Visst är det väl så att det är de långa passen som göder fantasin och sorterar tankarna bäst. Måhända är det tuffast att springa fort, för vissa, men för synapsrens är medicinen långt och lugnt.
Jag och Fredrik kunde tillsammans med Andreas löpargäng i Bankekind följa med på en lite längre tur i lördags. Fredrik fick i uppdrag att leda den gruppen som skulle springa lite längre (ca 18 km) och Andreas ledde den gruppen som skulle springa lite kortare (ca 13 km). Eftersom jag fortfarande är ett ynk och plågas av rehab:ens bistra omsorg så sprang jag försiktigt tassande med Andreas grupp vilket var det längsta på länge.
Det var omkring -16 på morgonkvisten. Bistert. Men det samlades glada löpare ändå. Lite svalt var det faktiskt vid starten, men den kylan försvann allteftersom och var riktigt behagligt vad det gav sig.
Flera av deltagarna som inte sprungit så långt tidigare som var planerat för dagen så planen var att alla ska hänga med och vi springer i gemensamt tempo. Jogga ett tag, mjuka och strecha, kanske äta lite och sedan jogga lite till. En bra plan visade det sig. Alla kom tillbaka och några med personligt bästa distans. Det är underbart att se stoltheten i någons ögon när man presterat något som man inte trodde var möjligt. Att flytta sina gränser till en nivå man inte trott var möjlig.
