Underbar vårsol och lätt duggregn från träden
Idag gick jag i alla fall ut i skogen för att söka mig en rejäl offersten där jag kunde skynda på djävulsutdrivningen. Nu är jag ju inte så där himlans sjuk utan mestadels ämlig och sub-sjukdomskänsla. Som jag likväl ogillar väldigt väldigt mycket. Man är lite för frisk, men samtidigt lite för sjuk. Ousscchhaann.
Geggamojja
i alla fall...
Jag strosade iväg planlöst ut och förbi de vanliga stigarna. Samlade ihop lite smådjur på vägen när jag letade efter rätt miljö och rätt altare. Skogen vaknade samtidigt som mina sinnen öppnade sig. Solen sken vänligt på den geggiga trailstigen och beredde mig ett själavarmt välkomnande. Plötsligt i en solbeklädd glänta så uppdagades det en spännande och välkomnande känsla. Som om att det var meningen att just jag skulle komma till denna plats. Efter att ha gått längre och längre in, så pass långt att ingen männsika tidigare satt sin fot så fann jag den.
Min vän Sten
Där var den. En lugn puffande och hummande, trygg gedigen klump. Den låg där i solen och vilade medan dropparna från de sjungande träden försiktigt föll över oss. Vi kände nog båda att vi direkt knöt an. Sten sa inte så mycket men kroppsspråket talade desto mer.
Vi satt tillsammans där ett tag och lät tystnaden göra jobbet. Den gör ju det ibland. Vi kom överens om att jag är frisk nu. Det kändes bra. Han är vis min vän Sten.
Tillsammans så sjöng vi ett par ålderstigna skogsvisor och gjorde hemliga hälsningsfraser som bara invigda känner till. Vi var båda glada över vår nyfunna vänskap och kom överens om att vi skall ses snart igen.
//Marcus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar