To DNF is to die a little - the bitter Borås swimrun story

Veckan har varit svår med velande om att åka till Borås överhuvudtaget. Inte för att vädret skulle bli likt norskt kustväder utan på grund av att kroppen valde att lägga ner all verksamhet och bete sig utomordentligt underligt.

På tisdagen så började jag känna mig subfebril och märklig likt annalkande sjukdom. Mycket riktigt..fick gå tidigare från jobbet och hann precis hem innan frossan kom. Ner under täcket med fleacekläder, mössa och raggsockar. Låg så ett dygn ungefär trots antipyretika så fortsatte frossandet. Ytterst obehagligt. Men det släppte i alla fall på torsdagen och blev sakteliga lite lite bättre.

opigg

Här hade jag nog räknat bort att ens åka ner till Borås med resten av gänget. Oavsett när man blir sjuk så är det ju alltid kass timing men det är ju bara att gilla läget och lyssna på kroppen. Jag försökt äta så mycket jag orkade i alla fall för att ge kroppen möjligheten till att samla ihop sig och när väl lördagsmorgonen kom så stod jag där packad o klar trots allt.

De snabba grabbarna skulle köra triathlonracet (halv ironman) på lördagen vilket innebar tidig start från Linköping på lördagen. Resan ner gick bra och vi kom ner lugnt och fint innan starten för dom. Vi spankulerade omkring på området, kände in atmosfären, snackade lite med gänget från Salming som också var på plats. Fredrik och Andreas gick och plockade ihop utrustning och började ladda upp inför loppet. Malin och jag gick omkring på området, kollade kartor var det kunde vara bäst att stå och heja.

Pre-race snack

Vi hittade bra platser att se och heja inför simningen som gick skitbra för båda två. Sedan bort till cyklingen där vi hejade vid utgång och hemkomst. Vid löpningen så hittade vi i alla fall ett ställe där vi kunde springa emellan både på ut och hemlöpet. Roligt med sånt där man kan följa lopp på flera ställen.

Snabba simmare

Vi hejade, tjoade, intervjuade och kämpade vid sidan..

Väldigt inspirerande och roligt att se de som körde. Hade gärna själv velat köra också och hade nog gjort det om jag inte blivit sjuk. Inte med deras leende under loppet men kanske efteråt..

Glada, tillfreds och bubbliga av upplevelser

Väl i mål så var nog Malin och jag "nästan" lika trötta av allt hejande. Lite ompackning och på med hojjarna för att åka in till Borås city och nattens boende. Sedvanlig skumpa efter väl genomfört lopp och laddning för morgondagen. Jag hade inte bestämt mig om jag skulle köra ännu, men Malin och hennes bror skulle köra sprintdistansen.

Sightseeing in Borås

På lördag morgonen kändes kroppen helt ok. Ordentligt med mat från hotellet och vidare till Almenäs. Kolla runt lite, säga hej till några som man träffat tidigare och omklädning. Värmde upp ordentligt för att komma igång med kroppen. Allt kändes förvånansvärt bra. Löpsteget, lungorna..tja allt.

Lite glada, förväntansfulla och spända..jag och "vanten" (Fredriks mammas uttryck, hon tyckte att Fredrik såg ut som en vante bredvid mig)

Väl i startfållan så var vi laddade. ja, Vi..Fredrik körde den långa swimrunloppet dagen efter en halv ironman ( de avslutade halvmaran på 1.40)..skapligt stryktålig. Startskottet gick och allmänt rus upp till första backen där det alltid blir gåendes på grund av att det är så smalt (och brant). Första 1,6 km är egentligen stigning och stigning och åter stigning på smala stigar. Fantastiskt rolig löpning egentligen. Men idag kändes det inte ok. Plötsligt så kände jag som att lungorna inte kunde producera ut syret till kroppen alls, hjärtat höll på att slå emot revbenen och illamående välvde över mig.


Vi tuggade uppför på stigarna i ett ganska lugnt tempo. Fredrik hörde nog på min andning att det var kämpigt. Svarade inte på kommunikation och försökt koncentrera mig på att andas. Första simmet..gick ok. Ca 100 meter av sval dy. Upp och vidare på stigar. Vanligtvis borde jag ha varit lycklig här så jag verkligen älskar stiglöpning. Nu enbart överlevnad i tankarna. Redan!? tänkte jag.

Hamnade på bild vet inte riktigt vem som tog den, men tack..

Vi fortsatte upp till högsta punkten för att börja köra nedför mot simningen i Viskan..om lungorna dör höjdökningen så dödar nedförslöpningen verkligen benen. Mina ben var lite för slitna efter veckan för att stå emot ordentligt. Kände att de tog slut av slitet. Ned i Viskan och ca 150 sim..upp på plan löpning mot Almenäs igen. 190 i puls, fortfarande andningssvårigheter, illamående...Jag sa till Fredrik att det känns inget vidare. Han förstod det och vi sa att vi kör sprintbanan och så tar vi beslut där. Kändes bra..även om jag nog hade beslutat mig redan. Att Fredrik inte ens försökte peppa mig att fortsätt säger väl ganska mycket om hur väl vi känner varandra..det kändes i alla fall väldigt skönt just där.

Beslutet är taget så ingen brådska med något

Vid sista simmet så var Öresjön kall som fan. Klockan visade på 14 grader efteråt. Där bestämde jag mig för att vi skiter i det. Jag har det inte i mig idag. Vanligtvis så kan jag kämpa på rätt länge även om det inte går så fort, men att senare längst bort i loppet simma + 1000 meter i det här, när jag mår som jag gör..nej. Vi kom upp och det står en massa folk och hejar vilket gör det både fysiskt och mentalt omöjligt att bryta just där så vi lufsar lite och tar ett sim till där vi går av och vandrar hemåt skamsna men vuxna.

Här gick inte bryta..fick ta ett sim till..

Även om det var bittert att bryta så känns det fortfarande som rätt beslut. På grund av sjukdomen så hade jag inte orkat så tätt inpå. Tråkigt att vara vuxen men jag hoppas att jag gjorde rätt beslut ändå.

Malin och hennes bror skulle ju köra sprintdistansen och gjorde även det. Roligast var när Malin ser oss står i må omklädda hejandes på dom när de kom in till målrakan..WTF?!

Stort tack i alla fall till Salming Running för möjligheten att få tävla i Borås den här helgen, men även till Colting med medhjälpare. Vi har haft en härlig helg hos er, kanonarrangemang!

Men framförallt stort tack till alla mina härliga kamrater!

Ibland är resan upplevelsen..


//Marcus