Den där träningsvärken

Hypotetiskt samtal i ett tämligen ordinärt hem:

Fru:  - Mår du inte bra?

Make:  - joo, jag mår bra..varför undrar du? 

Fru: - du låter lite som din pappa, stånkar och frustar bara du skall ställa dig upp, linkar omkring med små ynkliga ljud..bara..

Make: - nä, allt är ok..har lite träningsvärk bara.. 

Fru: - Ynf ! (ljud som man skulle kunna tolka som att den som uttalar det inte håller med riktigt om det som alldeles nyss blev sagt)..trodde man skulle må bra av träning, är det inte det som är tanken? 

Make: - Joo, men jag mår ju bra..

Fru: - jamen varför har du så ont då och stapplar omkring som att du hade små bitande illrar på hela kroppen? 

Make: - Jo men det är rätt skönt..

Det är svårt att förklara den där kärleken till smärtan. Detta älskade och efterlängtade kvitto på endorfinutsläppets resultat. Man stapplar omkring som en  zombie och kan knappt ta sig för vardagliga göromål utan att behöva använda sig av magstödet för att inte tippa omkull.

Varje liten rörelse kan smärta. Men just den smärtan som är träningsutlöst är nästintill befriande. Man får liksom uppleva träningspasset igen..och igen..och igen..Det skall absolut inte blandas ihop med smärta utlöst av ex skador eller liknande. Träningsvärken är något med rosa skimmer omkring..och fluffigt och lite göttigt. Som semlor..eller ostkakor..Man vill liksom bara ha lite till. Att våga pressa sig så det gör lite ont känns väldigt befriande enligt mig. Att man vågar utvecklas och ta i rejält..att mölja på och grosa ner sig så pannbensflisorna bara ryker..Man kommer starkare ut ifrån det. Alla pass kan ju såklart inte vara världsmästarklass på men vissa..att man vågar och ta i. På riktigt. Sånt är både viktigt och skönt.


Jag ger inte så mycket för den vetenskapliga teorierna om just varifrån träningsvärken kommer. Jag bryr mig mer om att njuta utav den. Jag behöver ha lite muskeltonus. lite smärta när man spänner till lite och lite ömhet utav träningen i kroppen för att må bra. Utan den så kryper träningssuget på massivt och sköljer över viljan att ge sig ut igen helt ohämmat. Den endorfintörsten kan vara svårhanterlig på många sätt. Fokuset ligger nog kanske inte att skaffa sig rejält med smärta utan kanske mer att man får ett litet kvitto på att man har rört på sig.

Dagens pass blev simning. Tyvärr så är Linköping en bedrövlig stad rent simhallsmässigt. Det skulle med lätthet kunna rymmas både en och två simhallar till. Tror nog att lite konkurrens skulle vara bra för nuvarande simhall också för den delen. Är man ensam på marknaden så blir det lätt vissa saker som inte utvecklas längre. Fredrik och jag körde i alla fall lite intervall-liknande historier samt lite med paddlarna. Mina simfötter kommer väl till pass, jäklar vilken fart man kan få med dom, men det koster hejdlöst med kraft. Men jag tänker att det kan vara bra inför säsongens utmaningar.

Fredrik och jag siktar på ett gäng med swimrun-tävlingar i år med Amfibiemannen och Borås Swimrun som de större tävlingarna just nu. Vi blickar så smått även mot Skottlands nya swimruntävling i Loch Ness och dreglar lite..vilket äventyr!



Ännyhoww..hörs.


//Marcus