Nu när vi kommit hem och jag ser tånaglarna skifta i färg och sedermera som höstlöv om hösten falla av ska jag försöka samla ihop mina intryck efter Amsterdam Maraton..
Det var nästan precis ett år sedan vi satt och graverade våra egna medaljer inför terrängloppet vi arrangerar, när någon glad själ plötsligt föreslog att det vore roligt att springa ett platt och “snabbt” maraton. Sagt och gjort – kort därefter, utan större betänkligheter var tre platser bokade till Amsterdam Maraton.
Tja, tiden går ju som bekant och den väntar inte på någon. Skador kom och gick, träning justerades och uteblev under ganska lång tid på grund av saker i livet som behöver prioriteras. Hund, valpar kräver ju sitt, hus och flytt.. som också kräver sitt.. tja.. det blev som det blev. Jag försökte trycka in lite träning här och där men det var svårt. Ovanpå det - ny tjänst.. så det har varit ett litet stökigt år på sätt och vis.
I alla fall så bestämde vi oss för att åka ner över helgen till Amsterdam. Boende bokat hyfsat nära stad och arena. Andreas hade sprungit en del, men fått uppladdningen störd på grund av småskador och hade farhågor om status, Fredrik tyckte inte att han hade fått till det som han velat heller och kunnat pressa sig på sina träningspass för att egentligen nå sitt mål heller (sub 3 h) och jag som knappt sprungit något under året och sista månaden innan loppet, för hand grävt upp en halv tomt med blöt lerjord och varit sjuk i två veckor vilket inneburit i stort sett 0 träning. Jag var väldigt tveksam till att ens ta med grejer ner till Amsterdam. Men efter övertalning så gjorde jag det ändå.
Flyg från Linköping ner till Schiphol och sedan bil till boendet. Gick otroligt smidigt. På lördagen gick vi bort för att hämta nummerlapparna. Orienterade lite fel och hamnade vid arenan istället för Expo där man hämtade nummerlappar och sånt. I och för sig bra och kul att se arenan där starten skulle gå, men kanske inte perfekt att få in en mil i benen gåendes dagen innan lopp...
Jag var fortfarande tveksam till start när vi gick och la oss för dagen. När vi efter en hyfsat sömnlös natt gubbvaknade innan tuppen gal, så kändes halsen helt ok och jag bestämde mig för att testa att köra. Packa grejer, smörja där det behöver smörjas och klä på för att knata bortåt starten.
Fredrik bestämde sig likaså för att köra hårt för att försöka nå sitt mål med sub 3 h, Andreas var lite mer försiktig pga skador innan men tänkte i alla fall försöka och ge det en ärlig chans.
Glada, ystra och så nervöspirriga ett par farbröder i den här åldern kan vara inför så här stort spektakel for vi iväg mot starten. Perfekt löparväder med ca 10 grader och skymtande sol. Ju närmre vi kom starten desto mer människor blev det. Såklart..
Amsterdam Maraton firade 50 år och loppet hade varit utsålt sedan länge. Det var stora startfållor där man vid anmälan hade uppskattat sin egna sluttid. Under loppet visade sig just den där självskattning vara väldigt svår för många av de som anmält sig.
I alla fall så vinkade jag av de andra två som ställde sig i en snabbare klunga med en starttid ca 20 minuter före min. Slöstrechade lite, hummade och hoppade på stället upp och ner så där som jag sett snabba löpare göra på tv.
Så inom kort blev det vår tur att hasa fram till starten och bli peppade av en speaker tillsammans med en diskjockey som tjoade och tjimmade på holländska. Väldigt energiska. Det lät väldigt peppigt även om jag inte förstod så mycket, men han verkade väldigt glad i hågen så jag blev också lite glad.
Startskottet gick för våran grupp och vi hasade oss iväg över asfalten. Amsterdam är som bekant ganska platt och under de 42 kilometrarna vi sprang hade vi totalt 99,5 höjdmetrar. Det är inte en bergsmara, men för de som är snabba så finns ju alla möjligheter i världen att kunna rysta av sprattliga ben.
Jag var rätt nervös för att behöva bryta eller gå sönder för tidigt i loppet. På grund av min historik med skadebekymmer och sjukdom gjorde att jag var orolig på riktigt. Trist att åka så långt, betala så mycket och inte kunna fullfölja. 42 km är faktiskt ganska långt och mycket kan hända. Så jag joggade väldigt försiktigt och försökte hålla låg fart och att pulsen inte skulle sticka iväg.
Km efter km rullade på och vid omkring 4-5 så sprang vi igenom Riksmuseets portaler för att fortsätta in i en av de stora parkerna. 10 km skylten kom och allt kändes faktiskt ok. Folk överallt som stod och hejade vilket var väldigt kul.
Med en liten känsla av att var faktiskt ganska behagligt att jogga med en massa andra löpare påhejandes av främlingar så plötsligt - ser jag Andreas vid sidan gå åt motsatt håll mot vad vi sprang. Jag lyckades hojta till och vi såg varandra, vinkade lite och sörjde över de benen som inte fick fara omkring. Han hade fått bryta på grund av den skadan han var rädd för att bryta på grund av. Sjukt trist!
Vid 15 km så började höftböjarna/ljumskarna säga till att de hade faktiskt inte skrivit på ngt avtal för sånt här i närtid. Försökte att ignorera i den mån det gick och sörplade på energidrycken som bjöds och tog lite annan energi och fortsatte. Lugnt och sakta.
Fram till 20-25 var det faktiskt inte helt olikt tidigare långpass även om jag nu passerade en gräns jag inte sprungit på flera år. Men här omkring började faktiskt orken att tryta, men framförallt mentalt blev det mer och mer geggamojja.
Inte van att bara kötta på som tidigare då jag inte haft de passen på ett tag. Man behöver ju träna på sånt också.. att bara fortsätta trots att det tar emot lite ibland. Hittills hade jag sprungit i samma takt på nästan sekunden per km. Långsamt men taktfast.
Folket som stod längs hela vägen och hejade, även fast vi var ute i något slags förortsindustriområde. Väldigt kul!
Diskodunk, plakat, faderullan och lite haderittan också. Skyltar med texten som: "tånaglar är överskattat", "yeasterday you came faster".. osv.. Faktiskt många roliga och som skapade glädje.
När jag passerade 30 km så var jag rätt stum i benen och var tvungen att gå ett tag..plötsligt tänkte jag - ah va faan nu tappar jag ju taget och kommer inte in på den där tiden som jag trodde jag skulle nå, innan jag samlade ihop mig och tänkte. men du, du har varit sjuk i två veckor precis innan med feber och hosta som en gruvarbetare, samtidigt som du inte sprungit nåt.
Mitt mål var ju egentligen inte att komma in på en viss tid. Bara det att jag lyckades stå på startlinjen och kommit så där långt var en överraskning och liten seger i sig. Vet ingen som hade gjort detsamma med den uppladdningen med frånvaro av träning och sjukdom så nära inpå.
Åter ett par kilometers joggande. Inte jättekonstigt att det inte var sprudlande ben men det gick oväntat bra att komma igång och jogga lite efter att ha gått. Skorna som jag hade köpt till loppet var fantastiskt bra. Roliga att springa i, sånt gillar man ju.
Sista kilometrarna - fullsmockat med folk som skrikhejade, Dj:s som körde diskoteksmusik, tutor och en massa skyltar, ballonger och rivigt värre. Det gjorde ju att man orkade lite till. Sedan så kom det en banderoll med texten: 750 meter kvar - och självklart lite vattniga ögon.
In i Olympiastadions portal och ett halvt varv fram till målet där vinnarna hade gått i mål typ tre timmar innan. De slog nytt banrekord på 2 h och 3 minuter för herrarna och damerna 2:17.
Jag var vääldigt långsam, men lyckades ta mig runt trots allt. När jag stod där inne på Olympiastadion så kvirrlade det allt i bröstet. Stolt och glad. Även lättad såklart.
Jag slog personligt rekord!
(i och för sig första gången jag sprang ett maraton, men ändå - PB!)
I mål, glad, stolt, gråtmild och trött.
Sedan kulturade vi oss också såklart och gick på museet, som de vuxna vi är
Även om jag fortfarande har lite stela ben och några naglar som egentligen skulle behöva punkteras så är det med glädje jag skriver.
(bilder på fötter och fd tånaglarna kan skickas efter önskemål)
Kan varmt rekommendera Amsterdam Maraton. Fint lopp på alla sätt. Det är inte lika personligt som TFU:s Terrängtävling men bra ändå.
By the way - Glöm inte anmäla er till TFU:s Terrängtävling som vi håller för 5:e året i rad!
Första advent kör vi och det kommer bli toppen!
Höstiga kramar till er alla
/Marcus
























.jpg)


(1).jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)































.jpg)
