När vi klev ur bilen visade termometern 23 grader och varmare skulle det bli. Jag gillar att vara ute i god tid så vi var bland de första tävlande på plats. Jag hämtade min nummerlapp och lånade ett par skor utav Team Salomon. Salomon har nämligen med sig en hel del skor som man får låna under loppen man deltar i under deras tour genom Sverige. Ett riktigt trevligt och bra initiativ som gynnar både köpare och säljare. Jag lånade ett par nya Salomon Sense Ultra 3 soft ground.
När vi stod där o snackade lite med Salomon gänget sa Theo att även han ville springa. Sträckan för 12 åringar var bara 2,6km men jag sa blankt nej, ska man tävla måste man träna först (löpträningen har dock varit frånvarande sista månaden) så något lopp det blir det inte! Jag såg hur besviken han blev och sa, men vi har ju inga grejer med oss! Inget problem sa Theo, jag springer i det jag har på mig... (skateskor, chinosshorts och en alldeles för stor skate t-shirt) Vilken tur då att vi kunde låna skor till Theo oxå, han fick även låna mitt Salminglinne, shortsen fick duga! Vi efteranmälde Theo och då ville ju självklart även Vilda vara med. Det ska ju börjas i tid, så hon fick plats i knatteloppet på 500m.
Benjamin, jag, Theo och Vilda innan racen
Theo frågade mig om jag trodde att han skulle vinna, för han ville absolut inte komma sist, nja sa jag, du kanske inte vinner men kämpa på så går det nog bra. Sagt och gjort, han la sig i ryggen på den löparen som stack i väg starkast, 200m senare drog Theo förbi och sprang sedan in som stolt vinnare av hela tävlingen. Riktigt coolt!!!
Theo efter målgång!
Nästa löpare på tur var Vilda, hon ville inte springa själv men om pappa följde med så skulle det nog gå bra. Nja jag fick springa med henne i famnen större delen av barnens sträcka men i mål sprang hon själv. Hon var inte särskilt glad heller men man kanske måste träna sig in i den rollen.
Sur Vilda
Sådär ja, nu var det herrarnas tur att kliva in i tävlingen. 21km skulle det bli och nu gassade solen på riktigt. Termometern visade 25 grader och de tävlande började att samlas i startfållan. Pang! small startskottet och vi var i väg. 21km är en ganska lurig distans, det är för långt att kuta allt vad man har men det är samtidigt för kort för att ligga och lura i bakvattnet. Det blev ett ganska raskt tempo genom den ganska/väldigt tekniskt inledande skogen, klockan visade 4:30 tempo och det kändes ändå helt ok. Banan slingrade sig genom mycket vacker skogsnatur, ömsom skogsstig ömsom blöta partier och emellanåt skogsväg. Efter ca 8km passerades den andra vätskekontrollen och sen gick det uppför, närmare bestämt 170 höjdmeter uppåt, fy fan vad det sög i benen och hjärtat pumpade helt febrilt utan att riktigt förstå varför. Tempot sjönk, hållningen blev sämre och just då undrar man varför man valde 21km istället för 10, då hade det ju varit klart nu. De första 10 kilometrarna gick på 49 minuter och sen gick det bara utför, tidsmässigt alltså, tyvärr inte banprofilen. Upp och ner, genom myrar och snåriga bergspartier och rena träsk, helvete vad det sög.
Passerade 15km skylten och tänkte ändå, snart klart, men ben och huvud synkade inte riktigt så sista 7km blev tuffa. Precis innan 20km passeringen sprang man förbi målområdet för en sista sväng ut i träskmarken, då hör jag en bekant röst bakom ropa mitt namn, det var #roxen. Inte igen tänkte jag ( han sprang nämligen om mig på blodomloppets sista km i torsdags) och spände bågen och kramade ur det sista ur ben och pannben, det höll ca 100m sen kom han som ett kolmårdstroll och lagom när han skulle springa om mig snavade jag och letade mig allt närmre gyttjan, klarade mig precis men benen drog ihop sig i jordens kramp. Lyckades ändå löpa mig ur krampen men spurten var förlorad. Passerade mållinjen på tiden 1:58:45 som ändå får ses som godkänt med dagens tuffa värme och loppets tuffa terräng.
Fredrik glad och nöjd!
Sammanfattar det hela som en fantastisk dag i solen med nära och kära, samt en helt obeskrivligt vacker natur. Tack Kolmården och Salomon trail tour.
Kom även hem med en startplats till Kolmårdens trail marathon den 5 juli, ska ni med?? // Fredrik
Att dagen präglades av värme undgick varken åskådarna eller de som var ute i spåren, men att denna skulle ta knäcken på någon som älskar att springa i skog och mark var något jag inte planerade för... Planen var att ta sig runt de 21 km i hyfsat tempo men med målet att passa på att njuta av naturen. Så löd planen i alla fall, men väl ute upplevde jag annat. Efter relativt raskt tempo de första kilometrarna kändes det riktigt bra, inte låg jag i täten men jag hakade på nånstans i mitten. Efter en snabb avkylning med vatten över huvudet och endast ett glas energidryck (där hälften satt i fel strupe) fortsatte färden.
Jag minns knappt vart det var men nån kilometer innan andra vätskekontrollen kom en påtaglig yrsel och hjärtklappning som snabbt yttrade sig i en allmän svaghet i kroppen och känning av kramper i arbetande muskulatur. Jag insåg, dock alldeles för sent, att jag hade drabbats av värmeslag! Att det skulle utvecklas sig så dramatiskt och snabbt gjorde mig förvånad! En medlöpare såg att mitt tillstånd var dåligt och erbjöd sig att bistå med stöd, vätska och motivering att komma vidare (dock gående). Mitt tillstånd förvärrades dock ytterligare och jag fick lägga mig ner i över 30 minuter. Sakta men säkert dämpades hjärtklappningen och kramperna försvann. Jag ställde mig upp och med lite famlande och vinglig gång joggade jag försiktigt vidare till vätskekontrollen där jag beslöt mig för att bryta.
Självklart var det en besvikelse men var trotsallt vid gott mod då jag förvärvat en erfarenhet jag aldrig upplevt eller glömma, vätskebrist som resulterade i värmeslag, något jag i fortsättning inte kommer att underskatta! Så alla ni som är ute i spåren en varm sommardag, drick, det är bättre med en skvalpande mage än en kollaps pga av värmeslag!
//Benjamin
Jag minns knappt vart det var men nån kilometer innan andra vätskekontrollen kom en påtaglig yrsel och hjärtklappning som snabbt yttrade sig i en allmän svaghet i kroppen och känning av kramper i arbetande muskulatur. Jag insåg, dock alldeles för sent, att jag hade drabbats av värmeslag! Att det skulle utvecklas sig så dramatiskt och snabbt gjorde mig förvånad! En medlöpare såg att mitt tillstånd var dåligt och erbjöd sig att bistå med stöd, vätska och motivering att komma vidare (dock gående). Mitt tillstånd förvärrades dock ytterligare och jag fick lägga mig ner i över 30 minuter. Sakta men säkert dämpades hjärtklappningen och kramperna försvann. Jag ställde mig upp och med lite famlande och vinglig gång joggade jag försiktigt vidare till vätskekontrollen där jag beslöt mig för att bryta.
Självklart var det en besvikelse men var trotsallt vid gott mod då jag förvärvat en erfarenhet jag aldrig upplevt eller glömma, vätskebrist som resulterade i värmeslag, något jag i fortsättning inte kommer att underskatta! Så alla ni som är ute i spåren en varm sommardag, drick, det är bättre med en skvalpande mage än en kollaps pga av värmeslag!
//Benjamin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar