Sagt och gjort..marklyft, knäböj, militärpressar och bänk kördes tungt och metodiskt. Helkroppspass är att föredra tycker jag då gymträningstiden blir sparsam. Visste ju redan här att jag skulle springa hem, men det var ju ingen fara då det är enkom 6:ish kilometer dörr till dörr. Mådde bra i kroppen och efter tvagning jobb till 17 då planerna smiddes för hemtransporten.
Jag hade tagit min löparrygga utan vätskeblåsa utan en lite större för att få med det viktigaste med mig hemåt. Ingen energi behövdes ju heller då det knappt tar 30 minuter hem.
Sagt och gjort, utstämpling och påklädning för hemfärd. Jag har tagit för vana att istället för att nöta den djävulusiskt mentala nedbrytande asfaltslöpningen knata in i skogen vid Tinnerö som är ett eklandskap i anslutning till vidingsjöskogen. Ett gammalt militärområde som nu är naturmark för allehanda djur och faunaälskande människor. Så även denna gång..så sväng till höger och fram på grusvägen som ledde mot stigarna.
Hjärnan: "- Men hej.." säger hjärnan till benen.."Vi kan ju springa till höger här, det har vi inte gjort förut, det borde inte bli mycket längre. Vädret är vackert och ingen tid att passa.."
Benen: "- ok"
Knatade fram på grusvägarna i en fantastisk miljö. Solen värmde och allmän trivsel i hela kroppen.
Sprang förbi på ganska kända marker men avböjde vänstersväng vid ett tillfälle då det enligt hjärnan "hade blivit lite för kort"..*fucktard
Istället så fortsatte jag och min lekamen att skritta vad vi tänkte var en liten runda omkring Rosenkällasjön. Makalöst vacker i den höstiga skruden. Svängde vänster in på en gammal stig / väg typ..som inte ledde någonstans egentligen visade det sig..klockan visade på 7 km..och en liten liten bit av oro började sprida sig i kroppen..men det var bara att fortsätta. Träffade en liten tant med en hund på en avlägsen väg. Frågade lite försynt om vägen och fick till svar att om jag fortsatte grusvägen fram så kommer jag snart fram till lite asfalt och då kan du ta vänster..tack då sa jag..och lufsade vidare..
Precis som den snälla damen sagt, asfalt. Tog till vänster och knatade på. Helt underbart väder, med lågt stående sol, värmande och samtidigt vindstilla. Nu så kände jag att det nog hade varit en bra ide´ med energi och vatten på vägen..nu ingenting. Började leta folk i trädgårdar. Inte för att ta upp dom utan mer fråga om vatten och energi.
Kommer fram till en skylt där det står "Linköping 11" åt ett håll och "Sturefors 7" åt det andra..Är alltså i en liten by som heter Kolbyttemon. Nu klockade jag 11 km ungefär och från Sturefors är det ca 4 km hem till dörren..WTF!
Har gjort det igen alltså...mina "bästa" är de som jag har sprungit fel..
Valde "Linköping 11" och hoppades att jag skulle kunna gena någonstans på vägen, och se ..efter ett litet tag så kommer jag fram till en avtagsväg som jag så här i efterhand trodde var betydligt kortare, men sparade lite livskraft. Genvägen går förbi ett par ladugårdar och sedan in i Vidingsjöskogen. Någon kilometer in på en stigliknande väg och så kommer man ut vid 6 km markeringen på LOK-milen.
puuhh..snart hemma..ska jag gå? NEJ. Då räknas det inte ju! sådan är löparlagen!
Stappligt och knussligt, men väl mer lyftande på fötterna än vid gång..sista kilometerna var en blandning av ångest/lätta/hunger som drev på benen. Skickade ett sms till frun om "KÖP ALLT GODIS DU KAN PÅ VÄGEN HEM", drömde om maträtter och efterätter och allt annat ätbart.
Väl hemma, trött men ändå rätt tillfreds i sinnet så blev det matlagning, äta ett halvt rör med chips, småäta från salladen från gårdagen..tja ni vet...är man hungrig så är man..
och som ni kanske undrar egentligen..hur man får ut mer av sex..min lösning kan vara att man springer lite fel..jag har nämligen sex kilometer hem-jobb..så spring lite fle ibland..man får se så mycket mer..
//Marcus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar