Recension av Björn Ferrys nya bok: Ferry tales - Inte så förbannat tillrättalagt

Jo, skulle jag säga. Jo, visst är det ändå rätt så tillrättalagt. Det är tillrättalagt, avvägt och genomtänkt. Det är strategiskt planerat och varumärkesbyggande. Långt ifrån inte så förbannat tillrättalagt. Om det nu är boken och berättelsen Björn Ferry syftar på. Men vi tar det från början.

Björn Ferry, skidskyttedemon från Storuman, Lappland. Aktiv skidskytt i världscupen från 2001/2002 till detta år. OS-guldmedaljör i Vancouver 2010, 12,5 km jaktstart. Sju segrar i världscupen. Ett VM-guld och ett brons i mixstafett. Utöver dessa medaljer har han flera topp-tre-placeringar och en lång rad placeringar strax utanför pallplats. Parallellt med skidskyttekarriären har Ferry ägnat sig åt skogsbrukande, styrelsearbete och expertkommenterande. Nu är han också författare till en andra bok. Tidigare har han gett ut "Ferry food: LCHF" tillsammans med Cathrine Schück.

Björn Ferry är förutom en skid-och-skjut-maskin även en citat-och-rubrik-maskin. Googlar man Björn Ferry och blåsväder får man 166 000 träffar. Gör man samma sökning på Madonna får man 25 700 träffar. Inte illa för en skidskytt. Om man får ha fördomar. En närmare granskning av innehållet i de 166 000 träffarna visar sig dölja även rubriker som Bryan Ferry genererat. Men åter till Björn; det har varit doping och dödsstraff, nära att bli diskad från OS, åsikter om andra skidåkare osv. Nu denna bok dessutom, som bidrar med verbala tjuvnyp, sågningar och aningen plumpa uttalanden och adderar än mer rockstar quality kring Ferry. Som fenomen och som varumärke. För i boken förmedlas återkommande tankar och handfasta tips kring varumärkesbyggande och värdeskapande aktiviteter som ett sätt att kunna leva på sin idrott även efter att skottsalvorna tystnat. Börja lokalt. Bygg inifrån. Några pallplatser i världscupen gör att man kan spela i den nationella och större sponsorligan. Ett OS-guld är förstås nästan ovärderligt om man spelar korten rätt. Det verkar Ferry ha gjort. I boken utvecklas också tankar om hållbar energi och miljö tillsammans med vardagsekonomiskt planerande för nuet och framtiden. Visst, summorna är annorlunda om man jämför med en genomsnittssvensk - Ferry och Helena Eklund får dela 10 000 euro för en tredjeplats i Gelsenkirchen. Prispengar och startpengar som motsvarar flera månadslöner. Ferry köper aktier för 70 eller 80 tusen. Placeringar. Planerande för framtiden. Karriären är kort och förstås finns inga garantier för ett rikt liv efter de aktiva åren. Jämfört med andra idrotter är i och för sig prispengarna snarare fickpengar. Man måste därtill komma ihåg att det ändå är ytterst få idrottare som kan leva rikt på sitt utövande.

Just planerandet och det strategiska tänkandet är något som Ferry ägnar tid. Skogsägande och förvaltande intresserar också. Men man finner en viss ängslan. Mellan raderna. Både inför mer avgörande delar av framtiden, tex miljön och de följder det eventuellt minskade oljeutvinnandet orsakar, men också ängslan för förkylningar, rubbade avföringsvanor och det obekväma med samboendet under lägerveckor. Tänkandet har en baksida. Oron verkar ibland bli förlamande. Ringande journalister och inbjudningar till event blir svåra att hantera, viljan att säga ja är stark (om pengar är inblandade) men nej är svårare att leverera. Ofta verkar frun Heidi Andersson ta den rollen. Problemen och vardagen är lika när man jämför Ferrys med den vardag man själv känner. Tiden, och planeringen av den för att ge utrymme för två träningspass om dagen plus mycket av andra obligatoriska moment känns definitivt igen. Skillnaden är att man själv försöker att hitta utrymme för bara ett pass på en eller två timmar. Pusslandet är dock detsamma. Det finns alltid obligatoriska moment att förhålla sig efter. Elit som motionär. Målen är olika men strävan och planeringen densamma.

Boken är Ferrys berättelse om sig själv och sitt liv. Många detaljer rörande onani, mobbing och mindre generösa beskrivningar av skidande kollegor har diskuterats under den tidigare veckan. Stora rubriker. Rört om lite. Visst, en del av dessa "påhopp" kan tyckas onödiga eller i alla fall tämligen ointressanta. Eller uppfriskande om man så vill. Helheten säger ändå något annat. På 450 sidor låter Ferry läsaren ta del av den vardagen en elitsatsande idrottare förhåller sig till. Han blottlägger oron för att dra på sig en viros under den tunga men danande träningsperioden och vad det praktiskt innebär för familjen. Uppoffringarna är påtagliga. Han förklarar sitt intresse för ekonomisk planering och varför det är så betydelsefullt.

Boken är skriven för rapp läsning; korta stycken, bra flyt i texten och ett intressant innehåll. Mycket rör sig i Ferry huvud. En rätt oblyg dos självhävdelse och egoism. Men eftertänksamt levererat och med ett visst mått av värme. En större dos citatmaskineri och rubrikretorik parat med de innehållsrika sidorna borde väl bygga varumärket Björn Ferry rätt bra. "Inte så förbannat tillrättalagt". Titeln känns just inte så. Uppseendeväckande tillrättalagt skulle jag vilja påstå. Men titeln kan ju tydas på flera sätt. Rakt, frispråkigt och innerligt är det verkligen. Rekommenderas.

Keep up the good skiing spirit!
/Andreas

Inspiration och längtan

Lite av sånt som skrämmer bort dagar av regn, höst och mörker..

Planerna smids för 2015

När mörkret trycker sig på och kylan biter i märgen, det är då man värmer sig med minnena från i somras. Bilderna framkallar den där inre glädjen och man kan riktigt känna de känslorna som man upplevde då. Till exempel när jag höll på att koka bort på Borås Swimrun, innan jag klippte dräkten. Vi hade precis fått våra dräkter och var (så här i efterhand lite ogenomtänkt kanske) ekonomiska och ville inte gärna sätta saxen i dom. Där jag på Borås Swimrun räddades åter till livet tack vare en pissegöl. Världens bästa pissegöl. Hade tänkt att dricka upp hela en, men hejdade mig som tur var. Eller som på Karlstad Swimrun precis innan den långa simningen i början 2400 meter oätt ut..Ni vet känslan där man ser lite dimmigt och är extremt varm..och får skutta ner i vattnet och säla sig fram lite...det första "i-hoppet"...GGGAAAHHHH!!!

Den där känslan.....första graciösa sälplöfset..

Sådana bilder och känslor gör höstens mörker och vindar lite lättare att uthärda. Även om inte hela programmet är klart och kanske inte blir det före matchstart så kan man ju planera lite för den mentala biten. Vi som inte är proffs ( än ) och sålunda arbetar 100 % (+ lite extra) och har familj har ju en ganska utmanande logistik att hantera. Ungefär som att sortera krafterna under ett lopp. Många parametrar att ta hänsyn till. Men vi gillar ju utmaningar, känslor och gemenskap, så det ska nog gå det här med.

Friheten

Lite lösa planer läggs för att försöka få ihop lite swimrun-träningar för de som vill testa på. Kortare sprintdistanser mest för att fler ska få känna på hur roligt det är. Även våra "öppna" träningar där gemenskapen är limmet som håller ihop träffarna är i en utvecklingsfas.

Klart redan nu för gruppen är bland annat: Ultravasan (löpning), Vättern runt (cykel) och Amfibiemannen (swimrun). Mycket man skulle vilja uppleva. Men på grund av vårat arbete och allt annat så är det svårt att boka långt innan ibland. Tyvärr så är det ju precis tvärtom för många av de olika populära loppen. Där måste man boka jättelångt i förväg.


i alla fall...heja heja de sista metrarna för året...



/Marcus

Jag hinner inte träna idag....??

Blir så trött på alla som säger att de inte hinner träna!

Vill du träna så finner du tid till träning punkt slut!!

 

Man måste bara finna olika sätt att träna.

 

Jag förstår att man inte hinner transportera sig till gymmet, byta om, träna, duscha och byta om för att sedan pallra sig hemåt igen, det gör inte jag heller men träna det gör jag ändå varje dag.

Ett smidigt sätt att finna tid till träning är att gymma hemma med kroppen som vikt, det finns oändligt med övningar man kan göra med bara ett redskap, kroppen.

Ett annat sätt, och då mitt absoluta favorit sätt, är transportlöpning. Till och från jobbet, eller kanske bara hem från jobbet. Jag brukar göra så att jag åker buss på morgonen till jobbet, iförd träningskläder och sen så springer jag hem. Tränad och klar hämtar jag dottern på förskolan klockan fyra och sen har man hela kvällen kvar att umgås. Så himla tidseffektivt och så skönt, blir dessutom pigg och glad också..

Idag var jag ledig från jobb, dotter då också ledig från förskolan. Frugan är bortrest och möjligheterna för träning ser små ut, ICKE! Dottern hade bestämt att vi skulle till simhallen, ok sa jag då tar vi vagnen dit. Dottern i vagnen, en påse med badkläder och rena kläder under vagnen och sen bar det iväg. Vilda är ganska van att bli runt skuffad i vagn för att pappa ska få springa och hon gillar det riktigt bra. Idag letade vi efter spännande djur under vår resa in mot stan. Ett perfekt sätt att pressa in ca 10 kilometers löpning i vardagen. Efter simhallen käkade vi på stan och tog bussen hem mot Ekängen.

Alla glada och nöjda!!

 

 

 

Hitta inte på ursäkter för att inte träna, hitta möjligheter till att träna,

vila det gör du på natten när du sover

Fredrik

Man måste träna mycket för att kunna träna hårt säger Ferry

Ungefär så skriver han. Björn Ferry, i sin bok "Ferry tales - Inte så förbannat tillrättalagt". Man måste träna mycket för att kunna träna hårt. En kort enkel mening som innefattar det mesta som kanske all konditionsträning handlar om. Kroppen måste belastas mycket under längre tid för att absorbera hård träning utan att överbelastas. Just överbelastningsskador och överträning är vanligt bland motionärer. Ibland vill man allt på en gång. Målen är satta och nu jäklar ska det tränas. Beroende på tidigare träningsvolym och intensitet kanske det håller en vecka eller en månad. Ökar man för mycket, för snabbt börjar något ömma och man måste trappa ned eller hålla upp. Rehab och nystart.

När jag tänker tillbaka på mina överbelastningsskador genom åren är det precis så. För mycket, för hårt, för snabbt. Såväl parallellt som kombinerat. Plötsligt ömmar något när man stiger upp på morgonen. Jag har naturligtvis ignorerat detta och kört på ett tag till för att riktigt göra denna antydan till överbelastning övertydlig för mig själv. Och här inleds projektet med att vända oceanångaren. Det tar tid att komma åter. Det har tagit tid från träningen inför målet. Igenkänningsfaktorn är troligen hög i vårt gråmulna motions-Sverige.

Så. Träna mycket för att träna hårt. Kör volym, distans och styrka. Trappa upp under vinter och tidig vår. Växla sedan något eller några volympass till hårdare snabbare pass. Hårda pass ska vara hårda. När kroppen är mogen gör dom skillnad. Björn Ferry säger så. Jag håller med.

Keep up the preparing spirit!
/Andreas

En recension av Björn Ferrys redan omskrivna bok kommer 26/11.

Att tappa en sug

Ibland skiner solen mitt i plytet. Allting känns som en smekande sommarvind och möjligheterna överskuggar alla hinder som kan tänkas komma i vägen. Huvudet är med och målet uppmålat, armarna är starka och vilda, bålen är stabil som en gammal ek, ben och fötter spänstiga som små skuttiga harpaltar. Dessa dagar och tillfällen är underbara. Man ser helt enkelt bara möjligheter och knappt tänka sig en uppförsbacke på något sätt. Utom om det är just en uppförsbacke man springer i alltså..och vill det..för då är det ju bra såklart..

Men..ibland så är det mer hällregn från sidan och snålblåst från den andra. Man vet inte riktigt vilket håll man ska åt och man hasar sig fram liggande med gamla järn-strykjärn. Man kan stå där och se ut som ett ösregn, glåmig och uschlig. Ben och armar är så tunga att inte ens framdukade semlor och ostkakor kan förmå dom att röra på sig..

Jag pratar inte om en kemisk depression utan mer om att träningslivscykel går upp och ner, fram och tillbaka, hit och dit. Ibland är det skitkul och ibland är det kognitiv svikt gällande gymnastikens varande. Jag har tränat på något sätt så länge jag kan minnas. I stort sett alltid prioriterat träningen före det mesta. Men liksom livet så går även träningshjulet i cykler (flåt för ordvitsen).

Ibland är man flugan och ibland är man vindrutan. Det finns en devis om att ”go with the flow”..att följa med känslorna och gilla läget. Jag kan hålla med om det. Ibland. För ibland måste man helt enkelt bestämma sig at nu är det nog med nedförsbacke. Nu vill jag ha en intervallbacke at springa i. Jag vill springa 720000 mil med håret fladdrandes som en liten cape´bakom, ha en miljon kilo att lyfta jättejättemånga gånger upp i luften, jag vill slita upp ekar med rötterna och kasta till nästa socken (bara en sak man säger, gillar träd och vill gärna att de ska stå kvar och vara fin och lukta gott och så…).

För viss kan man tappa en sug. Det händer alla och man får anpassa sig lite efter hur det känns. För livet är mer än träning även om det för mig och många andra är en stor och viktig del. Även om min beskrivning av känslan kanske är lite rörig och ibland lika motsägelsefull som att våffla med brunost och sylt skulle passa tillsammans (vilket det faktiskt gör!) så hoppas jag att ni fattar lite av vad jag försöker påskina…

Go with the flow och gilla läget…men ibland så får man trycka ner tårna i backen och spotta i nävarna, grabba yxan och klyva ved som försäsongsträning.

Må eran träning aldrig bli tråkig och att eran anpassning lyser av glädje.

/Marcus 

Stickade HM-tröjor

En favvo just nu. Eller sedan något år. En stickad tröja från HM. Den fungerar utmärkt vid löpning och är kanske tre år. Billig, sliten och med färgstänk. Men tusan så skön att köra långpass i. Några plusgrader, lite vind, shortsen är på, liksom underställströjan i ull. Pang! Bara att sticka iväg när den inkamönstrade gamla HM-tröjen glidit över knoppen.

Löpningen har ju blivit alldeles till bredden injicerad med prylar, coola material och termer som närmare associeras till rymdindustrin. Vi löpare har skänkts möjligheten att skaffa oss teknik som snart kan mäta alla aspekter av löpningen. Vi har kläder för ALLA väder: +10 grader, med lätt molntäcke och nordostlig vind, ca 4 sekundmeter föranleder att vi kan välja ett plagg som absolut inte bör användas när temperaturen sjunker under nollan och underlaget riskerar att vara underkylt. Lätt överdrivet. Visst. Dessutom springer jag nästan alltid med GPS-klocka. Motsägelse! Men poängen är att det är lätt att snärja in sig i detaljer när det ändå bara handlar om att springa en sväng. Arbeta sig varm och bli svettig. Kanske nå ett tillstånd då tröttheten avskärmar mot omvärldens ständiga behov av uppmärksamhet. Löpning som skänker lite go lugn och ro.

Här passar den sketna HM-tröjan perfekt. Billig, inte så snygg, stickad för ett annat ändamål och den signalerar varken fart eller distans. Men den passar riktigt bra för båda. Den är bra ventilerad när man springer snabbt och den värmer alltså mer när man lökar. Den blir också ett kamouflage. -Haha ni trodde varken fart eller distans, kolla här då! Lite åt det hållet även om jag naturligtvis vet att det säkert finns massor med människor i simpla, slitna och otrendiga kläder som både är snabbare och mer uthålliga än jag är. Men man ser dom inte så ofta. Analogt med detta resonemang var det härligt att läsa i senaste numret av Runner's World att Anders Gärderud hade "dom billigaste skorna" som favoritskor.

Löpningen är det mest betydelsefulla vid löpning. Kom ihåg det!
/Andreas

Tröjan och jag. Upplysta. Jag håller ner vänster
arm så att inte GPS-klockan ska syns. 

Roger Bannister och jag

1609,334 m. Ungefär. Så lång är en engelsk mil. En tidigare väldigt populär distans inom löpningen. Idag har den inte alls samma klassiska status.

Men igår kl 18:00 runt Stångån använde jag distansen under mitt intervallpass - torsdagsintervallerna. En återkommande aktivitet. En rutin jag lyckats etablera. 4 x 1609 m. Ungefär. GPS:en är ju inte så exakt och eftersom inte ens de 1,6 km som går att programmera och min metod för att nå nio meter längre bestod i att springa ytterligare någon sekunds eller två är osäker, så blir väl noggrannheten åt det mediokra hållet. Strunt samma. Passet blev bra. Jag planerade att hålla farten strax under 4 min/km och att försöka springa effektivt. Det verkar som de tidigare ca 6 veckorna med regelbundna intervaller har gjort susen - det var helt ok att hålla farten utan att behöva använda alla mentala knep och trick.

Tänk Bannister. Roger Bannister, som först av alla sprang den engelska milen under 4 minuter, alltså hela sträckan, inte snittfart under 4 min/km som jag hade. Bannister studerade till läkare och hade löpningen som en hobby. En rätt seriös fritidssysselsättning. En del spelar bridge, andra vill bli bäst i världen på en engelsk mil. Ögonblicket lever kvar ännu idag. Sjätte maj 1954 i Oxford. Pang! Nytt världsrekord, 3:59,4. Gunder Hägg hade haft världsrekordet i nio år med tiden 4:01,3 men Bannister fick bara glädjas över sitt rekord i 46 dagar. Australiensaren John Landy knäckte också drömgränsen den 21 juni och fick tiden 3:57,9. Både Roger och John hade under våren jagat de magiska sub 4:00. Herrarna representerade tydligen lite olika löptyper: John mer av en tempolöpare som höll ett högt tempo hela loppen igenom. Roger en klassisk spurtare som hade förmågan att explodera och kunna mobilisera alla reserver för en knäckande tempoökning. En spurtare kan förstås knäckas av ett högt tempo från start. En tempolöpare måste springa till sig ett försprång som spurtaren inte kan hämta in. Taktik. Båda möttes i Vancouver den 9 augusti och man talade om "the mile of the century". Åtta startande löpare, men ändå blev loppet mest av en tvekamp mellan Bannister och Landy. Någon som kommer ihåg trean? Efter halva loppet ledde Landy med nästan 10 meter. Men vid sista kurvan har Bannister hämtat in och ett foto taget vid detta tillfälle visar att Landy vrider huvudet bakåt vänster för att kolla var duellanten är. Bannister är istället på Landys högra sida och går om och vinner på 3:58,8. Rysningar. Landy behåller rekordet men Bannister är ändå den som blivit odödlig och som det skrivits flera böcker om. En film därtill. Nu ligger världsrekordet på 3:43,13 och sattes i Rom den 7 Juli 1999 av Hicham El Guerrouj. Dagens världsrekord innebär att Bannister lämnas 100 meter bakom när El Guerrouj går i mål. Omkring 1000 löpare har idag tagit sig under 4:00 minuter och Anders Gärderuds tid på 3:54,45 från 1977 är den bästa svenska tiden. Undrar vad jag själv skulle kunna prestera vid ett planerat försök?

Kolla bilden från stormötet mellan Bannister och Landy. Speglar känslor som nästan går att ta på. Klassisk!

Vancouver den 9 augusti 1954

Så, vad gör ni för tid på en engelsk mil?

/Andreas

Colting vs Roberto och andra funderingar kring löpning

Höstens mest ointressanta fight

Ja, vem vann fighten egentligen - Jonas Colting eller Paulo Roberto? Instagram-flödet fullständigt översvämmades av verbala örfilar och lårkakor. Colting kallade Roberto oseriös och ifrågasatte hans roll som kostrådgivare (som om han någonsin varit det!). Med smort munläder fortsatte han och förklarade att Roberto bara hade ekonomiska intressen i att lägga upp träningsbilder om mat och träning - han vill bara sälja sin pasta. Och pasta är ju djävulen klädd i kolhydrater. Typ så skrev han. Ni förstår. Roberto i sin tur attackerade med bilder på Colting i symbios med RedBull. Kasta sten i glashus nämndes. LCHF förklarades med Lazy celebrities hating fitness. Verkligen fyndigt. Han fortsatte om att vi i Sverige är ett av världens mest bantande folk och att ungdomar begår självmord mest i Europa. Man kunde tolka det som att även det var LCHFs fel. Typ så skrev han. Ni förstår. Inläggen på Instagram gav flera miljarder kommentarer och pastaälskare och LCHF:are hånade varandra i flera veckor.

Men vem vann egentligen? Colting, som uppenbarligen inte har ekonomiska intressen alls i att debatera kost och hälsa? Eller Roberto, som uppenbarligen mest vill håna alla som äter annorlunda än han och har lätt att kalla folk idioter. Någon debatt är det ju inte och i mina ögon är båda rätt körda vad gäller anständighet och kanske även trovärdighet.

När kommer svar från B-provet?

Den svenske långdistanslöparen Adil Bouafif stängdes av i slutet av september för misstanke om dopning. Adil har tagit SM-guld på distanser som 5000 och 10000 m samt maraton. Han har deltagit i Finnkampen och kvalade till EM i Zürich. Nu är han misstänkt för dopning. Det är förstås tragiskt för svensk friidrott. Läste någonstans att det spekulerades om EPO. Kanske är det så. Kanske är han oskyldig. Men när får vi svar på B-provet egentligen? När ska vi få reda på om hans tid som löpare är över?

Runner's World utmanas av Spring

Under alldeles för många år har vi bara haft en tidning för löpare i Sverige - den svenska utgåvan av Runner's World. Den har presenterat löpning med bredd och djup och det blir som oftast en blandning  som lämnar läsaren till hälften nöjd. Under några år läste jag verkligen hela tidningen. Men allt eftersom årgångarna gick återkom många reportage och ämnen och mitt intresset har svalnat något. Jojje Borssén skrev för en tid sedan på Instagram att RW hade fler läsare än någonsin, kanske var det 112000. Många läsare och verkligen roligt för RW. Men egentligen blir ju inte tidningen bättre för det. Eller, det är i alla fall inget som bevisar att innehållet är bra. Spring tar sig an löpning på ett annat sätt. Mer löpnära. Mindre yta. Mer svett och blodsmak. Bara svenskt. För alla som vill bättre på att - springa! Helt fantastiskt att få inblick i den svenska löparvärlden så nära och så ärligt. Så löpnära. Det är något med tidningens format och perspektiv som har sorterat bort det moderiktiga och polerade och visar löpningens själ. Hurra!

Hysterin kring Tjurruset

Tre veckor efter höstens Tjurruset hade över tretusen män och kvinnor anmält sig till 2015 års upplaga av tävlingen. Tre veckor efter. 49 Veckor i förväg! Helt sjukt egentligen. Hur ska det sluta? Kommer man alls att kunna delta i storloppen i framtiden? Dinosaurierna inom konditionsevenemangen, Vasaloppet och Vätternrundan, säljer slut på startplatserna på några minuter. Kommer vi få se samma utveckling även för de något mindre loppen som inte har möjlighet att expandera på samma sätt? Själv hoppas jag på fler tävlingar, arrangerade på enklare vis. 

Det här var bara några iakttagelser av fenomen från löpningens horisont.

Keep up that good running spirit!
/Andreas

Ett poem om gummit

Dräkten smiter tätt omkring kroppen

Nu hör man snart hejaropen

Stock och sten har varit oss utmanande

Men vattnet givit oss svalkande 

Trägna och starka ben trummar på

Ångest och ängslan avviker då

Motståndare som svischar förbi

Fan! kom igen nu stockar och bakparti

Paddlar, mössa och glasögon på

Ser min kompanjon i min ögonvrå

Hålla takten, veva armarna och sparka lätt

Det är rätt angreppssätt

Gummits temperatur sjunker så sakta

I den vi känner oss ganska kompakta

Upp på sten och riv med tassar

Hejaropen skalla: Sassa brassa mandelmassa!

" - Mesta nedför" lurar mig min kumpan

Han försvinner som ett propellerplan

Häng på, häng på stubbar små

Låter sången som studsar omkring i pannbenets vrå

Lockelser med ostkaka och sylt

Jag ser det som om det är förgyllt

Svetten lackar och törsten svider

Vi älskar det som högtider

Rakt in i möljet oavsett var

Känslan är oöverträffbar

Endofinist är jag, javisst!

Det är nog samma för en exhibitionist

//Marcus 

Swimrunner - the försäsong

Jaha....tomheten som sprider sig i kroppen efter säsongens sista pass är en endofinists ok att bära. Att tvingas räkna kakelplattor har inte samma charm som att sila alger mellan tänderna, känna jordsmaken på tungan och känna solen steka den gummibeklädda lekamen.

Även en upplevelsejagande sjuksköterska vill känna berget under fötterna, känna vinden smeka den grovhuggna hyn i hopp och tron om att man förhoppningsvis ser ut som en "lumberjack" fast i gummi då..och utan yxan..och utan det där väldigt manliga skägget..och alla muskler..men i övrigt svävandes som att vara ett med naturen.

Önskvärd tuffhet

Nu när det är försäsong så kommer ju framtiden som ett hemlighetsfullt kinderägg glidandes i tankarna. Man vill ju så mycket..många tävlingar som man skulle vilja uppleva. Vatten att erövra, mark att remma över, folk att träffa och tjata med. Verkligheten läggs som en blöt yllefilt över boetten och sanningen skådar likt ilskna hungriga igelkottar under tuja-häcken. Man kan riktigt höra verkligheten nafsandes..usch! jag vill inte veta av den, jag vill uppleva! tävla! simma! springa! hugga stora timmerstockar i djupaste skogarna i Kanada!...typ...

Verkligheten måste dock få sitt. Oavsett om jag vill eller inte. Planeringen får göras och justeras under tiden..det jag kan göra är att sköta försäsongens upplägg på ett jävlaranamma sätt som bara en manlig sjuksköterska kan göra - välgrundat, logiskt och med mål i sikte!

Mer realistisk tuffhet

I hopp om att även ni sköter er försäsong och med den stimulerar även mig och vårat gäng så är det rätt kul med alla kontakter på olika forum. Vet inte om det bara är jag, men visst håller swimrun-sporten rätt skön stämning mellan kombatanterna? Sånt gillar jag!


Över och ut!

//Marcus

Test - Tailwind Nutrition

Vi fick möjligheten att testa Tailwind Nutritions produkter för att se om de kunde hjälpa oss att bege oss bortom och längre från comfort zone. I beskrivningen av produkterna så finns förklaringar om att de framtogs efter Leadville 100 för att framförallt ge energi men även inte skapa härdsmälta i magen.

Vi fick en större påse samt flertalet engångspåsar.

Smakerna är väldigt neutrala trots att de har god smak. Svår beskrivning kanske men Mandarin, som på bilden ovan, smakar väldigt lätt men på ett bra sätt. Inte som alldeles för utspädd saft som man kan råka ut för ibland.

Vi fick många olika smaker, däribland "neutral" som smakade just neutralt..men lite som resorb fast mycket lättare. Väldigt bra med dessa smaker tycker jag. De tar inte över hela sinnebilden och kletar sig fast. Ner direkt i magen och ger energi. Ett annart stort plus är att de blandar sig väldigt lätt. Testade ett annat märke där jag hällde den energin i en vattenflaska innan biltransport i två timmar vilket resulterade i vääldigt utspädd saft och en tjock klump på botten som jag märkte strax innan loppet...måttligt nöjd.

I alla fall så har jag framförallt använt Tailwind när jag kört mina längre pass i simhallen men även när vi i Teamet körde kombinerat pass där vi sprang omkring Stångån först för att sedan gå ner i bassängen och simma också. Ett slags Swim - o - run pass. Mina längre simningar var 5 km samt 8 km pass i simhallens 25 meters bassäng, vilket krävde lite energi för att ha pannben nog att köra igenom. Funkade toppen alla dessa pass för mig. Kände att jag hade energi och mental stabilitet (nåja) genom hela passen.

Jag skulle dock blanda lite skarpare och kanske hälla i en halv skopa till för att få lite mer krut i flaskan. Kände även att jag behövde kissa oftare, men vid en närmare analys så inför dessa längre pass så fyllde jag även på med utökad vätskemängd vilket kan förklara en högre mängd diures.

//Marcus

Min erfarenhet av Tailwind är förstås färgad av mina högst personliga åsikter om nutrition, sportdryck och vätskeintag. Allt annat vore konstigt. Under träningspass är min grundinställning att kroppen, och därmed jag, klarar sig bra utan vare sig vätska eller tillförd energi. Behöver inte. Ska inte ha. Punkt. Kommersiella krafter och en intensiv lobbying har skapat bestående och långvariga negativa effekter för genomsnittsmotionären genom tossiga råd om vätskeintag vid fysisk aktivitet. Mycket talar för att vätskebrist inom tex löpningen aldrig har varit orsaken till dödsfall. Däremot är det helt klarlagt att för stort vätskeintag, enligt tidigare rekommendationer, har orsakat flera dödsfall i samband med löpartävlingar. Man har kunnat se en korrelation mellan reklam- och lobbyingbudget och antal rekommenderade ml sportdryck - fler satsade kronor har ökat friidrottsförbundens rekommenderade volymer sportdryck. Sjukt! Trenden har som tur var vänt och en mer sansad bild av försluster, behov och intag sprider sig sakta.

Alltså, jag är skeptisk och mitt förhållande till sportdrycken är svalt. Kroppen behöver mindre vätska än man tror och törst är ofta en bra indikator på om man behöver fylla på. Vid tävling på halvmaradistansen och uppåt och vid träningspass över två timmar eller vid löpning i intensiv värme så dricker jag oftast något med jämna intervall. Gärna något med energi. I första hand för att hålla hjärnan glad. Som för att signalera att "det finns plenty av energi, ingen fara, det är bara att låta benen fortsätta trumma på". Får hjärnan för sig att energi är en bristvara, då är det kört. Systemen sätts på sparlåga, farten sjunker och känslan av trötthet sprider sig i kroppen. Kanske kan man stapplande ta sig hem. Kanske måste man ringa efter skjuts. Kanske överdriver jag lite. I vilket fall kan fettförbränningen tränas så att även 90 till 120 minuters aktivitet kan funka bra utan sportdryck, geléer eller annat. Vid träning alltså - vid tävling pytsar nog de flesta på med energi.

På Tailwinds hemsida står att läsa att drycken:
1. täcker både behovet av vätska, energi och salt
2. tas upp snabbt
3. är snäll mot magen
4. är enkel att använda och dessutom billigare än vissa konkurrenters

Det är rätt mycket lovat. Jämför man texten med hur andra tillverkare beskriver sina produkter är jargongen rätt lika: vi har en produkt för dig som är unik i sitt slag. Så är det ju och det är man som konsument förstås medveten om. Tailwinds hemsidan är enkel och sprider inte osanna budskap. Förutom när det gäller enstaka detaljer som beskrivs väl naivt. Tex läser man att produkten inte innehåller "konstiga E-nummer" och då verkar det som att den är fri från E-nummer om man betonar just konstiga. Såklart innehåller även denna dryck tillsatser, tex E170, E331 och E508. Just dom här surhetsreglerande tillsatserna brukar associeras med magproblem, men dom finns kanske i mindre mängd i denna sportdryck. Bortsett från detta och enstaka andra detaljer man kan anmärka på är hemsidan personlig och tilltaland okommersiell. Skönt!

Tailwinds sportdryck tycker jag vinner på smaken och enkelheten. Smaken är neutral och fungerar säkert väldigt bra efter många timmars sippande. Söta och kladdiga smaker blir ju snart outhärdliga. Mina test av Tailwind har varit vid kortare aktiviter, inte under många timmar, men erfarenhetsmässigt vågar jag nog påstå att den skulle funka bra. Om själva idén med tre-i-ett systemet (vätska, energi och salter) verkligen fungerar under långa tävlingar eller långa långpass skulle drycken bjuda på en enkelhet och smak som verkligen är svårslagen. Hade jag testat Tailwind under mina långa långpass (ca 50 km i 30 graders sommarvärme)  inför UltraVasan hade jag kunnat uttala mej mer exakt om hur den funkar. Kanske får jag tillfälle att komma med ett utlåtande efter ett +30 km pass under hösten?

//Andreas

Mina (något för få) erfarenheter av Tailwind är både positiva och negativa. Jag gillar konceptet och helheten i att täcka både vätske, energi och saltbehovet samtidigt som smaken var väldigt lätt och god. Den var neutral och min mage gillade verkligen Tailwind, jag har en känd löparmage (fråga sträckan mellan Ekängen och city, finns inget mer välgödslat område i Linköping). De mindre bra sidorna var att jag precis som Marcus fick en känsla av ökad urinproduktion samt att jag behövde blanda mycket mer koncenterart än rekommenderat för att få tillräckligt med energi. Jag är nog också som Andreas och kör sällan träningspass med ryggsäck för vätska och energi men för de längre passen har jag gärna Tailwind i ryggan i framtiden.

//Fredrik

Gör något du inte brukar göra!

Måndagar står det korta backar i löpschemat. Korta backar sedan tre veckor. Alltså tredje passet igår. Mitt löpschema har injicerats med en välbehövlig dos struktur och eftertanke. Under flera år har jag samlat distans och träningstid och min förkärlek för längre distanser har bidragit till att jag periodvis lyckats samla på mig rätt ok vecko-, månads- och årsvolymer. Men nu har jag delvis bytt fokus.

För att utvecklas vidare måste jag få in mer kvalitetsträning. Jag måste bli snabbare. Snabbare på korta distanser. Snabbare på längre distanser. Den bästa tid man gör på 10 km står i proportion till den bästa tiden man gör tex på marathon. Låter ju rimligt förstås. Men miltiden står också i proportion till bästa tiden på längre distanser, även om fler faktorer samvarierar. Nu närmar vi oss alltså pudelns kärna. 2015 års upplaga av UltraVasan 90 km ska enligt undertecknad avverkas 1h 10min snabbare än årets förstaupplaga. Ett styvt mål som kräver något annat. Tränar jag som jag har gjort under tidigare år presterar jag rimligen jämförbart med tidigare år. Alltså måste jag göra annorlunda under kommande år. Därför mer kvalitetsträning. Som komplement till en ok volym.

Kvalitetsträning kan se olika ut. Det finns en uppsjö böcker, nätsidor, träningsprogram och bloggar som gladeligen berättar hur man ska göra. Det är bara att söka, läsa och välja något som passar. Själv tänker jag bli riktigt riktigt trött två gånger i veckan. Svårare än så behöver det inte vara. Måndagsbackarna är ett av dom passen där tröttheten ska lockas fram. I går efter tionde och sista backen blev jag under en kort stund yr och tog några snedsteg innan jag återfick balansen. Tog ut mig helt ok alltså. 2 x 5 backar, lite drygt 70 meter i maxfart med ca 3 minuters joggvila mellan de båda serierna. Det andra passet kommer troligen växelvis att bestå av långa intervaller, tröskelpass och snabbdistans.

Mitt förslag till dig som vill utvecklas är: gör något du inte brukar göra!

1. Välj bort ett av veckans trevliga jogg-pass till förmån för något som gör dig riktigt trött. Börja försiktigt dock.

2. Två serier med tre korta backar är en bra start. Sex sprint-attacker mellan lyktstolpar ett annat alternativ. Antalet backar eller stolpar kan ökas för varje genomfört pass. Vitsen är att bestämma vad som ska genomföras, genomföra det trots att det är motigt och sedan njuta av att ha bockat av passet. 3. Gör passet till en rutin. Samma veckodag eller med ett antal dagars mellanrum beroende på hur van löpare du är (tex var tionde dag eller vart fjärde pass).

4. Kör ditt pass fyra gånger, därefter ändrar du innehållet något. Kroppen och hjärnan anpassar sig snabbt och ska du även fortsättningsvis få en bra träningseffekt ska du ändra förutsättningarna för vägen till trötthet. Du vet, det växer ingen mossa på rullande stenar!

Keep up the hard work!

//Andreas