Denna gången var platsen Ryda och dess vackra natur, där vi faktiskt sprang en kort sträcka på min familjs markgräns, nästan som att springa på hemmaplan.. Solen sken och glada människor samlades på en ladugårdsplan i förväntan på att få springa, hör ni hur underbart det låter.
Denna gång var hela Wirenmarks klanen med, Jag, Lisa, Theo och Vilda samt min lillebror Johan, min mor och far fick också följa som barnpassare och påhejare. Kvällen till ära var även Andreas och Malin med och då visste jag ju att jag skulle få kamp om segern i alla fall..
Vi anmälde oss i de olika startgrupperna och Andreas och jag hamnade i olika åldersgrupper, vilket innebar att båda kunde vinna, även om vi båda visste att kampen om att vara först över mållinjen kanske var viktigast. Theo blev ensam i sin åldersgrupp (14 år) och skulle springa 2km, han fnös rätt hårt åt 2km och frågade om han fick springa lika långt som kvinnorna, 5km och kvinnan vid anmälningen sa, du kan få springa den långa sträckan om du vill, 7km, med pappa? Nja sa Theo och tyckte det lät lite långt men jag blev glad och skrek javisst! Jag visste ju att han kunde och Theo presterar alltid bäst på tävling så jag tänkte att det kunde sporra honom att kanske slå farbror Johan. Sagt och gjort Theo anmälde sig i samma grupp som oss vuxna män, Lisa och Malin spran 5km och Vilda skulle springa 1km.
De minsta startade först, släpptes samtidigt och rusade iväg. Tyvärr blev det lite trångt och flera barn snubblade, blev översprungna och kraschade, tyvärr var en av de barnen Vilda. Det rev i pappas och mammas hjärta när man hör ens barn skrika av smärta och rädsla. Hon fick fula skrapsår på armbåge, flank och ben. Tårarna sprutade och hon fick avbryta tävlingen. Hon repade sig ganska snart men ville inte springa mer, vi får tävla nästa gång pappa sa hon sött.
Då var det dags för vår start. Tittade snabbt över konkurrensen, Andreas har jag ju koll på. Snabb, lätt och jävligt stark och som brukar slå mig på slutet om han inte har sprungit om mig innan, i övrigt fanns det en eller två i vår ålder som såg rätt vältränade ut. Ja ja, det är väl bara att göra som vanligt, gå ut hårt och öka. Loppet i Ryda är relativt kuperat med endel inslag av terräng, men starten gick på oljegrus och rakt upp de första 2 kilometrarna.
Klara, färdiga gå! Jag öste på och fann mig först i klungan, hörde ett par obekanta steg bakom och sen Andreas, vi öste på uppåt och när backen planade ut låg vi tre i bredd, ingen annan bakom. In i skogen och över stock och sten, här någonstans uppfattade jag att Andreas halkade efter men det var alldeles för snårig terräng för att titta bakåt och jag hörde ju inget skrik som tecken på att han skulle skadat sig så jag stångade på med den andra killen i hasorna. Efter skogen blev det grusväg och mer backar, och framför allt de backar som gick uppför. Jag lyckades öka avståndet något men hörde fortfarande stegen där bakom, klockan visade 6km så jag frustade på, banan vände neråt, typ 200m rakt ner, här någon stans passerade jag Malin, minns inte riktigt för jag höll på att dö, men då kom han, han som legat bakom hela loppet stegade om mig, klockan visade 3:00 fart och han sprang om mig, som om han var bäst i världen på att springa nerför, jag bet ihop och Vilda och mamma hejade för fullt men benen kunde inte springa snabbare,och jag passerade mållinjen 1 eller 2 sekunder bakom honom. 7,3 km på 29:55 och en andraplats, som tur var så var vi ej i samma ålderklass, så VINST ändå även om den inte var riktigt lika söt som de andra.
Hejade fram Malin till en bra tid och därefter Lisa till en fin prestation på sina 5 kilometrs sträckor. Sen kom Andreas lubbandes nerför backen, han gick i mål med ett "fy fan". Han såg trött ut och berättade att han gått in i väggen, allt uppför i början hade slitit för hårt så han hade fått gått i resten av uppförsbackarna. Han vann ändå sin åldersklass då han kvällen till ära var ensam startande i herrar 40-45, rätt snyggt för en väggning!
Sen kom Theo frustandes. Högröd i ansiktet slet han ända in i mål, typ 36 min på 7,3km är rätt strångt av en 14 åring, han var trött så att han skakade i benen men helnöjd. Lite efter kom Johan som vi hejade fram till en fin bedrift även om han såg tung ut.
En riktigt härlig kväll med många skratt och lite gråt, härlig atmosfär och så där mysigt lantligt där man fick saft och kaffe serverat i urdiskade creme fraich burkar, det är klass det!
Påt igen bare den 2 augusti, då drar vi till Pekhult, se ya // Fredrik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar