dels springa lite tillsammans men även prata, diskutera högt och lågt, kanske lite jävelskap. Vi sprang så lugnt och sakta så till och med jag kunde prata bitvis. Det var kul och oväntat. Både Andreas och jag hade på oss våra nya löparjackor från Salming. Jag har haft svårt med liknande jackor förut och inte känt behovet av att använda sånt, men den här var fantastiskt skön! Riktigt glädjande.
Vi har ju en plan med att kuta uppe i Idre och fjällmaran där. Med tanke på de rådande skadeproblematiken så är det ju orimligt, men ett hopp om deltagande finns ju alltid ändå på något sätt. Samtidigt så är det väl kanske även så som Fredrik säger, att hela jag är orimlig. Målet är att fortsätta rehab med sakta stegring av aktivitet, öka doserna och vara med och köra. En liten stig i taget..
//Marcus
