Amsterdam Maraton 2025 - tånaglar som skiftar i färg och faller som höstlöv

Nu när vi kommit hem och jag ser tånaglarna skifta i färg och sedermera som höstlöv om hösten falla av ska jag försöka samla ihop mina intryck efter Amsterdam Maraton..

Samma kväll som beslut över att springa snabbt var ett bra beslut

Det var nästan precis ett år sedan vi satt och graverade våra egna medaljer inför terrängloppet vi arrangerar, när någon glad själ plötsligt föreslog att det vore roligt att springa ett platt och “snabbt” maraton. Sagt och gjort – kort därefter, utan större betänkligheter var tre platser bokade till Amsterdam Maraton. 

Grävma med spade (HJÄRTEMOJI)

Tja, tiden går ju som bekant och den väntar inte på någon. Skador kom och gick, träning justerades och uteblev under ganska lång tid på grund av saker i livet som behöver prioriteras. Hund, valpar kräver ju sitt, hus och flytt.. som också kräver sitt.. tja.. det blev som det blev. Jag försökte trycka in lite träning här och där men det var svårt. Ovanpå det - ny tjänst.. så det har varit ett litet stökigt år på sätt och vis. 

Nervösa små björnar

Solnedgång från flygplan har ändå nåt

Glada efter lite förfriskningar

I alla fall så bestämde vi oss för att åka ner över helgen till Amsterdam. Boende bokat hyfsat nära stad och arena. Andreas hade sprungit en del, men fått uppladdningen störd på grund av småskador och hade farhågor om status, Fredrik tyckte inte att han hade fått till det som han velat heller och kunnat pressa sig på sina träningspass för att egentligen nå sitt mål heller (sub 3 h) och jag som knappt sprungit något under året och sista månaden innan loppet, för hand grävt upp en halv tomt med blöt lerjord och varit sjuk i två veckor vilket inneburit i stort sett 0 träning. Jag var väldigt tveksam till att ens ta med grejer ner till Amsterdam. Men efter övertalning så gjorde jag det ändå. 

Riksmuseet på kvällen när vi kom ner

Flyg från Linköping ner till Schiphol och sedan bil till boendet. Gick otroligt smidigt. På lördagen gick vi bort för att hämta nummerlapparna. Orienterade lite fel och hamnade vid arenan istället för Expo där man hämtade nummerlappar och sånt. I och för sig bra och kul att se arenan där starten skulle gå, men kanske inte perfekt att få in en mil i benen gåendes dagen innan lopp... 

Olympiastadion. Utifrån

Genom parken till Expo

Jag var fortfarande tveksam till start när vi gick och la oss för dagen. När vi efter en hyfsat sömnlös natt gubbvaknade innan tuppen gal, så kändes halsen helt ok och jag bestämde mig för att testa att köra. Packa grejer, smörja där det behöver smörjas och klä på för att knata bortåt starten. 

Fredrik bestämde sig likaså för att köra hårt för att försöka nå sitt mål med sub 3 h, Andreas var lite mer försiktig pga skador innan men tänkte i alla fall försöka och ge det en ärlig chans. 

Kön till expo. Det var ganska många sportisar

Nummerlapp att hämta i en kö, sedan låång kö för att komma in på expo del två och ny lång kö för att hämta t-shirt. Logistiskt ganska oimponerande. 

Nummerlappskuvertet

Fredrik visar var starten ska gå

Andreas missar kartan helt

En massa vältränade sportisar och jag

Expot

Banan genom centrala Amsterdam. Skapligt köttig logistik att stänga av en stor stads centrala delar 

Glada, ystra och så nervöspirriga ett par farbröder i den här åldern kan vara inför så här stort spektakel for vi iväg mot starten. Perfekt löparväder med ca 10 grader och skymtande sol. Ju närmre vi kom starten desto mer människor blev det. Såklart..

Amsterdam Maraton firade 50 år och loppet hade varit utsålt sedan länge. Det var stora startfållor där man vid anmälan hade uppskattat sin egna sluttid. Under loppet visade sig just den där självskattning vara väldigt svår för många av de som anmält sig.  

Yra och ystra på morgonkvisten
 

Tvångsselfie

tja... skrangligt känsloregister här

I alla fall så vinkade jag av de andra två som ställde sig i en snabbare klunga med en starttid ca 20 minuter före min. Slöstrechade lite, hummade och hoppade på stället upp och ner så där som jag sett snabba löpare göra på tv.  

Så inom kort blev det vår tur att hasa fram till starten och bli peppade av en speaker tillsammans med en diskjockey som tjoade och tjimmade på holländska. Väldigt energiska. Det lät väldigt peppigt även om jag inte förstod så mycket, men han verkade väldigt glad i hågen så jag blev också lite glad. 

Min startgängsfålla

Ungefär samma disco som det körs vid korvmojjen i Gnarp en fredag kan jag tänka mig

Startskottet gick för våran grupp och vi hasade oss iväg över asfalten. Amsterdam är som bekant ganska platt och under de 42 kilometrarna vi sprang hade vi totalt 99,5 höjdmetrar. Det är inte en bergsmara, men för de som är snabba så finns ju alla möjligheter i världen att kunna rysta av sprattliga ben. 

Jag var rätt nervös för att behöva bryta eller gå sönder för tidigt i loppet. På grund av min historik med skadebekymmer och sjukdom gjorde att jag var orolig på riktigt. Trist att åka så långt, betala så mycket och inte kunna fullfölja. 42 km är faktiskt ganska långt och mycket kan hända. Så jag joggade väldigt försiktigt och försökte hålla låg fart och att pulsen inte skulle sticka iväg. 

Riksmuseet

Genom Riksmuseets portaler

Km efter km rullade på och vid omkring 4-5 så sprang vi igenom Riksmuseets portaler för att fortsätta in i en av de stora parkerna. 10 km skylten kom och allt kändes faktiskt ok. Folk överallt som stod och hejade vilket var väldigt kul. 

Med en liten känsla av att var faktiskt ganska behagligt att jogga med en massa andra löpare påhejandes av främlingar så plötsligt - ser jag Andreas vid sidan gå åt motsatt håll mot vad vi sprang. Jag lyckades hojta till och vi såg varandra, vinkade lite och sörjde över de benen som inte fick fara omkring. Han hade fått bryta på grund av den skadan han var rädd för att bryta på grund av. Sjukt trist! 

Vid 15 km så började höftböjarna/ljumskarna säga till att de hade faktiskt inte skrivit på ngt avtal för sånt här i närtid. Försökte att ignorera i den mån det gick och sörplade på energidrycken som bjöds och tog lite annan energi och fortsatte. Lugnt och sakta. 

Trist att man inte fick springa i mer än 15 km/h

Fram till 20-25 var det faktiskt inte helt olikt tidigare långpass även om jag nu passerade en gräns jag inte sprungit på flera år. Men här omkring började faktiskt orken att tryta, men framförallt mentalt blev det mer och mer geggamojja. 

Inte van att bara kötta på som tidigare då jag inte haft de passen på ett tag. Man behöver ju träna på sånt också.. att bara fortsätta trots att det tar emot lite ibland. Hittills hade jag sprungit i samma takt på nästan sekunden per km. Långsamt men taktfast. 

På väg ut bredvid en av kanalerna. Folk hela vägen

Folket som stod längs hela vägen och hejade, även fast vi var ute i något slags förortsindustriområde. Väldigt kul! 

Diskodunk, plakat, faderullan och lite haderittan också. Skyltar med texten som: "tånaglar är överskattat",  "yeasterday you came faster".. osv.. Faktiskt många roliga och som skapade glädje. 

Rätt skapliga villor som låg längs med kanalen (ej i bild)

När jag passerade 30 km så var jag rätt stum i benen och var tvungen att gå ett tag..plötsligt tänkte jag - ah va faan nu tappar jag ju taget och kommer inte in på den där tiden som jag trodde jag skulle nå, innan jag samlade ihop mig och tänkte. men du, du har varit sjuk i två veckor precis innan med feber och hosta som en gruvarbetare, samtidigt som du inte sprungit nåt. 

Mitt mål var ju egentligen inte att komma in på en viss tid. Bara det att jag lyckades stå på startlinjen och kommit så där långt var en överraskning och liten seger i sig. Vet ingen som hade gjort detsamma med den uppladdningen med frånvaro av träning och sjukdom så nära inpå. 

Åter ett par kilometers joggande. Inte jättekonstigt att det inte var sprudlande ben men det gick oväntat bra att komma igång  och jogga lite efter att ha gått. Skorna som jag hade köpt till loppet var fantastiskt bra. Roliga att springa i, sånt gillar man ju. 

Sista kilometrarna - fullsmockat med folk som skrikhejade, Dj:s som körde diskoteksmusik, tutor och en massa skyltar, ballonger och rivigt värre. Det gjorde ju att man orkade lite till. Sedan så kom det en banderoll med texten: 750 meter kvar - och självklart lite vattniga ögon. 

In i Olympiastadions portal och ett halvt varv fram till målet där vinnarna hade gått i mål typ tre timmar innan. De slog nytt banrekord på 2 h och 3 minuter för herrarna och damerna 2:17. 

Jag var vääldigt långsam, men lyckades ta mig runt trots allt. När jag stod där inne på Olympiastadion så kvirrlade det allt i bröstet. Stolt och glad. Även lättad såklart.  

Ett grant löparsteg så säg!

Jag slog personligt rekord! 

(i och för sig första gången jag sprang ett maraton, men ändå  - PB!)

I mål, glad, stolt, gråtmild och trött. 

Sista metrarna och glädma

Fredrik med fart in i mål

Fokuserat löpsteg på Andreas

Bra sätt att uppleva en ny stad

Äftärräjjs AW

Bra pjäs till medalj! Väger som en järn fälg till Volvo 745 -86

Garmin visar lite på hur mycket ork jag hade kvar i mål... (samt rekommenderade 96 timmars återhämtning)

Sedan kulturade vi oss också såklart och gick på museet, som de vuxna vi är 

Van Gogh

Även om jag fortfarande har lite stela ben och några naglar som egentligen skulle behöva punkteras så är det med glädje jag skriver. 

(bilder på fötter och fd tånaglarna kan skickas efter önskemål)

Kan varmt rekommendera Amsterdam Maraton. Fint lopp på alla sätt. Det är inte lika personligt som TFU:s Terrängtävling men bra ändå. 

By the way - Glöm inte anmäla er till TFU:s Terrängtävling som vi håller för 5:e året i rad! 

Första advent kör vi och det kommer bli toppen!

Höstiga kramar till er alla

/Marcus

Team Fillinge Ultras Terrängtävling 2025 Flyer

Ajemän, årets flyer är här!

Varmt välkomna till årets tävling!

Kolla på www.raceid.com för anmälan

//TFU

 

TFU på Vikbovändan

 Idag körde vi, jag och Fredrik aka "vinthuden", loppet Vikbovändan för andra gången. 

Vill varmt rekommendera detta lopp. Jättevackert och väldigt roligt. Ni ser ju på bilderna hur road jag ser ut. 

Sträckan är 45 km runtomkring i den vackra landsbygden på Vikbolandet/Norrköping. 

Man kan välja att springa, cykla eller göra som vi, köra i lag och turas om att cykla och springa. Det upplägget möjliggör ju för fler att våga ta sig an distansen. 

Underlaget är en salig blandning av asfalt, grus och gräs om vartannat och hela sträckan är hänförande vacker längs öppna fält samt in bland gårdar och lador. Det är gott om depot-stopp som alla utöver vatten och sportdryck bjuder på något gott så som godis, öl, korv, bullar, chokladbollar, banan, chips, glass och juice från RÅ.

Man springer även in på en strutsfarm och detta år var det fullt av små dunbollar som såg relativt nykläckta ut. Väldigt charmigt och ett fint avbrott från att lyssna till sina egna ansträngda flämtningar. 

Loppet är väl arrangerat och känns familjärt. Alla längs banan hejar och peppar glatt på varandra vilket ger extra energi när benen känns som dom inte längre hör till den egna kroppen. Det enda jag förvånas över ar att det inte är fler som hittar dit och är med. 

Hur gick själva loppet då?

Det gick överlag väldigt bra. Förra året lyckades vi knipa 1:a platsen i Duo-mix klassen. 

I år kände vi oss inte riktigt lika på hugget men vi körde på efter bästa förmåga och låg i täten länge. Vi låg som ledande duo-mix par med 2:orna i ryggen ca 13 km innan vi fick släppa förbi dom. Sjukt starka. Därefter låg vi på pallplats 2 och 3 ända fram till sista milen skulle jag tro. Men då hade vi redan insett att vi inte skulle gå hårdare utan passade på att stanna och äta glass och spana på den fina omgivningen lite mer istället. 

Vi trillade in som par nr 4 tror jag. Helt okej med andra ord med tanke på att arbetsfördelningen inom vårt par var mer än orättvis. Fredrik löpte 40 km och cyklade 5  vilket ju innebär att jag cyklade 40 km och sprang 5. 

Nästa år hoppas jag ha hunnit vässa mina löpar-skills rejält och kan ta på mig lite mer löparansvar. 

På återseende Vikbovändan!

/Lisa och Fredrik

Fem fina gubbgrabbar i Vansbro10 k 2025

Äntligen det återigen dags för ett dopp i Vansbro! Och vilken fantastisk helg det blev!

Det är något speciellt med det där lilla otroligt fina simgänget jag fått förmånen att lära känna genom åren. Ett gäng duktiga, ambitiösa, glada, envisa, varma människor som sportar, stöttar, inspirerar och tramsar på samma våglängd. Efter att de hört mig förespråka (älta) mina tidigare simstrapatser ett par gånger för mycket, bestämde sig flera av dem i år för att hänga på – hela vägen till 10 km i Vansbro. 

Glada inför resan och spektaklet

Förra året hade jag en riktigt bra simsommar i kroppen. Tränade ofta, simmade långt –med målet att genomföra Vidösternsimmet (+ 21 km) vilket gjorde att jag låg omkring på 2 mil/vecka. Det är ändå ganska hyfsat för en gubbig motionär. 

I år? Tja… livet hände. Våren försvann med annat, och de senaste veckorna har det blivit kanske ett pass i veckan, på sin höjd 2 - 3 km/pass. Så, om jag ska vara ärlig, var jag mer rädd för att kroppen skulle ge upp, en arm lossna eller att axlarna skulle säga tack och bock än att jag inte skulle orka mentalt.

Resten av gänget då? Ingen hade simmat just Vansbro 10 tidigare, men alla hade erfarenhet av långvarig uthållighet från andra snorsporter. Så det fanns en gemensam grund att stå på – viljan, envisheten, vanan att vara trött länge.

Kollade lite på loppis i Lesjöfors

Vi åkte upp på lördagen – glada, förväntansfulla, pirriga. Precis som det ska vara innan ett äventyr. Vid 18-tiden rullade vi in i Vansbro, hämtade våra nummerlappar , spankulerade lite hummandes med hännera´ på ryggen och installerade oss i det perfekta boendet som Mathias hittat. 

Boendet

Stora bron vid starten för 3 km

Vi är kill-gubbar så vi måste kasta sten i vattnet. Såna är reglerna. 

En liten promenad, titta och känna på vattnet, lite loppstrategisnack, några tips och skratt. Alla hade nog lite sedvanlig sportångest, förväntan, en gnutta förhoppning.

Hemåt efter tillsynen av vattnet

Pigga och förväntansfulla dagen innan

Planen spikades kvällen innan med två ingenjörers precision: upp 06.00, avfärd 07.45. Det skulle finnas gott om tid att fixa kaffe, trycka i sig frukost och rulla ihop packningen – utan att behöva jogga med tandborsten i munnen till starten.

Men.. Som de gubbar vi är så var vi förstås redan uppe vid 05.00. Lätt stirriga och fnissiga, som ungar på julafton. Klockan 06 satt vi redan och mumsade frukost. 

Någon åt ett par tallrikar gröt, någon åt 8 ägg och någon annan åt en halv limpa med messmör samt oboy.

Kl. 07: mätta, klara, packade och redo. Jag säger det igen – gubbar alltså. Effektivitet i rutiga skjortor. Inget krångel, bara pang på.

Breakfast for champs (12 mackor med messmör och oboy)

Väl på plats där bussen skulle plocka upp oss möttes vi av ett härligt sorl och många förväntansfulla sportisar. Snart fick vi även syn på bekanta ansikten från Linköping, ett helt gäng med Nocoutare. 

Det är alltid lika roligt att stöta på bekanta ansikten i sportsammanhang. Kramar, skratt och ett snabbt utbyte av "hur känns det?" spred värme i den annars svala morgonluften.

In i bussen.. och som på en osynlig signal, började det bli lite tystare i vårt lilla gäng. Ett par nervösa skratt, en och annan stirrande blick mot fjärran. Det låg något i luften – spänning, förväntan... eller kanske bara en lätt oro?

För att lätta upp stämningen (och kanske lugna mina egna nerver) började jag dra några av mina gamla favorithistorier om odjur i Vanån. Självterapi? Högst troligt. 

Många som ville hänga med TFU (inkl prospects) när de hörde att vi var på plats. Klart man ställer upp (foto Linnea Neckman) 

Viss spänning i luften innan avfärd mot starten 

Liten promenad från bussen till badplatsen

Hela gänget i gummi innan start 

(visst påminner det lite om en Marvel film?) 

Dräkterna åkte på, sista näringen trycktes i och vi började röra oss mot startfållan. Tävlingsgänget drog iväg från stranden, medan vi motionärer klev i en och en.

Starten (foto: Linnea Neckman) 

Starten (Foto : Linnéa Neckman) 

Starten (foto: Linnea Neckman) 

Första metrarna (foto: Linnea Neckman) 

De första simtagen omfamnades med en omedelbar känsla: kallt. Vattentemperaturen låg mellan 15 och 17 grader – fullt simbart, men inledningsvis kändes det ordentligt innan man vant sig. 

Kylan bet i pannan och andningen blev lite ansträngd; den där typiska, reflexmässiga känslan av panik och lufthunger infann sig hos flera av oss. Det tog några minuter innan andningsrytmen stabiliserades, men därefter infann sig ett mer normalt och hanterbart tillstånd i kroppen.

Inledningen var lite stökig med många deltagare på en gång, vilket ledde till en hel del trängsel och oregelbunden simning. Många simmade hitan och ditan i ett slags zickzackmönster som snarare påminde om symaskinsarbete än navigering. 

Trots allt kände jag mig i bra skick hittills: ingen smärta, ingen större trötthet, och jag höll en jämn, behaglig takt. I första depån tog jag två energigel och lyckades få kontakt med tre av fyra lagkamrater – alla verkade må bra, vilket var motiverande.

I och veva igen, men dammade in i flera grynnor med stenar nära ytan, vilket ledde till att jag skrapade ben och mage – något jag tycks glömma varje år. Trots det hade jag god känsla i kroppen: lugn och kontrollerad andning, ofta i 3–5-takt, och en tydlig känsla av flyt. En titt på Garmin-data i efterhand visade en förhållandevis rak simlinje, vilket var positivt med tanke på det röriga vattnet tidigare.

Station igen och ytterligare två gel togs in, men nu började kroppen ge tydliga signaler. Armar och axlar började protestera, vilket var något oroande då vi fortfarande befann oss före halva distansen. 

Trots detta höll jag tempot uppe och upplevde att jag fortfarande hade kontroll över både teknik och ansträngning.

Efter andra depån gör banan en större sväng, och när man rundar den får man för första gången syn på den stora bron – en visuell milstolpe. 

Även om det egentligen återstår mer än 3 km simning, skapar bron en känsla av att målet närmar sig. "Det är ju bara tre km kvar".. Det ger ett mentalt lyft, en känsla av hopp och fokus inför den återstående utmaningen.

Vid den tredje depån var det trängre än tidigare – många deltagare på liten yta skapade viss oreda. Jag fick i mig ytterligare två energigel och passade samtidigt på att kolla klockan: 1:51. Reaktionen kom direkt – ”What?!” 

Det började gå upp för mig att ett mål under tre timmar faktiskt kunde vara inom räckhåll. Det var inget jag hade planerat för i år, men plötsligt fanns chansen där, och det gav en tydlig motivationshöjning.

Den sista delen av loppet kan verka kort på papperet, men i verkligheten upplevs den ofta som den längsta. Det är en relativt rak sträcka, men lurig att navigera i ändå, särskilt med trött kropp och trötta ögon. Dessutom passerar man under flera broar – en återkommande mental utmaning, vetskapen och alla tankar på troll under broar är hotfull.

Vid sista depån fick jag i mig ytterligare två gel. Där fick jag också syn på Mathias, som såg pigg ut. Vi hejade på varandra innan han stack iväg och låg ett par meter framför resten av loppet. Det blev i alla fall som en visuell draghjälp under de sista kilometerna.

Efter sista böjen upp mot upploppet svänger banan in i Västerdalälven – där börjar den verkliga slutspurten på ca 1000 m. Den avslutande delen simmas både mot ström och i motvind, vilket gör det extra utmanande för redan utmattade armar och axlar. Här handlade det mest om att bibehålla rytm, hålla uppe frekvensen och inte tappa fokus. Tekniken blev sekundär – det viktiga var att fortsätta framåt.

Och så – efter ett sista krafttag – kom målet. Handen på målgångsplattan. Klar. Tiden noterad. Ett oväntat starkt lopp, bättre än väntat, och framför allt en känsla av bra genomförande. Trots kalla förutsättningar, grynnor, trängsel och troll under broar.

Nöjd. Trots alla rynkor och skit 

Sub 3! 

Vilken känsla! Glädje och tillfredställelse!

Jag hade gjort det. Trots minimal träning, trötta muskler och motströmskamp – jag gick i mål under 3 timmar. 

Så jäkla nöjd! Mötte glada ansikten – Robert, Henrik och Mathias kom in ett par minuter före mig, och strax efter dök även Mats upp. Alla med samma glada, lättade, sprudlande leenden.

#haderittan 

Vilken premiär för gänget. Så mycket nytt, så mycket gemenskap – och så många mentala spärrar som släppt.

Det är just det här som är tjusningen med såna här lopp. Man vet aldrig exakt hur det kommer bli, vad kroppen gör eller hur huvudet reagerar. Det finns alltid en liten osäkerhet – och det är just den som gör det hela till ett äventyr.

Att vi sedan diskuterade och pratade om allt från är en väldigt stor bonus. Exempelvis:

Messmörets historia

Prosa och lyrik

P1

Alla våra bokstäver

Rutiner vid sport

Ungmöar på 1600-talet och deras livsöden

Kor

Vattenskidor

Ungdomssynder

Den fina gubbigheten

Gräsklippare

Att P4 blivit för flamsigt

med mera...

Det var lite om den här bedriften och bravaden som vi fick uppleva. En väldigt kul och fin helg med glada kompisar! 

Tack till er gänget för helgens bravader och upplevelser!

Fina gubbgrabbar: fr vä: Mathias, Marcus, Robert (bakom), Henrik och Mats

//Marcus