Alla shorts är splitshorts om man är lite hårdhänt

Det kanske inte har undgått någon att vi inom det här gängets herrsektion har olika preferenser för löp/jogg och "trevlig upplevelse"? Exempelvis vill ju helst av allt vår nestor Andreas springa snyggt, med bra teknik och hatar oraka löpsteg. Fredrik vill helst av allt springa snabbt som faen och lite till.. och tja jag vill mest av allt springa på vackra stigar med vackra vyer, skita ner mig och inte ha ett rakt löpsteg så långt ögat kan nå. Trots detta brukar vi kunna ha det bra tillsammans ändå. 

 

Kommer de röda caperna synas i Idre? 

Vi lyckas rätt bra med dom sakerna, både tillsammans och var för sig. Men oavsett vad utmaningen som man längtat efter så mycket består i så brukar det ju trots allt efter ett par timmars aktivitet kunna låta ganska högljutt och otäckt från alla inblandade där både saker, tillfällen och personer kan fara åt helvete. Men det är (oftast) tröttheten och chipsma/ölma-nivåerna som orsakar sådana raseriutbrott som alla vet. 

Alla shorts är splitshorts om man är lite hårdhänt

Som när Fredrik och Jag körde Loftahammar Endurance Day förra året.. ca 4 timmars aktivitet och vetskapen om att det var ca 4 timmar kvar, trötta, slut på energi och trots att vi var nedkylda redan skulle ner och simma ytterligare.. då var det flertalet personliga påhopp på alla och envar som kunde både det ena och andra. 

Mot vattnet igen i Loftahammar

Nu inför Idre Fjällmaraton så kommer det säkerligen kunna spela ett par synaptiska spratt där energinivån är låg och orken tryter. Svårt att komma ifrån helt. Men man vill ju inte vara utan upplevelsen heller så det är ju bara att tugga på. 

Ständig känsla efter alla lopp

Spänningen inför loppet och helgen kryper på. Tävlingsångest-peppen, halsonts-hotet, krämporna börjar kännas igen osv.. men även förväntansfullheten, peppen, längtet och allt det positiva också. Även om vi vill prestera vårat yttersta så är det ju till slut egentligen så att vi gör det ju mest för upplevelsen och tillsammansskapet. 

Ni får missförstå mig rätt här.. all kraft ska ju ut för att prestationen ska ge upplevelsen så stor som möjligt, men vi har också en ganska bra insikt om att vi kanske inte kommer stå på pallen.. men likväl vill vi ju göra vårat bästa. Alltid. Både socialt och sportmässigt. 

Har hittat en slinga med finfina stigar på ca milen, precis om knuten

Nästan bara skog och stig

Bättre än asfalt och bana alla dagar i veckan

Aja.. ni fattar nog. 

Fröjderfullt (förutom frustet kanske) 

I helgen fick jag till ett sånt där fantastiskt stigpass på sådana underbara stigar. Lagom blöta, inte rågeggigt utan fuktiga av höstluften. Samtidigt t-shirtväder och sol som sken in i skogen. Helt ljuvligt!

 

En timme på stigar = 89 höjdmeter..

Jodå.. peppen finns där även om såklart träningen inte varit optimal. Har den det någonsin? Har man någongång tränat så pass att man känner att - jag är färdig! Jag är optimalt förberedd! Tror aldrig jag har känt så. Men det brukar lösa sig med överkonsumtion av godis, svordomar och sällskapet! 

//Marcus 

Cykeltest omkring Linköping

 När man håller på med konditionsidrott men pga skranglig fysiska förutsättningar så behöver man kompromissa lite ibland. En bra sak är att tänka "tid i rörelse". Att hålla på med en aktivitet lite längre, men utan att det sliter.. lätt förklarat. Om man nu tänker på delar av de aktiva tävlingarna som vi både har gjort och planerar att göra så kommer ju de hålla på ganska länge. 

Till min hjälp där så har jag tagit till cykling för att komplettera löpningen. Ibland lite längre och ibland lite kortare. Men jag har märkt att det sliter inte alls lika mycket som löpningen, men hjälper till att vänja kroppen att hålla på med aktiva rörelser.

Idre fjällmaraton är om en vecka. Som vanligt lätt ångest över om träningen har räckt till, om kroppen kommer hålla ihop osv..  men det är väl som vanligt - gå ut och göra sitt bästa. Försöka passa på att uppleva och vara medveten om miljön och sällskapet. Jag har dock valt att gå ner i längd på loppet. Hade som mål att köra 84:an men inte alls lyckats hålla ihop kroppen så jag kommer köra 45:an istället. Blir nog en saftig utmaning det också. 

På trailkalkylatorn som finns på Trailrunning Swedens hemsida så kan man fylla i vad man kutar ex en mil i terräng på. Jag skev 60 minuter pga lätträknat. Samtidigt då kan man se vad ens tid kommer bli på Idre:s 45:a.. det blev 8 timar och 45 minuter! menvaihelvete!!?? 

Tja, det är väl bara att ställa in sig på en heldag till fjälls

I alla fall.. Häromdagen så fick jag hem en kamera som jag beslöt att testa. Denna gång med sk hyperlaps. Det är egentligen snabbspolning men ser lite roligare ut. Nu är ju inte jag fullblodsproffs i redigering, filmande osv men det blev ett litet försök i alla fall. 

Håll till godo:

Längre löp utan slut men väl ett björn i skogen

 I de ostrukturerade planerna inför Idre Fjällmaraton så har det ingått att försöka springa lite längre för varje vecka. På grund av smärre haverier på lekamen så har det blivit.. tja inte så långt som planerat eller önskat.. utan snarare att det har uteblivit. 

Under helgen lyckades vi i herrsektionen i alla fall med kort varsel få till ett tillsammanslöp. Målet var tre timmars aktivitet i lugnt tempo. När jag är med så blir det måhända lite för lugnt för de stryktåliga men oftast har de överseende även om smädelser och larv blir en del av samvarons krydda. 

tre mil runt en sjö

Andreas hade rekat bana med start och mål hemma på godset. Det visade sig att vi skulle springa runt Ärlången. Den sjö som vi då och då brukar simma i. Blandat underlag med mestadels grusväg och asfaltsväg men sparsamt med höjdmeter enligt klockan, medan benen tyckte annorlunda efter ett tag. 

Glada farbröder

I planeringen har det funnits ett försök och planering för att kunna hantera näringstillförseln under loppet. Jag har upplevt det rätt jobbigt att tugga i mig energi vilket gjort att jag kommer (nog) köra på sportdryck framförallt. Jag verkar ha ett oerhört stort behov jämfört med de små människorna som var med på varvet. En tog en gel och den andra 5-6 gel och lite saft. Jag hade räknat med att behöva minst två liter vätska och ett kraftigare kaloriintag än de tillsammans. Så här i efterhand kanske ett lätt överslag för mycket.'

Trött och håglös farbror

Trots trevligt väder med lagom temperatur, stundom lätt duggregn och lite solglimtar blev det arbetsamt för mig alldeles för snabbt. En semester med flukturerande rutiner som precis avslutats är förhoppningsvis huvudorsaken och inte stenlunga. Börjar försiktigt men lagom sippa på vätskan. Börjar strax efter höra troll mullra omkring mig. Men ack! Det var icke troll, det var min mage. 

Vackert men slitsamt

Vi lufsar på med mig lätt kvidande och svärande. Dock intet nytt utan mer samma rutin som vanligt. Men denna gång börjar magen låta än mer och bli sådär "skvalpig" som ett hav i storm. Allting kändes löst hängande i torson och ingen styrsel alls. Otrevligt och hotfullt. Men jag försökte i alla fall traggla på. Men det var svårt att få i mig näring. De små studsade omkring, pratade lite glatt medan mina ögonbryn sjönk djupare och djupare, orden blev färre och färre. Mest grymt och osammanhängande läten. 

Plötsligt fick jag nog och blev tvungen att dra till skogs. Många löpare har ju stora problem med magen under aktivitet. Men jag brukar aldrig ha det. Fick kallsvettig och darrande tag i ett jakttorn att hålla mig i medan flistuggmaskinen gjorde sitt. Det kommer inte skjutas djur där på decennier. Efter att ha tappat blodtryck, bleknat betydligt men dock lättad och matt fortsatte våra strapatser. "- Nu är du en riktig löpare" fick jag höra unisont av de andra. 

Alla superglada

Vi beslutade att dela på oss vid ett kors och jag tog en lite kortare väg hemåt till Andreas. Det var ganska sparsamma krafter och det gick oerhört långsamt. Lärorikt och utvecklande får vi hoppas. Efter att ha försökt att fundera på det som inte fungerade som tidigare har fungerat så kom jag nog till insikt att hela sanningen kanske inte var sus och dus under semestern utan snarare en tankevurpa som gör de som förhandlat åt Karolinska att se ut som Nobelprisvinnare.  

Det ter sig inte bättre än att i min iver att blanda ihop rätt energimängd överdoserat "lite". Jag har istället för att blanda 100 mg/100 ml tryckt i 300 mg/100ml * 2 flaskor. Detta hade jag då tänkt trycka i mig under en timme vilket ter sig lätt överdrivet då rekommenderad dos för intag är omkring 90 på en timme...  hej lärdom! 

Efter passet så fick jag även möjligheten att ge bort lite presenter till Andreas och Fredrik. Så nu har alla varsin egen cape! Alla glada! 

I alla fall så fick vi jättegod mat efteråt och som vanligt toppen att hänga med pojkarna!

Sportglädje!

//Marcus 

Sport, lek och trivselhäng

 Eftersom det inte blev något sportande i Jönköping  med Ironman som vi skulle kört på utsatt datum så blev det till slut en liten triathlongrej ändå. Några kreativa själar diskuterade fram alternativet att göra alla grenar och distanser men lite var för sig för att lösa det lite praktiskt och trevligt. 

Till slut blev vi ett litet gäng som ville idrotta tillsammans. Utmärkt ju. Man kan hänga med och köra det man kan och orkar. Ingen tävling alltså, utan mer sporta ihop vilket skapade en bra och trevlig stämning. 

Vi utgick från Fredriks residens, hade ombyte, energi, cyklar och allt sånt där. Vi började som man bör i triathlon med att simma. Så vi traskade bort till badet. Mulet, ruggigt och jävligt. Hot om åska och spöregn hela dagen alternativt som och 25 grader varmt beroende på väderleksrapportör. 

Målet var att simma från den "stora badplatsen" till badet och bryggan som ligger närmast Fredriks boende. Ca 1900 m beroende på sim-orienteringskvaliteter. Några hade inte simmat på länge och gick ner lite tidigare så simmet blev överkomligt medan vi andra, ca fem stycken gick vidare för långbad.

Upp och nicka sockerdricka

Bra med små orangea bojar så man syns när man är långt bort..

Påklädning av gummiförstärkning, uppblåsning av bojarna och i för att veva. Märkte direkt att draget i kroppen fanns där vilket var skönt. När man riktigt får tag i vattnet. Go känsla! Vevade på ett tag och stannade till för att se att de andra var ok. De var en bit bort, men såg ut som att de tre sista hade varandra i närheten - bra om något skulle hända. 

Så jag fortsatte veva på tills jag jag var vid bryggan. Klart nöjd med 1.40 i snitt per hundring när det kommer till utesim och utan spadarna. Att inte bli uppäten på vägen var också ett plus. 

Alla glada och nöjda med ett par stycken årslängsta och något livstidslängsta sim! Glädma för alla!

Simsalabim - 30 minuters bad. 

Väntade in de andra och lite småsnack för att börja gå uppåt för omklädning till cyklingen. Påfyllnad av lite energi, smörjning och funderingar på klädespersedlar

Med den absolut billigaste och tyngsta cykeln (och kanske minst cykelvana) så visste jag att det skulle bli förhållandevis kämpigt, men de andra var snälla och höll igen lite samt väntade då och då. Roxen runt är ett klassiskt varv när det kommer till cykling. Ca 9 mil runt. Ganska backigt och rätt mycket vind gjorde att benen fick arbeta faan ibland. 

Själva varvet börjar ganska lugnt och platt för att övergå till backar, backar och ännu mera backar. Dock faktiskt väldigt vackert bitvis vilket lindrar smärtans bistra smak. Jag försökte hänga med så gott det gick i alla fall och de andra höll ett makligt tempo för att vi skulle köra ihop. 

Woxen wunt

Kort stopp för att vrida runt vägvisare för att förvirra ryssen

Ett kort stopp för lunch i Norsholm var ett trevligt inslag. Dagens fick det bli. Kåldolmar. Det var länge sedan. Gott och skönt att sitta ner lite. Något lättare och plattare på sista tre milen och lite hemlängtan gjorde att det ändå kändes överkomligt. Värmen var påtaglig och tryckande vilket krävde mycket energi också. Här fick jag börja slita ordentligt. 

Märktes att de andra var väldigt mycket starkare och trampade med lätthet medan jag verkligen fick kämpa. Kul ändå att sporta tillsammans och gagga lite (när man orkade det). Vi kom till slut fram och tillbaka i Ekängen där det blev att dricka, byta kläder till löpet och försöka samla ihop den lilla orken som fanns kvar. 

7 km från ovan

Tre varv på en 7-km:s slinga var planen. Nu hade värmen tilltagit och det kanske var 3000 grader i skuggan. Jag har väldigt svårt för löp när det kommer till det värmepåslaget. Sjunker ihop som en blöt basker. Detta tillsammans med räddman för de quislingar till vader som jag bär på skulle haverera gjorde den mentala biten "arbetsam".  Lite frustrerande att ha vader som är köttigare än låren men knyter ihop sig som igelkottar när det vankas aktivering. 

Efterhängs-häng

De övriga stånkade men kämpade på med hyfsad lätthet på foten. Urstarka! I alla fall så kämpade jag på fram tills dess att det inte gick längre och du kutade jag ut i Roxen istället och lade mig där ett par minuter. Fick ner inre temperaturen med 40 grader ungefär. Funderade på att simma tillbaka, men hejdade mig. Hjärnan började fungera någorlunda igen och jag stapplade framåt till garaget hos Fredrik. Beslöt mig för att lägga mig lite i gräset och titta på molnen, gosa med hundar (där var jag bäst) och skämmas lite istället. Bra beslut. Faktiskt. 

Bäst

Efteråt så blev det lite småsnack, ett litet bad till och lite energitillskott i olika former. En enormt härlig dag och bra start på semestern. 

Vila och återhämtning är också viktigt

Stort tack till dig Fredrik för uppehälle och all energi!

Tack alla kämpar för en rolig dag! 

//Marcus 

Styrelsemöte Juni

 Sol, vind och faktiskt vatten.. även om vi dagen till ära tog oss runt det.. Roxen runt på cykel tillsammans, hela herrsektionen, o då kallas det styrelsemöte..

Ända sen Marcus la vantarna  på en riktig racercykel förra sommaren har vi försökt få till en trivselrunda tillsammans alla tre. Andreas har krånglat, Marcus har vägrat och tjuvtränat själv, svårt har det varit..

Denna vår har vi först fått cykla in honom varsin gång innan äntligen dagen D kom och vi gjorde slag i sak och cyklade tillsammans, de tre musketörerna, björnbröderna eller om vi nu ska kalla oss triathleter..

Vi möttes upp i city, tog oss ut genom tornby och vidare ut mot Berg, solen lyste och vinden virvlade i håret under hjälmen, riktigt fint var det..

Marcus gillar egentligen inte cyklar, och absolut inte cyklar i uppförsbackar, då kan dem dra åt helvete.. Marcus gnetade på, svor och stånkade, vi precis framför fnissade och ökade sakta farten, men inte för fort, man får inte vara dum..

Efter ca 3 mil fick vi stanna och trycka i stora björn en glass, vi mindre fick också glass men mindre glassar såklart.. efter lite skratt och glass cyklade vi vidare genom lummig grönska och vackra östgötska landskap, sate fint ute nu! 

Efter ytterligare 3 mil kom vi till Norsholm där det blev lunch och kaffe, välbehövligt kaffe. Här fick också Marcus ta sin efterlängtade selfie..

vackra pojkar i motljus

Knappa 3 mil hem, o huj vad det gick med Vallenbergare i mage och ben..

Så trevligt och välbehövligt att få sporta och snacka skit tillsammans.. då är vi bäst!

Fredrik/Marcus/Andreas

Nytt personbästa för tusingen!

 Så var det äntligen dags för tävling! Över ett års tävlingsuppehåll var slutligen till ända.. 

Lyckades krångla mig in på ett LIU-lopp anordnat av LIU-elitidrott där det utlovades 10000m på en flack kontrollmätt bana, om 2km som således skulle springas 5 varv.

Goda förutsättningar med sol och 18 grader, kanske lite blåsigt och möjligtvis lite för lite fartpass sista månaderna, men bjuds det upp till dans tackar man ju inte nej.

Start kl 19:00, 50 frustande löpare som ville iväg, o iväg kom vi, i en hisklig fart.. Ville persa (17:45) så öppnade ganska hårt, stångade oss till rätta i leden och fick 2 bra ryggar. Typ 30 pers la iväg framför oss och de såg vi aldrig mer.. de riktigt snabba grabbarna som sprang in på dryga 32min... whaat, det är fort på riktigt..

Fick slita ganska hårt men kände mig ändå ganska stark, jämn hög puls och ganska kontrollerad andning. Första varvet gick bra, så även andra, på tredje varvet började det kännas och när jag passerade 5 km runt 18min blev man ju lite glad.. samtidigt rädd för det var ju halva loppet kvar.. gnetade iaf på, något sjunkande tempo men fortsatt fort, fick verkligen bekänna färg och första gången på länge som flåset faktiskt fick sig en ordentlig utmaning.

Stretade med några löpare så vi hjälptes åt att hålla farten uppe. Sista varvet nu och då var det ju bara att hålla i. Kände hur tekniken blev sämre, baksidorna gjorde sig påminda som fiolsträngar och kroppen och huvudet krängde som boj i vattnet.. men i mål skulle jag..

Passerade mållinjen på 36:37, så jävla nöjd och glad och trött men glad fast trött..

Nytt pb en strålande kväll i juni, nu vill man ju under 36:00

Fortsätt spring och ge aldrig upp!

//Fredrik

Tillsammans-spring på stigarna

 Efter ett par smärre evigheter med tidevarv så fick vi plötsligt en möjlighet till gemensam träningsrunda. Då jag har varit sämst under våren och Andreas näst sämst så har styrelseträffarna varit alldeles för glest sammansatta. 

"- Titta vad smutsig jag blev"

I alla fall så bestämdes det möte för lugn lufs i skogarna ute vid det gamla träsket. Finns många bra rundor där som vi har kutat både nu och då och eftersom det har varit svenskt midsommarväder ett par veckor nu så var stigarna genomsura och geggan stod hög! Lycka för en sån som mig som gillar sånt. Ett litet uns oro för de andra två som var oroade för att smutsa ner sig.

Efter ca halva distansen var det svårt att hitta torra ytor att sätta fötterna på trots att skorna är små

När man väl är ute och kutar på stigarna bryr jag mig inte så mycket om att råka bli skitig upp till midjan, men småbjörnarna var av det lite försiktigare slaget och i alla fall till en början blev det ett litet tassande medan jag kanske såg mer ut som ett godståg. Lyckades i alla fall inte att slå i kull, alltid nåt. 

Berättade den där historien om Abedissan. De tröttnar aldrig på den

Galet vad man kan sakna det där gemensamma forumet att dels springa lite tillsammans men även prata, diskutera högt och lågt, kanske lite jävelskap. Vi sprang så lugnt och sakta så till och med jag kunde prata bitvis. Det var kul och oväntat. Både Andreas och jag hade på oss våra nya löparjackor från Salming. Jag har haft svårt med liknande jackor förut och inte känt behovet av att använda sånt, men den här var fantastiskt skön! Riktigt glädjande. 

Vi har ju en plan med att kuta uppe i Idre och fjällmaran där. Med tanke på de rådande skadeproblematiken så är det ju orimligt, men ett hopp om deltagande finns ju alltid ändå på något sätt. Samtidigt så är det väl kanske även så som Fredrik säger, att hela jag är orimlig. Målet är att fortsätta rehab med sakta stegring av aktivitet, öka doserna och vara med och köra. En liten stig i taget..

//Marcus 

Har inte gett upp... än

 Jovisst serru.. långt uppehåll brukar betyda att man har haft annat för sig. Så även denna gång. På grund av allehanda personliga sociala påfrestningar, mängder med övertid och till på råga skador så har det blivit lite futtigt på sistone. Men nu kommer det i alla fall lite spridda tankar..

Jag har haft problem med mina vader som krånglat och varit ofokuserade. Trots flertalet "specialister" och hittepåare så har jag inte kunnat få någon ordning på det. Har till och med röntgat både rygg och bäcken men det enda de hittade där var "elegant och svassig utformning" vilket var lite annorlunda förstås. Men skönt att det inte var något större knas i alla fall. 

Men nu håller jag på med lite rehabilitering, mycket försiktigt. Men som sagt.. ett litet hopp lever trots allt. Både om att kunna kuta ordentligt, men även hänga med på Idre Fjällmaran om den nu blir av. 

Idag var jag även och hejade lite på lite kompisar som tränade, utspritt och var för sig i en swimrun-träning. Kul att se sportlädjen i deras ögon och den där lilla sporttröttman. Visst längtar man efter den? Längtar själv efter den och hoppas att kunna uppleva den inom snar framtid. 

Ironman Jönköping blev uppskjuten till höstkanten.. som allt annat.. vi får väl se om den blir av då med.. Men då kanske jag hinner att gå ner de där 25-30 kilona tills dess.. 

Tills vidare så får vi nöja oss med andras idrottsglädje:

hej så länge

//Marcus 

Lite längre till helgen

 Visst är det väl så att det är de långa passen som göder fantasin och sorterar tankarna bäst. Måhända är det tuffast att springa fort, för vissa, men för synapsrens är medicinen långt och lugnt.

Gänget före start

Jag och Fredrik kunde tillsammans med Andreas löpargäng i Bankekind följa med på en lite längre tur i lördags. Fredrik fick i uppdrag att leda den gruppen som skulle springa lite längre (ca 18 km) och Andreas ledde den gruppen som skulle springa lite kortare (ca 13 km). Eftersom jag fortfarande är ett ynk och plågas av rehab:ens bistra omsorg så sprang jag försiktigt tassande med Andreas grupp vilket var det längsta på länge. 

Det var omkring -16 på morgonkvisten. Bistert. Men det samlades glada löpare ändå. Lite svalt var det faktiskt vid starten, men den kylan försvann allteftersom och var riktigt behagligt vad det gav sig. 

 

Vackert och köttigt i skogen

En liten som bröt igenom då och då

Tystnaden i skogen och lite knarrande fötter

Flera av deltagarna som inte sprungit så långt tidigare som var planerat för dagen så planen var att alla ska hänga med och vi springer i gemensamt tempo. Jogga ett tag, mjuka och strecha, kanske äta lite och sedan jogga lite till. En bra plan visade det sig. Alla kom tillbaka och några med personligt bästa distans. Det är underbart att se stoltheten i någons ögon när man presterat något som man inte trodde var möjligt. Att flytta sina gränser till en nivå man inte trott var möjlig. 

Efteråt fick styrelsen TFU våfflor hemma hos Andreas. Det var så där toppen som man bara kan önska sig. 

//Marcus 

Solen i plytet och nypet i kinden

 Så saknad den har varit. Solen. Ett gäng rejäla minusgrader, blå himmel och sol. En sådan höjare för alla goda nivåer i kroppen

Hoppet inför framtiden ökar ju markant. 

Hade gärna kutat väldans långt, men besinnade mig och traskade omkring som en medelstor farbror med stigande hårfäste. 

//M

Rehabens bleka krankhet

 I ett förlopp där någonting går bra kan det även bli så att det kan komma sig att förändras i ganska rask takt. Så även för min lekamen. I denna tid då vi ska och det är begränsat utbud av vissa delar av fysisk rörelse, läs simhallar och gym, så har det blivit för mycket av det goda. 

Jag som tittar på mitt hopp

Jag har alltså i stort sett enbart kutat omkring som en iller på jakt efter den normala födan kaniner, smågnagare och grodor. Ingalunda planerade jag min vila och alternativa rörelse enligt behovet som uppstod. Detta har nu inneburit en smärre viloperiod där jag istället hugger ved, skottar snö och fräser fula ord. Samt även tåhävningar. Tåhävningar är som alla vet det universala för alla skador som uppkommer på kroppen nedom höft. 

Skogsdjungel

Det går väl an, men det är icke desto mindre tråkigt att inte kunna göra något som man vill. Historiskt sett så har det uppkommit skador med jämna mellanrum, både på handbollsplanen och efter det, så det är såklart ingen ovan pausaktivitet med tåhävningar. Tejp har varit en bra universallösare till mången skada. Dock så är denna metod lite svår i dagsläget. Tyvärr. 

I alla fall så har jag lite hopp om det. Idag. Sånt går ju lite upp och ner när man är paj. Men har i alla fall gjort hundra miljoner tåhävningar nu, så alltid något.. Har påbörjat lite gym trots allt. Tränar vid 06 så då är det som minst folk (förutom mitt i natten men då vågar jag inte träna pga mörkma). Minimera riskerna i alla fall. Behöver enligt mina analyser träna olika saker regelbundet och inte för mycket av en sak då jag tydligen får kroppsuttröttningssyndrom. På ett ungefär. 

Hoppet 

Har börjat jogga lite i alla fall så ett par pass med en minut jogg - en minut gå vilket har gått bra och tänkte försiktigt stegra upp det tillsammans med övrig gymnastik. 

Ett jäkla skit att simhallarna har stängt istället för att ha öppet dygnet runt då man skulle kunna träna både sviintidigt och supersent för att sprida ut simmarna. Hade varit bra som komplementträning nu. 

Ja ja.. snart på stigarna igen får vi hoppas

//M