The longest day - Loftahammar Endurance day 2016

Hur beskriver och berättar man om något som egentligen bara är superlativ? Jag försöker sammanfatta.. 

För något år (2013 vid närmare kontroll) sedan så såg jag en notis om LED (loftahammar Endurance Day), där ett gäng hade testat en bana vid Loftahammar med omnejd. I grupp och där vissa hade ryggsäckar på mig om jag inte missminner mig..i alla fall så lät det väldigt spännande ut. Mycket med öar, kobbar och skär att simma runt, springa över och uppleva naturen.

I år fick vi till det med allt och lyckades att få till en anmälan till loppet. Vi anmälde oss ganska tidigt och har haft det som ett av de stora målen för året. Efter Borås där jag fick kasta in handduken så var inte självförtroendet på topp. Har försökt hela våren att få Fredrik att sänka förväntningarna på mig och min löpning egentligen varje gång vi har träffats. Det brukar bli lugnt i början men sedan smyghöjer han tempot för att lura med mig ur komfortzonen. Jag har ju såklart försökt att köra mina pass inför detta, men vi är lite ying och yang när det kommer till swimrun. Fredrik är sjukt stark på löpningen medan jag har mer styrka på simmet. 

Lovande väder på morgonkvisten

Jag ville verkligen prestera och köra så hårt det bara gick på det här loppet. Att komma i mål och känna att man kunde gjort lite till ville jag inte uppleva. Fullt fokus på att köra så hårt man kan under lång tid. Överlevnad är som vanligt sekundärt. 

Jag har en gammal handbollskompis som bor i Loftahammar och som även körde loppet förra året. Han och hans kompis valde att köra LED som första lopp någonsin för dom. Skaplig utmaning kan man ju tycka. De lyckades ta sig i mål och genomföra loppet med den äran. I alla fall så fick vi nöjet att tillbringa helgen hos Fredrik (som han också heter) och hans härliga familj. Fredrik körde även i år men var på grund av hälsan tvungen att avbryta. Vuxenbeslut = tråkigt men nödvändigt. 

Grill-Fredrik ordnar till bespisningen kvällen innan 

 Sitt-Fredrik

Vi åkte ner på fredagkvällen till Loftahammar för att hämta ut nummerlapp och kolla start/mål-området. Skönt att ha sett det så att man har något hum om det. Hem till Loffe (Loftahammar Fredrik) för att äta och snacka lite skit. Skönt att vara på plats och inte behöva resa på matchdag. 

 Start / målfållan kvällen innan

 Hamnfestival dagen till ära.

På morgonen så var det upp tidigt och äta bra frukost, packa ihop det vi skulle ha med. Taggade och lite nervösa för vad dagen skulle bjuda på. De här större och långa tävlingarna är ju utmanande både till antalet timmar och längden man skall transportera sig på. Förra årets vinnare hade dryga 6 timmar, vilket man då ganska lätt kan räkna ut att vi skulle ligga omkring 8 timmar. Rejält pass alltså.

Spända av förväntan

Kommer ner till starten och träffar massa roliga andra tävlanden från både simskolan och andra tävlingar. Skön stämning bland swimrun-folk. Här vid starten så kan man ju ana att vissa ska tävla och andra ska uppleva. Vi är nog en liten mix av de båda. Klart man vill tävla, men vi har ju inget med tävlingen att göra om ni förstår..vi gör ju det här för utmaningen och upplevelsen..men när man sedan står där på starten bland alla förväntansfulla så vill man ju verkligen göra sitt allra bästa. Vi värmde upp lite lätt för att få fart på puls och blod. Löpningen kändes riktigt bra just då. Skön känsla! 

 Cliffbar-bilen var på plats med göttigt godis och vinnarna för herrklassen visade sig. 

 Uppvärmning: lyft med vante

En lugn och en spralldampig

Loppet börjar med långlöpning ( 8 km:ish ) asfaltslöpning med stigning genom byn upp till ett motionsspår / stig där det blir lite mer teknisk löpning. Stigalöpning gillar mycket, men att springa i våtdräkt med påslag gör det utmanande. Eftersom jag har långa ärmar på dräkten (men klippta ben) så tar det ganska lång tid att kränga på sig så jag valde att dra ner dragkjedjorna både fram och bak. Det hjälpte lite. Tempot var ganska lugnt, men efter ca 5 km så blir jag plötsligt illamående samtidigt som hälarna börjar gnaga som skavsår. Tecknar till Fredrik att vi behöver sänka tempot lite och eftersom vi har diskuterat just den här löpningne innan så låter han mig göra det. Det hjälper inte. Hjärnspökena kommer med påminnelse om Borås swimrun och tankar om va faan ska jag kast ain handduksjäveln redan!! Här fick jag verkligen kämpa med panbenet. Vi kom till en backe där vi fick gå upp och visst det tog lite tid, men det var värt det. Ett vattenstånd där jag sköljde över mig ett par muggar vatten och en halv i mun. Det hjälpte. Sedan en svag sluttning med lufsande.Väl framme vid vattnet så kändes det som det brukar. Lite nervös fortfarande för att kroppen inte ska hunnit gjort sig av med all mjölksyra och att som Amfibiemannen förra året simma med halvkrampiga axlar. 

Snyggaste västarna? Bra färger, namnade och med nationalitet

Mjukt varmt vatten och ett par härliga solstrålar välkomnade oss. Vi tog tacksamt emot det. Ett par simtag och jag glider på bra, känner inget av axlar eller något annat heller. SKÖNT! 800 meters simmet gick bra och vi kommer över i skaplig form. Kortare löpning med vätska. Vattenmelon var dagens favorit. Fantastiskt gott och läskande. här var det ca 100 meter "löp" och Fredrik muttrar något om att det var jobbigt. för att bli påmind om att det strax är 500 sim till. 

Här blir vi påhejade av familjen Haglinds bår: "Börje" som låg och guppade. Härligt med de där hejaropen längs med vägen. De stärker mer än ni tror! 

Nu skulle vi upp på land igen och springa ca 2 km. Fredrik tappar fart och känns inte igen. Jag ligger först och bestämmer tempo?! Flåsig och hög puls flämtar han tillbaka. Hmm...Min tur att ha koll på honom och vi lugnar ner oss och kör återhämtningslöpning fram till nästa sim. Jag fullkomligt älskade simmomenten så här dags (återkommer till det). Sköna sim, med varmt vatten, inga farliga djur. Varje drag i vattnet så glider jag om lag efter lag och vänder runt, ligger och flyter lite och håller koll på Fredrik som får kämpa lite mer. Skönt att kunna leverera i alla fall i vattnet tänker jag. Vi kommer fram till uppgången, mera hejande människor som tjoar och klappar händerna. Roligt! 

Riktig publiksport..vi är i mitten där..man kan ana min ena spade och Fredrik ligger i draget

Fredrik ser lite mindre besvärad ut för tillfället, men jag springer ändå först. Stiglöpning och rejält obanad terräng. Kommer fram till en camping med vätska och energi. Moffar i oss så mycket vi vågar. och fortsätter att köra på. Tempot är inte så högt, men vi håller jämn fart i alla fall. 

I den här sekvensen av loppet så är det rätt kul, många små löp/sim omvartannat. Roligt med den mixen. Väldigt fin natur och så länge vi orkade det uppskattade vi det väldigt mycket. 

Vid ca halva loppet så kommer det en löpning på dryga 4 km. Mestadels lättsprunget på vackra grusvägar och hälsande semesterfirande. Fredrik fortsätter att kämpa även på land och jag håller tempot så gott det går. Vi är inte vana vid det scenariot riktigt. Det r riktigt slitsamt att behöva kämpa för varje meter. Sånt känner jag till väldigt mycket. Fredrik brukar ju alltid behöva vänta och kämpa på mitt huvud på löpningarna och nu det omvända..oroväckande. Skoskaven är inte skitroliga just nu. De värker mer och mer. Att vaden har börjat göra mer ont är inte heller några bra nyheter. Jag försöker att strecha, men det hjälper inte alls. Troligen någon muskelbristning istället alltså..Förbannat!! Smärtan drar sig mer och mer uppåt mot baksida lår allteftersom loppet fortskrider. 

Vanligtvis en ganska ovanlig syn med mig först dragandes. 

Små spring och små löp och till sist är vi framme vid Hasselö. Nästa utmaning ..8 km löpning igen. Vi kollar på klockan och ser att vi har varit ute i ca 3-4 timmar (kommer inte riktigt ihåg just nu) men vi reflekterar i alla fall att vi har minst lika mycket kvar tidsmässigt. Just då, just där så var det inte riktigt skitkul med alla skavanker, trötthet och allmänt bläfs. Vi kommer fram till sprintdistansens mål på Hasselö där vi blir hejade på av gamla kollegor och vinkningar från någon som jag inte känner igen men som hälsar från tydligen en gemensam bekant. Det var roligt och mycket välbehövligt! Här gick även sprintdistansen i mål. 

Glada efter hejarop och mat i sikte. 

Vi äter så mycket vi både vågar och kan för att försöka springa vidare. In i skogen och uppför en liten liten men ack så jobbig backe. Den här sträckan visade sig vara väldigt krävande för både kropp och själ. Vi visste att vi har ca 4 km löp och 4 km sim kvar innan vi är i mål. Här fick vi verkligen ta fram all ork vi hade samlat på oss. Fredrik svor och förbannade allt som hade med löpning att göra. Sant! jag fick fortsätta att dra honom både mentalt och stapplig löpning. Vi diskuterade lite omkring vilken antibiotika han ville ha på IVA, efter loppet samt vilken trackeostomistorlek som skulle kunna behövas. Flexiseal (googla) tyckte han inte skulle behövas, men jag fyllde i "ja" i önskemål. Man ska inte leka med infektioner och när kroppen säger ifrån. Egentligen. Sedan är ju som bekant sjukvårdsfolk bättre att berätta för dig vad som är bra för dig, än att följa sina egna råd.

Kalla, frusna, trötta och med rejäl hemlängtan ner i spat igen.

Till slut så kommer vi äntligen fram till vatten och lite simning. Här var det kallt. Betydligt kallare än tidigare och mängder med maneter. Små gulliga, rara maneter. Förde vissa diskussioner med några och de hade haft en rätt bra dag. Här såg inte jag till någon Brugd, muräna eller annat farligt. Det var skönt. Fredrik halkar till på den hala klippan och dammar i höften och yttersidan knät. SMärta tillsammans med det i dagsläget nedbrutna pannbenet gör upplevelsen värre. "Bra med kyla" säger jag positivt. Får måttlig respons tillbaka. Ni vet när man har dragit ett skämt som är "sådär" i fel sammanhang..Vi klarade oss över i alla fall. 

Upp på hala klippor via enorma mängder grova sjögrässtammar. Lite "löp" över några små öar. Nästintill omöjligt att springa bitvis då det var så kuperat inklusive trötthet såklart. Även om benen knappt bar så var det ändå en härlig natur. Åter igen simning som var ännu kallare. Sa till Fredrik att nu paddlar du på utav helvete för här tänker inte jag stanna länge! Rädd för kramp och att hacka tänderna så börjar vi simma och efter ett tag utan större fadäser så är vi på land igen. 

Fredrik är ännu tröttare än mig. Vi konstaterar att nu är det faan inte roligt längre unisont. Vi vägrar att ge upp. Vi vill i mål. Vi fortsätter. En fot före den andra. Gå, lufsa ett par löpsteg..litet steg framåt hela tiden. Fredriks höft och knä värker, mina skoskav gör nästan outhärdligt ont att gå, lufs verkar funka bättre, men den strålande vadsmärtan är oroväckande om att kanske vaden bara knäpper till och man blir liggandes och får avlivas på plats för att slippa lidande. 

VEVA FÖRIHELVETE DOM ANDRA KOMMER!!

Nu blev det som tur var inget pang i vare sig vad eller huvud. Vi orkar att stolpa på och kommer fram till en energistation. Här kommer en tjej fram och presenterar sig som läkare. Hejpåre! Hur är det. Bra i huvudet, men kroppen är paj funkade för att komma förbi spärren. Bra grepp att ha en läkare på plats för bedömning. Ingen lek det här loppet. Alla har hållit på länge och är mer eller mindre slitna. De som kört i vårat tempo är ju vare sig bäst på att simma eller springa. 

Hur mycket är det kvar frågar vi och får olika svar. Förbannat. Det är i alla fall mer än vad vi hoppats på. De sista löpningarna är krävande och svårlöpta tekniskt. Vid simningarna så är i alla fall vattnet något varmare. Löpet går segt, simningarna är utmanande..men jäklar alltså..vi är ju snart i mål! 

Vilken härlig känsla. För ett litet tag så försvinner all trötthet och utbyts mot eufori

Vid något av de sista löpningarna på någon kobbe så kommer Börje med massor med hejande folk på tutandes! Gud så skönt att se dom! Även om man knappt orkar le så är det en fantastisk boost! 

I för näst sista simmet. Långt sim. 1000 meter om man simmar rakt. nu jävlar kan vi lukta målområdet. Vi simmar såklart lite snett där vi (jag) tänkte att vi skulle utanför en klippformation, men vi skulle igenom den. Här var nog Fredrik nära på gråten. Resten av simmet går bra. Upp på en strand och nutrition. Välbehövligt. Sista löpningen genom en camping där massor med folk sitter och hejar, vi träffar på gamla kollegor från sjukhuset och morsar på dom. Stärkande! Fram till stranden och 1100 meter till på simkontot..Fredrik vill ta mina paddlar (vuxenstrolek) och vi byter inför sista. Vi kämpar på och vevar en arm i taget..en arm i taget..en arm i taget. När vi har gjort hälften ungefär så ser jag ett par som kryper närmre. Ryter i till Fredrik att börja veva! och han gör det! vilken härlig urladdning och vi håller avståndet till dom. "Går"  upp tillsammans in i mål som nummer 21!

Så jävla stolt över den här killen! 

Vilket jäkla race. Vilken häftig dag!

När vi hade tagits emot efter målgången så sjöng kroppen. Den där frisläppta endorfinsläppande glädjeruset bara sköljde över mig. Började tok-skaka som jag hade suttit i isvak ett par timmar. Sjukt. Lite gött och lite jobbigt när man inte kan styra över det. 

Fick en burgare och en finisher öl (också jäkligt snyggt av arrangören). Moffade i, snabbsnack med lite vänner, gratulerade vinnarna som brukligt är, de hade ju i och för sig varit på land ett tag. Men skönt att höra deras version av loppet. De som är duktiga på riktigt..gick sedan för att klä om. Ingen lek att ta av skor och strumpor..

Värt det. men 3 mil med sånt här är lite enerverande

Hemåt till Loffe för lite samkväm, mat och etyl. Men väl hemmavid så fick jag ett precis likadant frispel som efter Ultravasan. Skulle ringa hem och säga att jag levde, men fick inte fram ett ord på grund av hulkande gråt. Satt och försökte få fram ett par ord, men helt omöjligt..bara grät. Inte ledsen, inte glad, inte nåt egentligen..men sånt frisläpp av alla känslor på samma gång. Otroligt befriande faktiskt. 

Ära och berömmelse i materialistisk form

Några korta som avslutning:

Först och främst så vill Fredrik och jag tacka dig, Fredrik Haglind med familj för sällskap, hejarop, logi, mat och dryck. Vi har haft en väldigt rolig helg hos och tillsammans med er! Det gör vi gärna om! Sjukt imponerande att du och Gustav gjorde det här förra året som första swimrunlopp!

* LED är ett enorm kraftprov. Varierad löpning, skön natur, utmanande simningar. Väldigt roligt bitvis, men en stor utmaning. 

* Bra med energi. Varierat och bra. Lagom långa avstånd emellan. Vissa ställen hade äpplekaka tror jag och något ställe rökt fisk. Vågade inte äta men uppskattar grejen. Vattenmelon var fruktansvärt gott och läskande. De mjuka salta grejerna var också väldigt uppskattat. 

* Alla funktionärer har varit positiva, glada och härliga att träffa. Stor eloge till er! Vi kanske inte alltid orkar säga till er hur viktiga ni är, men varje litet leende som man får av er är så otroligt mycket värt.Stort tack till er! Trots att vi är lite utfyllnad mot de som är duktiga på riktigt så visar ni inte någon skillnad. Stort tack för det. Man känner sig väldigt väl omhändertagen av er. 

* Mattias Evald - Vilket härligt lopp du har ordnat tillsammans med ditt gäng! När smärtan har lagt sig så kommer vi mer än gärna tillbaka och kämpar. 

* Proffsig inramning med allt från t-shirt som skickas hem efter anmälan, till välkomstpåsen med raceväst och lite lull. Värmande välkomst vid målgången med omhändertagande funktionärer. Burgare och bärs efter målgång, mera vattenmelon, godis och ostkaka!!

* snygga västar, med namn och landsflagga. Roligt och man känner sig lite proffsig faktiskt. Även om de är lite tighta..men det ska de väl vara tänker jag.

* Vill sist men inte minst tacka dig Fredrik! Fuckin´love you! vilket jävla kämp! Även om det var bra kass ibland, både fysiskt och mentalt så viker du inte ner dig. Få som skulle orkat att köra på trots att kroppen inte levererar. (sedan retar det mig lite att du inte har det minsta ont så här dagen efter när jag knappt kan gå). Älskar att ha dig med på såna här utmaningar!

//Marcus