Målet var att för första gången springa snabbare än tre timmar (sub 3), vilket ger en snitthastighet på 4:15/km i lite drygt 4 mil eller rättare sagt 42 195m, fan det är både långt och hårt. Vet att jag har gjort halvmaror i det tempot men skulle man klara hela distansen? Tiden fick utvisa..
Tycker nog att jag hade gjort träningen jag skulle, tycker nog att jag var förberedd som jag ville men ändå.. visst jag borde sprungit fler riktigt långa långpass och jag borde nog ha sprungit några fler hårdare pass också men va fan!
Hur eller hur, dagen var kommen, Marcus var snäll att följa med som support ned till Jönköping, han gillar ju att både heja och håna.. Ett par dagar innan race blev dottern sjuk och jag hade några tveksamma dagar med lätt halsont och ångest, men på tävlingsdagen vaknade jag pigg och frisk.
Väl i Jönköping, hämta nummerlapp, besöka bajjamajja och ta sig till starten. Värmde upp och allt kändes ok.
Starten gick och vi satte av, fin men krävande bana skulle det visa sig.
Höll ihop det lugnt och kontrollerat, snackade lite med en kille som var god för 2:50 men som för dagen oxå siktade på sub 3, så vi slog följe. Snackade lite i mellanåt och skönt att liksom hålla lite i handen när man provar något för första gången.. Passerade 10km utan problem och med någon minut till godo, lika så vid 20km kändes allt bra och vi hade här sprungit in flera minuter.. var det för hårt?
Strax efter detta gör sig magen påmind och det bubblar till, var bara att leta efter fickor, sticka ut skinkorna i naturen och sedan springa vidare (både panikartat och inte särskilt glamoröst) fick jobba för att komma upp i fart igen och min löparkompis var ju såklart som bortblåst. Inte nog med detta visade sig just här Jönköping från sin elakaste sida och backarna avlöste varandra i ca 8 km. Fick små krampkänningar i hö baksida och energin började tryta, försökte hålla fart men det var slitigt, när jag passerade 30km var jag fortfarande inom min tänkta måltid men då skulle jag behöva hålla 4:15/km ändå in i mål och det gjorde jag inte nu.. Vid 31km högg höger baksida i den sjukaste krampen jag någonsin upplevt, fick stanna strecha, lägga mig ned, fick hjälp att strecha av killar och lade mig sedan på sidan och rullade ned för grässlänten som en 4:a åring, väl nere kunde jag kravla mig upp, börja gå och sakta lunka igen.
Nu hade ju allt hopp försvunnit, funderade på om jag skulle bryta, eller gråta eller bara skita i allt. Bet ihop och joggade på, mer bajsnödighet gjorde att jag fick besöka bajjamajja två gånger till.. Försökte hålla god min, men när Marcus skrek "hoppas att du är piggare än vad du ser ut" vid 34km kunde jag laggt till honom.. krigade ändå mig i mål, mitt på en bro på tiden 3:11:52 vilket gav 4:30/km i snittfart och ett nytt PB.
Var riktigt besviken på hur loppet artade sig och kan inte vara riktigt nöjd hur jag än vrider och vänder på det så här i efterhand, men men en rätt bra tid om man räknar in all tid som gick till annat och målet på sub 3 finns alltså kvar att jaga..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar