tisdag 16 maj 2017

Allena i Kolmården

För tredje året i rad så stod jag alltså där igen. Framför en enormt vacker och underbar miljö, men samtidigt krävande och knäckande om man inte är på sin vakt. Jag pratar såklart om Kolmårdstrailen. Anledningen till att jag i år var ensam är att husbilsraggarna valde att köra Tough Viking (med den äran) och Fillinge grenen valde hemmastyrka som aktivitet. Super-mega simmerskan Kristina skulle ha stått på startlinjen men på grund av skador fick hon tyvärr lämna återbud hon också. Då tog jag det beslutet att springa för Darktrailrunners och hoppades att demoner, gastar och allmänna väsen skulle hjälpa mig på stigarna.

 Party


Lite laddning vid närliggande sjön


Nämenvafan, tänkte jag. Det får bli jag och skogen helt sonika. Så jag åkte dit och förberedde mig på att kapa 15 minuter från föregående år. Ni som har sprungit i Kolmården vet att det går bara uppför eller nedför. Helt galen natur, men samtidigt trollbindande.

Tja, 21:orna stack iväg och den första halvmilen gick skapligt. Hängde på ett par fötter som hörr helt ok tempo. Tyvärr så började jag känna av något slags magknip och illamående mellan 5 och 10 km. Vågade inte dricka så mycket som jag egentligen ville ha eller kroppen krävde då värmen var hög!

+ 500 höjdmeter kräver att man har gjort sin läxa innan, och då transportlöpningen nästan är platt så blir det ju kanske inte riktigt det som kolmårdsskogen kräver.

Trots allmänt fysiskt successivt havererande så försökte jag att kräma ur lite krafter och hasa mig framåt. Målet var ju ändå 2 timmar, vilket jag låg bra till fram till omkring 14 km. Men efter det så hasade jag efter en minut i taget.. FÖRBANNELSE!

När sista myren kom så hade jag tankar på att simma över istället, men det blev något som liknade skovling. Sista kilometern är värst på kolmårdstrailen. Man vänder nämligen precis vid målrakan och försvinner ut i skogen igen. Bortåt! helvetes! Hade nästan glömt den här svängen. Klockan tickade på och jag hade satt upp att jag i alla fall skulle slå föregående års tid. Personligt rekord är ju ändå personligt rekord!




Sista 500 meterna sprang jag faktiskt. Man kan kalla det löpning.. kom in på 1 minut bättre än förra året! YAY! Då kommer Kristina fram precis efter målgången och gratulerar till överlevnaden. Hon hade varit i Norrköping och hämtat syskonbarn och passade på att komma förbi. Roligt att känna igen ett ansikte i alla fall!

Väl nere vid parkeringen igen så fanns det inget annat att kasta sig i sjön. Faktiskt riktigt skönt. Kan rekommendera stigarna i Kolmården. Underbar natur, men tämligen krävande.



//Marcus

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar