Att springa fel

Vaknar upp lite yrslig efter nattjobb. Det har sina baksidor att vända på dygnet. Lite snabb frukost, inget märkvärdigt idag. Fick en liten hint om att .."om du skall ut och springa kan du väl göra det rätt snart så kan vi äta tillsammans sedan, innan du sticker igen?"..


Gött, lite träning. Javisst! Svarade jag lite ogenomtänkt så här i efterhand. På med paltorna, lite mulet ute..det kanske blir mörkt snart..ska jag ta reflexvästen..äh, jag är snart hemma igen. I med musiken, på med klockan och snabbt utlufsandes från bostaden. En lite gråmulen eftermiddag i början på Mars, kan det vara vackrare?

Jag var lite oklar med var jag skulle initialt, men efter ett tag så tänkte jag försöka mig på att springa bort till familjen Ultra ute på Fillingerakan (lång raksträcka utanför Fillinge). Han brukar ju springa bortåt Landeryd och bortåt...typ..kan ju inte vara så svårt att hitta dit?

Benen hade rätt god stuns och hoppet levde om att kunna nå fram i ett stycke. Tror det kan vara omkring 7 km enkel resa från mig..Vilket gladde mig för då kunde jag tangera mitt nuvarande "distansrekord". Efter ett tag så blev jag lite osäker på vägen men som tur var så fanns det en liten tant som var ute på stavgång som jag kunde fråga om råd. Hon sa att man kunde springa dit eller dit ( vi stod i en korsning). Perfekt sa jag..då springer jag dit så blir det nog rätt..

Det visade sig vara fel "dit" och framförallt mindre rätt om man skulle till Andreas och Malin..Jag klafsade mig framåt på ensliga vägar, både asfalt och grus bjöd upp till dans. Sprang förbi en liten hästgård som låg mitt ute i ingenstans. Noterade lite individer där, men jag behövde ju ingen hjälp i fråga om vägen..det blir nog bra det här, tänkte jag stilla för mig själv.


Skogen tätnade alltmer omkring mig och var till slut nästan så pass att jag var tvungen att arbeta bort grenar med händerna. Helt plötsligt så tog vägen slut. Det som fanns framför mig var dels ett jakttorn, och dels en "åter" (utfodringsställe för vildsvin).

Förbannelse!

Skymningen hade samtidigt smygit sig på mig successivt vilket jag kom på samtidigt som jag såg mig omkring. Vi kan kalla det för intervallpuls..det som sköt i höjden och stegen gick lite lättare därifrån än dit. Mycket hostande och snörvlande för att påminna de små grisarna att här springer Översköterskan, håll er undan!

Taktiken funkade. Inga grisar.

När jag kom tillbaka till den lilla hästgården så stod där en liten familj där jag frågade lite vänligt om vägen. Fick god hjälp och en bra beskrivning om hur jag skulle ta mig till Sturefors. Självklart missade jag ju den avtagsväg som de rekommenderat, men kom på rätt spår mot Sturefors efter..ett litet tag. GPS-klockan visade på upp emot en mil här. Började kännas lite stubbigt i benen. Ingen egentlig aning var jag befann mig, men Sturefors kommer nog strax här, tänkte jag.

Nej, det gjorde det inte visade det sig. Efter ett par km till så uppdagades det en skylt i mörkret: 

STUREFORS 6. 

FAAAN!


Från Sturefors är det ca 4+ km hemåt. Jaha...kan ju inte lägga mig ner o dö här. Mörkt, fuktigt och jävligt. Nä, det blev att passa på att fortsätta springa nu när benen fortfarande bar. In i mörkret så tändes det en liten tanke om den där reflexvästen kanske hade varit bra..nu mötte jag ju bara en bil..men ändå...och kanske en lampa..det hade också varit bra..och mellis. Det hade varit jättebra.

Vägen mot Sturefors var i mörkret ganska behaglig trots allt. Efter ett tag så kom jag fram till en bro och lite vatten. Märkligt hur huvudet fungerar, för trots tröttheten och lite ångest över den del som fanns kvar att springa så tänkte jag direkt: Här kan man ju köra swimrun, perfekt! Nu praktiserade jag inte det den här gången.

Lufsandet fortsatte och plötsligt såg jag lite ljus i horisonten. Det var Sturefors Slott. Det lös i några av husen som låg lite avsides så jag sprang bort och knackade på dörren. Mer eller mindre förvirrade och förskräckta över att få en knackning på dörren så dags och på det huset så fick jag lite vatten för att orka ta mig hemåt. Väldigt snällt.

Jag fortsatte min kamp mot benen. Ungefär här så började tiden på klockan att stressa mig lite. Dels för att km tiden höjdes men även för att jag skulle ju inte riktigt vara borta så här länge..det dåliga samvetet bjöd benen på lite mer ork, men tiden fick klara sig själv. Väl framme i den lilla byn så var jag tvungen att ila in på pizzerian och be om vatten igen. Vansinnigt törstig.

Nu visste jag att det inte var långt kvar, men benen pockade på uppmärksamhet av löjlig nivå. Cykelvägen mellan Sturefors och Linköping är inte belyst. Alls. Det är lika mörkt som i ..som i...ja..i alla fall jättejättemörkt! Ungefär på den här raksträckan känner jag att det är väldigt få energignuttar kvar. Löpningen blir bara ett fånigt hasande och på så sätt var det skönt att det var just..jättemörkt. Plötsligt så får jag en signal som räddar mig. "Ska jag komma och hämta dig?"


Ja, tack..


Rätt skönt att få lite skjuts där, även om det inte var långt hem så har jag flyttat fram mina gränser vansinnigt mycket, bara om man jämfört med förra året. Jag har aldrig sprungit så här långt.

 ..och vet ni? 

När jag väl kom hem så bjöds det på pulled pork och potatisgratäng! WOW! gissa om jag blev glad! Även om jag inte riktigt orkade visa det..men stort tack för det! Sedan var det bara att hafsa ihop kroppsdelarna och bege sig till jobbet. Både stolt och vansinnigt trött nu. ..och lite lite glad.

Ibland blir det ju så..det blir inte riktigt som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå..

/Marcus