Äntligen det återigen dags för ett dopp i Vansbro! Och vilken fantastisk helg det blev!
Det är något speciellt med det där lilla otroligt fina simgänget jag fått förmånen att lära känna genom åren. Ett gäng duktiga, ambitiösa, glada, envisa, varma människor som sportar, stöttar, inspirerar och tramsar på samma våglängd. Efter att de hört mig förespråka (älta) mina tidigare simstrapatser ett par gånger för mycket, bestämde sig flera av dem i år för att hänga på – hela vägen till 10 km i Vansbro.
Förra året hade jag en riktigt bra simsommar i kroppen. Tränade ofta, simmade långt –med målet att genomföra Vidösternsimmet (+ 21 km) vilket gjorde att jag låg omkring på 2 mil/vecka. Det är ändå ganska hyfsat för en gubbig motionär.
I år? Tja… livet hände. Våren försvann med annat, och de senaste veckorna har det blivit kanske ett pass i veckan, på sin höjd 2 - 3 km/pass. Så, om jag ska vara ärlig, var jag mer rädd för att kroppen skulle ge upp, en arm lossna eller att axlarna skulle säga tack och bock än att jag inte skulle orka mentalt.
Resten av gänget då? Ingen hade simmat just Vansbro 10 tidigare, men alla hade erfarenhet av långvarig uthållighet från andra snorsporter. Så det fanns en gemensam grund att stå på – viljan, envisheten, vanan att vara trött länge.
Vi åkte upp på lördagen – glada, förväntansfulla, pirriga. Precis som det ska vara innan ett äventyr. Vid 18-tiden rullade vi in i Vansbro, hämtade våra nummerlappar , spankulerade lite hummandes med hännera´ på ryggen och installerade oss i det perfekta boendet som Mathias hittat.
Planen spikades kvällen innan med två ingenjörers precision: upp 06.00, avfärd 07.45. Det skulle finnas gott om tid att fixa kaffe, trycka i sig frukost och rulla ihop packningen – utan att behöva jogga med tandborsten i munnen till starten.
Men.. Som de gubbar vi är så var vi förstås redan uppe vid 05.00. Lätt stirriga och fnissiga, som ungar på julafton. Klockan 06 satt vi redan och mumsade frukost.
Någon åt ett par tallrikar gröt, någon åt 8 ägg och någon annan åt en halv limpa med messmör samt oboy.
Kl. 07: mätta, klara, packade och redo. Jag säger det igen – gubbar alltså. Effektivitet i rutiga skjortor. Inget krångel, bara pang på.
Väl på plats där bussen skulle plocka upp oss möttes vi av ett härligt sorl och många förväntansfulla sportisar. Snart fick vi även syn på bekanta ansikten från Linköping, ett helt gäng med Nocoutare.
Det är alltid lika roligt att stöta på bekanta ansikten i sportsammanhang. Kramar, skratt och ett snabbt utbyte av "hur känns det?" spred värme i den annars svala morgonluften.
In i bussen.. och som på en osynlig signal, började det bli lite tystare i vårt lilla gäng. Ett par nervösa skratt, en och annan stirrande blick mot fjärran. Det låg något i luften – spänning, förväntan... eller kanske bara en lätt oro?
För att lätta upp stämningen (och kanske lugna mina egna nerver) började jag dra några av mina gamla favorithistorier om odjur i Vanån. Självterapi? Högst troligt.
Dräkterna åkte på, sista näringen trycktes i och vi började röra oss mot startfållan. Tävlingsgänget drog iväg från stranden, medan vi motionärer klev i en och en.
De första simtagen omfamnades med en omedelbar känsla: kallt. Vattentemperaturen låg mellan 15 och 17 grader – fullt simbart, men inledningsvis kändes det ordentligt innan man vant sig.
Kylan bet i pannan och andningen blev lite ansträngd; den där typiska, reflexmässiga känslan av panik och lufthunger infann sig hos flera av oss. Det tog några minuter innan andningsrytmen stabiliserades, men därefter infann sig ett mer normalt och hanterbart tillstånd i kroppen.
Inledningen var lite stökig med många deltagare på en gång, vilket ledde till en hel del trängsel och oregelbunden simning. Många simmade hitan och ditan i ett slags zickzackmönster som snarare påminde om symaskinsarbete än navigering.
Trots allt kände jag mig i bra skick hittills: ingen smärta, ingen större trötthet, och jag höll en jämn, behaglig takt. I första depån tog jag två energigel och lyckades få kontakt med tre av fyra lagkamrater – alla verkade må bra, vilket var motiverande.
I och veva igen, men dammade in i flera grynnor med stenar nära ytan, vilket ledde till att jag skrapade ben och mage – något jag tycks glömma varje år. Trots det hade jag god känsla i kroppen: lugn och kontrollerad andning, ofta i 3–5-takt, och en tydlig känsla av flyt. En titt på Garmin-data i efterhand visade en förhållandevis rak simlinje, vilket var positivt med tanke på det röriga vattnet tidigare.
Station igen och ytterligare två gel togs in, men nu började kroppen ge tydliga signaler. Armar och axlar började protestera, vilket var något oroande då vi fortfarande befann oss före halva distansen.
Trots detta höll jag tempot uppe och upplevde att jag fortfarande hade kontroll över både teknik och ansträngning.
Efter andra depån gör banan en större sväng, och när man rundar den får man för första gången syn på den stora bron – en visuell milstolpe.
Även om det egentligen återstår mer än 3 km simning, skapar bron en känsla av att målet närmar sig. "Det är ju bara tre km kvar".. Det ger ett mentalt lyft, en känsla av hopp och fokus inför den återstående utmaningen.
Vid den tredje depån var det trängre än tidigare – många deltagare på liten yta skapade viss oreda. Jag fick i mig ytterligare två energigel och passade samtidigt på att kolla klockan: 1:51. Reaktionen kom direkt – ”What?!”
Det började gå upp för mig att ett mål under tre timmar faktiskt kunde vara inom räckhåll. Det var inget jag hade planerat för i år, men plötsligt fanns chansen där, och det gav en tydlig motivationshöjning.
Den sista delen av loppet kan verka kort på papperet, men i verkligheten upplevs den ofta som den längsta. Det är en relativt rak sträcka, men lurig att navigera i ändå, särskilt med trött kropp och trötta ögon. Dessutom passerar man under flera broar – en återkommande mental utmaning, vetskapen och alla tankar på troll under broar är hotfull.
Vid sista depån fick jag i mig ytterligare två gel. Där fick jag också syn på Mathias, som såg pigg ut. Vi hejade på varandra innan han stack iväg och låg ett par meter framför resten av loppet. Det blev i alla fall som en visuell draghjälp under de sista kilometerna.
Efter sista böjen upp mot upploppet svänger banan in i Västerdalälven – där börjar den verkliga slutspurten på ca 1000 m. Den avslutande delen simmas både mot ström och i motvind, vilket gör det extra utmanande för redan utmattade armar och axlar. Här handlade det mest om att bibehålla rytm, hålla uppe frekvensen och inte tappa fokus. Tekniken blev sekundär – det viktiga var att fortsätta framåt.
Och så – efter ett sista krafttag – kom målet. Handen på målgångsplattan. Klar. Tiden noterad. Ett oväntat starkt lopp, bättre än väntat, och framför allt en känsla av bra genomförande. Trots kalla förutsättningar, grynnor, trängsel och troll under broar.
Sub 3!
Vilken känsla! Glädje och tillfredställelse!
Jag hade gjort det. Trots minimal träning, trötta muskler och motströmskamp – jag gick i mål under 3 timmar.
Så jäkla nöjd! Mötte glada ansikten – Robert, Henrik och Mathias kom in ett par minuter före mig, och strax efter dök även Mats upp. Alla med samma glada, lättade, sprudlande leenden.
.jpg)
Vilken premiär för gänget. Så mycket nytt, så mycket gemenskap – och så många mentala spärrar som släppt.
Det är just det här som är tjusningen med såna här lopp. Man vet aldrig exakt hur det kommer bli, vad kroppen gör eller hur huvudet reagerar. Det finns alltid en liten osäkerhet – och det är just den som gör det hela till ett äventyr.
Att vi sedan diskuterade och pratade om allt från är en väldigt stor bonus. Exempelvis:
Messmörets historia
Prosa och lyrik
P1
Alla våra bokstäver
Rutiner vid sport
Ungmöar på 1600-talet och deras livsöden
Kor
Vattenskidor
Ungdomssynder
Den fina gubbigheten
Gräsklippare
Att P4 blivit för flamsigt
med mera...
Det var lite om den här bedriften och bravaden som vi fick uppleva. En väldigt kul och fin helg med glada kompisar!
Tack till er gänget för helgens bravader och upplevelser!
//Marcus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar