Som igår. 7 x 800 meters intervaller med IK NocOut.se i Campushallen. Benjamin och jag. Och ca 100 andra. Intervallsmärta. 800 meter gick rätt kvickt ändå, det gjorde heller inte så ont. Detta mitt första riktiga kvalitetspass på några månader skulle genomföras med behärskning och INTE vara någon mjölksyrafontän. Lättare sagt än gjort då dessa tillfällen passar utmärkt för att springa lite fortare än sin förmåga de första repetitionerna, farten sjunker sedan något och så fullt ställ under sista upprepningen. Igår behärskat, lyckligtvis, med progressiv fart från dryga 3 minuter under första halvan till något under de två sista. Skönt pass. Nästan ingen intervallsmärta.
Ny bok i ämnet av Marcus Nilsson, utgiven av Sapiens.
Jag tycker intervallpassen är svåra att få till om man ska springa ensam, det är bättre att hitta en grupp att träna med. Tillsammans med andra (och allra helst med en tränare) är det mycket lättare att hitta motivationen, att pressa sig och att verkligen avsluta det antal repetitioner som bestämts från början. Frestelsen att korta ned eller att inte pressa på när tröttheten eller mjölksyran kommer kan bli för stor utan medlöpare. Tempot bör optimalt också anpassas efter passets syfte och den egna kapaciteten. Sedan behöver man ju förstås inte köra just intervaller för att utvecklas och man behöver ju inte utvecklas heller för den delen... Team Fillinge Ultra vill utvecklas och vi springer intervaller!
//Andreas
Var riktigt avundssjuk på era inomhus intervaller igår då jag gav mig ut i snöstormig snöpuls. Får försöka följa med en annan gång/Fredrik
SvaraRadera