Back-to-back

Under fredagen var det dags igen: årets andra back-to-back-pass. Det där med betydelsen av back-to-back är inte helt definierad och användningen av termen varierar. Beroende på var man läser handlar det om allt från två pass av samma karaktär efter varandra till den kanske vanligaste: två långpass under samma dygn alternativt under kvällen och efterföljande morgon. Ofta rör det just om längre distanser och passet har vunnit popularitet i ultra-sammanang. Vitsen är att springa det andra passet när musklerna inte riktigt har hunnit återhämta sig och kroppen inte har fyllda energidepåer. Det passet kommer att gå trögare men övar ben och psyke att hitta energi och motivation att fortsätta trots att humöret också kanske sviktar. Här finns en träningsöversikt för ultrakonnässörer.

För egen del är till och från jobbet under en dag lagom just nu; till jobbet är det knappt 20 km och hemvägen mäter ca 23 km. Hemvägen blir något längre eftersom jag väljer att följa väg i stället för genom skogen. Allt eftersom veckorna går kommer jag successivt att lägga till några km och kommer förhoppningsvis kunna bocka av ca 35 + 30 km under senvår och sommar. Man kan variera både sträckorna och tempot förstås. Själv har jag tänkt sträva efter någon halvminut snabbare än långpass-tempo och allra helst att sträcka nummer ett är den längre. Tempot försöker jag hålla lika i båda fallen. Enligt mig är det andra tillfället att likna vid kvalitetspasset; där tempot inte ska falla och där man tvingar kroppen framåt trots en allt större trötthet. Den första sträckan är ju mer av förberedande karaktär.

Bryon Powell skriver en del om back-to-back i sin utmärkta bok

Årets stora mål är Vasa Ultran 90 km och det här passet kommer definitivt att utgöra ett av återkommande nyckelpass under vinter, våren och sommaren. Jag har tänkt sikta på två pass i månaden som tillsammans med de vanliga långpassen ska ge volym och uthållighet. 

Dagens hemfärd från jobbet blev ytterligare strapatsrik då ett envist regnande irriterande lite extra med vindens hjälp. Bitvis fångade ansiktet upp blåst och hårt regn, alltmer snöblandat ju längre jag sprang. Kinderna domnade. Rejält blöt och nedkyld staplade jag innanför dörren och blev inte helt upptinad förrän efter dusch och mat. Känslan av att ha genomlidit något väldigt jobbigt men gått segrande ur striden är obeskrivligt skön. Den definierar viljestyrka och ibland väljer jag aktivt dessa strapatsturer för att bli mer blöt, kall, trött, omskakad än nödvändigt bara för att få känna mig just viljestark och beslutsam.

Trevlig helg!

/Andreas