Trail och mustasch. TOM. Ett terränglopp strax utanför Motala anordnat av
Bergslöparna. Ett mycket gemytligt arrangemang som tidigt på året markerar var man är formmässigt och vad som återstår att jobba med. En bra och utmanande inledning på en gryende säsong med konditionsidrott.
Mot Motala
Vi har varit där tidigare. Fredrik har en obruten svit i deltagande - i vilka lopp kan man stoltsera med det? Vi andra kom tillbaka för andra året i rad. Poängen är att vi kommer tillbaka. Vi gillar TOM. Vi gillar atmosfären och den enkla men ambitiösa inramningen. Man ser tydligt att de fyra eldsjälarna som arrangerar tillsammans med familjer och vänner liksom gillar terränglöpning väldigt mycket. Det smittar av sig på oss besökare som vill testa vår förmåga. Personligen gillar jag att de lägger möda och stålar på oklanderlig tidtagning. Individuell och digital á la orientering med en chipförsedd bricka man loggar sin mellantid och sluttid med. Bra prioritering eftersom dryck längs vägen, gratisbaner vid målgång och diverse annat krims krams är svårt överskattat. Tiden är viktig. Tack Bergslöparna.
Som vanligt drar vi ystert och förväntansfullt i väg från Linköping. Lite nervösa och spralliga. Malin, Marcus och bröderna Wirenmark. Inget deltagande från juniorsektionen idag. Lisa saknades också efter att ha justerats av virus och bakterier i andningsorganen; hon överlämnade då gentilt sin startplats till Johan.
Nummerlappshämt
Mot Motala. Hämtar ut nummerlappar och brickor. Till startområdet. Hoppar ur och kittar upp. Trollsalvor som mjukar och förbereder. Uppvärmning och töjövningar. Solen är med oss, det är rätt så varmt faktiskt och shorts och tischa ackompanjerar vår närvaro. Träffar lite kändisar. Småpratar och önskar lycka till. Allt eftersom minuterna går tätnar stämning, snart start och den där hat-sköna nervositeten både märks och känns. Att delta i tävling är ju på allvar. För vår del, inte på blodigt allvar, men det känns ändå i bröstkorgen. Oavsett om man vill hamna i topp, springa längre än man tidigare har gjort eller bara överleva så går man in med en målbild som är förenad med en önskan. Naturligtvis skapar det en viss nervositet. Ska min kapacitet räcka? Orkar jag hela vägen? Tänk om jag bara blir för trött? Klart det känns att ställa sig på startlinjen. Det krävs mod. Jag applåderar alla som vågar.
Starten vid 30 km
Två distanser att välja på idag - 14 eller 30 km. Båda distanserna har sin egen tjusning. Malin , Johan och jag väljer 14 km. Det är i sanning en riktig utmaning. Terrängen är kuperad, backarna flera och ibland väldigt branta. 30 km är på samma sätt, fast längre och ondare. Slingorna är väldigt vackra också men ärligt talat tänker jag inte så mycket på det längs vägen. Jag försöker hitta en rygg att hänga på. Jag kollar i marken för att undvika rötter att snava över och ibland kikar man upp och kollar ett fält eller utsikten från en höjd.
För egen del gick det bra. Jag har varit lite överansträngd i en höft och tog det kloka beslutet att bromsa in och köra 14 km istället för 30 som jag egentligen var anmäld till. Planen var att inte gå för fullt utan känna efter hur höften reagerade, ta det lugnt i uppförsbackarna och inte hänga med i högre fart än jag behärskade. Planen föll väldigt väl ut och jag kunde dansa in på en fjärdeplats. Faktiskt riktigt nöjd och inte helt slut. Hade möjligen någon minut eller mer att ge, men den fartökningen hade kostat massor och kanske hade höften börjat bråka igen.
Min (Marcus) upplevelse av loppet är nog så här i efterhand ett töcken av känslor. Jag sprang "korta" varvet förra året och grämde mig trots att jag var trött ordentligt då, för att jag inte sprang den längre. Så i år, fysiskt justerad till trots så anmälde jag mig till den längre. Alltså tämligen motsatt mot vuxenbeslutet som Andreas tog.. Jag har inte sprungit längre än 15 km sedan vi sprang Ultravasan för två år sedan. Men springer jag 15 så är det ju nedför resten tänkte jag..
Actionbild
Fylld med förväntning, lite glädje och tämligen mycket ångest så stod jag tillsammans med Fredrik på starten till 30 km. Första delen gick enligt plan, lugnt och fint i prattempo. Jäkligt trevligt snack med flera löpare. Kul att träffa många löpare som man diskuterar löpning och annat via medier. Kramar till er alla.
Underbar natur och skön stämning. tja... efter allt som loppet gick så ramlade kilometrarna förbi och plötsligt så var det mindre än hälften kvar. Då blev jag trött. Jättetrött. Alltså så där trött man kan vara när man har gjort något jättejobbigt.
Skogen snurrade runt ett par varv och jag fick kämpa för att hålla mig upprätt. Något knas på munstycket till vätskeblåsan gjorde att jag inte fick i mig så mycket som jag ville och i "lite" vredesmod så slet jag således bort hela munstycket och bälgade i mig vätska, drog en nödraket i form av snickers och gick ett tag. Vaknade till och kunde lufsa vidare mot målet. Konstigt det där..ibland där den sista biten så kunde jag springa och rätt bra faktiskt. "Rätt bra" är en sanning med modifikation såklart då min teknik i normala fall är lite myskoxe-löpning..
Gråtmild / jättejättetrött / lite kräksig
Bara ett snubbel och en kullerbytta ut i terrängen bland vårblommor och knoppar som brast, och den kom när det var två km kvar. Vilken skön känsla ändå när jag kommer upp till målrakan och ser att det är folk kvar! Bubbel i bröstet - jag klarade det förihelvete! Stolt och rätt trött ramlade jag in i mål och fick krama resten av gänget. Vilket lyllo!
Orkade pressa fram ett litet leende bland tårarna
 |
| Viktigt att behålla farten tills målgången är registrerad |
Stort tack till Bergslöparna och alla funktionärer för ett fint arrangemang! Vi dyker upp nästa år också, då ännu vassare och hungrigare!
30 km terräng sett uppifrån
Stort tack också till
Salming Running som förser oss med föredömligt funktionella och genomtänkta kläder och skor. Vi blir liksom både läckra och snabba med era prylar!
Team Fillinge Ultra med prospect Kristina som slog till med distansrekord!
Som vanligt är ju hänget och samvaron kanske ännu viktigare än själva tävlingsmomentet. Efteråt styrdes SAABEN mot Ekängen och vi kunde kramas och njuta av underbara vårstrålar och värme hos Lisa och Fredrik. Som vanligt ett föredömligt värdskap med massor av sånt man behöver efter svårt och tungt kroppsarbete i konditionens tjänst.
Man måste ju unna sig också. det har jag läst i en tidning..så: sportdryck för vuxna
Vi ses därute!
/Nilsson
