Att tappa en sug

Ibland skiner solen mitt i plytet. Allting känns som en smekande sommarvind och möjligheterna överskuggar alla hinder som kan tänkas komma i vägen. Huvudet är med och målet uppmålat, armarna är starka och vilda, bålen är stabil som en gammal ek, ben och fötter spänstiga som små skuttiga harpaltar. Dessa dagar och tillfällen är underbara. Man ser helt enkelt bara möjligheter och knappt tänka sig en uppförsbacke på något sätt. Utom om det är just en uppförsbacke man springer i alltså..och vill det..för då är det ju bra såklart..

Men..ibland så är det mer hällregn från sidan och snålblåst från den andra. Man vet inte riktigt vilket håll man ska åt och man hasar sig fram liggande med gamla järn-strykjärn. Man kan stå där och se ut som ett ösregn, glåmig och uschlig. Ben och armar är så tunga att inte ens framdukade semlor och ostkakor kan förmå dom att röra på sig..

Jag pratar inte om en kemisk depression utan mer om att träningslivscykel går upp och ner, fram och tillbaka, hit och dit. Ibland är det skitkul och ibland är det kognitiv svikt gällande gymnastikens varande. Jag har tränat på något sätt så länge jag kan minnas. I stort sett alltid prioriterat träningen före det mesta. Men liksom livet så går även träningshjulet i cykler (flåt för ordvitsen).

Ibland är man flugan och ibland är man vindrutan. Det finns en devis om att ”go with the flow”..att följa med känslorna och gilla läget. Jag kan hålla med om det. Ibland. För ibland måste man helt enkelt bestämma sig at nu är det nog med nedförsbacke. Nu vill jag ha en intervallbacke at springa i. Jag vill springa 720000 mil med håret fladdrandes som en liten cape´bakom, ha en miljon kilo att lyfta jättejättemånga gånger upp i luften, jag vill slita upp ekar med rötterna och kasta till nästa socken (bara en sak man säger, gillar träd och vill gärna att de ska stå kvar och vara fin och lukta gott och så…).

För viss kan man tappa en sug. Det händer alla och man får anpassa sig lite efter hur det känns. För livet är mer än träning även om det för mig och många andra är en stor och viktig del. Även om min beskrivning av känslan kanske är lite rörig och ibland lika motsägelsefull som att våffla med brunost och sylt skulle passa tillsammans (vilket det faktiskt gör!) så hoppas jag att ni fattar lite av vad jag försöker påskina…

Go with the flow och gilla läget…men ibland så får man trycka ner tårna i backen och spotta i nävarna, grabba yxan och klyva ved som försäsongsträning.

Må eran träning aldrig bli tråkig och att eran anpassning lyser av glädje.

/Marcus